Kategori: Asien

Kategorier
Asien Kina Politik Xinjiang

Geopolitiska skiftningar

Det mediala landskapets seriella natur bjuder att man inte kan bevaka mer än en konflikt åt gången, varför många händelser i världen faller under radarn. Exempelvis pågår sedan några månader ett krig i Tigray i Etiopien, med inslag av krigsförbrytelser från de stridande parterna, samt en eskalerande hungerkris som berör flera miljoner människor.

Även här används termen «folkmord» för att beskriva händelserna, bland annat storskalig fördrivning av civilbefolkningen, avrättningar, våldtäkter, halshuggning av barn, foster som skärs ut från livmodern och andra vidrigheter som gör begreppet relevant alldeles på riktigt.

Men i fokus just nu är ändå den ständiga konflikten mellan israeler och palestinier, som har blossat upp efter en längre tids lugn. Den är mer intressant för oss, för att den utspelar sig runt våra knutar, och för att den har beröring med den europeiska historien. Inte minst har konflikten bäring på situationen i Mellanöstern i stort, terrorism, flyktingströmmmar med mera.

Här har Israel på senare tid sökt etablera stabila relationer med ett flertal grannar, varför palestiniernas umbäranden hamnar allt mer i skymundan. Konflikten har inte längre samma hetta som fordom, samtidigt som Irans inblandning på Hamas sida gör att sunniaraber drar sig för att ta ställning för den panarabiska saken.

Ur arabisk synvinkel är Israels existens numera ett ovedersägligt faktum som man har att godta, samtidigt som ljuset har slocknat helt för tanken på en tvåstatslösning. Här kan man också tala om ett folkmord, när palestinier fördrivs, förtrycks, diskrimineras och naturligtvis även tas av daga i utomrättsliga avrättningar och under större konflikter.

Ett par hundra palestinier har fått sätta livet till under de senaste två veckornas drabbning, vilket ska läggas till den sammanlagda summan under åren som har gått. Här dödas muslimer i drivor, samtidigt som deras land ockuperas och bosätts, kvadratmeter för kvadratmeter.

Men i politiken hör man inga större invändningar. Biden vänder ryggen till och håller mest tyst. Några «sanktioner» är det inte tal om, och inte heller några antydningar om att det skulle röra sig om «folkmord» eller ens krigsbrott. Israels handlingar ursäktas med att det minsann var terroristerna i Hamas som började.

Men även i Xinjiang var det uigurerna i ETIM som började. Och i Xinjiang finns inga dödens fält, utan blott omskolningsläger i syfte att assimilera ett problematiskt snitt av den uiguriska befolkningen. Det finns ingen ansats att fördriva människor, utan tvärtom att göra dem delaktiga i majoritetssamhället. Inte en enda muslimsk stat har opponerat sig, medan delar av Västvärlden däremot har kallat skeendet för «folkmord» i retorisk falsett.

Så olika ter sig alltså svaren på olika slags konflikter, och det har naturligtvis att göra med geopolitiska ambitioner. Folkmordet i Xinjiang är helt enkelt inte, men de bryska reformerna ger ytterligare en angreppsvinkel att nyttja mot Kina, på samma sätt som Hongkong, Tibet, Sydkinesiska havet, Huawei med flera konfliktytor.

Kina skulle nog helst vilja sköta sina egna bestyr, samtidigt som man inte lägger sig i andras bykar. Den traditionella hållningen är ickeinblandning i andras angelägenheter. Men i egenskap av supermakt i vardande dras man ofrånkomligt in som aktör i världens olika konflikter, för att det har bäring på den egna nationens säkerhet eller utveckling.

Exempelvis har Beijing i dagarna bjudit in parter i Afghanistan till samtalsrundor för att överbrygga motsättningarna. Man kunde tycka att Kina skulle glädja sig åt att USA lämnar Afghanistan efter tjugo år, men i själva verket har den amerikanska närvaron gynnat stabiliteten i Västra Kina. Nu måste man således själv gripa in i handlingen för att söka stabilisera en oroshärd med bäring på både Xinjiang och den Nya sidenväg som ringlar genom Centralasien.

Men man har även erbjudit sig att medla mellan Israel och Palestina. Här har man inga direkta beröringspunkter med konflikten, men eftersom den gör att fokus flyttas från Xinjiang och Kina är man angelägen om att gjuta olja på vågorna och att samtidigt söka skapa lite goodwill.

Tramset om «folkmord» i Xinjiang är just trams, men det ligger ändå där i öppen dager som en fiktiv varböld och irriterar Kina något fruktansvärt, varför man gärna tar alla chanser att flytta fokus. På så sätt går Kina samma väg som alla tidigare stormakter, mot större inblandning i världens angelägenheter, oavsett om man vill eller inte.

Eftersom man är löst allierad med Iran och Ryssland rubbar det status quo i regionen, och det lägger således mer bränsle på konflikten snarare än att lösa något. Men bättre att det brinner där än hemmavid, tycks man resonera. Vem vet, det kanske är läge för Kina att börja skeppa ut några fartyg till Mellanöstern för att reta gallfeber på USA och i någon mån skifta fokus i geopolitiken?

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik USA

Kinastrategin: premisser och konklusioner

Förhållandet mellan USA och Kina kommer att bli avgörande för den internationella utvecklingen framöver, och därmed även för vårt lilla land. Den nuvarande svenska hållningen är att lyda Washington att i utbyte mot militärt beskydd delta i konfrontation (exempelvis kring 5G), men den är inte hållbar på längre sikt. Sverige måste nyktra till och se världen för vad den är, och vart den är på väg – här följer några observationer för en sådan reviderad kina- och utrikesstrategi.

Premiss ett är att Kinas framfart inte plötsligt kommer att vända och ta en annan riktning. Det finns ett tungt moment i denna utveckling, som bara kommer att fortsätta tills ett nytt jämviktstillstånd uppnås, med Kina som världens överlägset största ekonomi. Det är en position USA har haft sedan 1870, och som man inte vill släppa ifrån sig – men man kommer att detroniseras, och är redan tvåa i termer av köpkraft sedan tio år tillbaka.

Premiss två är att världens största ekonomi även är störst på andra områden, inte minst avseende teknik, vetenskap, forskning och utveckling. Kina har redan tagit ledningen i ett antal fält, och även den utvcklingen kommer att fortsätta. Kina förfogar över en fjärdedel av världens arbetskraft i vetenskap och teknik, vilket ger ofrånkomligt avtryck i högteknologiska produkter på marknaden.

Premiss tre är att Kina självt avgör sin egen framtid, snarare än Washington eller Expressens ledarredaktion. Den attraktionskraft USA och västvärlden tidigare hade på kineserna är numera som bortblåst, dels som en följd av uppenbara problem i de egna demokratierna, urusel hantering av pandemin och en uppblossande rasism i pandemins spår, men framförallt för att det egna systemet levererar så mycket bättre i termer av ekonomi och stabilitet – kinesernas framtida styrelseskick är en sak för kineserna, och modellen är nog Singapore snarare än Sverige.

Premiss fyra är att världens största ekonomi förfogar över en militär styrka som inte kan betvingas, enkannerligen i det egna närområdet. USA och forna europeiska kolonialmakter kan inte i längden upprätthålla ett militärt hot i Kinas närområde, utan har att ge upp sådana ambitioner, eller möjligen bli konfronterade på likartat sätt – en kinesisk flotta utanför Los Angeles är annars otänkbart.

Premiss fem är att Kina inte är Sovjetunionen och således inte kan besegras med inneslutning eller liknande strategier. Kina kan inte besegras överhuvudtaget, varför tanken på konfrontation är missriktad från allra första början. Man har att erkänna en multilateral ordning, och att i den söka maximera sin egen vinning – med Kina, inte mot Kina.

Premiss sex är att Kina inte är en expansiv makt, och aldrig har varit. Det är ett land som har murat in sig självt mot attacker utifrån, och vid de tillfällen man har växt är det som en konsekvens av invasion utifrån (nomader, tibetaner och uigurer under Tang, mongoler under Yuan, manchuer under Qing). Man hade världens överlägset största flotta under 1400-talets Song, och kunde ha tagit den nya världen i anspråk innan västvärlden hade kommit på banan, men slöt sig istället traditionsenligt inåt.

Konklusionerna följer mer eller mindre automatiskt: samarbete snarare än konfrontation; ömsesidigt erkännande av respektive olikheter snarare än att söka tvinga på motparten det egna systemet och de egna förment «universella» värderingarna; acceptans av en multilateral ordning med Kina som given hegemon i Östasien.

Det innebär för Sveriges del att skaka av sig den sjukliga paranojan kring Kina som ett «hot», särskilt tanken att landet har ambitioner att utmana och ersätta USA på den globala arenan eller att lägga sig i svenska eller europeiska angelägenheter. Det innebär att ge upp den löjliga demokrati- och MR-missionen, och att sluta försöka uppfostra en stormakt. Det innebär att revidera perspektivet och inse att vi inte är i en styrkeposition och inte kan tala från ovan.

Det innebär vidare att vi gör bäst i att lära oss så mycket som möjligt om Kina, för att förstå dess kultur och bevekelsegrunder, och för att dra maximal nytta i handel och andra utbyten – det skiljer sig inte från hur vi agerar gentemot USA. Det innebär att vi bilägger tvister i frågor där vi saknar samsyn istället för att ställa ultimatum från en inbillad styrkeposition.

Det innebär att vi återgår till en traditionell diplomatisk, oberoende och alliansfri hållning för maximal avkastning istället för att söka konfrontation, särskilt om det är på den förlorande sidan – för många en svårförståelig tanke, men den klara verkligheten.

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

Demografisk kris

Kinas befolkning har nått en topp med 1.41 miljarder invånare, enligt den sjunde befolkningsräkningen under Folkrepublikens styre. Vid den första räkningen 1953 hade man 582 miljoner invånare, och från 2022 kommer man att ha en stadigt minskande befolkning, likt Japan och snart även Sydkorea.

Den årliga befolkningstillväxten är bara 0.53 %, varför Indien inom kort kommer att gå förbi och bli världens folkrikaste nation. Fram till sekelskiftet kommer Kina att backa mot en miljard invånare, och även Indien kommer att tappa från 2060 från en topp närmare 1.7 miljarder medborgare.

Mönstret går igen från västvärlden, där barnafödandet har gått ned i takt med att rikedomen ökar. Man tenderar att investera mer i kvalitet än kvantitet, och i Kinas fall finns även en social norm att förhålla sig till. Därtill finns en uttrycklig lag om maximalt två barn per kvinna, förutom för minoriteter, och tidigare fanns en snävare gräns om ett barn per kvinna för att stävja den explosiva befolkningstillväxten.

Det innebär att en krympande yngre befolkning måste sörja för en växande äldre befolkning, vilket belastar ekonomin. Kinas fyrtioåriga dundertillväxt närmar sig därför sitt slut, om man enbart tar hänsyn till demografin. Man kunde här tycka att Kina omedelbart borde avskaffa tvåbarnspolicyn för att råda bot på problemet, men det finns förstås andra sätt att ordna tillväxt – en sak man naturligtvis planerat för sedan länge.

En anledning till att Kina har köpt Afrika, för att uttrycka det en smula vulgärt, är givetvis att säkra åtkomst till råvaror, men en annan faktor är att investera i kontinentens tillväxt, som därför kommer att förränta Kinas kapital och betala för den demografiska förändringen på hemmaplan.

När Afrika växer med tre miljarder människor fram till sekelskiftet, kommer Kinas pensioner att betalas med den tillväxten, på ungefär samma sätt som svenska fonder har investerat i Asien – med den skillnaden att de kinesiska investeringarna inte är i papper, utan i fysiska tillgångar och därmed ger avsevärt högre avkastning. Även Nya sidenvägen syftar till att ge sådan extern avkastning.

Det gör att Kina kan se fram emot en tillvaro på toppen i bortåt tvåhundra år, varvid en ny dynastisk kris tar vid. Man måste då på nytt söka tillväxt på annat håll, eller på hemmaplan, för att hålla välfärden vid liv. Det är den ordning som gäller sedan medeltidens slut, tron på att investeringar alltid ger större avkastning med tid.

Det är den tron som gör banklån möjliga, och därmed investeringar. Men den bygger i sin tur på tillväxt i antingen befolkning eller i tekniska genombrott, och småningom lär båda dessa källor sina, i vart fall tillfälligt, kanske avbrutna av ett krig som återställer ordningen och punkterar bubblan.

Vad detta innebär för Europa är inte gott att veta. Här har vi sökt reparera den demografiska katastrofen med massinvandring, vilket har skapat nya problem utan att egentligen lösa de ursprungliga. Det är därför i Europa man har en demografisk kris, inte i Kina eller Asien i övrigt.

Kinas ekonomiska tillväxt rider på Afrikas befolkningstillväxt
Kategorier
Asien Kina Politik USA

Demokratiperception

Bilden på den medialt präglade näthinnan i Sverige är i allmänhet att Kina och Ryssland är stater som «hotar» vår demokrati, medan USA tvärtom är en garant för den. Men om man vidgar vyerna en smula och ser saken i ett internationellt perspektiv, förhåller det sig snarare tvärtom, att USA ses som det största hotet mot demokratin i det egna landet.

Det är i alla fall slutsatsen av en opinionsundersökning som Alliance of democracies har genomfört, omfattande 53 länder. På frågan om demokrati i mitt land är hotat av… svarar 28 % Ryssland, 38 % Kina och 44 % USA.

I detalj visar det sig att asiatiska länder (50 %) känner sig mer hotade av Kina, medan Europa har minst rädsla (30 %). Men samma förhållande gäller även USA, som 49 % av asiatiska länder upplever som ett hot mot den egna demokratin, medan motsvarande siffra i Europa är 39 %.

Ryssland hamnar kring 30 % i både Asien och Europa, vilket kan tyckas märkligt – men i verkligheten är Ryssland en ekonomisk dvärg som inte är större än de nordiska länderna sammantaget, och således inte har förmåga att hota Europa på allvar. Det hindrar inte att den amerikanska perceptionen är att både Ryssland (43 %) och Kina (50 %) är ett hot mot den egna demokratin.

Omvänt ser man i Kina varken USA (39 %) eller Ryssland (24 %) som ett större hot mot den egna «demokratin», om man nu kan tala om en sådan i Kinas fall. Det är uppenbarligen en definitionsfråga, som intervjun med ambassadör Gui nyligen visade – han hävdade med emfas att Kina inte är en diktatur, utan en demokrati som stöds av folket, vilket ledde till en del spott och spe i medier.

Den synen bottnar i att man (numera likt monarkistiska Expressen-tidningen) ser till resultat och utfall snarare än teori, det vill säga huruvida folket praktiskt gagnas eller inte av den sittande regimen och dess politik. Givet att Kina har dragit hundratals miljoner ur fattigdom, levererat en aldrig sinande rikedom till medelklassen och tagit ledningen i fält efter fält, har man faktiskt fog för den uppfattningen, även om det förstås inte är det gängse demokratibegrepp vi rör oss med.

Men eftersom detta rör perceptionen av demokrati i ett antal länder, får vi hålla till godo med det som är givet. Det visar sig då att 71 % av kineser anser att det egna landet är demokratiskt, vilket är i topp med bland andra Schweiz, de skandinaviska länderna och intressant nog Taiwan och Vietnam. Som kontrast anser bara 50 % av amerikaner att det egna landet är demokratiskt, vilket är en anmärkningsvärd siffra – det är kanske Trump-lägret som känner sig snuvad på segern.

Inte oväntat anser asiatiska länder som Kina, Vietnam och Singapore att man har hanterat coronapandemin med bravur, medan man är betydligt mer kritisk i övriga världen, framförallt Europa och Latinamerika. Kina toppar med 89 % positiv nettorespons, att jämföra med exempelvis Danmark (58 %), USA (2 %), Sverige (-11 %) och Brasilien (-62 %). Även sådant har betydelse för upplevelsen av regeringsduglighet och därmed demokrati.

Vad siffrorna i stort visar är att den regionala världsbilden skiljer sig från den globala, vilket har implikationer för geopolitiken. USA säger sig vara «tillbaka» efter fyra års vanstyre under Trump, men kommer att få svårt att alliera sig med länder som har en blandad syn på landet, därtill i dragkamp med uppstickaren Kina. Washington förlorar terräng, men har svårt att förstå saken.

Den globala bilden av USA är inte bara ett resultat av Trump, utan av drygt ett sekels ambition att söndra och härska med ständiga försök till regimskiften, inte minst i Latinamerika och Mellanöstern, men intressant nog även i Europa och Asien. Man kanske uppskattar många av de värden USA ändå står för, men ser landet som en högst ombytlig och opålitlig part.

Den globala bilden av USA: en självisk och opålitlig stormakt som skapar stora problem
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Ett återkommande mönster

Handeln mellan Europa och Kina spänner över närmare två tusen år, och förrättades först på Sidenvägen mellan dåtidens västliga och östliga imperier Rom och Han (-206–220). På Sidenvägen färdades inte bara tyger och andra lyxprodukter, utan även idéer och farsoter, och det är den civilisatoriska artär som länge har förbundit öst och väst.

Direktkontakt mellan företrädare för imperierna förelåg från hundratalet, och tilltog därefter successivt. Vi är kanske mest bekanta med familjen Polos resor till tolvhundratalets mongoliska dynasti Yuan (1271–1368), men det fanns vid den tiden tiotusentals andra handelsresande, missionärer och andra européer i omlopp, om än betydligt färre kineser i andra riktningen.

Rom seglade på Indien redan under det första århundradet före vår tideräkning, men företog aldrig den vidare resan till Kina, kanske för att lokala rutter ombesörjde den huvudsakliga transporten. Rom hade inget intresse av att expandera sitt imperium sjövägen, och hade naturligtvis inte heller någon möjlighet därtill med sin primitiva flotta.

Det var först under upptäcktstiden en fast och stabil relation mellan Kina och Europa etablerades, för att medlen då fanns för att bedriva handel på en helt annan skala och med andra metoder. Portugiserna var de första att angöra brygga 1513, naturligtvis i Pärlflodens delta (Zhujiang) i Guangdong («Kanton»), som skulle komma att bli centrum för handeln på Kina.

Portugiserna orsakade visst rabalder med sitt barbariska beteende (omfattande slavhandel), men de var i militär mening ingen match för dynastin Ming (1368–1644), den tidens odiskutabla supermakt. Syftet var primärt att etablera handelsrelationer med det rika Kina, men landet hade redan slutit sig inåt i självtillräcklighet och hade inget behov av portugisernas affärer – haijin (海禁) eller sjöförbud koncentrerade all handel till ett fåtal hamnar.

Handeln förbjöds inledningsvis helt, men man såg ändå ett visst värde i den illegitima kommers som förekom, och den legaliserades när den portugisiska kronan formellt övertog näringen från de privata entreprenörerna i mitten av femtonhundratalet. Portugal hyrde ön Macao och betalade pliktskyldigt sina tullar, och har in i modern tid bevarat huvudsakligen vänskapliga relationer med landet. Macao återlämnade man frivilligt 1999.

Men fler länder ville handla med Kina, och även om de europeiska staterna var pyttesmå spelare med tidens mått, växte de snabbt i betydelse. De kom att spela en viss roll i det eviga triangeldramat mellan Kina, Japan och Korea i de första sant globala konflikterna, men primärt syftade den västerländska närvaron till att utveckla handeln.

Kinas isolationism fortsatte med dynastin Qing (1644–1911), som 1756 förlade all handel med västerlandet till Guangzhou i kantonsystemet, i vilket handelsbolag erhöll monopol mot höga skatter och tullar. Porslin, siden, te och kryddor utgjorde de främsta godsslagen, men kineserna ville inte ha något annat i utbyte än silver, som européerna främst anskaffade i sina amerikanska kolonier.

Men silvret räckte småningom inte till för den allt mer vidgade handeln, och man ville dessutom ha tillgång till fler handelsplatser än Guangzhou. Framförallt det framväxande brittiska imperiet uttryckte missnöje, men var ännu maktlöst mot kejsar Qianlongs tämligen överlägsna rike.

Ett flertal faktorer skulle kullkasta denna ordning. Dels skedde ett antal revolter i Kina som kostade tiotals miljoner människoliv och dränerade landet på resurser, inte minst Taipingupproret under den kristna Taipingsekten; dels upptäckte britterna att kineserna under bordet gärna tog betalt i opium, som man kunde anförskaffa i Indien i en triangelhandel och därmed undgå att bli dränerad på silver av vikt för de europeiska bestyren; och dels inträffade den industriella revolutionen med början i Storbritannien, vilket sedermera gav en militär övervikt som man visste att utnyttja.

Den allt mer omfattande illegala opiumhandeln under den tidens Medellínkartell gjorde stora lager av kineser improduktiva, samtidigt som det dränerade landet på intäkter för dess exportgods. Om man tidigare hade ett handelsöverskott, hade man nu ett motsvarande underskott samt en social kris. Detta kunde man inte tolerera, varför man lät beslagta knarket och bekämpa den vidare handeln.

Men britterna hade nu anskaffat fler, större och effektivare kanonbåtar och vapen, och kunde med våld tvinga på Kina en vidare handel med opium, likväl som öppnandet av fler handelshamnar, tolerans för kristen mission, dryga skadestånd, extraterritorialitet för britter samt avträdandet av Hongkong i evighet.

Storbritannien ville med detta berätta för Kina att man hade att följa den «regelbaserade världsordning» som nu etablerades, och som man med tvång införlivade. Man kan här notera att det än mer slutna Japan ställdes inför ett liknande dilemma, men med pistolmynningen mot pannan valde en annan väg av att omfamna förändringen, avskaffa feodalväldet och godta den nya ordningen – ett klokt beslut, men samtidigt tog man även till sig den västerländska imperialismen, vilket snart skulle komma att stå både Kina och övriga Östasien dyrt.

Kinas stjärna hade börjat dala, samtidigt som de tidigare efterblivna europeiska staterna marscherade mot världsherravälde. Vetenskaplig revolution under 1600-talet och efterföljande industriell revolution under senare delen av 1700-talet omdanade världsordningen, men Kina förstod helt enkelt inte vilka krafter som var i omlopp. Man tackade nej till handel med sådan teknik och sådana vapen som hade kunnat bevara landets ställning, och man var i ett stadium av självförvållad förpuppning.

Det första opiumkriget (1839–1842) följdes av ett andra (1856–1860), i vilket allt fler europeiska stater samt USA bemäktigade sig territorium och fördelar i vad som benämns orättfärdiga fördrag, det som man i Kina anser är inledningen till förnedringens århundrade. Britterna ville nu ha åtkomst till hela Kina för handel och även slippa tullar på sina varor, och fick understöd av Frankrike. I förbifarten demolerade man i rent talibansk anda Sommarpalatset för att riktigt gnida in förnedringen.

Utländska koncessioner, territoriella avträdelser, dryga skadestånd och andra företeelser körde den kinesiska dynastin i botten, vilket sedermera accentuerades i ett angrepp från ett nu industrialiserat och militärt överlägset Japan under det första sinojapanska kriget 1894–1895, i vilket Kina förlorade kontrollen över Korea och fick avträda Taiwan – det senare med implikationer in i nutiden.

Oredan resulterade småningom i dynastins fall 1911, införande av republik 1912, splittring i provinser under lokala krigsherrar, japansk invasion 1938, inbördeskrig 1945, kommunistiskt maktövertagande 1949, politiskt vansinne under maoismen, samt sedermera tillnyktring och ekonomiska reformer 1978 under Deng Xiaoping.

De senaste fyrtio åren har Kina återtagit sin plats på världsscenen, och man har genomgått en renässans – inte alls den första, utan landets historia präglas tvärtom av sådana pulser av uppgång och fall, inte helt olikt Europa. Man har ömsat skinn och danat en ny politisk dynasti, kompatibel med tidens snabba förändringar och betoning på teknik och utveckling.

Men i vidare mening har man inte alls förändrats, utan har bevarat sina kulturella särdrag och ett utpräglat kinesiskt tänkesätt, marinerat i konfucianism. Man gör sig själv en björntjänst om man försöker analysera Kina i termer av «kommunism», för ramverket är ett helt annat under den politiska kosmetikan.

Inte heller västerlandet har egentligen förändrats, utan har alltjämt samma ambition att nagga Kina i kanten, lägga sig i dess inre bestyr, missionera sin «universella» filosofi, samt försöka tvinga på landet självuppfunna «regler» av allsköns slag – en modern form av kolonialism. Det är det mönster som återkommer ideligen i relationerna mellan Kina och västerlandet, och som vi ser utövas till dags dato.

Västerlänningar är dock blinda för denna verklighet, eftersom de inte har den historiska fonden klar för sig, utan mer håller sig till vad man tror är principer. Men för kineser är denna bakgrund allestädes närvarande, och det är med den som referens västerländska utsagor mäts, om det så gäller bomull i Xinjiang eller demokrati i Hongkong. Man har hört hyckleriet i flera hundra år vid det här laget, och vet att det enda sanna motivet är att tillskansa sig fördelar.

Sommarpalatset (Yuanmingyuan) lät man ligga i ruiner, som ett minne över förnedringen. Man byggde naturligtvis ett nytt sommarpalats (Yiheyuan) i dess ställe, och saken handlar inte så mycket om de förstörda stenarna eller ens det brända kulturarvet – man var ganska flitig själv i att förstöra under kulturrevolutionen.

Det är mer en påminnelse om vad det egentliga uppdraget är, att resa sig upp, borsta av sig dammet och ta nya tag, att återta sin forna position. Det är inte en fråga om revansch eller hämnd, inte heller om att se sig själv som offer – ett besynnerligt begrepp för en forna och framtida supermakt – utan ett förhållningssätt till historien och den egna traditionen.

Det är en fornlämning som bjuder kineserna att aldrig åter låta sig förnedras sålunda, att inte än en gång låta landet förtvina, och att söka pånyttfödelse ur elände, kaos och förstörelse. Allt annat lika är det en ambition för vilken jag har den största sympati.