För kinakännare pirrar det en del i kroppen en dag som denna, eftersom det nu har passerat exakt ett hundra år sedan upproret i Wuchang (武昌) 10 oktober 1911 markerade inledningen på den så kallade Xinhai-revolutionen (辛亥革命), som en gång för alla störtade den dynastiska monarkin till förmån för republik i en eller annan form.
En sanning som inte kan upprepas nog ofta är att man inte fullt ut kan förstå en nation och vart den är på väg innan man bekantat sig med dess historia. Detta är alldeles särskilt sant i fallet Kina, som är en väldig kultur med en våldsam och särdeles omfattande historia i bagaget.
Man skulle utan vidare kunna säga att revolutionen som påbörjades för hundra år sedan fortfarande pågår, att den först på senare tid har stabiliserat sig och att de mer tveksamma uttryck vi tidigare sett i Republiken Kina respektive Folkrepubliken Kina i detta perspektiv är ganska naturliga reaktioner och konsekvenser av tidigare händelser, hur udda de än kan te sig från vår speciella utkikspunkt.
Man kan också konstatera att för Kina, som har en historia som spänner över 3 000 år och en sammanhängande arkeologisk förhistoria som tar oss tio tusen år tillbaka i tiden, är hundra år egentligen ingenting. Ändå är de senaste hundra åren så späckade av händelser att man kan ägna flera liv åt att studera perioden i detalj, med risk för att man förlorar det större perspektivet.
Blickar man tillbaka rent översiktligt kan man nämligen skönja vågor av uppgång och fall, enhet och splittring, framgång och bakslag, tillbakagång och förnyelse. Förstås ingenting unikt för Kina, utan naturligt för alla länder – men det är ändå det historiska perspektivet man måste ha med sig när man ska försöka förstå konflikter kring Taiwan, Tibet och annat. En liten hjälp ges i översikten nedan.
Kina 8000 f.v.t. till 2011: tät historisk översikt (PDF 1 MB)
Medan USA bränner sina pengar på krigföring, lånar över sina tillgångar och lägger ner sitt rymdfärjeprogram gör Kina tvärtom. Man investerar bland annat på ambitiösa rymdprogram, med utsikt att i framtiden bli en kraft att räkna med även i rymden. Visserligen har man ännu lång väg att gå innan man kan mäta sig med USA eller Ryssland, och man har mycket gratis tack vare tidigare gjorda erfarenheter och rysk teknik i grunden. Men man går i alla fall i rätt riktning, till skillnad från de andra forna stormakterna, och det kommer förmodligen en dag då man leder istället för följer.
Igår påbörjades med en uppskjutning i Jiuquan således bygget av Himmelspalatset (天宫, Tiangong), en rymdstation som ska fogas samman i etapper och bli en bas för vetenskaplig forskning. Med den erfarenhet man gör i detta kan man även småningom accepteras in i den internationella rymdstationen, när man bevisat att man kan hantera dockning och andra mer avancerade manövrer i rymden.
Det är ändå saker som ligger relativt långt fram i tiden, och vi kommer successivt att bekanta oss med Kinas närvaro i dessa sammanhang. Detta kanske även i biprodukter som science fiction-verk av olika slag, där kineser inte bara framställs som diplomater som ska övertygas om det amerikanska stargate-programmets förträfflighet, utan som finns mitt i handlingens centrum.
Under rymdkapplöpningens tid begåvades vi med nationella termer för rymdfarare, där amerikanerna något överdrivet menade att man var stjärnkryssare eller astronauter, medan ryssarna mer korrekt kallade sig kosmonauter, vilket mer motsvarar vårt (sällan använda) rymdfarare.
I medier kallas den kinesiska motsvarigheten taikonauter, efter det kinesiska ordet taikong (太空), den yttersta tomheten, det vill säga rymden. Rymdfarare skulle då på kinesiska heta taikongyuan (太空员), alternativt taikongren (太空人), vilket är en möjlig term. Yuan är en medlem av en besättning eller ett bolag, ren är människa eller person.
En mer korrekt benämning vore dock yuhangyuan (宇航员), där yu är en generell benämning för rum eller rymd och hang betecknar navigation. Alternativet hangtianyuan (航天员) används också som en synonym, där tian betyder himmel eller sky. Kinesiska motsvarigheten till amerikanska Nasa heter således Guojia hangtianju (国家航天局), d.v.s. Nationella rymdindustribyrån.
Den ryska varianten kosmonaut skulle på kinesiska kunna skrivas yuzhouren (宇宙人), där yuzhou betyder kosmos eller universum (rum plus oändlig tid). Yuhangyuan, hangtianyuan eller taikongren – välj vad du vill, alternativt använd konsekvent begreppet rymdfarare oavsett nationalitet. Rymden är människans nästa vandringsled, det är inte en plats där nationaliteter eller gränser på vår lilla jord har så stor betydelse.
Ofta har man anledning att fundera närmare över mediespråket, varför man väljer en viss bestämd formulering istället för en annan, och vem det är som i bakgrunden egentligen slår fast detta språkbruk, som sedan följs slaviskt av hela kåren. Exempelvis benämns den fjortonde tibetlaman Dainzin Gyaco vanligen som Tibets andlige ledare, för övrigt helt i enlighet med vad den andlige ledaren själv anser.
Är då den svenska statskyrkans ärkebiskop Anders Wejryd i samma mening att betrakta som «Sveriges andlige ledare»? Om inte, vad är det egentligen för kriterier som gör att folken i Tibet – vad man nu menar med det – unisont ska förknippas med en enskild religiös ledare för en enskild sekt i en enskild religion?
Oavsett hur man definierar Tibet gäller nämligen att det inte är en religiöst eller etniskt monolitisk region, utan ett område som härbärgerar olika grupperingar. De flesta har visserligen genom tidigare teokratiska strukturer underkastats tibetansk buddism, även om det inom denna religion finns ett otal rivaliserande sekter. Men samtidigt finns sedan urminnes tider tibetanska muslimer av olika slag, och de kan nog inte i ens den mest avlägsna mening sägas lyda under den lamaistiske andlige ledarens domäner.
För Kina som helhet – och Tibet oavsett definition är en del av Kina – är detta mångkulturella inslag än tydligare, då det sedan civilisationens vagga finns ett otal religioner och etniciteter som verkar sida vid sida. Speciellt är det väldigt få som bekänner sig till en enda religion, samtidigt som få religioner i området kräver exklusiv tillhörighet så som är fallet med de monoteistiska läror som dominerar i vårt västerland.
Begreppet andlig ledare påklistrat en viss etnicitet eller ett visst begränsat område i en sekulär stat med religionsfrihet är i bästa fall trams, men dessvärre är det samtidigt behäftat med politiska konnotationer i en bestämd favör, givetvis i motsatt riktning till vad som stipuleras i officiell svensk och västerländsk utrikespolitik.
Mer korrekt vore att säga, att den fjortonde tibetlaman är andlig ledare för och bara för tibetanska buddister (åtminstone bland gulhattarna), medan hans politiska ledarskap sedan 1959 inskränker sig till det i «exilregeringen» i indiska Dharamsala och de anhängare som samlats där. Detta är ekvivalent med den mer rimliga utsagan att Anders Wejryd är andlig ledare för och endast för de bekännande kristna som tillhör Svenska kyrkan, men inte för några andra.
Numera är laman inte heller politisk ledare i någon som helst mening, eftersom han har efterträtts av Lobsang Sangay, en sekulär politisk gestalt som är född i Indien och aldrig satt sin fot i Tibet. Ett öde han till viss del delar med laman, som ju är född i byn Hongya i Qinghai, om än i en kulturtibetansk enklav.
Lobsang Sangay kan dock aldrig bli ledare av något slag för tibetaner i Kina, eftersom han inte är vald av dem och eftersom de inte har en aning om vem han är. Vem som slutligen ska överta rollen som «andlig ledare» för tibetanska buddister när den nu 76-årige laman småningom somnar in är för övrigt höljt i dunkel och är naturligtvis ett politiskt rävspel på hög nivå.
Det finns alltid något att fira eller minnas i en så storslagen och långvarig kultur som den kinesiska, särskilt om man kryddar det hela med en smula bagua och talmystik. Exempelvis kommer man om ett drygt halvår att fira dynastins Qings och kejsarsystemets fall 1912. Även om det som följde i form av politisk strid, förfall i regioner styrda av krigsherrar, japansk invasion, inbördeskrig och splittring i två separata och järnhårda diktaturer, innebar kejsardynastins fall början till slutet på Kinas långvariga stagnation och en pånyttfödelse vi nu börjar skymta de verkliga konturerna av.
Qing var för övrigt själva inkräktare, nämligen manchurer som 1644 tog kontroll över hela Kina. Men samma öde drabbade manchurerna som tidigare de erövrande mongoler som lade under sig hela Kina på 1200-talet under khanen, nämligen att erövrarna slukades av den kinesiska kulturen i allt väsentligt.
Qing slöt sig inåt och hade inget att sätta emot när Väst under 1800-talet började anlända i en allt stridare ström i sina kanonbåtar för att påtvinga Kina och Japan handel med silver, te, keramik och förstås opium, det gift som då drabbade Kina på samma sätt som USA idag drabbas av motsvarande sydamerikanska grödor.
Västmakterna var kloka nog att inte försöka sig på att likt tidigare Indien kolonisera Kina. Men nog söndrade och härskade man, och den överlägsna vapenkultur med grund i västerländsk vetenskap man kom med bidrog till att omkullkasta eviga kinesiska sanningar om naturens tillstånd samt att långsamt slita sönder kejsardynastin.
Territoriellt nöjde man sig med att slita småstycken ur den kinesiska kroppen, som Shanghai, Hongkong och Qingdao – om någon undrar varför ölet med samma namn är så gott beror det på att tyskarna etablerade sig där. Redan då petade man för övrigt i det sår som Tibet kommit att bli.
Xinhai-revolutionen hösten 1911 utgjorde således en resning inte bara mot de manchuriska förtryckarna i Qing, utan även mot det ännu större förtryck västmakterna utgjorde med sina ojämlika fördrag och bitvisa kolonisation av kinesisk mark. Det ironiska här är förstås att de politiska och andra teorier som kom att mötas i praktisk kamp efter dynastins fall var just västligt tankegods – inte demokrati, så som de förtryckande amerikanerna, britterna och fransmännen representerade, utan anarki, kommunism och nationalism, som förknippades med Sovjetunionen och Tyskland som befriarideologier.
Omedelbart uppstod alltså en fraktionalisering mellan nationalister och kommunister, som båda skulle komma att organiseras av den senare sovjetiska kommunistinternationalen Komintern, även om det till en början uppstod en kort semidemokratisk period med Sun Yixian som republiken Kinas första president.
Men större delen av 1900-talets första period karakteriserades av stridigheter och en kaotisk utveckling på alla fronter och riktningar, en situation som förvärrades av att japanerna naggade Manchuriet i kanten i början av 1930-talet för att senare ge sig på en fullskalig invasion av Kina. Nationalister och kommunister slog sig då tillfälligt samman för att mota bort japanerna, bara för att direkt efter andra världskriget utkämpa ett blodigt inbördeskrig.
Kommunisterna vann detta slag slutligt 1949 när man intog Beijing (eller Beiping som det hette i Nationalistkina) och tvang nationalisterna under Jiang Jieshi att retirera till Taiwan, en ö som länge hade varit under japanskt inflytande. Ändå hade nationalisterna den formella makten och ett starkt stöd av amerikanerna, inte minst vapenmässigt. Guomindang – nationalistpartiet – kunde egentligen inte förlora med tanke på den överlägsna eldkraften.
Men dels var Mao Zedong ett geni på slagfältet, och han visste att utnyttja böndernas ilska över nationalisternas usla skötsel av ekonomin, med hyperinflation och oreda. Och dels var Jiang Jieshi en komplett idiot som inte ville ta råd från mer erfarna amerikanska generaler. Maos gerillakrigföring gjorde att man steg för steg kunde ta fiendens stridsvagnar och annan materiel för att sakta bygga upp en överlägsen motkraft, mycket tack vare underrättelsestödet från bönderna. Mao var för övrigt själv bonde, som så många andra härförare i den kinesiska historien.
Detta är nu inte att betrakta som ett ode till Mao Zedong, ty lika mycket som han var ett revolutionärt geni, lika mycket var han en odugling när det gällde att styra landet under mer ordnade former. Kommunistpartiet och Nationalistpartiet hade egentligen samma mål, men något olika grundideologi, nämligen att skapa ett modernt Kina fritt från utländskt inflytande.
Att man inte kom i närheten av den målsättningen under den inledande fasen beror till stor del på den historiska nödvändigheten i att först slå sönder gamla strukturer från den dynastiska eran och att på ruinerna av detta bygga nytt på säkrat territorium, men också på dessa ideologiers inherenta ofullkomlighet och destruktiva natur.
I Kina blev socialistisk klasskamp ett i princip slumpmässigt medel för att uppfylla detta mål av att slå sönder befintliga strukturer, men det fick också till följd att man förstörde det intellektuella och annat kapital som skulle kunna bidra till Kinas resning. Man skickade ut ekonomerna att mocka koskit på landet och trodde att man i partitoppen hade den kunskap som krävdes för att leda landet i rätt riktning. På tiotalet år skulle man ta det stora språnget och komma ikapp Storbritannien och senare USA genom att engagera befolkningen i politiska masskampanjer, vilket dock bara resulterade i en gigantisk svältkatastrof för att lokala ledare i sin överentusiasm rapporterade synnerligen optimistiskt om rekordskördar som inte fanns.
Sådana politiska masskampanjer avlöste varandra fram till Mao Zedongs död 1976, då även den sista masskampanjen – den stora proletära kulturrevolutionen – fick ett naturligt slut. Sedan dess har Kina anammat marknadsekonomi och steg för steg återtagit kontrollen under mer nyktra former, och det är den allt mer inflytelserika draken som nu köper upp vår industri och sakta äter sig in i världen.
Så mycket bättre var det faktiskt inte i Taiwan, som lydde under Jiang Jieshis militära undantagstillstånd ända fram till 1990-talet, då demokratiska reformer slog igenom på allvar. Även Taiwan har haft sina utbrott av nationalistiskt vansinne, men förstås i mindre skala än Kina. Taiwan har en liknande utvecklingskurva, men just för att man är så mycket mindre har det gått fortare att genomdriva reformer.
Ekonomiskt drar Kina nu ifrån, och Taiwan kommer automatiskt att sugas upp i en större kinesisk sfär vad det lider. När allt kommer omkring är de båda kineser som kommit att skiljas på grund av synnerligen förlegade ideologier som inte längre har någon giltighet vare sig i Kina eller Taiwan. Det man bråkar om är gamla oförrätter och en allt mindre tydlig skillnad mellan länderna, det är en imaginär konflikt.
Gissningsvis kommer man att återförenas under två separata system under en övergångsperiod, fram tills att hela Kina utvecklar en mer modern statsapparat liknande våra demokratier. Detta inom en ganska snar framtid, kanske redan om tiotalet år. Av det skälet finns ingen egentlig anledning att fira republiken Kinas hundraårsjubileum, utan det man bör fira är att det nu är hundra år sedan Qing-dynastin brakade samman och Kina påbörjade en våldsam och spännande resa mot en begynnande storhetstid. Båda parter har hela tiden gjort anspråk på varandras respektive territorier, vilket indikerar att det bara finns en konvergerande framtid för alla kineser i en gemensam union som vi sedan urminnes tider kallar Kina.
Qing-dynastins flagga (Vektor: Sodacan, CC BY-SA 4.0)
Två viktiga observationer kan göras angående Volvos fortsatta strategi i Kina. Den ena är att taximarknaden i Shanghai är satierad med bilar av märket VW Santana, eller 大众 (Dàzhòng = Folket[s bil]) på kinesiska, ett billigt och ålderdomligt schabrak som utgjort stommen i en medveten kommunikationsstrategi.
Den kinesiska bilindustrin utgår i princip från mitt gamla Jiading (嘉定) i västra Shanghai, ett gemytligt distrikt som är hemort för hundratusentals entrepenörer i fordonsindutrin. Volkswagen var tidigt ute när man 1985 slog sina påsar ihop med Shanghai Automotive (SAIC) för att massproducera just Santana och andra modeller – en folkvagn som motsvarade kinesernas budget vid den tiden. Även General Motors och Ford har senare etablerat samarbeten med bas i Jiading, och så förstås även Hangzhou-baserade Geely (吉利, Jílì = lovande), som är huvudägare i Volvo.
För att förstå dimensionerna lite bättre kan nämnas att enbart Shanghai Volkswagen sprutar ut över 700 000 bilar per år, och att bara Jiadings industriparker omsätter närmare 300 miljarder kronor per år. Det är i detta landskap Volvo under kinesiskt ägarskap ska försöka slå sig in.
Dazhong-taxi i Shanghai
Här kommer den andra observationen in, att det i Kina finns över en miljon dollarmiljonärer, en effekt av tioprocentig årlig tillväxt och miljardbefolkning. Tio procent tillväxt motsvarar en fördubbling av ekonomin vart åttonde år, och sedan Volkswagen 1985 grävde det första spadtaget i Jiading har den kinesiska ekonomin växt tiofalt. Detta har således sin direkta motsvarighet i marknadsmöjligheter för betydligt lyxigare segment, och är således också orsaken till styrelseordförande Li Shufus prognoser om fler lyxbilar.
Men här ser vi också att Volvo har en avgörande svaghet i att så länge ha ignorerat den kinesiska marknaden. Man har visserligen haft ett samarbete med Chang’an under Fords ledning i Chongqing, men inte i syfte att bearbeta den kinesiska marknaden utan för billig montering och vidareexport till resten av världen.
Det är detta strategiska misstag Li Shufu nu söker åtgärda, och det är ganska bråttom då BMW, Mercedes och andra ledande märken redan har ett stort försprång. Å andra sidan kommer den kinesiska bilmarknaden fortsätta växa, samtidigt som dollarmiljonärerna blir än fler. Det är naturligtvis inte bara Volvo utan i princip de flesta exportföretag som kan rikta in sig på denna rikemansklass (utöver den växande medelklassen) med lyxartiklar, men då måste man finnas i Kina och förstå sig på kineser och kinesisk kultur – det gör man i allmänhet inte idag.
