Ett nytt år randas, och med det en mängd föresatser om att bli en bättre människa, exempelvis genom att bli av med en last eller lägga sig till med en nyttigare vana. För en del kan det handla om att sluta röka, för andra att börja motionera. Allra vanligast torde dock vara att minska omfånget på kroppshyddan, ett äventyr som sällan resulterar i det långa loppet.
Orsaken till det senare beror på felaktig uppfattning om kroppens funktion och framförallt om näring, ett resultat av att ständigt bli bombarderad med information och desinformation från kommersiella krafter, politiska aktivister, olika medicinska skolor och andra aktörer med vitt skilda budskap och mål.
Om man till äventyrs tror sig kunna hämta entydigt stöd i vetenskap lär man bli besviken, eftersom forskning kring näring är ett synnerligen suddigt fält med svaga metoder, bristfällig bevisföring, kommersiell påverkan (som för det tidigare fallet med rökning), omfattande prestige med flera faktorer. De flesta är inte skickade att sålla i materialet av skräpvetenskap som publiceras, utan är hänvisade till auktoriteter av olika slag, frontfigurer som representerar helt olika läger. Konsensus existerar inte i detta fack.
Kantänka hjälper det nog då inte att släppa ännu en bomb och yttermera bidra till förvirringen, men å andra sidan måste man nysta i oredan på något vis för att få rätsida på problemet. Istället för att hänvisa till auktoriteter kunde man då appellera till det rena förnuftet, på det att polletten månne ska trilla ned. Ett antal näringsprinciper kan då formuleras som grund för den vidare förståelsen.
Primo. Fetma existerar i princip inte i naturen, och eventuell över- eller undervikt regleras automatiskt av samtliga arter, inklusive människan. Det sistnämnda vet vi genom att betrakta jägare–samlare och andra folkgrupper som lever vid sidan av det industriella samhället. Det måste vara så, annars hade hela naturen exploderat i fetma.
Feta älgar eller tjocka lejon existerar helt enkelt inte, och det beror inte på att det skulle finnas en exakt tilldelning av mat i naturen, utan är en funktion av hormonellt styrd självreglering. Hormoner som leptin signalerar mättnadskänsla i enlighet med den mängd bränsle som finns tillgänglig, och av det skälet har djur inget behov av att väga sig eller på annat sätt mäta sitt omfång. Människan är inte – borde inte vara – ett undantag. Djur som går i ide är förstås en annan femma, och det med avsikt.
Secundo. Så kallade folksjukdomar som högt blodtryck, diabetes, cancer, demens, depression, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, erektil dysfunktion, infertilitet med många flera är tämligen sällsynta bland människor och andra arter som lever i enlighet med sin natur. Epidemin – eller snarare pandemin – av sådana åkommor har därför ett och samma ursprung, nämligen den diet som präglar den moderna nutidsmänniskan.
Kommersiella krafter brukar här slå ett slag för motion som lösning på problemet, på det att man kan fortsätta sälja sockrade industriprodukter, men aldrig så mycket rörelse kan inte råda bot på felaktig kost. Motion är förvisso viktigt för hälsan, men har i princip ingen bäring på vikten – hormonell självreglering tar givetvis hänsyn även till sådan förbrukning.
Tertio. Ideal diet för människa likväl som för andra arter är den som har präglat den givna utvecklingshistorien. För en omnivor art som människa innebär det stor anpassningsbarhet till allt vad naturen har att erbjuda, men vi saknar i regel den erforderliga kemiska apparaturen att hantera artificiella kemikalier likväl som nutrienter i mängder som inte förekommer naturligt.
Quarto. Människan är samtidigt en processivor eller kokinivor art med förmåga att tämja naturen för sina egna syften, och på så vis modifiera den föda hon stoppar i sig. Vi är den enda art som odlar, föder upp och tillagar mat, vilket har påverkat vår utveckling i olika riktning, ibland till det sämre.
Exempelvis ledde förmåga att tillaga över eld till smidigare matsmältning och därmed tillväxt i hjärna samt motsvarande tillbakabildning i tänder och matsmältningssystem, medan den agrara revolutionen omvänt ledde till bristsjukdomar, karies, diabetes, kortväxthet och minskad hjärnvolym. Ett snitt av människoarten har lärt sig tolerera mjölk i vuxen ålder samt har bättre resistens mot zoonotiska virus på grund av selektion.
Quinto. Människan kommer däremot inte att utveckla tolerans mot industriell skräpföda, eftersom ingen selektion sker. Förutom att en sådan grym lösning inte står i samklang med moderna värderingar, är det helt enkelt så att reproduktionen äger rum långt innan symptomen anländer. Vi äger därför själva problemet.
Sexto. Pandemin med fetma och folksjukdomar – med grund i samma problemkomplex kring metabolt syndrom – är av färskt datum, och har sin grund i den allmänna diet som har utvecklats under de senaste hundra till två hundra åren. En del civilisationer har tidigare lokalt och i mindre utbredning utvecklat samma slags sjukdomskomplex, vilket ger ytterligare ledtrådar.
Septimo. Problemet kan inte rundas på medicinsk väg, exempelvis genom läkemedel eller gastrisk bypass, eftersom de underliggande faktorerna kvarstår. Möjligen kan man nå tillfällig viktminskning, men man slipper för den skull inte andra följder av det felaktiga näringsintaget – övervikt är ett symptom i mängden. Det är kanske en våt dröm för läkemedelsbolagen att få livslånga prenumeranter på medikamenter, men det är nog ingen lösning för mänskligheten eller den enskilda individen.
Octo. Arter i naturen vet exakt vad de behöver, och söker sig därför till sådan föda som ger erforderliga ämnen. Experiment med barn har visat att människan naturligtvis äger samma inneboende förmåga. Det måste vara på det sättet, och funktionen består i omedveten association mellan näringsämnen och födoslag man har kommit i kontakt med.
Den moderna människans system är emellertid rubbat i detta avseende, och framförallt kapat av aktörer som modifierar födan i syfte att göra den mer aptitlig medelst tillsatser i ultraprocess. Den dopaminkick som följer av att tillgodogöra sig snabbt intag av kalorität mat med både socker och fett slår ut leptin och andra signalsubstanser, samt inte minst sådana endokrina system som reglerar behovet av näringsämnen.
Nono. Tillgången på mat i naturen är i regel ojämn, varför fasta är ett återkommande inslag. Särskilt människan har utvecklat förmåga att lägga på hullet tillfälligt, under den givna premissen att sedermera förbruka överskottet under fattigare tider. Det är en variant av ide och andra sorters övervintring, att ha en erforderlig reserv.
Människan är inte dummare än att hon medvetet har tagit fasta på denna princip, vilket är orsaken till att religioner har rituella inslag av fasta. Den moderna människan fastar emellertid inte, utan tillbringar tvärtom större delen av dygnet med att äta och knapra på mellanmål, därtill på myndigheters inrådan. Tanken är här att om man ständigt idisslar hinner man inte bli hungrig… vilket då skulle lösa problemet med övervikt?
Decimo. Vilja är en ändlig resurs, och bör nog hellre nyttjas på annat än att medvetet försöka kontrollera födointaget under dagen. En diet måste vara huvudsakligen automatisk, det vill säga fungera vanemässigt och efter behov – det är till detta vi har ett hormonsystem.
Undecimo. Dietens komposition av makronutrienter kan visserligen skifta betänkligt, och den friska människan kan vanligen hantera vitt skilda regimer, från kolhydrattung till karnivor kost. Däremot kan den redan metabolt störde individen inte enkelt ta sig ur sitt prekära dilemma, vilket är den egentliga orsaken till att så kallad bantning i princip alltid misslyckas.
Duodecimo. Fetma eller övervikt är så gott som alltid ett resultat av insulinresistens, som i sin tur har utvecklats på grund av långvarigt intag av raffinerade kolhydrater i stor mängd, eller måhända är ett resultat av långvarig inflammation till följd av allmän skräpdiet. Insulin är ett hormon med uppgift att transportera glukos från blodbanan till cellernas mitokondrier eller lagra glukos som glykogen i muskelvävnad, men vid insulinresistens är cellerna mindre benägna att ta emot paketet. Insulinet omvandlar då glukos till triglycerider, som lagras i fettceller.
Paradoxen är här att samtidigt som intaget av energi från kolhydrater är högt, kommer energin inte cellerna tillgodo i adekvat utsträckning, varför individen präglas av hunger. Om en sådan person bestämmer sig för att i ett slag anamma en vegetariansk livsstil, blir resultatet extrem hunger och i värsta fall svält om syndromet är långt framskridet. Det faller på sin egen orimlighet att man viljemässigt kan övervinna det dilemmat.
Decimo tertio. Skärningspunkten av ovanstående principer ger ett lämpligt recept för hur man bör förhålla sig till kost och näring, inte för att i första hand «banta» i en tillfällig regim (för att sedan återgå till tidigare misshandel av kroppen?), utan för att anamma en hälsosam livsstil i enlighet med vår natur. Minns att den friska människan självreglerar vikten.
Decimo quarto. Metabolt syndrom innebär emellertid en ond cirkel, enligt resonemanget ovan, varför man måste finna ett sätt att åtgärda den underliggande insulinresistensen utan att plågas av våldsam hunger. Ketogen diet med högt intag av fett och mycket lågt av kolhydrater är här en av de mer smidigare lösningarna, även för den som småningom vill anamma en mer vegetariansk livsstil.
Decimo quinto. Insulin stimuleras främst av kolhydrater (socker i olika former), men även delvis av protein, medan fett har minimal inverkan. Ketogen diet tar således ned insulinnivån, vilket får till effekt att flödet av triglycerider reverseras från snarare än till cellerna. Ketogen diet är samtidigt mättande. Grunden är därmed lagd för viktnedgång, men framförallt för att bota insulinresistensen.
Decimo sexto. Att reversera ett sjukdomstillstånd är ett långsamt förlopp, men småningom når man resultat, utan att överanstränga viljan. Man kan då välja att fortsätta med en ketogen diet eller en lindrigare variant av LCHF, men ett flertal andra möjligheter står nu till buds, inklusive mer «gröna» varianter (keto kan vara helt «grön» om man så vill), under förutsättning att det rör sig om en hälsosam diet.
Decimo septo. Hälsosam diet – oavsett komposition av makronutrienter – präglas främst av hela och naturliga ingredienser, med minimal process i konservering, saltning, rökning eller förpackning. Omvänt räknas i princip all ultraprocessmat som ohälsosam. Ultraprocessmat är sådan «föda» som är bearbetad med kemikalier (matolja), tillsatt med socker eller vegetabilisk olja (chips, bakverk, bröd), industriellt bearbetad (flingor, vegokött) eller har utsatts för extrahering (lättmjölk, juice) – oftast med en lång lista av underliga ingredienser.
Decimo octo. Naturligt omnivor diet omfattande animaliska produkter och grönsaker är den enklaste vägen, medan den som vill gå åt endera extremen måste sörja för att åtgärda eventuella brister, som ω-3 (DHA, EPA) och vitaminer D och B₁₂ för vegetarianer och möjligen vitamin C för karnivorer. Under en regim som ger alla näringsämnen och inte innehåller ultraprocess självreglerar människan vikten.
Decimo nono. Maximal hälsa uppnås om man samtidigt förmår tillämpa inslag av fasta, antingen genom att äta under sex till åtta timmar per dygn (med flera varianter), eller genom att återkommande fasta under en längre period. Detta för att ge kroppen metabol vila och emulera naturliga förhållanden – vi är inte anpassade för att idissla lågenergisk föda dagarna i ända som kor. Skippa frukosten, hantera begäret.
Ultimo. Ytterligare effekt uppnås givetvis genom motion, men gör det till en självständig gren och i syfte att ha roligt eller koppla av. För den friska människan anpassas födointaget automatiskt med graden av rörelse.
