Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Pingpongdiplomatin femtio år

Femtio år har gått sedan Richard Nixon besökte Kina, en händelse som resulterade i normaliserade relationer och början på en fullständigt osannolik kinesisk resa från den absoluta botten till toppen. Men vem öppnade egentligen vem?

USA:s politik visasvis Kina hade varit fientlig från allra första början, men sedermera blev man allierade under andra världskriget, då man hade en gemensam fiende i Japan. I det senare kinesiska inbördeskriget tog USA nationalisternas parti, en hållning man vidmakthöll efter att nationalisterna 1949 hade retirerat till Taiwan.

De segrande kommunisterna tog man inte i med tång, och man hade ett omfattande embargo mot Folkrepubliken från första stund, som en del i det då uppflammade kalla kriget. Landet isolerades, samtidigt som man försökte få rätsida på en nation hemsökt av kolonialism, ockupation, invasion och slutligen inbördeskrig.

Det gick sådär, och även om man började industrialisera och metodiskt bearbeta analfabetism, fattigdom och utbredda hälsoproblem, drabbades man samtidigt av ett flertal politiska katastrofer och skogstokiga reformer under gerillaledaren Mao Zedongs svajiga befäl. Allra galnast var det under Kulturrevolutionen 1966–1976, då rebellisk ungdom under Maos och andras beskydd gick bärsärkagång land och rike runt.

Under den perioden var universiteten stängda, och landets ekonomi låg i träda. Man kan utan vidare beteckna det som det absoluta lågvattenmärket, inte bara i Kinas moderna historia, utan genom alla tider. Den stora kulturstaten var fullständigt sinnesrubbad, ungefär som dagens Nordkorea.

Men det är också under den tiden som USA:s omvittnat kommunisthatande president Richard Nixon närmar sig Kina, och småningom bryter isen med ett veckolångt besök i februari 1972. Detta då kinesisk ungdom skanderar antiamerikanska slagord dagligen istället för att studera eller arbeta.

Riktigare är att båda parterna närmade sig varandra, eftersom man hade gemensamma beröringspunkter. Kina hade under en tid bedrivit diplomatisk aktivitet gentemot USA för ett närmande, eftersom man låg i konflikt med Sovjetunionen och dessutom plågades svårt av den ekonomiska isoleringen. Med USA skulle man gemensamt kunna ta sig an Sovjetunionen, samtidigt som man fick en internationell öppning.

Det pågick redan ansträngningar inom ramen för FN, vilket mynnade ut i att Folkrepubliken i oktober 1971 blev företrädare för hela Kina, medan nationalisterna på Taiwan berövades motsvarande position. För USA:s vidkommande innebar detta att man såg ett naturligt slut på den isolationistiska politiken, och man ville försäkra sig om att få åtkomst till en framtida jättemarknad.

Bland de kinesiska diplomatiska initativen fanns en inbjudan till amerikanska pingisspelare att gästa Kina, en sorts pingpongdiplomati som mjukade upp relationerna och resulterade i en politisk kedjereaktion, slutligen med normaliserade diplomatiska relationer.

Det hävdas ofta att USA:s avsikt var att söka förändra Kina i demokratisk riktning, men det är en efterhandskonstruktion som inte har något med verkligheten att göra. Tvärtom enades man om att vara oeniga i Shanghaikommunikén, ett dokument som visar att de båda sidorna då som nu har helt olika världsåskådning och mål.

There are essential differences between China and the United States in their social systems and foreign policies. However, the two sides agreed that countries, regardless of their social systems, should conduct their relations on the principles of respect for the sovereignty and territorial integrity of all states, non-aggression against other states, non-interference in the internal affairs of other states, equality and mutual benefit, and peaceful coexistence. International disputes should be settled on this basis, without resorting to the use or threat of force. The United States and the People’s Republic of China are prepared to apply these principles to their mutual relations.

Shanghai Communiqué, 28 februari 1972

Det praktiska utfallet blev att båda sidor öppnade representationskontor i varandras länder, även om det på grund av ledarskiften på båda sidor dröjde till 1979 innan man formellt etablerade diplomatiska relationer. Det är för övrigt samma år som Sovjetunionen invaderade Afghanistan, och relationen fördjupades därför snabbt. Kina köpte amerikanska vapen, och USA kunde från baser i Xinjiang följa händelseutvecklingen i Afghanistan.

I Kina rasade de sista resterna av Kulturrevolutionen fram till 1976, då Mao Zedong avled och De fyras gäng under Maos änka Jiang Qing avpolletterades och småningom åtalades för sina ogärningar. Deng Xiaoping, själv avhängd under Kulturrevolutionen, tog småningom makten 1978, och Kina erfor en oerhört snabb tillnyktring.

Under loppet av några år vände man skutan etthundraåttio grader, från världsfrånvänd och meningslös kommunistisk retorik till marknadskapitalistiska reformer och individualistisk ambition att berika sig själv, samt bröt den självpåtagna isoleringen och öppnade upp mot omvärlden för investeringar. Resten är egentligen bara ränta på ränta, och denna tillväxt utgör basen i Kinas återkomst på världsscenen.

Femtio år är i detta avseende en väldigt kort tid, särskilt med tanke på att Kina då var ett av världens absolut fattigaste länder. Jämförelsen med Japans ekonomiska mirakel fram till 1990-talet haltar, eftersom Japan industrialiserade fullt ut innan andra världskriget, och därefter återuppbyggde en redan befintlig struktur.

Kina kom aldrig ur startgroparna under «förnedringens århundrade» från opiumkriget 1842 fram till kejsardynastins fall 1911, japansk invasion 1931 och slutligen inbördekrig fram till 1949, utan hade en betydligt längre uppförsbacke. Desto mer imponerande är således resultatet.

Femtio år senare är det en helt annan match, och vi ser hur USA på ett desperat sätt försöker isolera Kina på nytt, ett företag som förstås är dömt att misslyckas. Man vill behålla sin ställning som enda supermakt, medan Nixon då menade att multipolär balans utgör garanten för fred – en klok insikt man numera har övergett.

We must remember the only time in the history of the world that we have had any extended period of peace is when there has been balance of power. It is when one nation becomes infinitely more powerful in relation to its potential competitor that the danger of war arises. So I believe in a world in which the United States is powerful. I think it will be a safer world and a better world if we have a strong, healthy United States, Europe, Soviet Union, China, Japan, each balancing the other.

Richard Nixon (Time, 3 januari 1972)
Sinoamerikanska relationer 1949–2022
Kategorier
Asien Foto Kina Kultur Politik

Sneda ögon

Kommer du ihåg «debatten» om Fazers godis «Kina», vars omslag pryddes av en stiliserad kines med rishatt och sneda ögon? Rabaldret var en del i den intermittenta rasismdebatten, i vilken någon adopterad korean fick ett grand mal över denna «förnedrande» yttring i syfte att leka uppmärksamhetshora.

Själv skrev jag i ett numera avpublicerat blogginlägg att kineserna själva knappast skulle uppfatta «rasismen» i fråga, i det att man har liknande stiliserade figurer i den egna kulturen, och inte heller har samma wokeliberala tradition som vi.

Däremot har man en viss överkänslighet i fråga om utlänningars stereotypa skildring av kineser, exempelvis att imitera kinesiska drag genom att med fingrarna dra ut ögonen i långsmalt och snedställt utförande, eller att i film och annan kultur framställa kineser på ett förment förnedrande vis.

Men även i Kina finns fotografer och andra som arbetar med liknande framställningar, nämligen för att stereotypen har en verklig förlaga i form av särskilt framträdande drag av det slaget. Det är det så kallade mongolvecket som ger detta synnerligen «orientaliska» utseende, med små, långsmala och veckade ögon – 眯眯mimi眼yan eller kisande ögon.

Det är ytterst en evolutionär anpassning till kyla, och dragen förekommer främst bland nordkineser, men även bland samer och andra nordeuropéer. Sydkineser har således vanligen en rundare ögonform än nordkineser, mongoler och tibetaner.

Qingdynastin grundades av invaderande manchuer från norr, och således var även idealet som framställdes av nordlig typ. Här en manchuisk kurtisan vid hovet, cirka 1750, med typiskt små och smala ögon.

Skönhetsideal tenderar att växla, och traditionellt har det mongoliska draget haft en hög ställning, vilket man enkelt kan konstatera genom att betrakta äldre konst från Kina och Japan. Snedställda ögon överdrevs ofta dramatiskt för att ytterligare framhäva egenskapen.

Numera är runda ögon ett ideal, delvis som ett västligt inflytande, vilket har föranlett en hetsig debatt om hur kineser framställs i konst, reklam och kultur. Modellen 菜Cai孃孃niangniang (Matgudinnan) har således hamnat i blickfånget för en serie reklambilder, i vilka hennes typiskt nordkinesiska drag framhävs.

菜嬢嬢 (Cai niangniang) i reklam för Tre ekorrar (三只松鼠, San zhi songshu).

Själv frågar hon sig varför man inte kan representera Kina om man har små ögon, och konsensus efter slaget i sociala medier är att det kan man visst. Även i utländsk rapportering ställer man sig frågande till metadebatten, och undrar om woke nu har kommit till Kina.

De flesta utlänningar har visserligen svårt att se skillnad på östasiater, och ser de flesta som ungefärligen samma typ, men är ändå medvetna om just detta särdrag, för att det på något sätt är definierande för stereotypen, om än inte den vanligaste egenskapen.

För egen del är jag ytterligt förtjust i båda typer, och 菜Cai孃孃niangniang är fantastiskt vacker med sitt kantigt skurna utseende och långsmala drag. Hon är från 乐山Leshan i 四川Sichuan i västra Kina, med ett för trakten otypiskt utseende.

Shen Yue (沈月) i The Yinyang Master (侍神令, Shishenling) representerar ett nutida kinesiskt ideal med runda ögon och mindre framträdande kantveck. Hon är från Hunan (湖南) i södra Kina.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik

Massakerförnekelse

日本は平和な国です, eller Japan är ett fredligt land, brukar man hävda. Men ändå vill man ideligen förminska de egna brotten mot mänskligheten under den expansionistiska eran, och undertrycker aktivt information i läroböcker med mera.

Inte minst angående massakern i Kinas dåvarande huvudstad Nanjing den 13 december 1937, då 300 000 civila kineser mördades av de japanska trupperna, ofta i form av rena lustmord. Det var en form av statsterror i syfte att ingjuta skräck i befolkningen, på det att man lättare skulle ge med sig i den fortsatta krigföringen, men även ett uttryck för japansk übermenschmentalitet – en attityd man hade lärt av västmakterna.

Det är inte heller något som närmare studeras i svenska läromedel, om alls, men andra kinesisk-japanska kriget 1937–1945 utgjorde i själva verket startskottet för andra världskriget. I vår eurocentrism lär vi om och upprepar årligen i medier händelser som «kristallnatten», men har egentligen ingen aning om de motsvarande brott som de japanska fascisterna anställde, exempelvis kring enhet 731 och andra fasansfulla experiment på människor med biologiska och kemiska agenter.

På samma sätt är «förintelseförnekelse» i vår del av världen ett uttryck för hat som ses med tämligen oblida ögon, så till den grad att man har fastställt en statlig historisk sanning under hot om straff att förneka den. Motsvarande «massakerförnekelse» i Japan är emellertid norm, och de flesta japaner är bara flyktigt medvetna om landets aggressiva förflutna.

Man undertrycker aktivt historien och har inte som Tyskland grundligt gjort upp med sitt förfärliga förflutna. Därför befinner man sig i en permanent konflikt med Kina, Korea och en rad andra nationer, bland annat om frågan kring «trivselkvinnor», koreanska, kinesiska och andra kvinnor som tjänade som sexslavar åt den kejserliga japanska armén men vilkas umbäranden aldrig har erkänts och än mindre kompenserats.

I dag framställer man i vulgärretoriken gärna Kina som ett «hot» mot Japan, men Kina har alltså ingen som helst historia av sådan aggression, utan den ligger helt på den japanska sidan. Kina har historiskt dominerat med handel, teknik och diplomati, och i övrigt slutit sig mot omvärlden medelst murar, för övrigt något även Japan tillämpade innan man öppnades som en konservburk av USA, lärde av imperialisterna, industrialiserade, militariserade och därefter löpte amok över hela Östasien.

Det är visserligen sant att Japan i dag är en fredlig nation, men under den söta ytan bubblar alltjämt nationalismen och med den förnekelsen av landets kriminella förflutna. Man har en konstitution som förbjuder upprustning, men har ändå tagit i bruk hangarfartyg samt sagt sig vara beredd att bistå Taiwan i händelse av konflikt, nämligen för att Taiwan är en forna kolonial utpost från första kinesisk-japanska kriget 1894–1895.

På samma sätt som vi inte får glömma de nazistiska illdåden i vår del av världen, ska vi inte heller glömma de japanska motsvarigheterna i Kina, Korea och annorstädes, utan måste idogt påminna om dessa förbrytelser, enkannerligen då Japan självt inte tycks vara berett att tvätta sin byk och botgöra, utan tvärtom fortsätter att i officiell kapacitet besöka shintohelgedomen Yasukuni, där krigsförbrytare har begravts, en medveten provokation och förolämpning mot Kina och Sydkorea.

南京！南京！ (Nanjing! Nanjing!) eller City of life and death, filmatisering från 2008 i regi av Lu Chuan.

Kategorier
Asien Hongkong Kina Kultur Politik Språk

Fukhing gin

Lillbritannien har visserligen inget systembolag eller annat alkohol­mono­pol, men man har åtminstone en branschorganisation som har samma funktion som i för­myndar­staten, det vill säga att förorda «ansvarsfullt» drickande, motverka supande med mera.

Man har vidare till uppgift att självreglera marknaden med avseende på namn, etikettering och så vidare, på samma sätt som det statliga monopolet i Sverige emellanåt får för sig att porta vissa alkoholhaltiga drycker, exempelvis midsommarölet Ängöl med en etikett av högst oskyldigt midsommarfirande.

Den brittiska gruppen har på senare tid blivit uppmärksammad för att man har tagit strid mot Fok Hing Gin, en ginsort med ursprung i Hongkong. Anmälaren menar att namnet är avsett att chockera, och att namnet leder tankarna till en viss engelsk svordom.

Den misstanken kunde ju ha fog för sig, då bolaget i fråga hade en annons med texten FOK THE HATERS. More than just a funny name, we actually taste FOK HING good samt snutten More than just a FOK HING name.

Icke desto mindre är namnet inte påhittat, utan en referens till Fuk Hing Lane (福興里), en gata i Tongluowan (铜锣湾) i Hongkong. Därstädes pratar man kantonesiska, och fuk (福, lycka) hörs i var och varannan mening. Det är ändå en tidigare brittisk kronkoloni, så den eventuella problematiken kring detta torde inte vara ny.

福興氈 (Fūkhīng zīn) på kantonesiska.

Det egentliga namnet 福興氈 (Fūkhīng zīn) består av komponenterna 福 (fū, lycka), 興 (hīng, blomstra, vara populär) samt 氈 (zīn, filt, matta) som här har en ljudhärmande funktion för gin. På förenklad form och mandarin är motsvarande namn 福兴毡 (Fúxīng zhān).

Bolaget bakom spriten hade ändå bemödat sig om att ändra fuk till fok för att mildra ordets karaktär, utan att det hjälpte. Branschgruppen valde således att fälla, med motivering att varumärket kan vara förargelseväckande för vissa grupper. För oss andra är det förstås stor humor, och för bolaget ger det fantastisk reklam.

In conclusion, the Panel noted that the strength of the profanity, in combination with the company’s accompanying marketing materials, where the name was used in such a way that was clearly alluding to profanity, meant that the packaging was likely to cause serious and widespread offence. Accordingly, the Panel concluded that the packaging was in breach of Code rule 3.3.

Det här är dock inget problem i Sverige, eftersom det statliga monopolet med sitt «fantastiska» utbud inte saluför ett endaste varumärke från Hongkong, och i övrigt bara har ett fåtal produkter från Kina, mestadels som beställningsvara.

Fuk Hing Lane (福興里), Hongkong. Bild: Lok shesa, CC SA 4.0.
Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan USA

USA:s maritima imperium

Förre utrikesministern Mike Pompeo hävdade att Sydkinesiska sjön inte är Kinas «maritima imperium», och förkunnade att man avser försvara angränsande staters krav på suveränitet avseende en rad obebodda ögrupper i regionen, samt upprätthålla «internationell lag» och «navigationsfrihet».

Det är en märklig utsaga, givet att USA sedan koreakriget 1950–1953 uttryckligen har byggt ett sådant maritimt imperium, med syfte att projicera makt mot utvalda stater samt förhindra åtkomst till sjörutter. Inget annat land har eller har haft avsikt att begränsa farleder, utan är något som främst kännetecknar amerikansk obstruktionstaktik, tillsammans med blockader, embargon, handelskrig, sanktioner och andra tvångsmedel.

Föremålet för inringning har skiftat, och avsåg ursprungligen Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina, kommunistiska stater man avsåg bekämpa under kalla kriget. Sedermera ingick även Vietnam i strategin, nämligen under vietnamkriget. Därefter normaliserade man förbindelserna med Kina för att koncentrera sig på Sovjetunionen, bara för att nu åter angripa Kina när man blir förbisprungen.

Centralt för strategin är första ökedjan, en av fyra kedjor som binds samman geografiskt av öar. Den första råkar sammanfalla med Kinas anspråk i Sydkinesiska sjön, och sträcker sig längs Vietnam, forna amerikanska kolonin Filippinerna, Taiwan, Okinawa och andra japanska öar samt Kurilerna. Centrumpunkten är Taiwan, som man betecknar som ett «osänkbart hangarfartyg» i strategin.

Första och andra ökedjorna.

USA hade tidigare en militärbas på Taiwan, men monterade ned den 1979 då man normaliserade förbindelserna med och erkände Folkrepubliken som enda företrädare för Kina, även om man alltjämt förser Taiwan med vapen och kunnande. Däremot har man fortfarande baser längs hela övriga första ökedjan, vilket således är det verkliga maritima imperiet.

En andra ökedja går från Papua-Nya Guinea över Palau och Guam mot japanska fastlandet. Den är av mindre betydelse i sammanhanget, men består samtidigt av en enorm bas i Guam.

I mångt och mycket är den amerikanska kontrollen över mängder av ögrupper i Stilla havet ett resultat av andra världskriget. Redan innan kriget hade man en kedja från Hawaii till Guam och Filippinerna, men Japan bröt som bekant igenom den linjen 1941 när man bombade Pearl Harbor på Hawaii.

I ambitionen att besegra Japan blev öhoppande en central strategi, och det är en geopolitisk fördel man sedermera har bevarat och förstärkt, för att kontrollera Kina och andra makter.

Ur Kinas synvinkel är det således en central angelägenhet att bryta den amerikanska dominansen i första ökedjan, och man bygger därför egna baser på befintliga och konstgjorda öar i Sydkinesiska sjön. Anledningen till att USA invänder beror inte på att man värnar om Vietnam, Filippinerna och andra stater som gör anspråk på diverse korallrev i regionen, utan har förstås med den geopolitiska strategin att göra.

Amerikanska militärbaser omringar Kina längs ökedjorna.

Om Kina dessutom tar kontroll över Taiwan, bryter man effektivt första ökedjan och får fint slagläge mot amerikanska baser över hela första och andra kedjorna. Det skulle omintetgöra den amerikanska strategin och göra Kina till regional hegemon, även om den amerikanska närvaron längre ut ändå skulle hålla Kina i schack.

Kina har numera världens största flotta, med 360 skepp mot USA:s 300 men den är koncentrerad till den egna regionen, medan USA har en mer global närvaro. Samtidigt är numerär inte samma sak som tonnage eller slagkraft, och USA:s flotta är fortfarande den starkare. Men det innebär ändå att Kina har övertaget i egna farvatten, särskilt i kombination med missiler och havsminor.

USA har på samma sätt 800 militärbaser av olika slag världen över, medan Kina har två. Imperier från Rom till Storbritannien har aldrig i längden kunnat upprätthålla sin dominans med enbart militär styrka, och inte heller USA:s lär bestå. Kina kommer att bli för starkt regionalt för att USA ska kunna bevara sin hegemoni.

Visserligen har man allierade i form av Japan och Australien, men ingen av dem har förmåga att matcha Kina i en väpnad konflikt. Sydkorea, Vietnam, Filippinerna med flera andra stater skulle inte heller välja sida, varför USA står ensamt om man vill ta sig an draken i österled.

USA:s imperium är för övrigt globalt.