Regimen Busch presenterar så här vid nästan midnatt i mandatperioden en «mineralstrategi», omfattande bland annat en lång rad utredningar om att korta handläggningstiden för nya gruvor, införa en översyn av «mineralavgiften» samt inrätta en ny myndighet för miljöprövning. Ty ännu en myndighet är just vad Sverige behöver…
Motivet sägs vara att Sverige förfogar över omfattande naturtillgångar, resurser som är av vikt för Sveriges «nationella säkerhet», inte minst som Kina redan utvinner 70 % av dessa kritiska industrivitaminer. Det är rätt och riktigt, och Sverige ska naturligtvis utnyttja dessa råvaror till det yttersta.
Men problemet är egentligen inte utvinningen, som kan ske i princip överallt, och där Sverige mycket riktigt har rikliga tillgångar, utan den vidare processen med raffinering. Här har Kina närmast totalt monopol, och Busch måste alltså ändå skicka de utvunna mineralerna till Kina för vidare bearbetning. Inget har vunnits alls i fråga om någonting.
Om Sverige vill ta upp kampen med Kina om raffinering har man att se fram emot en process som tar decennier, och som kommer att fresta hårt på den så kallade lokaldemokratin, ty regimen kommer vara tvungen att köra över den kommunala självbestämmanderätten om man överhuvudtaget vill komma till skott.
Kina kontrollerar jordartmetallerna. Att ta upp kampen med Kina kan heller aldrig bli lönsamt.
Man måste också bearbeta alla dessa naturvårdande myndigheter som redan finns, plus den eller de som regimen Busch ämnar tillföra, eftersom raffinering av mineraler har omfattande miljöpåverkan. Det är på grund av detta som produktionen numera finns i Kina, tillsammans med landets bättre ekonomiska fördelar, skalbarhet och så vidare.
Regimen Busch pratade för övrigt jordartsmetaller tidigt i mandatperioden, men så värst mycket har alltså inte hänt på området. Och allmogen kan vara trygg med att ingenting kommer att hända framgent heller, ty detta är den politiska långbänkens land där allt tar en veritabel evighet.
Om de första nya kärnkraftverken i mindre skala kommer att stå klara först i mitten på trettiotalet (!), givet att planen håller (tänk Hallandsåsen), kan man räkna med att gruvdrift och utvinning av kritiska mineraler kommer att vara i funktionell drift någon gång 2070 eller så. Förutsatt att kommande regeringar är med på noterna. Ja, ni fattar själva…
Hög tid att börja plugga in periodiska systemet på kinesiska, för det är i Kina saker händer!
I Sverige debatterar man att förbjuda sociala medier för ungdomar, men inte att förbjuda energidryck och ultraprocessade substanser som grundlägger sjukdom senare i livet. Man debatterar visserligen intag av koffein för barn och unga, men inte konsumtion av socker, vegetabiliska oljor och syntetiska ämnen som emulgeringsmedel.
För vuxna går debatten hellre kring det naturliga köttet, som på falska grunder demoniseras som hälsofarligt, samtidigt som myndighetsvänstern har dragit ut i försvar för ultraprocessade substanser som frukostflingor. Detta nämligen för att ultraprocess är plantföda och således en del i den kötthatande klimatvänsterns strategi för att ersätta animaliskt med plantbaserat.
Även högern har sin beskärda del av befängdhet, som de tokkristnas folkhälsominister Forssmed (KD), som hellre satsar på fritidskort för unga än att angripa livsmedelsindustrin och lagstifta kring ultraprocessade substanser. Forssmed verkar på allvar tro att man kan springa bort en dålig diet på ultraprocess, men det är det fetmaepidemin visar att man inte kan.
Fetmaepidemin visar också att personligt ansvar inte är en faktor för andra än ett mycket litet fåtal som i virrvarret av desinformation kan bilda sig en korrekt uppfattning om näringslära och sunda vanor. Epidemin, med behäftade sjukdomar, kan inte tryckas tillbaka med mindre än att industrin angrips, och detta är politikens självklara uppgift, på samma vis som man en gång angrep tobaksindustrin (som numera sätter avtryck i livsmedelsindustrin med samma metoder).
Kommerspressens lösning på dilemmat tycks vara att ge Ozempic till alla, det vill säga att bota symptomen med dyr diabetesmedicin från Danmark istället för att angripa rotproblemet med den utbredda förekomsten av ultraprocessade substanser. Det är uppenbarligen inte hållbart, och vad detta experiment på miljontals människor småningom resulterar i är inte heller känt.
Känt är däremot att ultraprocessindustrin – med företag som Nestlé, PepsiCo, Unilever, Coca-Cola, Danone, Mondelez, Kraft Heinz, Mars och Kellogg’s i frontlinjen – slåss med näbbar och klor i domstolar mot alla former av nationell reglering, och att man använder samma slags kemiska teknik som en gång tobaksbolagen för att göra de ultraprocessade substanserna beroendeframkallande med en given formel av socker, vegetabilisk olja, salt, smak och textur.
Inte minst barn utgör en stor målgrupp, och det är här frukostflingorna, den smaksatta och sockrade yogurten, läsken och andra substanser kommer in i bilden. Dels är barn och unga lätta byten för sådana produkter, då de saknar relevant information, och dels är det en målgrupp som man beräknar ha i sitt våld även i vuxen ålder.
Politikens uppgift måste framgent alltså vara att systematiskt angripa ultraprocessen. För ändamålet finns en rad hållpunkter som kan betas av för att komma till rätta med problemet, även om man kan räkna med att livsmedelsindustrin kommer att slå tillbaka med all kraft. Man kan även förutsätta att en stor del av politiken och myndighetsvänstern erhåller mutor av sagda bolag för att gå deras ärenden, det är så det ser ut i land efter land. Hållpunkterna så:
inför straffskatt om 200 % på samtliga ultraprocessade produkter
inför obligatorisk varningsmärkning på ultraprocessade produkter
momsbefria hela och naturliga produkter som kött, fisk, ägg, bär och grönsaker
totalförbjud all reklam för ultraprocessade produkter som chips och snabbmat
utred korruptionsförhållanden i livsmedelsindustrin, omfattande element i politiken och myndighetsvänstern
Där har du vägen framåt, och det är för politiken bara att realisera. I vart fall om man vill få bukt med skenande utgifter för vård i kölvattnet av den fetamepidemi som primärt orsakas av ultraprocessade substanser samt förbättra folkhälsan. Brukar detta inte vara ett viktigt politiskt mål i Sverige? Varför är det då så tyst om den bevisat sjukdomsframkallande ultraprocessen?
Sovjetunionen försökte toppstyra sin ekonomi medelst femårsplaner, men resultatet kom aldrig i närheten av de uppsatta målen. På samma sätt hade Kina under folkrepublikens tidiga skede helt hopplösa femårsplaner, som aldrig kunde realiseras utan tvärtom skapade mer armod.
Detta för att ledargarnityret av revolutionärer valde att skicka intelligentsian ned på landet att arbeta på fälten istället för att leda näringslivet, medan den politiska toppen helt saknade adekvat kompetens. Härav sådana katastrofer som Det stora språnget.
Kina har fortfarande femårsplaner, men de är numera mest riktlinjer, och de utformas av experter. Ledningen består inte heller längre av revolutionärer, utan av civilingenjörer, ekonomer och andra räknenissar med praktisk erfarenhet från verkligheten, till yttermera visso sådana som är barn av den galna kulturrevolutionen, inte minst Xi Jinping själv, vars far Xi Zhonggun förföljdes.
Det är med den historiska bakgrunden i minne man ska betrakta Europeiska kommissionens nya «Electrification action plan», en av många «aktionsplaner» som flödar av logorré och politiska sexord, men som har föga med verkligheten att göra. Man ska förstå detta som EU:s motsvarighet till sovjetekonomins femårsplaner, synnerligen detaljerade traktat kring vad man vill uppnå, veritabla skrivbordsprodukter av idealistiskt tankegods.
Det räcker med att ta en enda siffra för att förstå att vi här har att göra med fullständiga idioter, nämligen målsättningen om att gå från en elektrofieringsgrad om 23 % i dag till 46 % 2040, alltså om bara fjorton år. Det är fullt i klass med Mao Zedongs föreställning under Stora språnget om att komma i kapp Storbritanniens stålproduktion på femton år genom att engagera bondebefolkningen i produktionen, nämligen genom att smälta ned de jordbruksredskap som hade behövts för att bruka jorden och därmed undgå den svält som blev resultatet.
Sedermera kom Kina inte bara ikapp Storbritannien, USA och andra i fråga om stålproduktion eller produktion överhuvudtaget, utan snurrar numera flera varv runt alla andra, men det berodde alltså inte på att man hade ställt upp mål i femårsplaner, utan på att man lät marknaden verka fritt samt sörjde för att ge de bästa möjliga förutsättningar.
Bryssel har inte för avsikt att härma detta, utan tror sig kunna dirigera utvecklingen med något slags kommandoekonomi, trots att man inte har något som helst inflytande över nationella ekonomier. Samtidigt motverkar man kraftigt utvecklingen på en lång rad sätt, bland annat genom att ha kraftiga tullar på grön teknik från Kina, inte minst elbilar, vindsnurror, solceller och batterier i något fåfängt hopp om att kunna utveckla en inhemsk industri av samma rang.
Målsättningen är att bli den första «elektrokontinenten», en anspelning på Kina som världens första elektrostat, men om man vill förverkliga det krävs nog annat än fagra ord och politisk berusning, nämligen att ge de förutsättningar som krävs.
Till dessa hör att plocka bort elskatten i varje EU-land, helt och hållet, på det att det blir ekonomiskt gynnsamt att nyttja el. Det är det inte i dag, utan taxan är dubbelt så hög som i Kina och USA, vilket så att säga inte underlättar Europas konkurrenskraft.
Man måste givetvis även plocka bort samtliga tullar på grön teknik och låta billiga kinesiska elbilar välla in över kontinenten. Om Europa vill konkurrera får man göra det därifrån, genom att utveckla bättre alternativ utan skydd från staten. Däremot kan EU välja att ha en industripolicy och på olika vis främja utvalda industrier, så som tidigare i Kina.
Europa måste även kraftigt bygga ut först och främst kärnkraften för att få erforderlig baskraft, och på denna frenetiskt bygga ut vind-, sol- och vattenkraft. Man måste även tillfälligtvis tillbaka till den billiga ryska naturgasen för att näringslivet ska ha skuggan av en chans, även om det blir ett svårt piller att svälja.
Infrastrukturen måste även hänga med, och nätverket av laddstolpar måste således byggas ut. Detta måste vara enhetligt i hela Europa, och här har Bryssel sin naturliga roll att spela i att standardisera, utöver att ge ekonomiska incitament för utbyggnaden. Då följer man Zhongnanhai i dess fotspår, genom att praktiskt underlätta omställningen, snarare än att producera meningslösa pappersprodukter.
Med en sådan reform når man maximalt resultat, men om det blir 46 % eller något annat går inte att sia om. Förmodligen blir det mer, och det är då marknadens förtjänst, i kombination med klok politisk styrning. Precis som i Kina.
Regimer kommer och går, men sossepolitiken består. Tidöregimen gjorde därvidlag ingen skillnad, utan utmärkte sig genom att 1) stärka den socialdemokratiska sexköpslagen (lex Onlyfans); 2) ytterligare inskränka «yttrandefriheten» (lex Förintelseförnekelse); 3) yttermera understödja statsmedierna; 4) höja elskatten; 5) samt utöka invandringen.
De så kallade Sverigedemokraterna utmärkte sig å sin sida genom att främja märkliga «Israel först»- och «Ukraïna först»-policyn snarare än att sätta Sverige och svenskarna först, och det förefaller som att man faktiskt vill ha hit halva Ukraïna och hela Palestina. Sverigevännerna gjorde dessutom som partier brukar när de får smak för makten, det vill säga vänder på en femöring i ståndpunkter, i SD:s fall avseende hetslagen, som man vill behålla för att den kan användas mot «antisemiter».
På förekommen anledning är det hög tid att sluta tro på partiernas amsagor och fagra vallöften, som ändå aldrig infrias. Makt ska man få när man har bevisat sig vara duglig, inte som förskottsbetalning bara för att sedan rycka på axlarna. Detta återkommande politiska bedrägeri måste bestraffas.
Inte för att en enstaka röst spelar någon roll i en valautokrati som den svenska, men kanske kan fler inspireras att inta en hårdare attityd gentemot partiautokratin, på det att verklig förändring småningom kan komma till stånd. Personlig principiell hållning ska inte heller underskattas, och man ska kunna stå rak i ryggen över de ståndpunkter man förfäktar.
Det parti som avskaffar Systembolaget får således min röst. Det ska inte dröja sig om en halvmesyr eller kompromiss, utan monopolet ska avvecklas fullt ut. Det ska inte heller begravas i långbänk i utredningsväsendet, utan ska ske snarast. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är fullt genomförd, det vill säga i nästkommande val, inte förr.
Det parti som avvecklar statsmedierna får på samma vis min röst. Även här ska det röra sig om en fullständig nedsläckning i både lag och verklighet, men med möjlighet att från grunden dana en opartisk och objektiv allmänteve med ett synnerligen smalt utbud som inte täcks av kommersiella eller andra intressen. Rösten får partiet när reformen är genomförd, det vill säga i nästkommande val därefter.
Ett parti kan även driva igenom en fullständig avveckling av sexköpslagen, potentiellt parallellt med någon form av regleringsreform av liberalt snitt. Lagen infördes en gång i tiden utan någon som helst konsekvensanalys, och den kan således avskaffas på en eftermiddag under samma omständigheter. Rösten får drivande parti ändå först när reformen är genomförd.
Det parti som avvecklar hetslagstiftningen och därmed inför yttrandefrihet kommer med den största säkerhet att erhålla min röst. Det vill säga när verket är fullständigt avklarat, och rösten erhålls då i nästkommande val.
Partier kan även stärka demokratin genom att avveckla monarkin och införa republik, varvid kungahuset privatiseras. Majestätets tjänster får då upphandlas på gängse vis, om hans roll behövs vid kontakter med monarkier i Mellanöstern och liknande. En sådan reform får bombsäkert min röst. I efterhand.
Demokratin kan stärkas än mer genom att införa direktdemokrati enligt schweizisk modell, varvid varje grundlagsförändring måste underställas folkets prövan, samtidigt som folket äger rätt att givet en viss kritisk massa ta upp för votering varje enskilt lagförslag. Samma visa här, genomför detta och rösten läggs på dig och ditt parti. Men först i efterhand, som tack!
Vidare kan ett parti ta sig an statskyrkan, som ännu är en sådan då den regleras särskilt i lag och har omfattande tentakler in i den allmänna förvaltningen. Det parti som fullständigt knoppar av statskyrkan från statsapparaten har garanterat min röst, och det som nu kallas Svenska kyrkan får då kalla sig något annat och klara sig helt på egen hand, utan något som helst understöd. Rösten får partiet i efterhand!
Här har vi alltså en omfattande katalog av liberala spörsmål som bara väntar på ägare, men i verkligheten finns inte ett enda parti som driver en enda av dessa frågor. Med undantag för monarkin, vars avveckling kommunisterna faktiskt förespråkar – det säger en hel del om det illiberala tillståndet i nationen.
Tills vidare ska jag därför faktiskt lägga min röst på Vänsterpartiet kommunisterna, inte för att man paradoxalt ligger närmast ovan liberala ordning, utan för att bestraffa den «höger» som inte kan skiljas från det socialistiska folkhemmet, utan som gång efter annan inte bara omhuldar sagda socialistiska folkhem, utan dessutom vidgar det istället för att satsa på frihetsreformer.
Vänsterpartiet kommunisterna får därför hädanefter min röst, i alla tre valen (statskyrkan, som jag inte är medlem i, ska givetvis framledes inte ha något val), som straff och partierna till varnagel, fram till dess att en eller flera av ovanstående liberala reformer är fullständigt genomförda. Det håller inte längre att rösta på det minst onda, utan nu är hög tid att börja ställa krav!
Om högern ska bedriva vänsterkommunistisk politik är det lika bra att stödja vänsterkommunisterna, så att det blir ordentligt gjort.
Protesterna uteblev över att världsmästerskapen i fotboll delvis hålls i USA samtidigt som skurkregimen har avrättat en nations samlade ledargarnityr och anfaller sagda land (Iran) utan giltig orsak, tagit en annan nations ledare gisslan och övertagit den faktiska styrelsen av landet (Venezuela), samt inte minst hotat att annektera territorium från förment allierade länder (Danmark). Det är ju så att USA alltid kommer undan med sin handel och vandel, eftersom Sverige och Europa är amerikanska marionetter som inte vågar bita ifrån mot husse.
Även i detaljer har funnits en lång rad omständigheter man skulle kunna ha betänkligheter kring, exempelvis hur lag och enskilda spelare missgynnas i landets fascistiska migrationssystem, hur tillgängligheten brister kring arenorna då landet knappt känner begreppet kollektivtrafik, med mycket mera.
Å andra sidan finns också vi företrädare för att sporten inte ständigt ska kontamineras med politik, utan ska stå fri från sådan smutsig hantering, enkannerligen då den är så skevt och orättvist tillämpad. Sporten som sådan har sedan antiken alltid handlat om förbrödring under vapenvila, ett utmärkt tillfälle för kombattanter att diskutera under vänskapliga former samtidigt som man tävlar under rättvisa dito.
Mer berättigad kritik gäller emellertid arrangemanget som sådant, och det har sannerligen inte saknats företeelser att racka ned på. En gäller de så kallade vätskepauserna, avbrott mitt i halvlek under förevändning av att spelarna måste inmundiga vatten.
Det är ett fenomen som kanske inte är så underligt i ett land vars invånare av arten Homo americanus kännetecknas av att ständigt bära en vattenflaska i rem kring livet eller i medhavd väska, en företeelse som inte har så mycket med vetenskap att göra som med det faktum att landet saknar tillförlitligt kranvatten samtidigt som Big Water har lyckats med sin kampanj för att sälja vatten på flaska för en dyr peng.
Hydreringsbrejket tillämpas även under störtregn och vid arenor med luftkonditionering, varför man kan misstänka att saken har mer att göra med de amerikanska tevebolagens behov av annonspengar än spelarnas fysiska hälsa. Under alla omständigheter har denna nya indelning av matchen i quarters visat sig vara spelförstörande, då ett lags moment plötsligt avbryts, samtidigt som taktiksnack ger förändrad matchbild minuterna därpå.
En annan nymodighet av samma slag är att finalen ska ha en varieté insprängd i halvtidsvilan, viket är ytterligare ett sätt på vilket kommersen tillåts mjölka evenemanget på sportens bekostnad. Vilan ska vara i en kvart, och det är inte klarlagt hur längre tids vila påverkar matchbilden – spelarna kyls av och tappar därmed prestationsförmåga, varvid den normalt intensivare andra halvleken riskerar att förbytas i en andra första halvlek av stramare och försiktigare karaktär.
Dämpande på evenemanget har även varit gruppspelets slappa utformning, där en lång rad tredjeplacerade lag numera går vidare till finalspel. Detta tillsammans med imbecilla tankar kring att utvidga cupen till hela sextiofyra lag är exempel på schlagerisering av fotbollen, det vill säga en form av allt mer bloat som förtar spänningen då det tar en evighet att komma i hamn. Samtidigt förstör det i än högre grad klubbspelet, som blir vilande alldeles för länge.
Ett fenomen i samtiden är att nationella lag numera i allt större utsträckning är bastardiserade med element som inte är av typisk etnicitet för landet i fråga. Om det franska laget för fyrtio år sedan bestod av idel fransoser, består det i dag av enbart spelare med afrikansk etnicitet, en radikal förändring.
Det är inte likadant i alla lag, men det blir allt vanligare med spelare med annan härstamning än från landet i fråga, vilket ställer hela tanken med ett världsmästerskap mellan nationer på sin spets. Grundförutsättningen har alltid varit att nationerna utgör homogena entiter, men om man fritt kan plocka in beståndsdelar från övriga världen blir mästerskapet till slut meningslöst.
Å andra sidan har VM alltid dominerats av Europa och dess forna kolonier, mellan vilka spelarutbyten gynnar båda parter. Sedan de första mästerskapen 1930 har pokalen gått till Brasilien (Portugal) fem gånger, Tyskland fyra gånger, Italien fyra gånger, Argentina (Spanien / Italien) tre gånger, Frankrike två gånger, Uruguay (Spanien) två gånger, England en gång och Spanien en gång.
Bland de fyra bästa finns under samtliga mästerskap bara ett afrikanskt lag (Marocko 2022, fjärdeplats), ett asiatiskt lag (Sydkorea 2002, fjärdeplats) samt ett lag från Mellanöstern (Türkiet 2002, brons). Santliga övriga är europeiska lag eller forna kolonier därav. Indien och Kina finns inte på kartan, trots sina massiva befolkningar.
De senare lider förvisso av sina tillkortakommanden, men hela strukturen kring FIFA är byggd kring europeisk fotboll, och det finns starka intressen av att Europa med dess forna kolonier fortsätter att dominera. Ryktena om matchfixning är inte helt ogrundade, och en del domarinsatser ger vatten på kvarn i saken – hur dyrt är det egentligen att köpa en domare?
I rent sportsligt hänseende har lag som Frankrike och Spanien briljerat, men särskilt Frankrike har visat sig vara alldeles för inriktat på tekniskt raffinemang framför effektivt spel med avslut, vilket är den enda anledningen till att man missade finalplatsen och sedermera förlorade mot ett viljestarkare England i bronsmatchen.
England i sin tur tappade sin effektivitet när man lade sig på försvar efter 1–0 mot Argentina i semifinalen, ett fenomen som är alldeles för vanligt i fotboll. Anfall är alltid bästa försvar, och lägger man sig på defensiven bjuder man in motståndaren till avslut samt tappar det egna momentet.
Argentina har liknade problem med tendens att briljera och bristande motivation. Det är egentligen bara Spanien som har spelat helt felfritt, och som därför bör stå som mästare för andra gången i kväll. Samtidigt är det ofta bara tillfälligheter som avgör på den här nivån, och fegt osvuret är bäst. Men Spanien vinner!
