⚛︎ dougherty ☸︎ – Sida 5

Frontalangrepp mot vårt sätt att leva

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2026-07-18T17:25:56+02:00 CEST

Betraktar man myndighetsvänsterns kollektiva ansträngningar är det uppenbart att dessa kvinnodominerade misandriska institut bortanför demokratins räckvidd har som yttersta målsättning att angripa mannen och hans leverne. Är det inte köttet som är fokus för nitet, så är det spelandet, porren, alkoholen eller andra typiskt manliga intressen.

Det är i stort ett frontalangrepp mot vårt sätt att leva, och det blev så här när man släppte in kvinnorna i politiken. Kvinnors själsliv är nämligen primitiva, och uppehåller sig sällan vid abstrakta ting som nationalekonomi, geopolitik och teknisk utveckling, utan är mer fokuserade på familjelivet och uppfostran, att förkunna vad man inte får säga eller göra und so weiter.

Därför ska man inte bli förvånad när det illiberala etatistiska förbudspartiet Folkpartiets representant i Tidöregimen instruerar sin myndighetsvänster att undersöka hur «manosfären» påverkar «pojkar och män» ur ett «jämställdhetsperspektiv», enkannerligen i sociala medier. Bakom instruktionen ligger av någon anledning Arbetsmarknadsdepartementet, som väl mer borde ha fokus att pressa ned arbetslösheten än att ägna sig åt wokistisk ideologiproduktion?

Folkpartiets Nina Larsson har tidigare gett uttryck för sin «oro» om förekomsten av «strypsex» hos unga, och det tycks vara denna donnas självpåtagna kall att göra sig till socialtant för alla ungdomar i Sverige, vare sig de vill eller inte. Det är samtidigt typiskt för ett illiberalt etatistiskt parti som Folkpartiet att anta sådan social ingenjörskonst i sitt program.

Uppdraget går till Jämställdhetsmyndigheten i samarbete med Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, där blott de långa namnen uppmuntrar till att gå fram med motorsåg med dessa obehövliga aber. Regimen vill specifikt att myndighetsvänstern undersöker hur den digitala medieanvändningen påverkar «normer» och «värderingar», och på vilket sätt dessa avviker från regimens normativa katalog.

Den senare kännetecknas som bekant av ett mjukt velourideal, i vilket mannen är tyglad och domesticerad, fjärran från sin naturliga frihet. Idealet realiseras genom att frånta pojkar och män testosteronbildande kost som kött och andra källor med animaliskt protein i utbyte mot soja, rapsolja och tillsatt socker. Samtidigt angrips styrketräning och dylika testosteronbildande verksamheter medelst politisk association med ytterhögern, i vad man benämner «aktivklubbar».

Men för att upprätthålla denna dotrinära radikalfeministiska ordning krävs kontroll över «medielandskapet», på det att pojkar och män och alla andra inte ska kunna välja sin egen livsfilosofi medelst influerare på Tuben och andra källor, utan helst ska indoktrineras i den enda rätta livsstilen så som förkunnad av regimen och statsmedierna, så som var fallet på den gamla goda tiden under etermediemonopolet.

På annat sätt kan det faktiskt inte tolkas, att regimen på detta sätt återkommande angriper sociala medier och andra digitala källor, som om man hade någon exklusiv rätt att forma människors värderingar, åsikter och normer. Jag kan tipsa Nina Larsson om att regimen inte alls har någon sådan rätt, utan ska passa sig jävligt noga för att trampa i sådana sumpmarker.

Frihet är en grundläggande värdering i det svenska samhället, och alla oavsett kön ska ha möjlighet att leva det liv de önskar utan att ständigt hindras, överprövas och övervakas av regimen och dess folkpartistiska socialtanter respektive kristna prelater i dessa sina livsval. Informationen vill vara fri, och informationen kommer att vara fri. Informationen hittar alltid en väg.

Nä, Nina Larsson är inte en spännande kvinna, utan en etatistisk nucka.

Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Rätt frågor i värmen

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2026-07-17T16:53:11+02:00 CEST

Då var det slut för den här gången, det vill säga med fint och varmt väder. Redan på söndag har vi åter sossegrått ruskväder med max 14 °C under dagen, en siffra som väl ska hålla stockholmarna och miljöpartisterna på gott humör. I alla fall enligt myndighetsvänsterns väderkartor, där man sätter grön temperatur kring nollan och allt rödare på allt över det.

Faktum är att maximalt rött uppnås redan vid 25 °C, och allt ovanför det går asymptotiskt mot grått. Helt obegripligt för den som har färger, skalor och liknande som yrke, men det begripliggörs förstås av den rödgröna politiska klimatagendan, vars syfte är att försöka skrämma populasen med värme- och skogsbrandsbias. De politiska väderkartorna är en del av den skrämseltaktiken, man manipulerar kartorna medvetet med inherenta varningsfärger för detta syfte.

Under ett valår blir det dessutom extra viktigt för den rödgröna vänsterns främsta vallokomotiv – statstelevisionen – att försöka sätta denna klimatagenda, och om det inte finns några inhemska bränder (det gör det inte), så är man redo att söka upp dem varhelst de uppstår. I värsta fall repriserar man 2018 års skogsbränder i en märklig form av nyhetsförpackning.

Men den som inte håller med om agendan och dess förmenta viktighet stämplas givetvis som «klimatförnekare», och vän av ordning flikar gärna in att det inte är «normalt» för Sverige att ha temperaturer kring 30 °C, eller för den delen 40 °C i södra Europa. På vilket man enkelt kan svara att det visst är normalt, och att de svårslagna svenska värmerekorden är av gammalt datum. Däremot förelåg häromdagen ett köldrekord, men mediabiasen gör att sådant inte riktigt bubblar fram.

Färganomali i de politiska väderkartorna, en form av illa dold manipulation.

Vetenskapsförnekare!, säger då vän av ordning, och menar att the science is settled avseende klimatet, det vill säga att jorden värms upp kontinuerligt av fossila utsläpp. Men det är alltså inte det som förnekas, utan att det skulle vara något «extremt» med temperaturtoppar (och -dalar).

Temperaturförhöjningen yttrar sig alltså inte på det viset, utan i högre medeltemperatur. Framförallt sker denna ökning i en gradient mot polerna, medan ekvatorn förblir jämnvarm. Och framförallt är det nätterna som blir varmare, inte dagarna.

Det gör att människan i princip inte märker av förändringarna (annat än i mediabiasen), som blir märkbara först på flera generationers sikt. Det gäller även de eventuella konsekvenserna, och det finns så att säga inget givet i att en stad ska bestå för evigt, utan den flyttar sig organiskt efter förutsättningar i form av kustlinje, vattenstånd, flora, fauna och annat, och det sker över sådana tidsrymder att det inte påverkar det momentana livet – förmodligen måste man dra nya rörledningar, asfaltera nya vägar och bygga nya hus efter hundra år i vilket fall som helst?

Nej, det finns inte någon som egentligen «förnekar» att dessa skeenden pågår, men däremot finns olika uppfattning om vad de eventuella konsekvenserna blir, och vad man i så fall ska göra åt det, om något alls. Summerar man utvecklingen så här långt står det nämligen klart att förloppet inte går att reversera, eftersom ingen är intresserad av att bromsa in den ekonomiska utvecklingen för att bevara det nuvarande tillståndet i en värld som ändå ständigt rör sig.

Elektrostaten Kina har den mest logiska hållningen, nämligen att gasa sig ur fossilberoendet genom att bränna upp allt kol och med den energin ta fram så mycken grön teknik man bara kan. Det är av den anledningen man är världsledande på batterier, elbilar, vindsnurror och snart även nyare former av kärnenergi.

Egentligen är det bara Europa som försöker späka sig ur vad man betecknar som en «klimatkris», men det är dödfött givet att resten av världen inte har samma ambition. Konsekvensen blir bara att det redan ansträngda Europa förlorar i den ekonomiska och tekniska kapplöpningen, samtidigt som det europeiska bidraget till reduktionen blir irrelevant.

Betraktar man utnyttjandet av elektricitet i Sverige och övriga Europa, finner man att denna har legat mer eller mindre konstant i decennier. Det betyder inte att vi har haft samma utväxling under all denna tid, utan bara att förbrukningen har effektiviserats med värmepumpar, isolering, LED-lampor och så vidare.

Men den stundande framtid är elektrisk, och mer effektivisering kommer inte att lösa problemet med elslukande elbilar och artificiell intelligens. Det sistnämnda har förvisso stor potential i ytterligare effektivisering, vilket kineserna redan har visat genom Deepseek och andra modeller, men det man bör ta till sig är att AI-agenter kommer att finnas precis överallt, och att de kommer att behöva en viss grundläggande mängd energi – det är den moderna formen av glödlampan.

Det är en effekt av Jevons paradox, och den stiltje som har rått i elförbrukningen under några decennier ska snarast ses som en tillfällig platå, som en anomali. Det vi har att förvänta oss är kraftigt ökad förbrukning, som därmed motiverar kraftigt ökad produktion.

Det är alltså ingen tillfällighet att *Tjornobyl (Tjernobyl) och Fukushima (福島) redan är glömda och att kärnkraft planeras precis överallt, utan är en konsekvens av att energibehovet är ett annat än eljest. Särskilt Europa lider av kronisk energkris sedan man i en märklig form av rödgrönt industriellt självmord lade ned sin kärnkraft i Tyskland, Sverige med flera länder, samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas som man nu desperat försöker göra sig av med.

Kina och USA har fattat detta, att man inte kan bromsa sig ur dilemmat, och att klimatförändringarna får hanteras, eftersom de ändå inte går att förhindra. Europa har emellertid ännu inte förstått detta, utan har fortfarande elfenbenstornsmässiga ambitioner kring klimatet, samtidigt som man paradoxalt nog lägger strafftullar på den teknik som finns på området, nämligen den från Kina. EU:s linje är inte koherent.

Vad Europa behöver är först och främst att förflytta diskursen från politiska väderkartor och allmänt tjafs om väder, och att istället börja skissa på lösningar, som samtliga fordrar enorma mängder av energi för att realisera. Varifrån ska denna energi komma, hur ska den bekostas, hur ska den främja näringlisvets konkurrens med omvärlden?

Hur ska energin utnyttjas, och hur ska EU kunna driva egen framväxt av AI-agenter och annan modern teknik snarare än att förlita sig på opålitliga parter i andra delar av världen? Mer allmänt, hur ska EU kunna ha en egen IT-industri som är fristående från USA och Kina?

Man kan glädjande notera att fransmännen och några fler för närvarande försöker bryta beroendet av amerikansk mjukvara och molntjänster, men det krävs att hela Europa gör en liknande ansträngning på alla nivåer för att främja framväxten av en sådan inhemsk IT-industri, samt för den elektricitet som behövs för ändamålet.

Det är denna typ av frågor man behöver deliberera i pressen och bland allmogen, inte skrika satan bara för att det är fyrtio grader i Paris några dagar under året. Släpp klimatbiasen och kom ut på banan, där det verkliga spelet redan pågår mellan Kina och USA, men där EU inte ens är bänkvärmare.

Asien Politik USA

Gott krig!

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2026-07-14T19:39:41+02:00 CEST

Den amerikanska dårregimen under Trump tillsammans med den judiska folkmördarstaten återupptar plötsligt fientliga handlingar gentemot Iran, varvid den så kallade vapenvilan är ett minne blott. Problemet är att absolut ingen förstår de skeenden som nu är i görningen, vilket bäddar för ännu en evig konflikt.

Tehran hade redan tillförsäkrat sig goda villkor under det samförståndsavtal som skrevs, och möjligen är det så att den efterblivne Donald i efterhand insåg att han kammade absolut noll med sitt spontana Blitzkrieg mot perserna. Som kompensation har han därmed fått för sig att likt vitryska maffian ta ut beskyddaravgifter om tjugo procent av fartyg som passerar Hormuzsundet, även om USA alltså inte tillnärmelsevis kontrollerar detta.

Men det dröjde inte länge innan han ändrade sig även på denna punkt, och nu istället förfäktar något slags investeringsavtal med Irans grannländer i Mellanöstern. Vad det nu har med saken att göra, eftersom det förefaller vara helt skilt från konflikten i övrigt.

För att kunna genomföra en dylik tullregim i sundet måste Washington först ta kontroll över det, vilket skulle fordra omfattande marktrupper och andra militära insatser, alltså ett fullskaligt krig med Iran. Det är ett äventyr «fredspresidenten» inte verkar bekväm med, eftersom risken är stor att man då blir fast med denna stora militärapparat för lång tid framåt, ty i samma ögonblick man lämnar, står andra krafter redo att återta sundet.

Det är alltså Tehran som ytterst kontrollerar sundet, även om andra parter också kan bidra till att hålla det stängt. Frågan är dock till villen nytta, eftersom det nog inte är Iran som lider mest av en sådan mekanism, utan länder som är beroende av transporter av olja och andra varor, främst nationer i Sydöstasien och Afrika.

US-presidentens val är således att i sinom tid återgå till det avtal man redan har kommit överens om, eller att yttermera trampa runt i den koblaffa han har råkat fastna i. Ju mer han stampar i detta gödsel, desto mer nöter han ut det som är kvar av Washingtons anseende i världen, och desto mer försvagar han USA på världsscenen.

Det är i så måtto ett gott krig, eftersom denna försvagning av det skurkaktiga amerikanska imperiet är exakt vad världen behöver, på det att en polycentrisk ordning kan etablera sig allt fastare. I Zhongnanhai skålar man förmodligen med ett leende på läpparna över det man nu bevittnar, detta märkliga amerikanska diplomatiska självmord.

Samtidigt visar sig USA vara så militärt impotent att man avhänder sig den egna avskräckningsförmågan. Xi Jinping har därmed fritt fram att befria Taiwan och avsätta det gröna terrorväldet på ön, utan att frukta någon svårare inblandning från jänkarnas sida. Den spontana bedömningen är att Trump inte kommer att engagera sig i en sådan konflikt.

Europa Politik

Moderat miljötalibanism

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2026-07-12T13:12:01+02:00 CEST

Efter fyra år under moderat vanstyre är det socialistiska folkhemmet med systembolag, statsteve och hela faderullan inte bara intakt, utan även vidgat med ytterligare tillägg till hetslagstiftningen och sexköpslagen. Moderatregimen har infört statliga sanningar under straffansvar, samtidigt som sexköp numera tycks kunna ske «digitalt» på Onlyfans.

Men även på den lokala arenan händer saker i samma vänsterkommunistiska färdriktning. För några år sedan hade vi i grannskapet en enda soptunna, som regelbundet tömdes en gång i veckan. Den ersattes småningom med tre kärl, där ett var avsett för tidningar, ett annat för matavfall medelst papperspåsar som man skulle hämta själv i närmaste butik (ingen gjorde det), samt ett tredje för andra sopor.

Det där med tidningar är intressant, eftersom ingen numera läser sådana i pappersformat. Ändå har man generöst med sopplats för just tidningar, vilket tyder på att upphovsmakarna till denna regim lever i en fiktiv och planerad verklighet som avviker från das ding an Sich.

Visserligen distribuerar man skattefinansierade gratistidningar till brevlådorna, meningslösa alster som ingen läser utan som går rakt ned i bingen eller möjligen kaminen för uppvärmning om vintern (om kaminer fortfarande kommer att vara tillåtna, vill säga). Men inte ens med sådant och annat gratismaterial fylls den avsedda platsen för tidningar ut. Det enklaste är att 1) sluta distribuera skit för skattepengar, och 2) ge plats för verkliga sopor.

Sedan någon månad gäller till yttermera visso en helt ny ordning med två kärl med fyrfack, det vill säga sammanlagt åtta fack som man ska distribuera sina sopor i. Tidningarna är kvar, och metallförpackningar får lika mycket plats. Därefter ska man sortera matavfall, pappersförpackningar, plastförpackningar, glasförpackningar fördelat på färgade och ofärgade samt restavfall, där den sista posten har fått alldeles för litet utrymme.

Det blev man snart varse på kommunkontoret, varför de två kärlen raskt blev åtta, eller två för varje hus. Förvisso är det utmärkt att man har tunnorna alldeles utanför dörren, så att det blir någorlunda enkelt att uppfylla denna miljötalibanism, men de extra kostnaderna kommer småningom att läggas på dem som är tvungna att upprätthålla denna moderata nyordning.

Lagen om «fastighetsnära insamling» gäller sedan 2024 och måste vara uppfylld senast 2027, enligt något EU-direktiv. Men i direktivet står knappast detaljerade föreskrifter om hur det ska uppfyllas, utan sådant lämnas till lokala myndigheter och den politiska apparaten att besluta om, och Sverige vill som vanligt vara «bäst i klassen» och därmed ta i av bara helvete.

Bättre för miljön blir det emellertid inte, eftersom tömningen nu sker varannan vecka för ena kärlet, och bara var fjärde vecka för det andra, nämligen det som innehåller plastförpackningar som stinker av rutten fisk, ruttet kött, rutten filmjölk och annat som har ursprung i plastinpackning. Hela grannskapet luktar numera som en sopstation, samtidigt som flugor och andra kryp förekommer i veritabla svärmar runt dessa objekt.

På företagen runtomkring finns ingen motsvarande ordning, utan där samlas allt som vanligt i restavfall som slängs i en container, Man kan misstänka att även hushållens sopor slutligen tar den vägen, det vill säga buntas samman i en enda klump i någon avfallshanteringsstation i Indien, där det förbränns på gängse vis efter att ha sålts.

Det är så all sopsortering har hanterats innan, och det finns inget som tyder på någon ändring härvidlag. Moderatregimens miljötalibanism är således mest ägnad att utgöra godhetssignalering, men har ungefär samma praktiska värde som att försöka utrota lupiner och andra invasiva arter, det vill säga noll och intet.

Europa Kina Kultur Politik Teknik

Välkomna de kinesiska överherrarna!

Inläggsförfattare Av Niklas Dougherty
Inläggsdatum 2026-07-11T12:39:44+02:00 CEST

Volkswagen har Kina att tacka för decennier av lukrativa marknadsfördelar, där den kinesiska marknaden har stått för miljontals producerade bilar årligen. Ett resultat av att Volkswagen som första bilfabrikör öppnade filial i Shanghai under 1980-talet, då Kina just hade öppnat upp under Deng Xiaopings statskapitalistiska marknadsreformer.

Kina har lika mycket att tacka Volkswagen för att man visade vägen för den inhemska bilindustrin, genom tekniköverföring, joint venture-avtal och utbildning av kinesiska arbetare. Sådana joint venture-strukturer med Volkswagen och andra är vad som en gång fick Japan och Korea att blomstra tekniskt och ekonomiskt, och vi ser exakt samma sak hända i Kina.

Det är ett rättvist utbyte, där en tillverkare får åtkomst till billig produktionskraft, pålitliga villkor under en stabil politisk regim samt inte minst en enorm marknad. Under många år präglades den kinesiska stadsmiljön av miljontals Volkswagen Santana i form av taxibilar, men i takt med att den en gång utfattiga kinesiska befolkningen transformerades till välbärgad medelklass har den bilden förändrats påtagligt.

Numera har den tyska överkapaciteten av bilar nått en smärtgräns, och självaste Volkswagen är sedan länge i kris. Frågan är inte om hundratusentals arbeten kommer att försvinna i Tyskland eller om fabriker kommer att läggas ned, utan huruvida Volkswagen småningom blir uppköpt av kinesiska intressenter.

Den första elektrostaten – Kina – är nämligen numera överlägsen i att producera bilar, och det är istället tyska ingenjörer som vallfärdar till Kina för att lära om batteriteknik och annat, där Europa ligger långt efter. Samtidigt pratar självaste Bryssel om en omvänd ordning, där europeiska företag ingår joint venture-avtal i Europa med kinesiska intressenter, just för att komma i åtnjutande av kinesisk teknik.

Men av det lär nog inte bli något, utan det handlar istället om rena uppköp av europeiska krisföretag. Alternativet är just nedläggning och massarbetslöshet, en mardröm för politiker i demokratier, varför man inte har så mycket annat val än att välkomna de nya kinesiska överherrarna.

Det är också den naturliga följden av EU:s märkliga merkantilism, där man har infört kraftiga tullar gentemot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina samtidigt som man vill «ställa om» till grön teknik i rekordfart. Förhoppningen har varit att man genom att stödja omoderna och tokdyra europeiska bilar ska kunna fortsätta stå pall i konkurrensen, men det enda man åstadkommer med sådan vaddering av det egna näringslivet är säker företagsdöd – det är detta vi ser med Folkvagnen.

Det hjälper inte heller att Europa har en energikris till följd av fullständigt hjärndöda beslut att lägga ned kärnkraft i Tyskland, Sverige med många fler länder, och inte heller att man inte längre har den ryska gasen utan istället har borrat sig fast i en meningslös konflikt i Ukraïna.

Allt mer kinesiskt ägande i Europa är den helt givna följden av denna utveckling, och vi har gubevars erfarenhet av detta i Sverige, där Volvo sedan länge ägs av kinesiska Jili (吉利). Det lokala bladet och dess kusin i huvudstaden hötter med jämna mellanrum med fingret och varnar för negativa konsekvenser av kinesiskt inflytande, men de presenterar förstås aldrig några konstruktiva alternativ.

Effekterna av kinesiskt ägande blir knappast värre än under tidigare amerikansk dominans, då Kina inte riktigt har samma politiska ambitioner som Washington. Däremot är det givetvis så att Kina har och kommer att ha inflytande i proportion till sin ekonomiska storlek, och det kan aldrig vara något fel i det.

Det är detta som brukar kallas mjuk makt, det vill säga förmågan att utöva inflytande genom rationella argument och övertalning, till skillnad från hård makt i form av sanktioner, embargon, exportkontroll och andra metoder som allt flitigare nyttjas av USA och ett allt mer trängt Europa.

I regelbundna mätningar av sådan mjuk makt hamnar typiskt Kina och de två andra östasiatiska drakarna Japan och Sydkorea i det yttersta toppskiktet, tillsammans med USA och några andra västerländska länder, och det är nu bara en tidsfråga innan Kina kniper förstaplatsen framför det dalande USA.

Många tänker sig kanske att mjuk makt mer är K-pop och dylika kulturella faktorer, men det är ett vidare begrepp som innefattar tekniskt avancemang, akademisk framgång, företagsamhet, diplomati och mycket annat. Givet att Kina numera kraftigt dominerar patentligan och den vetenskapliga forskningen samt är den ledande teknikmakten, är det alltså tämligen givet att man befinner sig i den absoluta toppen, trots att man inte har samma kulturella cool-faktor som Japan och Korea.

Detta är samtidigt en ordning som länge har varit i görningen, och vi är ganska många som har förutspått det vidare skeendet i bredare termer. Europa gör sitt bästa för att bromsa och fördröja förloppet, men det kommer förstås inte att röna framgång. Europa måste istället acceptera verkligheten som den är och börja gasa för att komma ikapp. Ett första steg är alltså att välkomna de nya kinesiska överherrarna, så tar vi det därifrån.