Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Korea Politik USA

Provocerande kanadicker

Folkmördarstaten Kanadas premiärminister Justin Trudeleau kallar Kinas agerande «oansvarigt och provokativt», efter att kinesiskt flyg närmat sig och motat bort ett kanadiskt plan. Av retoriken kunde man tro att det skulle ha rört sig om en incident i Alaskagolfen, men saken gäller i själva verket ett kanadiskt spionplan utanför Kinas kust, sju tusen kilometer från Vancouver.

Kanadickerna hävdar att det rör sig om övervakning av Nordkorea i FN:s regi för att säkerställa att sanktionerna efterlevs, men Förenta nationerna har inte gett Kanada ett sådant uppdrag, och inte heller finns i världssamfundets organisation något beslut om att tillåta spionflygplan att patrullera i närheten av andra länder.

Kanada har självmant tagit på sig ett sådant uppdrag i tron att man är en världsmakt och världens samvete (som Sverige, fast i kubik), med något slags rätt att agera polis, åklagare och domare i allehanda internationella spörsmål, medan man i verkligheten är en tredje rangens nation, om än med en stor landyta och mycket olja.

Man åker helt enkelt snålskjuts på den mäktiga amerikanska grannen, i egenskap av medlem i Anglosfären och signalspaningskoalitionen Five eyes, för övrigt i likhet med Australien och Storbritannien. Även den tyska krigsmakten har börjat mopsa upp sig sålunda, som ett obehagligt eko från förr.

Men det primära syftet är förstås inte att kontrollera Nordkorea, utan att spionera på Kina samt utgöra en del av den militarisering som präglar regionen sedan lång tid tillbaka. Syftet är att upprätthålla amerikansk och västerländsk dominans, och att obstruera och innesluta Kina, den makt som har både förmåga och vilja att bryta den långvariga amerikanska hegemonin.

Man kan bara ana reaktionen om Kina rutinmässigt skulle patrullera luft och vatten utanför Kanada och USA med såväl kanonbåtar som flyg, och de verkliga provokationerna står således USA, Kanada och andra makter för när man ständigt smyger med sina schabrak utanför Kinas kust. De har ingenting där att göra, och det är därför rätt av Kina att markera. Det är ekvivalent med att vi inte vill ha ryska plan och fartyg vid våra gränser.

Kategorier
Asien Kina Politik USA

Tunn röd linje

Australiske ledaren Scott Morrison hävdar att en kinesisk militärbas på Salomonöarna skulle utgöra en «röd linje› som Canberra inte kan tolerera, dock utan att närmare precisera vad en överträdelse av denna röda linje skulle kunna tänkas medföra. We won’t be having Chinese military naval bases in our region on our doorstep.

I praktiken lämnar Australien saken till USA att hantera, och mycket riktigt har den amerikanska regimen i all hast flugit in en delegation till Honiara för att tala klarspråk med önationen. Man hävdar å ena sidan att man «respekterar» nationers rätt att fatta suveräna beslut, men säger i nästa andetag att USA kommer att «svara» om Salomonöarna låter Beijing inrätta en bas, det vill säga fattar fel slags beslut.

The United States respects the right of nations to make sovereign decisions in the best interests of their people. The two sides engaged in substantial discussion around the recently signed security agreement between Solomon Islands and the People’s Republic of China (PRC). Solomon Islands representatives indicated that the agreement had solely domestic applications, but the U.S. delegation noted there are potential regional security implications of the accord, including for the United States and its allies and partners. The U.S. delegation outlined clear areas of concern with respect to the purpose, scope, and transparency of the agreement.

Så mycket är alltså den «respekten» värd, och utspelet visar återigen att den USA-ledda «regelbaserade världsordningen» inte handlar om regler lika för alla, utan om att gynna amerikansk hegemoni. Likaså är svenska utrikesministern Lindes bludder om att «intressesfärer» inte har någon plats i dagens värld en enastående utsaga i ljuset av att USA alltjämt har intressesfärer världen över, inte minst i Östasien och Oceanien, vilket är vad det förtäckta hotet mot Salomonöarna visar.

If steps are taken to establish a de facto permanent military presence, power-projection capabilities, or a military installation, the delegation noted that the United States would then have significant concerns and respond accordingly.

Inte heller Washington förtäljer i detalj hur ett sådant svar skulle te sig, men givet att man redan söker anställa en statskupp och åtföljande «färgrevolution» på ön, kan man väl förmoda att regelrätt invasion är nästa steg. En sådan operation, som man säkert skulle kalla «Operation Solomon freedom» på sedvanligt nyspråk, skulle dock inte rendera sanktioner från EU, eller ens kritik, utan skulle sannolikt applåderas mangrant av politiker och medier i Västländer.

Frågan är förstås huruvida Kina verkligen har för avsikt att etablera en starkare militär närvaro på ögruppen. Säkerhetspakten medger för närvarande bara rätt för kinesiska fartyg att angöra brygga, och båda länder förnekar att man har vidare avsikter.

Men strategin är uppenbar, och den syftar till att säkra kinesiska intressen av handel och råvaror vid ett flertal kritiska knutpunkter, varav Australien är en. Man har dock ingen avsikt att invadera landet eller så, varför den australiska paranojan får hänföras till kategorin dåraktigt valpladder.

Däremot är det ett sätt att neutralisera Australiens och USA:s ambition att i allianserna Aukus och Quad försöka inringa Kina och kontrollera dess förehavanden i Sydkinesiska havet. Australien borde ha haft vett att hålla sig till ömsesidigt givande handel, snarare än att ge sig in i geopolitiska ränker under amerikansk ledning. Som man bäddar får man ligga.

Kategorier
Asien Kina Politik

Kinesisk militärbas på Salomonöarna?

Ukraïna anses av EU och USA ha den suveräna friheten att själv välja säkerhetsarrangemang, exempelvis att ansluta till Nato, medan länder som Venezuela och Kuba inte har motsvarande frihet att inleda ett försvarssamarbete med Ryssland. Detta eftersom USA inte vill ha ett potentiellt hot invid sina gränser, även om man inte tillämpar samma logik för expansionen av Nato i Europa, och den «regelbaserade världsordningen» tycks således tillämpas olika för olika aktörer.

Ett annat exempel utgörs av Salomonöarna nordöst om Australien, ett melanesiskt land som nyligen tecknade en viljeförklaring med Kina om en säkerhetspakt, vilket har orsakat en del rabalder i Canberra. Man fruktar att Beijing i framtiden kan komma att installera en militärbas, och därmed hota australiska intressen.

Det skulle man kanske ha tänkt på innan man bildade militäralliansen Aukus med USA och Storbritannien i det explicita syftet att bedriva något slags polisiär verksamhet i Sydkinesiska sjön för att motverka kinesiska intressen, bland annat med en ubåtsstyrka som man har för avsikt att köpa av USA?

Man kan således se Kinas agerande som en direkt reaktion på att Australien har gett sig i lag med den amerikanska kanonbåtsdiplomatin för att sinka och innesluta Kina. Det senare kommer sig i sin tur av att Kina och Australien är inbegripna i ett handelskrig, sedan Canberra beslöt att porta Huawei från den australiska marknaden 2018.

Zhongnanhai har medvetet bearbetat den fattiga ögruppen sedan 2019, och som ett resultat gjorde landet en rockad genom att erkänna Kina snarare än Taiwan. Det senare ledde till upplopp och kravaller 2021, iscensatta av USA enligt en del källor, vilket fick Salomonöarna att begära handräckning från både Australien och Kina.

Beijing skickade således utrustning och personal för att bistå Honiara, och man hjälpte även till att undsätta med vaccin och förnödenheter under ett covidutbrott i februari. På den vägen har man fördjupat samarbetet, för att slutligen enas om en säkerhetspakt.

Salomonöarna kan således bli en kinesisk motsvarighet till Okinawa och Guam, där USA sedan andra världskriget har flottbaser och massiv trupp stationerad. En missilbas på Salomonöarna i kombination med en division fartyg och viss trupp kan möjligen fungera avkylande på den uppstudsiga ökennationen.

Kategorier
Asien Buddism Filosofi Hälsa Kina Kultur Vetenskap

Buddadiet

Efter avklarad kvartalsfasta har jag kommit till slutsatsen att en smärre modifikation i schemat vore önskvärt. Istället för sju dagars vattenfasta i början av varje kvartal, övergår jag till att fasta fem dagar i början av varje månad.

Fem dagar är psykologiskt mer hanterbart, och ger de fulla eftersökta fysiologiska effekterna. Det ger också sammanlagt sextio dagars vattenfasta per år istället för tjugoåtta, och är alltså en större utmaning. Fem dagars fasta är ändå inga problem när man väl vant sig, utan man avverkar perioden utan minsta besvär eller ens hunger.

Övriga dagar tillämpas som vanligt 1mod, eller ett mål om dagen, krigardiet, eller vad man nu vill kalla det, vilket därmed lägger till uppåt trehundra dagar av periodisk fasta per år. Resterande dagar, i vart fall tolv, ägnas då åt påfyllnad och fest efter längre vattenfasta.

När jag kläckte konceptet var jag ett tag övertygad om att jag nu hade danat en helt egen regim, ett mönster som inte tidigare hade tillämpats eller ens diskuterats. I själva verket visar det sig att även denna variant är av mycket gammalt snitt, och praktiseras av bland andra buddister.

Det finns en hel del sympatiskt kring den österländska filosofin buddism, men att dagligen tigga ihop sitt enda mål hör inte till den kategorin.

Här kan man notera att buddan själv, Siddhartha Gautama, praktiserade ett mål om dagen, och kanske var han först med att (medvetet) tillämpa sådant tidsbegränsat ätande. Innan han fann den gyllene medelvägen under boditrädet, prövade Gautama de traditionella metoderna av att späka sig med bland annat långvarig fasta.

Mendicants, I eat my food in one sitting per day. Doing so, I find that I’m healthy and well, nimble, strong, and living comfortably. You too should eat your food in one sitting per day. Doing so, you’ll find that you’re healthy and well, nimble, strong, and living comfortably.

Även nutida buddister, särskilt praktiserande sådana, tillämpar således denna metod av att bara äta en gång per dag (ekāsanikanga), vanligen med ett mål mat före tolvsnåret. Det kan uppfattas som extremt av ett nutida västerländskt samhälle där ätandet är mer eller mindre konstant, men det är snarare så att det är detta idisslande som är det verkligt extrema.

I buddismen finns även andra fastemönster, bland annat att periodiskt fasta i tre eller sex dagar per månad, så kallad changzhai (长斋), utöver det enda dagliga målet. Detta motsvarar alltså tämligen exakt min nya föresats, som vi därför lämpligen kan benämna buddadiet. Eller kanske 23/1, 7/7 + 5/30, 12/12 med vedertagen sifferbeteckning!

Buddister och andra hade förstås ingen kännedom om autofagi, minskad mTOR-aktivitet, AMPK och andra biokemiska mekanismer, men de visste ändå att moderation i födan bidrog till hälsa och långt liv.

Och det är vad det kokar ned till. Man kunde tro att man skulle bli alldeles utmejslad av detta schema, men det beror ju alldeles på vad man inmundigar under ätfönstret. Nyckeln är alltså att tillföra adekvat näring efter fasteperioden, oavsett längd, och inte att utsätta sig för asketism.

Kategorier
Asien Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland

Kinas strategi och intressen i Ryssland

Den amerikanska regimen försöker pressa Kina att fördöma Rysslands aggression i Ukraïna, men frågan är varför Beijing skulle nedlåta sig till att följa Washington i detta ärende. USA har ju sedan länge valt att motarbeta kinesiska intressen, och det är därför oklart vad Kina skulle ha att vinna på att ansluta till Västvärldens sanktionscirkus.

En orsak kunde ju vara att själv slippa bli utsatt för dylika repressalier, men Kina kommer naturligtvis inte att agera på ett så förargelseväckande vis att man blir måltavla för västlig vrede. Man avser istället att balansera så gott det går mellan motstridiga intressen, nämligen för att man har en strategi och intressen som sträcker sig mycket längre än en amerikansk mandatperiod.

Handeln med Ryssland är visserligen bara några få procent jämfört med den med USA och EU, men landet är samtidigt en viktig leverantör av råvaror till Kina, inte minst vete, olja och gas. Vidare är Ryssland en essentiell komponent i Kinas Ett bälte, en väg (一带yidai一路yilu), med ett järnvägsnät som sträcker sig från Beijing, Harbin och Ürümqi till ett flertal ryska knutpunkter och vidare till Europa över Belarus. Det är en infrastruktur man inte vill äventyra i onödan.

Ett bälte, en väg, en orsak till att Kina vill vidmakthålla goda relationer med Ryssland

Även Ukraïna ingår i bältet, vilket är en anledning till att man inte vill ha konflikt i området. Överhuvudtaget är Beijings strävan stabilitet och ordning, varför man förordar dialog för att överbrygga motsättningar, snarare än sanktioner och liknande medel. Fred och säkerhet är en förutsättning för smidig handel, den allra viktigaste komponenten i Kinas utrikespolitik.

Även geopolitiken spelar roll. Eftersom Washington har valt en strategi av att försöka innesluta Kina för att sinka landets vidare utveckling, exempelvis genom handelskrig och att lägga sig i interna angelägenheter i Hongkong och Xinjiang, har Beijing allt mer lierat sig med den omaka grannen i norr, för att man har ett gemensamt intresse av att hålla USA på mattan. För framtida behov har man även intresse av att ha Moskvas stöd då Taiwan småningom införlivas i modernationen.

USA och Västvärlden har själva bäddat för att denna udda allians har uppstått, och man får därför stå sitt kast. Ukraïna är inte Kinas konflikt, och man har inget incitament alls att ställa sig på västmakternas sida, särskilt som man inte delar synen på sanktioner som en framkomlig lösning.

Vinnare på kort sikt i denna konflikt är möjligen USA, som får tillfälle att kränga olja och gas till Europa. Men på längre sikt är Kina den avgjorda segraren, alldeles oavsett hur det går i kriget och de vidare förvecklingarna, för man kommer att ha fortsatt del av Rysslands enorma råvarutillgångar till en billig penning, samtidigt som man gemensamt kan borga för en säkerhetsordning över större delen av Eurasien. Även Indien kommer att gravitera mot denna ordning.

Förlorare på både lång och kort sikt är Europa, som saknar egna råvaror och därför måste välja andra diktaturer att handla olja och gas av. Förutom att man står inför en långvarig prisspiral, kommer man att rusta sig till tänderna istället för att utveckla sina länder, och man förlorar ytterligare moment mot framförallt Kina.

Även USA förlorar på sikt, eftersom allt fler länder kommer att sälja av värdepapper i dollar, och dollarns tid som världens reservvaluta är på väg att rinna ut. Det är det praktiska resultatet av att man fryser gigantiska ryska tillgångar, ty andra länder noterar med intresse. Konflikten innebär även att USA måste lägga mer tid på Europa, i egenskap av Natos ledande kraft, och därmed tappar man en del fokus på Kina och Asien.

Kanske tror man i Bryssel och Washington att man har agerat kraftfullt mot Moskva, men i min optik har man mest agerat i affekt och inte alls begrundat den större bilden, den som omfattar Kina som en given del. Min bild är att man har vådaskjutit sig själv i foten snarare än att ha fått in en dödlig träff mot Vanja.