Angsan Suqi blev sedermera frisläppt från sin husarrest och är nu på god väg att återetablera sig i politiken, i vad som ser ut att vara en verklig reform bort från militärjuntans snart femtioåriga kontroll. Att amerikanska utrikesministern besöker landet är ett bevis för att töväder råder, och att man i landet är beredd på att gå vidare.
Helt säkert finns många stenar att snubbla på under resans gång, och det lär inte heller gå över en natt att färdas från isolering och diktatur till mer öppenhet och mer deltagande. Men i slutändan finns det skäl tro att Myanmar verkligen upplever en islossning och kan etablera sig som en mer aktiv part i regionen. Man har goda förutsättningar att snabbt resa sig, och man kan bli en lukrativ turistmagnet.
Myanmars tillstånd beror här ytterst på dess tidigare historia, framförallt då brittisk kolonialism och viss etnisk segregation under den tidiga demokratin. Militärdiktaturer uppstår inte av sig själva för att någon general har fått fnatt, utan det finns i regel ett folkligt stöd i bakgrunden, i Myanmars fall alla som inte råkar vara bamar, den dominerande etniciteten.
Man ska också komma ihåg att västvärlden aldrig riktigt har släppt den koloniala tanken i Asien, utan fortsätter att på olika vis stödja krafter och företeelser som utgör en kolonial kontinuitet. Ett exempel på det är själva namnet på landet, som framförallt engelskspråkiga länder men även Sverige fortsätter benämna Burma, ett begrepp som instiftades under den brittiska kolonialismen.
Burma är visserligen en vardagsform av Myanmar, men det är framförallt ett kolonialt arv (ursprungligen «Birma», efter bamar), och bara av det skälet är det olämpligt att bruka beteckningen vidare. I slutändan är det upp till folket att i demokratisk ordning fälla det slutliga avgörandet, men benämningen Myanmar är den officiella, den historiskt korrekta, den språkligt riktiga och den som är fastställd av Förenta nationerna och därför den som ska användas tills vidare.
Det är inte den enda kolonialterm som militärjuntan gjort upp med, men oavsett vad man tycker om dess styre är det upp till landet självt att avgöra sådana namnfrågor. Tanken att man stödjer oppositionens demokratireformer genom att envist hålla fast vid en kolonialterm är synnerligen naiv, och ger istället intrycket att det är fortsatt kolonialism man egentligen stödjer. Militärjunta eller inte, det finns legitima skäl för Myanmar att kasta av sig termer och begrepp som varit officiella under tider av ockupation, ungefär som man på Taiwan har gjort rent hus med alla japanska beteckningar som fanns i bruk.
Demokratirörelsen förtjänar vårt stöd, och Angsan Suqi är och förblir en hjältinna. Men samtidigt förtjänar alla länder och regioner i Asien att erkännas på sina egna termer och villkor utan att bli påprackade osmakligt gammalt kolonialt arvegods.
Dissidentens öde är vanligen hårt, ty sällan blir man ihågkommen efter det att man har fått lite uppmärksamhet i utländska medier. Det kan hjälpa om man får ett nobelpris, som tidigare Liu Xiaobo, men även sådana utmärkelser svalnar av ganska snabbt. Om vi pratar kinesiska dissidenter finns också ofta ett märkbart glapp mellan inhemskt och utländskt stöd, där frenetiska och revolutionära aktivister i den utländska demokratirörelsen är avskärmade från den mer evolutionära varianten som finns i Kina.
Exempelvis är det få som vet vem Wei Jingsheng är, och än färre bryr sig vad han gör i sitt amerikanska utanförskap. Han har tappat kontakten med sitt hemland och är därför inte längre relevant, annat än som en symbol för den tidiga rörelsen. Liu Xiaobo kunde ha följt i Weis spår genom att acceptera ett erbjudande om emigration till USA, men Liu visste att hans kamp då skulle ha varit förgäves. Han valde istället martyrskapet i fängelse, och belönades sålunda för det med en liten norsk medalj.
I den mer evolutionära skolan finns konstnären Ai Weiwei, som för närvarande ställer ut på Louisiana i Danmark, dock utan att själv medverka. Ai har ju anklagats för skattebrott, en anklagelse som i och för sig skulle kunna vara riktig men som samtidigt tidigare använts som allmänt tillhygge för att klämma åt uppkäftiga personer (ungefär som man gör i Sverige när någon sätter upp en strippklubb eller utför liknande brott mot statsfeminismen eller socialismen).
Varför man angriper skaparen av OS-arenan Fågelboet i Beijing i just denna tid är annars inte helt klarlagt. Spekulationerna att det har samband med den nordafrikanska jasminrevolutionen är långsökt, eftersom Ai Weiwei inte har spelat på den och inte heller har liknande ambitioner. Men oavsett vilka bevekelsegrunder som ligger i botten av denna röra har saken sedermera kommit att utvecklas till en politisk fars, där Kina trappar upp insatsen av rädsla för att förlora ansiktet – vilket man här är på väg att göra, till skillnad från i andra dissidentfall.
Ai Weiwei tillhör annars inte den revolutionära klick som vill ha snabb och samhällsomstörtande förändring, utan är bara en frispråkig typ, som råkar vara oerhört välkänd. Han är dessutom konstnär, och antas därför allmänt ha större svängrum än de flesta i sin kritik av samhällsfenomen.
När regimen så ansätter denna välkända konstnär med anklagelser om pornografi är måttet helt enkelt rågat för stora delar av allmänheten, och myndigheterna står med ändan bar. Diktaturen i Kina är aldrig starkare än vad populasen medger, och här har man inget som helst stöd för sina vidare trakasserier mot Ai.
Dels är det så för att vem som helst med sina sunda vätskor i behåll kan se att de bilder Ai publicerat inte har minsta pornografiska innehåll. I portalverket «一虎八奶» (En tiger, åtta bröst) framträder för övrigt Liumang Yan (流氓燕, eller perversa Yan) längst till höger i något fetnad skepnad jämfört med när hon själv för en del år sedan gjorde sig ett namn på nätet genom att plocka av sig trasorna och därmed bidra till en social och sexuell revolution som sedan dess fortgått i accelererande takt.
Men dels är det så också för att en sådan anklagelse slår mot alla kineser, mot människan och hennes natur, om hon inte får visa sig i den naturliga och nakna skruden utan att det av myndigheterna ska betecknas som «obscent». Således slår det moderna och numera mycket friare Kina tillbaka med massiv vedergällning genom att massbomba nätet med samma slags nakenbilder som redan florerar i ymnig mängd. Det är en löjlig anklagelse, och detta genomskådar kreti och pleti.
Med en etablerad konstnär är det dessutom så att det finns ett ekonomiskt värde i allt vad denne företar sig, och verken lever därför vidare i all evighet, särskilt om de har politisk sprängkraft. Koppla detta med Streissand-effekten, och vi inser att denna tiger med åtföljande åtta bröst just har odödliggjorts av den kinesiska regimen. Man har inte läst handboken i detta fall, utan har agerat med taffligt handlag. Ai Weiwei har därmed visat hur dissidenteriet bäst bör utföras.
Tidningarna skriver att en iransk missil kan ta sig till Sverige, som om Iran i ren desperation skulle söka ut något lämpligt långväga mål för att söka hämnd (och därmed sin egen garanterade undergång) – det är ett väldigt verklighetsfrämmande resonemang. Andra menar att Iran har en expansiv agenda att kontrollera hela regionen, inte bara ekonomiska resurser utan även förment heliga platser.
Det går inte att utesluta en sådan ambition för det gamla perserriket, även om det är ganska långsökt; man kan alltså inte använda kärnvapen offensivt, de finns i avskräckningssyfte, för att freda det egna territoriet från angripare. Iran har i övrigt inte kapacitet att expandera med konventionella medel, och har heller inte aviserat någon sådan agenda.
Men självklart finns en geopolitiskt instabil situation i området, där alla inblandade parter skulle kunna ta för sig av en större kaka om man fick möjligheten. Saddams attack på Iran i ett svagt ögonblick var ett uttryck för det, likaså Saddams anfall på Kuwait.
Det är dock inte bara de regionalt inhemska staterna som spelar detta geopolitiska spel, utan även USA och andra västmakter, som har spelat en avgörande roll allt sedan Osmanska riket pulvriserades för hundra år sedan. Det handlar förstås delvis om att kontrollera olja och andra naturresurser, men det finns också större strategiska hänsyn involverade. Vi noterar att USA anföll Afghanistan med hänvisning till att landet upplät träningsläger åt al-Qaida, en grupp USA tidigare hjälpt fram i kampen mot Sovjetunionen under kalla kriget, särskilt då Sovjetunionen invaderade Afghanistan efter en statskupp.
Vidare anföll USA Irak med hänvisning till att landet var i färd med att utveckla massförstörelsevapen, en idé som kanske hade haft bäring under kriget mot Iran då kemiska vapen verkligen användes (och som då tolererades eftersom Iran ju var en gemensam fiende), men som nu visade sig vara en ren lögn. Det fanns ingen som helst utveckling av sådana vapen i Irak, och man fick senare nödmotivera saken med att man ville «slutföra jobbet» från befrielsen av Kuwait liksom att det var en del av «kriget mot terrorismen». Man smidde medan järnet var varmt.
Iran ligger lämpligt nog precis mellan Irak och Afghanistan, och de tre länderna bildar en västasiatisk axel som går från USA-allierade Turkiet ända bort till kärnvapenmakterna Pakistan och Kina. Iran har även en särskild strategisk betydelse i det att man kontrollerar Persiska viken och har en lång kustremsa. Kontrollerar man Iran, utöver Irak och Afghanistan liksom lydstater som Saudiarabien och inopererade konstgjorda fästningar som Israel, behärskar man i princip hela området.
Att USA nu åter vädrar krigsplaner beror delvis på det reflexmässiga stödet till Israel, men mycket mer på denna geopolitiska situation. Irans agerande har gjort det möjligt för USA att åberopa sin speciella massförstörelsevapendoktrin, att USA har rätt att förgöra varje nation som anses utveckla eller anses stödja utveckling av sådana vapen – samtidigt som man skyddar andra stater som illegitimt skaffar massförstörelsevapen, som kärnvapenmakten Israel.
I det geopolitiska scenariot framgår också betydelsen av de omtvistade autonoma regionerna Xinjiang och Tibet i Kina, två områden som länge varit föremål för såväl ryska som västliga påstötningar och vilkas separatism eldas på av dessa intressenter. Bergen och öknen i dessa regioner är naturliga skyddsbarriärer mot landtrupp och därmed av avgjord strategisk betydelse. På Kinas östkust finns amerikansk närvaro dessutom i Taiwan, Sydkorea och Japan, och sammantaget är Kina helt omringat av amerikanska intressen. Någon motsvarande inringning av USA finns förstås inte, det skulle helt enkelt aldrig tolereras.
Om Kina skaffar sig ett enda hangarfartyg – samtidigt som mindre nationer som Italien har flera stycken – ses det som en «aggressiv handling» snarare än något självklart för världens folkrikaste nation. Man framställer Kina som en expansiv makt, trots att det enda landet gjort de senaste hundrafemtio åren är att försvara sig mot andras expansion, främst då västmakternas, Rysslands och Japans.
Det är i denna kontext man måste förstå spelet kring Xinjiang och Tibet, liksom att USA och dess allierade i Väst visserligen gärna propagerar för ett fritt Tibet under en lamakratisk despot, samtidigt som man förvägrar sydosseterna ett fritt Sydossetien med hänvisning till att Ryssland inte får växa. Det avgörande är inte enskilda folks vilja, inte heller demokrati, utan geopolitisk kontroll. Härav följer också det långa amerikanska och västliga stödet till Mubaraks och andras regimer i Nordafrika.
Överhuvudtaget har sedan Sovjetunionens fall ideologi inte haft någon särskilt stark ställning i politiken, utan allt är numera nästan uteslutande en kamp mellan kulturer eller civilisationer och därmed behäftad geopolitisk konfrontation. När USA med vårt benägna bistånd skär upp Västasien som en konservburk är det för att säkra naturtillgångar och för att skaffa strategiska positioner gentemot samtliga betydande nationer i regionen, framförallt Ryssland, Pakistan, Kina och i viss mån även en svingstat och gammal kolonialvara som Indien (som inte har någon naturlig allierad).
Under kalla kriget var det ganska enkelt att ta ställning för demokratins krafter mot den otäcka och uppenbart expansionistiska sovjetkommunismen, men numera har världspolitiken brutaliserats så att man knappt ens försöker dölja de otaliga dubbla måttstockarna eller hyckleriet. Att USA:s erövring av halva Västasien inom loppet av tio år skulle bero på demokratifrämjande och självförsvar är det nog ingen som egentligen tror på. En enkel titt på kartan visar att det handlar om utstuderad kolonisation av gammalt klassiskt snitt, att söndra och härska som romarna benämnde det, att i etapper fullfölja en större strategi.
Arabvåren och dess svep av revolutioner över Nordafrika inleddes när gatuförsäljaren Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv i mitten av december förra året. Det blev den gnista som kom att utlösa revolutionens brand, den incident som väckte den kollektiva vreden över en utveckling som gått i stå.
Att göra sig själv till martyr eller att på annat sätt offra sitt eget liv på ett dramatiskt sätt kan alltså göra skillnad, det kan inspirera andra att sätta sig i rörelse. Men det förutsätter då att det verkligen finns en undertryckt proteströrelse värd namnet, och att tajmingen är väl avvägd. När Per-Axel Arosenius 1981 tände eld på sig själv utanför skattmasens kontor efter att ha förlorat en tvist om 7000 kronor följde helt enkelt ingen revolution, och det är så de flesta självbränningar slutar, som personliga tragedier.
Så hur ska man då förhålla sig till de tibetanska munkar, hittills tio, som i Kina under året satt eld på sig själva? Uppenbarligen har man hämtat inspiration från den arabiska jasminrevolutionen, eftersom företeelsen inte förekommit tidigare, och det verkar också vara ett högst lokalt fenomen begränsat till Sichuan. Uppenbarligen vill man också med dessa handlingar väcka uppmärksamhet, inte minst i utlandet. Fast vad är det man vill väcka uppmärksamhet kring – det förment kinesiska förtrycket mot tibetaner?
Och vad finns det egentligen för likheter mellan jasminrevolutionens upphov och den tibetanska situationen? Innan Kina 1950 återtog kontrollen var Tibet en lamaistisk teokrati med traditionell livegendom bland en befolkning som i huvudsak var analfabeter och inte förväntades leva längre än till 35 års ålder, en befolkning som under lång tids teokratisk misskötsel kontinuerligt hade minskat i storlek.
Under kinesiskt styre har medellivslängden fördubblats, befolkningen tredubblats och ekonomin tjugodubblats. Folket har också befriats från livegendom och patriarkat, och har tillgång till utbildning och sjukvård av dimensioner som tidigare var otänkbara. I själva verket har tibetaner aldrig någonsin i historien haft det så bra som nu, och aldrig haft så stora möjligheter som nu att faktiskt ta del av kultur, nu när man kan läsa och skriva i största allmänhet.
Eftersom utvecklingen fortsätter med tio procent tillväxt år efter år finner vi att det helt enkelt inte finns några likheter mellan den havererade nordafrikanska utvecklingen och den sprudlande tibetanska och kinesiska. Förutsättning för revolution finns inte alls, trots lokala oroshärdar och trots många kvardröjande problem. Inte heller finns något större hopp om stöd från omvärlden – det blir notiser här och var, men knappast mer; man vill knappast uppmuntra till självmord.
Ty tesen att man är så förtryckta och inte kan utöva sin kultur klingar ytterligt falskt givet den bakgrund som alla kan kontrollera. Politiskt förtryck finns, för att det alltjämt finns en separatistisk rörelse med den indiske laman i spetsen som fortfarande driver en kamp för ett fritt «Stor-Tibet», den kamp som är ett geopolitiskt spel från såväl den brittiska imperialismens tid som kalla krigets.
Tibetlaman Dainzin Gyaco hamnade som ung i klorna på CIA och förleddes göra uppror under fagra löften om en ny tibetansk storhetstid, ungefär så som japanerna utnyttjade den siste kejsaren Puyi när han sattes som «kejsare» över japanskockuperade Manchuriet. Men medan Puyi sedermera kom till insikt om sin naivitet, har laman ännu inte upptäckt sin marionettroll, så här drygt tjugo år efter kalla krigets slut och drygt fyrtio år efter att USA drog tillbaka sina geopolitiska ambitioner i området.
Det politiska förtrycket är reellt och utöver det «normala» förtryck som finns i hela Kina, men det rör inte på något sätt kulturella eller religiösa områden – det är först när det blir politik av saken, när referenser till den högst politiske laman görs och man indirekt förordar separatism som det blir problem. Det är exakt där kinesiska myndigheter drar en röd linje. Hade laman hållit sig inom sina religiösa domäner och inte beträtt revolutionär politik hade detta överhuvudtaget inte hänt.
Om man bland lamaismens företrädare i Kina hade haft den minsta känsla för realpolitik hade man lagt ner dessa dumheter omedelbart och pragmatiskt format den vidare tibetanska buddismen inom de ramar som ges av den sekulära staten. Det finns nämligen inte någon möjlighet att Kina överger så mycket som en centimeter av sitt territorium, vilket hela nittonhundratalets historia vittnar om – allra minst kommer man att lägga sig i frågan om Tibet.
För kinakännare pirrar det en del i kroppen en dag som denna, eftersom det nu har passerat exakt ett hundra år sedan upproret i Wuchang (武昌) 10 oktober 1911 markerade inledningen på den så kallade Xinhai-revolutionen (辛亥革命), som en gång för alla störtade den dynastiska monarkin till förmån för republik i en eller annan form.
En sanning som inte kan upprepas nog ofta är att man inte fullt ut kan förstå en nation och vart den är på väg innan man bekantat sig med dess historia. Detta är alldeles särskilt sant i fallet Kina, som är en väldig kultur med en våldsam och särdeles omfattande historia i bagaget.
Man skulle utan vidare kunna säga att revolutionen som påbörjades för hundra år sedan fortfarande pågår, att den först på senare tid har stabiliserat sig och att de mer tveksamma uttryck vi tidigare sett i Republiken Kina respektive Folkrepubliken Kina i detta perspektiv är ganska naturliga reaktioner och konsekvenser av tidigare händelser, hur udda de än kan te sig från vår speciella utkikspunkt.
Man kan också konstatera att för Kina, som har en historia som spänner över 3 000 år och en sammanhängande arkeologisk förhistoria som tar oss tio tusen år tillbaka i tiden, är hundra år egentligen ingenting. Ändå är de senaste hundra åren så späckade av händelser att man kan ägna flera liv åt att studera perioden i detalj, med risk för att man förlorar det större perspektivet.
Blickar man tillbaka rent översiktligt kan man nämligen skönja vågor av uppgång och fall, enhet och splittring, framgång och bakslag, tillbakagång och förnyelse. Förstås ingenting unikt för Kina, utan naturligt för alla länder – men det är ändå det historiska perspektivet man måste ha med sig när man ska försöka förstå konflikter kring Taiwan, Tibet och annat. En liten hjälp ges i översikten nedan.
Kina 8000 f.v.t. till 2011: tät historisk översikt (PDF 1 MB)
