I vilket land är det förbjudet att på plattformar ge utrymme åt lögner, hat och «systemhotande» företeelser? Eller att i samhällspolitiska teveprogram torgföra opinionsbildande partipolitiska ståndpunkter? Eller att inte tillräckligt snabbt rensa bort «olämpligt» material från nätet?
Fel svar! Det är i princip alla länder i hela världen, med undantag för USA och Japan, som har sådan villkorad yttrandefrihet, men framförallt länder i Europa, vilket för all del inte är någon nyhet. Men att självaste Expressen medger detta i en ledarartikel är tämligen ovanligt, samtidigt som man inte riktigt tycks veta vilket ben man ska stå på i frågan – i egenskap av «liberal» tidning förespråkar man principiellt yttrandefrihet, så länge den inte «missbrukas».
Vill du veta hur det är att leva i Kina, titta dig då omkring. Man har där nämligen exakt samma slags villkorad yttrandefrihet som här, och det enda som skiljer är grundpremisserna och referensramarna för vad som anses vara tillåtet. Som boende i Kina märker man överhuvudtaget ingen skillnad gentemot Sverige, och att någon utländsk sajt blockeras är ekvivalent med att svenskar inte kan komma åt RT, Sputnik eller Pirate Bay utan att kringgå spärren. Bevekelsegrunderna är de samma, nämligen att makten inte vill att du ska ta del av just det innehållet.
En skillnad är förstås att man i Kina inte hymlar med att man kontrollerar narrativet, medan man i Europa låtsas att man har yttrandefrihet och fria medier. Medier så fria att de inte är fria att bedriva opinionsbildande nyhetsjournalistik som Fox i USA, utan måste representera ett brett spektrum av åsikter. Ändå landar det där breda spektrat alltid i något slags vänsterliberal gegga i likhet med svensk statstelevision – alla medier i hela Europa ser exakt likadana ut, och skiljer sig därmed inte från kinesiska motsvarigheter i det avseendet.
Den drakoniska Digital services act som EU har implementerat innebär att man fullständigt kontrollerar narrativet på nätet på samma sätt som kinesisk internetpolis, men med något annorlunda metoder. Härförleden erbjöd man plattformarna ett hemligt avtal om att för EU:s räkning hålla borta «olagligt» och «olämpligt» innehåll, men åtminstone Musks X tackade nej till att medverka i ett sådant sanningsministerium – han köpte X för att vidga yttrandefriheten, inte för att medverka till att yttermera strypa den.
I termer av att värna det «öppna samtalet» under en förment expertpanel av «oberoende journalister» som ska utgöra «allmänhetens väktare» vill man indoktrinera medborgarna i de goda värdena och friserad information, inte minst i hur man bör tänka om migration, transagendan, klimatet, Ukraïna och hela det vänsterliberala åsiktspaketet, medan medborgarna själva ska förhindras att yppa sina rasistiska, transfoba, russofila och hatiska åsikter. Man kallar det på orwellskt manér förstås «mediefrihetsförordningen».
Någon måste nämligen avgöra vad som är lögn, desinformation, propaganda, «systemhotande» verksamhet och så vidare, men frågar du mig emanerar sådant just från etablissemangsmedier som statsteve, där propagandan går hög i dessa krigstider. Frågar man valfri sosse i etablissemanget blir svaret istället kanske «högernationalisterna» och Elon Musk.
Yttrandefrihet är och förblir exakt friheten att framföra det makten inte vill se eller höra, i allt från hat och otäcka våldsscener till myter, lögner och konspirationshypoteser. I samma ögonblick man kringskär möjligheten att yppa sådant går yttrandefriheten förlorad, och kvar finns bara friserad exformation, ett systemkontrollerat, faktagranskat och godkänt narrativ. Det är yttrandefrihetens diametrala motsats.
