Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Mygga av statsmedierna

Vem Christopher Garplind är vet jag inte, då jag för helvete inte lyssnar på vänsterliberal statsradio. Däremot vet jag att det är jag (och du) som – högst ofrivilligt – avlönar honom via skattsedeln, och att det nog är något som behöver ses över. Med andra ord: sparka den jävla jubelidioten!

Orsaken härtill är att han förordar deplattformering och kancellering av en kollega, nämligen Agnes Wold, vars röst väl är den enda som går emot myndighetsvänstern i fråga om näringslära och vårdfrågor i den sfären. Det sunda förnuftets röst i en i övrigt vänsterliberal kakafoni av den ena dåraktigheten efter den andra.

Sina vänsterkommunistiska åsikter får karlsloken givetvis ha, men det vore bäst att i den rollen hålla dem för sig själv om man vill undvika att reta upp hälften av sin potentiella kundkrets. Däremot är det inte förenligt med uppdraget att söka begränsa yttrandefriheten eller ta sig an debattvisselpipan och visa ut dem vars åsikter man ogillar – då är det du som ska gå, ingen annan.

Statsmedierna är ju veritabla vänsterkommunistiska fästen, en prägel man med näbbar och klor söker bevara och försvara. Eftersom man själv inte tycks ha intresse av att spegla svenska folkets åsiktsflora, utan istället söker vänsterkomunistisk åsiktshegemoni, måste frågan åter ställas varför vi ens ska ha den typen av förhatlig «public service broadcasting» – det är nog dags att mygga av statsmedierna för gott.

Sakfrågan gäller en ny märklig vänsterkommunistisk lag, som med stöd av hela Tidölaget baxades igenom i riksdagen. Ett aktstycke som förbjuder «psykiskt våld», vilken term tycks innefatta hot eller tvång om att försöka omvända någon från en viss sexuell läggning eller «könsidentitet».

Samma lag tycks emellertid inte ta hänsyn till den omvända processen, att som myndighetsvänstern söka omvända barn till griller om att vara «född i fel kropp», från förskolan och genom hela indoktrineringstiden, med resultat att förvirrade ungdomar faktiskt påbörjar «könskorrigerande» behandling, ett irreversibelt ingrepp som en stor andel senare ångrar. Däri ligger den verkliga misshandeln.

Samma lag verkar samtidigt ha tunnelseende, då den i princip förbjuder den «omvändelseterapi» som flitigt begagnas av myndighetsvänstern på pedofiler med övergreppsdomar i bagaget. Till skillnad från pedofiler som vill läsa sagor för barn på biblioteket då, en annan grupp som av någon märklig anledning berikas med okränkbarhetens privilegium i form av hetslagstiftning och dylikt.

Stormen i ett vattenglas här kommer till uttryck i att Wold har tagit sig fräckheten att – oombedd – kritisera det vänsterliberala etablissemangets nya juridik, under åthävan att hon hellre tar fyra år på kåken än att undlåta att omvända ett förvirrat barn som tror att det är en ekorre eller på annat sätt «född i fel kropp». En åsikt som faktiskt omhuldas av de flesta svenskar, men som alltså är verboten i de vänsterkommunistiska statsmedierna, vars bögliberala överideologi och transagenda inte får ifrågasättas.

För verkligt könsdysfora element, snarare än ungdomligt osäkra, gäller alltjämt att det rör sig om en psykiatrisk diagnos. För sådan ska adekvat behandling ges, inte uppmuntran. Vill man ändå – som vuxen individ – ha «könskorrigerande» (eller «artkorrigerande») behandling får man betala det ur egen ficka, ty inte heller den typen av vårdexcesser är något som skattebetalarna ska tvingas stå för.

På samma sätt som för ADHD och andra bokstavskombinationer noteras våldsam överdiagnosticering av könsdysfori i spåren av myndighetsvänsterns uppmuntran av småbarn utan utvecklad sexualitet att «komma ut».
Kategorier
Kultur Politik

Individuell koldioxidkvot

Statstelevisionens forna «klimatkorrespondent» Erika Bjerström driver numera sina vänsterkommunistiska käpphästar via frilansbloggande i diverse medier, och det är inte att ta miste på vilket politisk ideologi hon bejakar. I en «krönika» i en affärstidning går hon till angrepp mot «vita män», som hon menar har mer negativ klimatpåverkan och bryr sig mindre om «klimatkrisen» än kvinnor av alla färger, etniciteter och folkslag.

«Vita män» har skuld såtillvida att de anses ha en större konsumtion av kött, men hur man egentligen har mätt det är inte gott att veta. Betraktar man sammanställda listor över köttkonsumtion per capita 2026 framträder Tonga som bäst i klassen, med 147.70 kg per person och år. Etniciteten därstädes är till 99 % polyneser med inslag av melaneser, knappast vad vi brukar kalla «vita» personer.

Även mongolerna på andra plats med 131.78 kg/person/år är välkända köttätare, men de brukar räknas till det gula släktet. Saint Vincent och Grenadinerna på tredje plats med 124.35 kg härbärgerar en huvudsakligen afrikansk befolkning, och i Hongkong på fjärde (123.36 kg) bor mest kineser.

På femte plats hamnar visserligen USA, men det är ett tämligen blandat land med stort inslag av hispanier, asiater och afroamerikanska negrer. Ska vi gå vidare på listan? Marshallöarna, Argentina, Israel, Macau, Australien, Bahamas, Nauru, Samoa… och så vidare.

Man kan alltså inte så kategoriskt hävda att «vita män» står för en högre köttkonsumtion än andra, men det är klart att i medeltal fysiskt större män konsumerar både mer kött och mer annat än kvinnor, varför det är ett underligt skenargument. Man skulle lika gärna kunna vända på steken och anklaga kvinnorna för att slänga mat, då de ju får samma portionstorlek som män vid alla typer av serveringar – kanske man borde lansera kvinnoportioner som ett mellanting mellan mans- och barnportioner?

Det andra «argumentet» är att kvinnor i högre utsträckning röstar rödgrönt, och att de därför «tar på sig ansvar». Kvinnor lever lättare på planeten och engagerar sig i miljöfrågor, som skribinnan klottrar. Men det är ett lokalt fenomen i nutiden att kvinnor röstar rödgrönt, och alltså inte en generell slutsats man kan dra i ett globalt perspektiv över tid. Möjligheten finns förstås att Bjerström opererar i en lokal kontext inom riket, men då ska man kanske inte prata om «planeten» och «vita män».

Under alla omständigheter är hennes «lösning» på «problemet» en «individuell koldioxidkvot», då män enligt någon studie anses släppa ut 26 % mer koldioxid än kvinnor. Men det är alltså helt naturligt, i ljuset av människans könsdiformism med större hannar och mindre honor, i ganska så exakt överensstämmelse med den uppgivna siffran. Tillkommer så att kvinnor lever i medeltal fem år längre än män, en tidsfaktor som måste tas med i dylika beräkningar, om man nu tvunget vill uppehålla sig vid sådana märkliga resonemang.

Angående de pekuniära omständigheterna, att män ska kompensera med «koldioxidkrediter» då man «övertrasserar» «klimatkontot», kan man notera att män redan överför i runda tal tre miljoner kronor av sina tillgångar till kvinnor över en livstid, en kulturell faktor som alltid göms undan i dylika beräkningar men som är en faktiskt utgiftspost som mer än väl kompenserar för den hårdare och kortare levnadsbanan.

Det är ju så att män i regel måste spendera rikligt för att locka till sig honor, och sagda kjolstyg har även en stark tendens att attraheras av stora män med resurser. Det är alltså inbyggt i både biologi och kultur bland män att sträva efter en stor och muskulös form samt att ansamla så mycket resurser som möjligt. Är då inte kvinnan medskyldig i att sporra till sådant beteende?

När den köttätande mannen tänker hoppa på nästa plan till Barcelona för en weekendresa (igen) så lyser kortet rött med texten ”transaction denied”. Han får då köpa koldioxidkrediter av den som inte utnyttjat sin kvot, troligen en kvinnlig undersköterska som inte haft råd att semestra utomlands på år och dag.

Bjerström tror att ett vänsterkommunistiskt system med «koldioxidkrediter» kan leda till en «beteendeförändring» bland «vita män», såtillvida att plånboksfrågor alltid är effektivare än moralistiska pekpinnar och andra medel. Den vite mannen skulle då bli som en brun sojapojke, äta mer veganskt samt inte flyga så mycket.

Vilket osökt leder tanken till Bjerström själv och hennes personliga beteende. Kroppskonstitutionen är påfallande stor och rund, samtidigt som den har transporterats med flyg jorden runt i omgångar för att rapportera om «klimatkrisen» på plats och ställe där det råkar brinna eller anordnas någon konferens (med tio tusen influgna deltagare från hela världen). Blåsorna och plaggen har varit många i tevestudion, och man skulle helt enkelt vilja veta Bjerströms personliga klimatavtryck – det där med att kasta första stenen…

Nå, en dylik «individuell koldioxidkvot» är definitivt något som folkpartister och andra vänsterkommunister skulle kunna tänka sig att införa, men i praktiken lär en sådan inte få så stor betydelse. Vi vita män gör helt enkelt bara andra prioriteringar, och skär kanske ned på dyra grönsaker och ultraprocessat skräp – frysen ska hur som helst laddas med entrecôte från Brasilien, lövbiff från Irland, bacon från Danmark och lax från något annat land än Norge. Grillen är faktiskt det sista vi män överger.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Oresjnik mot Bryssel

Regimkontrollerade statstelevisionen har sin sedvanliga socialporr om de stackars ukraïninerna, som får uthärda ryska angrepp med drönare och hypersoniska robotar. Men det man undviker att berätta, eller i vart fall tonar ned maximalt, är bevekelsegrunden för vedergällningen, nämligen Kievs terrorangrepp mot ett studenthem i ryska Luhansk då 21 unga personer miste livet.

Zelenskyj är numera lika hänsynlös som Netanyahu, i det att den ukraïnska rumpstaten medvetet nyttjar civila mål i terrorbombningar mot Ryssland. Man kan ju alltid hävda att man avsåg att träffa militära mål, och den ukraïnavänliga västpressen sväljer då detta med hull och hår, till skillnad från det man kallar den ryska «propagandan».

Men Zelenskyj visste tidigt att vedergällningen skulle komma, och han förstod varför. Uppenbarligen förstod inte den regimkontrollerade statstelevisionen SVT det, eftersom dess gråterskor i Ukraïna fortsätter med sin märkliga selfiejournalistik på betryggande avstånd från slagfältet istället för att redovisa faktiska omständigheter.

I den märkliga statsteverapporteringen förstår man inte heller vad det egentliga syftet med vedergällningen är, utan man betraktar det som ett sedvanligt angrepp. Men Oresjnik används inte för att precisionsbomba konventionella mål, utan är en ganska trubbig robot för att bära ett antal kärnladdningar.

Mottagaren är inte i första hand Ukraïna, utan Väst: en påminnelse om att dessa ryska hasselnötter kan användas i kärnvapenbestyckat utförande mot Väst, som inte har förmåga att hindra eller eliminera dylika hypersoniska pjäser. Lyckligtvis för oss har Ryssland än så länge bara en handfull sådana missiler, då Oresjnik alltjämt är i experimentell fas, men serieproduktion kan snabbt åstadkomma en större arsenal.

Det är för närvarande bara Kina som har hypersoniska robotar i fullt operationellt skick, och även om man inte kommer att sälja några Dongfeng till Ryssland, kan man helt säkert bistå i den inhemska utvecklingen och med komponenter. Det torde helt och hållet bero på Västs egen hållning visavis Kina.

Säkerligen finns även ett element av att skapa oro bland den ukraïnska befolkningen, men den huvudsakliga mottagaren är regeringar i Väst, de som förlänger det faktiska kriget med sitt massiva stöd till Kiev och samtidigt utnyttjar Ukraïna för sin ekonomiska och politiska skuggkonflikt med Ryssland. Det ska inte uteslutas att Moskvas kärnvapendoktrin småningom blir giltig när omdömeslösa europeiska politiker går ett steg för långt.

Kategorier
Kultur Politik

Kulturarvskaoz

Visst vet du vad matse, vasilica, rosh hashana, gefilte fish, diwali, purim och nouruz är? Jaså, inte? Då ska jag berätta för dig att detta numera utgör exempel på svenskt kulturarv enligt myndighetsvänstern, tillsammans med sabbat, mångkulturella almanackan och Hammarkullekarnevalen. Däremot räknas inte den inhemska epakulturen som svenskt immateriellt kulturarv.

Det är tydligen myndighetens generaldirektörska i egen hög person som beslutar om vad som ska ingå i förteckningen, givet att arvet uppfyller vissa kriterier, bland annat att kulturarvet i fråga ska sträva efter «hållbar utveckling». Ja, du hör ju redan här vilka tomtar det rör sig om.

Men så blir det när «klimat» och «hållbarhet» ska vara doktrinära överideologier hos den samlade myndighetsvänstern, i allt från näringsrekommendationer till språk och fornminnen. Naturligtvis tillsammans med mänskliga rättigheter och även den genushysteri som tidigare låg som en våt filt över all verksamhet under den statsfeministiska eran.

I bakgrunden här finns «Agenda 2030», ett FN-manifest som fastställer en lång rad «utvecklingsmål» för världens länder. Ett kumbayamanifest för batiktanter, typ. Fred på jorden, rättvisa, ingen hunger och så vidare. Vad det nu har med immateriellt kulturarv att göra.

Det svarar inte heller på frågan varför de uppräknade traditionerna ovan betecknas som «svenska» kulturarv. Men enligt myndigheten behöver arvet i sig inte vara svenskt, det räcker med att det utövas i Sverige, tydligen av en väldigt liten grupp människor. Typ kaleromernas berättartradition, men alltså inte motorburen ungdoms epakultur. Det är väl för att bensin inte är «hållbart», kan tänkas.

Men specifikt svenskt kulturarv är per definition sådant som har sitt ursprung här, medan den indiska ljusfesten diwali är indisk kultur som utövas i Sverige av en liten minoritet. Det finns svenskar i Kina som fikar, äter surströmming och lagar köttbullar på traditionellt vis, men det betyder inte att det är ett kinesiskt kulturarv för det, och absolut ingen i Kina skulle anse att så är fallet.

Och kan man ha med en festival eller helgdag av utländsk härkomst, kan man lika gärna ta med rubbet på en gång, ty alla dessa utövas i Sverige av minoriteter. Listan skulle snabbt fyllas med särskilda nyårstraditioner från när och fjärran, vilket i ett slag skulle omkullkasta meningen med en sådan förteckning.

Till skillnad från den kulturkanon som fastställdes av en expertgrupp för en tid sedan, rör det sig här mer om en ad hoc-lista som fru generaldirektörskan knåpar samman på begäran av olika särintressen och under den doktrinära överideologins tvingande former, och resultatet visar sig vara just så ogenomtänkt som man i förstone kunde förvänta sig. Myndigheten kan därför läggas ned, den fyller ingen funktion.

Diwali, ett fint indiskt kulturarv. Men inte ett svenskt.
Kategorier
Kultur Politik Teknik

Regimen i luren

Den paranoida moderatregimen ser faror bakom varenda knut, och på förekommen anledning inför man ett «varningssystem» i vilket olika «aktörer» ska kunna «varna» allmänheten vid «fara» av olika slag. Det blir därmed ett komplement till alla övriga larmsystem som finns, samtliga utan egentlig praktisk funktion.

Hypotetiskt är det en god idé, men den kommer med matematisk precision att missbrukas våldsamt. Som med alla andra idiotiska «pushnotiser» blir det till slut en kakafoni av irrelevanta skräpmeddelanden, bland vilka ett eventuellt hypotetiskt verkligt varningsmeddelande av vikt skulle drunkna.

Exempelvis har regimtelevisionen ofta så kallade «viktigt meddelande till allmänheten» (vars förkortning tydligen är viktig att känna till) i en stor blaffa överst på sina webbsidor, skräp som man måste hantera som vilken reklam som helst med filter av olika slag. Jag skiter faktiskt i om det brinner i en industrilokal i Säffle, och om det skulle brinna här känner man nog det på lukten.

På mina «enheter» och «applikationer» har jag stängt av alla slags «pushnotiser», eftersom det är jag som bestämmer villken information jag vill ha, inte någon extern «aktör», oavsett om det är en mjukvarutillverkare, mobiloperatör eller regimen. Allra minst regimen, som inte ska ha någon som helst megafon eller direktkontakt in i min lur. Det luktar alldeles för mycket «telescreen» à la «1984» om en sådan mekanism.

Den enda godtagbara modellen är opt-in med en klingande svensk term, alltså att man begär att få viss information. Alternativet opt-out borde helt sonika bannlysas och beläggas med dödsstraff. Det är som med alla dessa kakor man måste bekräfta nutilldags i denna regleringskåta EU-diktatur, det vill säga ett synnerligen oönskat informationsbrus.

Dessvärre är så kallad «cell broadcast service» «opt-out», vilket innebär att man måste stänga av alla sådana meddelande, tillsammans med alla andra CP-notiser. Men en notisfri miljö är ändå möjlig, på samma sätt som en reklamfri, även om man mycket väl kan tänka sig en framtid där «telescreenen» blir ett faktum, det vill säga att man inte kan stänga av regimens alla meddelanden om att «tvätta händerna» och dylikt – ett sådant SMS skickades faktiskt ut i december 2020.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, vars förkortning var oerhört viktig att känna till under pandemin, heter nu något annat, men på dess sidor kan man inte finna någon information om «opt-out» ur systemet. Men på förekommen anledning visas här nedan i bild hur sådana notiser kan stängas av, på det att regimen kan portförbjudas.

Att ständigt ha denna paranoida alarmmentalitet och att utsättas för detta eviga «pushande« av skräp, likväl som att trycka på femtio tusen kaknotiser i månaden, är inte ägnat att främja mental hälsa, utan leder till en nervös tillvaro där kortisolet regerar. Turn off, opt out och spänn av lite, va?