Kategori: Asien

Kategorier
Asien Ekonomi Kina Politik

丝绸之路: Nya sidenvägen

Fartyget Ever Givens grundstötning i Suezkanalen i veckan gav nog många en tankeställare om hur skört världens handelsnätverk är, givet att nästan all trafik går via den smala konstgjorda rännan i Mellanöstern, för övrigt ett ständigt instabilt område med invecklade geopolitiska spänningar, inhemsk terrorism med mera.

Kanalen har tidigare varit stängd under längre perioder då krig har rasat på Sinaihalvön med omnejd, men sedan Kina blev en dominerande handelsnation har problemet accentuerats. Således är det också Kina som har utvecklat en lösning för att kringgå beroendet av en enstaka farled för världshandeln, nämligen i form av ett bredare sjö- och landbaserat nätverk man ordagrant kallar Sidenvägens ekonomiska bälte och tjugoförsta århundradets maritima sidenväg, med referens till den klassiska sidenvägen (丝绸之路, sichou zhi lu) mellan Kina och Europa.

I kortform har det fått heta ett bälte en väg (一带一路, yi dai yi lu), och nätverket avser spänna över flera korridorer för järnvägar, vägar och sjöfartsleder, samt även regionala höghastighetståg i Sydostasien som en utvidgning till Kinas redan befintliga nationella nät. Därutöver tillkommer ledningar för olja och gas, bredbandssatsningar, strategiskt lokaliserade hamnar med mera, projekt som är av stort värde för deltagande nationer, inte minst i Centralasien.

Suezkanalen blir därmed bara en i raden av farleder, och redan nu går godstågen skytteltrafik mellan Kina och Europa, ett transportmedel som är betydligt snabbare och som har framtiden för sig. Till sjöss är även den kortare nordostpassagen över Ryssland en möjlighet, särskilt med klimatförändringar som ger mer isfri tid, samt förstås även Persiska viken, med vidare landtransport.

I ekonomiska termer är det ett vinnande koncept för alla parter, då handeln vidgas, diversifieras och påskyndas, och det är otvivelaktigt så att Kina kommer att kamma hem den större vinsten i egenskap av risktagare och konstruktör. I politiskt avseende finns flera effekter, varav en torde vara stabiliserande, särskilt i Centralasien och Mellanöstern.

Men en annan konsekvens är att Kina stärker sitt inflytande i såväl Sydöstasien som Centralasien, Mellanöstern och Afrika, och kanske även i någon mån i Europa, vilket är en utveckling som man i större delen av västvärlden inte vill se. Tvärtom söker man där begränsa Kinas inflytande, i någon missgrundad farhåga om att det är en «systemisk rival» som vill exportera sitt styrelseskick.

Den formen av auktoritärt styre saknar dock intressenter i Europa, men är förvisso ett alternativ för utvecklingsländer i exempelvis Afrika. Än sen – Europas värdegrundsmarinerade demokratimission i handeln med Afrika har just inte lett någonstans, medan Kinas mer rättframma handel har skapat infrastruktur och institutioner som i framtiden kan leda till ett mer folkligt styre när förutsättningarna finns på plats.

Vad är egentligen alternativet? Handeln måste utvecklas och breddas, och i Europa tar man varken initiativ eller utför några större infrastruktursatsningar. Det faller därför på Kinas lott att ta ansvar, och det lär bara vara en tidsfråga innan övriga Europa ansluter mer aktivt, utöver Italien, Portugal och samtliga östeuropeiska länder i 17 + 1.

Kategorier
Asien Hälsa Kultur Politik Vetenskap

Forskning visar…

Visst är det så att kaffe ger cancer? Det stod i tidningen, så det kanske är så. Men för ett tag sedan stod det att kaffe är bra för hälsan. Så ock vin. Medan andra tvärtom framhåller att alkohol ger cancer. För att inte tala om rött kött, eller för den delen ägg…

Ett är säkert, och det är att inte all vetenskap står på samma hylla. I grunden finns verktyg som logik och matematik, med oomkullrunkeliga sanningsanspråk. På den finaste och översta hyllan över egentliga vetenskaper återfinns därefter fysik, en disciplin som är framgångsrik för att den förmår reducera en komplex verklighet till ett fåtal generaliserade fall, som en enstaka kropp i rörelse.

Därefter följer besläktade ämnen som kemi, biokemi, genetik och andra företeelser av mer komplex art, men ändå med så reducibel materia att man får tämligen exakta resultat. När graden av komplexitet sedan ökar, blir precisionen i resultaten avgjort sämre, när man inte längre kan skilja på olika komponenters bidrag för ett fenomen.

Näringslära och andra discipliner som studerar kost hör till denna grumliga kategori av vetenskap, och finns på de nedre hyllorna, tillsammans med sociologi och andra humanistiska vetenskaper. Det är så inte bara för att fältet är svårstuderat, utan även för att akademierna är överbelamrade med forskare som har krav på sig att publicera, med resultat att det numera finns en klar majoritet av smörja som inte kan reproduceras, men som ändå citeras i den vidare forskningen och emellanåt plockas upp i medier om innehållet är sensationellt nog.

Här finns även kommersiella intressen, till exempel en sockerindustri som vill sälja sina produkter. Västvärldens fetmaepidemi kan härledas till just en sådan industriell påverkanskampanj, och till nationella myndigheter som med sina rekommendationer påverkar befolkningen i fel riktning – exempelvis mot socker och kolhydrater och bort från fett (och salt).

Givet att forskningen ideligen ger motstridiga resultat, kan man slå fast att det inte finns någon vetenskapligt fastslagen idealkost, och att det vetenskapliga underlaget är synnerligen skralt. Det som är ovedersägligt kan sammanfattas på ett halvt ark papper, och resten är mer eller mindre goda hypoteser, halvsanningar och gissningar.

Teser som att människan behöver tre mål mat om dagen, med frukost som viktigaste mål, ingår fortfarande i det stoff som rekommenderas, trots att bakgrunden är kulturell och inte speglar ett verkligt behov. Människan är utvecklad under helt andra förutsättningar, och har ingen historia av att ideligen knapra på mat.

För gemene man är detta dock en svårgenomtränglig materia med sinsemellan inkoherenta rekommendationer och motstridig information, som dessutom aldrig tycks fungera i verkligheten. Därav följer tiotusentals böcker om kost, motion och hälsa, med hundratals olika slags dieter och motionsprogram – en kommersiell cirkus mer än settled science.

Den fasta jag brukar torgföra här i olika varianter är inte så mycket en diet som ett ätmönster eller en livsstil, och den är till skillnad från dieterna bevisat effektiv, beprövad sedan urminnes tider och med rigorös forskning i ryggen om dess exakta mekanismer – detta är ren biokemi, på vetenskapens översta hylla.

Därtill brukar jag visserligen även ge kostråd om vad man bör äta när man inte fastar, nämligen att man då ska festa på allt det kroppen behöver – och att det allra viktigaste är att inte ätа under en period, den enda gemensamma egenskapen för fungerande program av olika slag, och det mönster som bäst speglar vår biologiska utvecklingshistoria.

Det är så jag försöker navigera mig fram i dessa grumliga vatten fulla av blindskär, kommersiell smörja och desinformation, att ta som yttersta grund den ovedersägliga forskning som finns och på den bygga ett habilt program.

Därvidlag silar jag bort allt strunt och tar för givet att kost som har utgjort stommen för mänskligheten under dess existens i grunden är bra, och att rön om att ägg, bacon, salt och andra livsmedel är farliga (eller omvänt särskilt goda) för hälsan är kvasivetenskaplig smörja.

Att observera omvärlden är också en god idé. Man gör uppenbarligen inte saker och ting rätt i det svårt sockersjuka USA, medan Japan, Korea och Kina förefaller ha en överlägsen matkultur för både hälsa och välbefinnande. Sådana observationer säger faktiskt mer än all samlad forskning genom tiderna, och av detta kan vi dra lärdom.

Kategorier
Asien Kina Politik

Asiathatet

Det rasistiska hatet mot kineser och andra asiater har alltid funnits, men har förstärkts påtagligt under pandemin. Massmord på sex asiatiska kvinnor i Atlanta i veckan är bara det senaste i raden av groteska hatbrott riktade mot asiater, och mer lågintensiva angrepp förekommer ideligen, inte bara i USA utan i större delen av den så kallade västvärlden.

Det underliggande och allestädes pyrande hatet får näring genom politiska angrepp mot Kina, som under Trumps tid som president, då man från officiellt håll benämnde coronaviruset «Wuhanviruset», «Kinaviruset», «Kong flu» och andra pejorativa begrepp, helt i strid med WHO:s rekommendationer, samt förde fram paranoida antaganden om att viruset framställdes i ett laboratorium.

Det enkla syftet med sådan retorik är att ytterligare förstärka en redan befintlig diskurs av kinahat, som i dess mest grundläggande form omfattar en uttrycklig vilja av att innesluta Kina, att stänga in landet och förhindra dess framfart, med alla upptänkliga medel, legitima eller ej, så som man alltid har behandlat Kina, med påtvingade orättvisa fördrag och annat.

I den diskursen ingår att bestycka «mänskliga rättigheter», att stigmatisera och peka finger mot någon upplevd form av förtryck, oavsett sanningshalten i det påstådda. På så sätt blir människor i en av världens friaste och rikaste regioner – Hongkong – plötsligt ett «förtryckt» folk i den geopolitiska retoriken, för att de inte längre får agera för att Hongkong ska avskiljas som ett «självständigt land» eller att främmande makt ska lägga sig i den politiska utvecklingen med sanktioner och annat.

I denna militära bestyckning av «mänskliga rättigheter» spelar medier en avgörande roll i att propagera agendan, i en retorik som är helt renons på objektivitet och som linjerar fullständigt med den som framförs av mängder av påtryckargrupper av olika slag, med eller utan direktfinansiering av politiska intressen som söker geopolitisk konfrontation (läs: USA).

Det begränsar sig inte till svavelosande hat i opinionsbildande material, utan förekommer i det rena nyhetsflödet, till exempel det monumentalt okunniga och oansvariga dravel som emanerar från DN-tidningens Marianne Björklund eller statstelevisionens Ulrika Bergsten, reportrar som inte har någon som helst relevant bakgrund för att bevaka Kina och Asien, utan som fungerar som marionetter och nyttiga idioter för en agenda.

Folk läser denna smörja, och tar intryck, det vill säga den givna effekten av massmedier. Resultatet blir därefter, nämligen sjunkande förtroende för inte bara länder utan även för folk och kultur från berörda länder, som Kina. Redan befintliga rasistiska strukturer förstärks av den giftiga mediala retoriken, som tas upp i folkdjupet och där utmynnar i hat och avhumanisering – en flyktig titt på Flashbacks diskussionstrådar om Kina kan vara nyttig läsning härvidlag.

För allmogen finns det inte heller någon större skillnad mellan Kina och andra länder, och alla asiater blir därför gulingar av sämre människorsort, värda att puckla på eller på annat sätt bestraffa för att de är så förment ohygieniska, antas äta fladdermöss och på annat sätt anklagas för att ha bidragit till att förstöra för västvärlden.

Människor är just så irrationella, och därför flödar hatet mot asiater, som en diffus och suddig form av aggression och ilska, förstärkt av ständig hatretorik i medier mot Kina som land, folk och kultur, samtidigt som man i sitt mediala urval aldrig medger några mer positiva motbilder. Medier och politiker bär det yttersta ansvaret för detta obeskrivliga rasistiska hat.

Kategorier
Asien Politik

Myanmars martyrer: Deng Jiaxi

Konflikten i Myanmar tycks bli mer utdragen än jag inledningsvis föreställde mig, men det är svårt att se vad juntan ska kunna uppnå med sin kupp. En orsak är naturligtvis att omvärlden reagerar och utsätter landet för hårt tryck, och därmed faller ekonomin snabbt.

Nu börjar även fataliteterna närma sig större numerärer, med bortåt sextio döda demonstranter, varav ett tjugotal tonåringar. När en regim börjar skjuta småflickor har man redan förlorat hela slaget, inom såväl som utom landet. Ingen kan upprätthålla makt i längden utan ett visst folkligt stöd, och sådant finns inte längre här.

Nu föds martyrer på löpande band, av vilka en utgörs av mandalayflickan Deng Jiaxi (邓家希) eller Ma Kyalsin (ကြယ်စင်) på myanmaresiska – hon föredrog sitt kinesiska namn. Hon sköts i bakhuvudet av en polisstyrka, och dog på fläcken, nitton år gammal. Efter begravningen skändades dessutom hennes grav av regimen.

Med martyrer förhåller det sig så att de lever vidare som symboler efter döden, och Deng har skrivit in sig i evigheten genom sitt engagemang. Hon blir därmed en Myanmars Jeanne d’Arc, en symbol folket nyttjar för att samla kraft och styrka, av ett slag som regimen i längden inte kan möta.

Därför är jag nu än mer övertygad om att juntan kommer att ge upp och återupprätta demokratin, och Ma Kyalsin blir Myanmars nationalhelgon, för evigt ihågkommen som en folkets modiga hjältinna. Vila i frid.

Ma Kyalsin som martyr
Kategorier
Asien Indien Japan Kina Politik USA

Kvadrilateral dynga

Strategiska diskussionsklubben Quadrilateral security dialogue (Quad) har återupplivats, efter att ha legat vilande under en tid. Forumet initierades 2007 på japanskt initiativ, under en tid då Japan och Kina hade en häftig dispyt kring de obebodda öarna Diaoyu (Senkaku), och man behöver bara slänga en flyktig blick på kartan för att inse vad syftet är: att innesluta och utgöra en motvikt till Kina.

Det stöp den gången på regimskifte i Japan, samtidigt som Indien inte ville bli del i en sådan aggressiv strategi mot Kina. Men gränsgruffet mellan Kina och Indien i Himalaya och det åtföljande politiska bråket har gett nytt bränsle åt tanken att bilda en enad front mot den framväxande supermakten, den här gången på initiativ av Trump, som såg koalitionen som ett möjligt asiatiskt Nato.

Även Australien har för närvarande skakiga relationer med Kina, efter att ha föreslagit en coronakommission under australisk ledning, bannlyst Huawei och på andra sätt rest ragg mot Kina. Men Australien är i sammanhanget en lättviktare, ett «tuggummi under Kinas sula» och alldeles för beroende av kinesisk handel för att kunna mopsa upp sig.

Quadländerna tonar visserligen ned Kinas roll för samarbetet, men samtidigt är de avhandlade ämnena av just sådant slag som berör Kina. Således har man diskuterat samarbete kring 5G, det vill säga i syfte att fortsatt motverka Huawei, samt föreslagit ett «kvadrilateralt vaccinpartnerskap», även det naturligtvis i syfte att balansera Kinas «vaccindiplomati».

Man kan här notera att USA sitter på Astras vaccin och vägrar släppa det till EU, trots att det inte är godkänt i USA. Samtidigt vaccinerar Kina betydligt fler utanför sina gränser än inom landet, som ett resultat av att man sedan länge har pandemin under kontroll. Bland mottagarna finns Förenade arabemiraten, som har vaccinerat 65 % av befolkningen, Chile (32 %) och Serbien (27 %). Detta är en ordning som väcker ont blod på sina håll och ger Kina pluspoäng, samtidigt som det fördjupar den transatlantiska klyftan.

Något «asiatiskt Nato» lär det inte bli tal om, men däremot kan man förvänta sig en viss militär samordning. Syftet sägs vara att hålla «farlederna öppna» (vem vill stänga dem?), och i den ambitionen har man även samlat ett gäng externa spelare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla har återupplivat sina koloniala ambitioner genom att skicka kanonbåtar till Sydkinesiska sjön.

Men frågan är hur samspelta länderna är, då de samtidigt har Kina som största handelspartner. Det finns gott om utrymme för kinesisk vedergällning, och man kan vid behov manövrera ut dem en efter en med påtryckningar av olika slag, ungefär så som man hanterar det tykna Australien. Kvar blir bara USA, som inte längre är stort nog att kunna köra med sina vanliga mobbingfasoner.

I slutändan är det pengarna som talar, och det är då handelsavtal som RCEP som fäller det pragmatiska avgörandet. Det går så att säga inte att ha goda handelsförbindelser med Kina samtidigt som man medverkar i aggressiva operationer för att sinka och obstruera landet, utan man får vara så god att välja sida.

Med USA vet man inte hur det förhåller sig efter nästa val, eller hur stabil relation man kan ha med ett land som ständigt ändrar hållning och allianser. Kina är kanske buffligt, men på en och samma gång förutsägbart och pålitligt. Därför finns ingen förutsättning att få till någon hårdare allians mot landet, och de fyra ländernas klubb är samma kvadrilaterala dynga nu som 2007.

En ondskans axel tornar upp sig i bortre Orienten…