Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Medietystnaden

Vad agendamedierna inte säger är ofta mer talande än det som tillåts passera filtret, och man bör därför ta för vana att särskilt studera mediedramaturgin i detta avseende. Exempelvis kan man notera att i notoriska mediekonglomerat som Bonniers och Stampen är tystnaden avgrundsdjup angående det israeliska folkmordet i Gaza, inte minst avseende Internationella domstolens interimsbeslut häromdagen.

Ända sedan konflikten blossade upp i oktober föregående år har de två mediehusen på respektive ledarplats enbart ägnat sig åt hets åt andra hållet och att försvara judiska intressen. Man är således särskilt bekymrad om «judehatet» i Sverige samtidigt som tiotusen barn likvideras av Netanyahus bombflyg i Gaza, och det enda man har att säga om det senare är sandlåderetorik som att «Hamas började».

På ledarplats hittar man därför rubriker som «Så avhumaniserar Public Service vanliga israeler»; «Vänsterpartiets krav på Eurovision osar populism»; samt «Lokalen hålls hemlig – det säger allt om judehatet». Men även debattsidorna lider av samma enkelspårighet: «Invandrares judehat kan inte bortförklaras»; «De är rädda att Israel ska vinna Eurovision»; samt «Hamas är motsatsen till palestinsk frihet».

Det blir inte mycket till «debatt» om man kör spel mot ett mål, men det är så «debatten» i det konformistiska konsensussamhället Sverige ter sig i en lång rad ämnen. Någon «debatt» vill man egentligen inte ha i dessa frågor, och den som mot all förmodan anmäler en avvikande åsikt bemöts i bästa fall med tystnad, men kan även utsättas för veritabel klappjakt.

Frapperande är även hur smal och begränsad opinionsbandbredden är. Det var inte alls länge sedan koranbränningarna stod i brännpunkt i varenda spalt i medier, men problemkomplexet löstes upp i atomer samma dag som Israel invaderade Gaza, och har följaktligen inte avhandlats sedan dess. Det är numera en ickefråga, överskuggad av betydligt viktigare spörsmål, även om vissa medieoligarker försöker släta över.

En ickefråga som har tonats ned till en mer rimlig nivå.

Voldemort Zelenskyj uttryckte en farhåga om att kriget i Gaza skulle stjäla utrymme från hans teaterscen i Ukraïna, men sanningen att säga var det usla skådespelet där redan på upphällningen när Hamas gjorde visit. Den agendan, tillsammans med långköraren om Nato, upprätthålls alltjämt, men i något mer avslaget tempo.

En aktör som nästan helt har försvunnit från radarn är emellertid Kina. När ett alldeles verkligt folkmord föreligger i Gaza faller de absurda anklagelserna mot Beijing platt till marken, och det finns helt enkelt inte utrymme att tjafsa om väderballonger som har kommit ur kurs och annat strunt.

Ordningen är helt enkelt återställd när USA åter pivoterar mot Mellanöstern med sina hangarfartyg och därstädes lägger allsköns bombmattor i maskopi med den judiska ockupationsmakten, samtidigt som man är fullt upptagen med att skuggkriga mot Ryssland. Som en konsekvens tryter resurserna, och man blir därför än en gång beroende av att inhämta Kinas stöd, exempelvis angående kontroll i Röda havet.

Israel och USA bränner istället städer, kvinnor och barn.

Washington skulle hellre vilja lägga allt krut på att kontra Kinas vidare framfart, men hindras av verkligheten, på samma sätt som under kriget mot terrorismen från 2001 och framåt. Det passar Kina alldeles utmärkt att ha en biroll i skymundan och att framstå som den mer förnuftiga aktören i en komplett galen värld, ty då kan man relativt problemfritt ägna sig åt handel och vidare utveckling utanför rampljuset.

Borta är således dårretoriken om Xinjiang, labbläckor och utrikes polisstationer, samtidigt som proteströsterna för Gui Minhai har bedarrat alldeles. Kvar finns bara ett sorl och brus av traditionellt snitt kring frågor om ekonomi och handel, verkliga knutpunkter som kan lösas med förhandlingar, diplomati och andra konkreta medel. Med Kina förknippas nu med rätta elbilar och rymdfärder snarare än påhittade koncentrationsläger.

I jämförelse med den kaotiska och krigiska tillvaron i Väst och i Mellanöstern framstår Kina som ett under av stabilitet, med monumentalt bättre förmåga att tackla kriser av allsköns slag, från pandemi till upproret i Hongkong samt förstås den västliga kritikanstormningen. Det är trots allt inte där man har recession, flyktingkris och annat elände.

Kampen mellan draken och örnen är kanske inte pausad, men har hamnat i bakgrunden.
Kategorier
Europa Politik USA

Ein bisschen Frieden

Unionens utrikesministrar upprepar den sedan länge antagna hållningen att enbart en tvåstatslösning kan ge fred i Mellanöstern, och sentimentet ekas av Vita huset. Men Väst är samtidigt den enda entitet i världen som inte har erkänt Palestina som stat, minus en handfull stater omfattande Sverige.

Både Bryssel och Washington delar flitigt ut sanktioner till länder världen över, men av någon anledning aldrig till den eviga kolonialmakten Israel. Man har i dagarna diskuterat eventuella sanktioner mot illegala bosättare så här sjuttio år efter apartheidstatens påbörjade kamp för att vidga sitt livsrum, men högre företrädare för judestaten går som vanligt fria.

På samma sätt har man inga som helst problem att nyttja Internationella brottmålsdomstolen i Haag för att klämma åt Putin och en handfull afrikanska småpåvar, men man nyttjar aldrig samma instrument för att tillrättavisa Netanyahu eller Knesset och dess flagranta brott mot mänskligheten. Är detta den «regelbaserade världsordningen»?

Man tycker tydligen alltjämt i dessa kretsar att det är ett «proportionerligt svar» att över tjugo tusen civila, de flesta kvinnor och barn, har massakrerats av de israeliska «självförsvarsstyrkorna», samtidigt som den miljonhövdade palestinska befolkningen drivs ut ur sitt eget land.

Nej, varken EU eller USA vill ha en tvåstatslösning, och inte heller vill man ha fred. Hade man velat det, så hade man också lagat att så sker. Israel upprättades som stat på Västs nåder, och det är även Väst som har resurser att diktera de vidare villkoren, i vart fall enligt internationellt beslutade ramar i FN.

Istället låter man Israel hållas, och det är för en utomstående betraktare fullständigt klarlagt att Väst talar med kluven tunga. Man ger blott läpparnas bekännelse till en tvåstatslösning, men gör i praktiken inte ett dyft för att implementera en sådan.

Man har suttit med armarna i kors i sjuttio år, medan Palestina gradvis har reducerats till allt mindre enklaver på ockuperad mark. Eftersom man låter det ske, är det därför också vad man egentligen vill.

Washington kan vi strunta i, ty det är inte en pålitlig regim, men om Bryssel verkligen vill ha en tvåstatslösning har man att göra följande, och det omedelbart. I annat fall kan man lika gärna tiga i all evighet.

  • Kräv direkt av Tel Aviv och i FN att en tvåstatslösning implementeras enligt 1967 års gränser.
  • Sanktionera Israel och dess ledande företrädare till stenåldern tills så sker.
  • Erkänn omedelbart Palestina som självständig stat enligt 1967 års gränser.
  • Dra Netanyahu inför skranket i Haag, men i den tyngre Internationella domstolen, för brott mot mänskligheten.
  • Förbjud handel med israeliska produkter i EU tills villkoren är uppfyllda.
  • Förbjud kulturella, vetenskapliga och idrottsliga utbyten med Israel tills villkoren är uppfyllda.
  • Förbjud israeliska medborgare att vistas i EU tills villkoren är uppfyllda.
Vill man ha fred, kan man också åstadkomma det. Det är dags att sluta snacka snacket och att börja gå gången. Man har uppenbarligen resurserna, men använder dem inte.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Stagnerande elbilsförsäljning

Den kalla vintern har nog fått en och annan hugad spekulant att fundera ett extra varv angående inköp av elbil, då batteriet inte räcker till för värme vid längre trafikstopp, och inte heller för längre körning vid låga temperaturer. Kapaciteten halveras direkt vid svår kyla, ett fenomen som även ägare av bensinbilar är bekanta med.

Men det är inte den omständigheten som gör att försäljningen av elbilar viker under 2024, utan har mer att göra med ekonomiska faktorer. Dels har de statliga subventionerna tagits bort, och dels förväntas mer prisvärda fordon lanseras under kommande år. Fenomenet är inte unikt för Sverige, utan gäller generellt i Europa, av liknande skäl.

Det som oroar Trafikverket är emellertid att «klimatmålen» inte kommer att nås. Frågan är då vad Europa egentligen vill, eftersom man tycks prioritera den inhemska bilindustrin framför «klimatet». På annat sätt kan man inte tolka EU-kommissionens ambition att utreda tariffer för kinesiska elbilar, på ungefär samma sätt som man tidigare gjorde för kinesiska solceller.

Elbilar är inte optimerade för svenskt arktiskt klimat.

Hög nivå av elektrifiering kommer helt enkelt aldrig att nås om fordonen inte blir avsevärt billigare, och här har Kina med sina relativt billigare modeller en viktig roll att spela. Europeiska tillverkare kan ändå inte konkurrera i fråga om pris, utan får rikta in sig på lyxsegmentet, på samma sätt som för fossildrivna fordon.

Den som inte har råd att lägga en halv miljon eller mer på en Tesla eller en europeisk motsvarighet, måste alltså kunna köpa en annan bil till en rimlig kostnad. Omvänt påverkas inte högre skikt mer än marginellt, eftersom Kina där inte längre har någon specifik fördel. För den som redan är såld på BMW är Nio, Xpeng och BYD vanligen inte ett alternativ.

Mer naturlig miljö för elbilar.

Ett utpräglat problem med elbilar är vidare att andrahandsvärdet är så mycket sämre, eftersom batteriet inte har särskilt lång livslängd. I brist på en större marknad för begagnade fordon kommer en stor del av befolkningen att välja mer pålitliga och ekonomiska bensinbilar.

Politiken och förvaltningen har således att beakta den ekonomiska komponenten i betydligt högre utsträckning, om man vill se en snabbare elektrifiering. Ett sådant mål kan inte uppnås med protektionism, utan man får då helt enkelt stödja europeisk bilindustri på samma sätt som Kina och USA gör och har gjort. Tills vidare måste man emellertid låta en störtflod av kinabilar göra jobbet.

Din nästa bil?
Kategorier
Europa Kultur Politik Ryssland

Inget Tel Aviv i Eurovisionen

Varje gång konflikten i Palestina blossar upp kommer som ett brev fordom på posten en störtskur av ledarstick som unisont tar ockupationsmaktens parti och hellre beklagar sig över «antisemitism», i vart fall i de dominerande mediekonglomeraten. Det gäller även när den judiska apartheidstaten begår ett veritabelt folkmord, en företeelse som inte föranleder någon som helst kritik vid dessa redaktioner.

Annat ljud i skällan är det förstås när det gäller Ryssland, där hela nationen har gått man ur huse för att rota ut allt som doftar ryskt, inte minst efter motsvarande mediekampanjer vid sagda mediekonglomerat. Man kan bara konstatera att opinionsjournalistik, inte minst inlindad i nyhetsrapportering, har effekt.

Men Ryssland begår alltså inte folkmord, och har efter två års krig inte tillnärmelsevis samma skörd av kvinnor och barn som den israeliska etnostaten har mäktat med på bara några månader. Man kan hysa antipati gentemot båda aktörerna, men den praktiska fördelningen och proportionen är givet omständigheterna grotesk.

Den ryska vodkan försvann omedelbart från det statliga monopolet, och kefiren fick en ny logotyp hos mjölkbolaget. Företag lät flyttlasset gå från Ryssland, samtidigt som landet förbjöds att medverka i melodifestival, idrottsliga mästerskap och en rad kulturevenemang. Kunde man månne agera på samma sätt gentemot Mellanösterns enda ockupationsmakt?

Kommunisternas Dadgostar menar det, och föreslår därför att Israel på samma sätt som Ryssland portas från den årliga melodifestivalen. Populism, hävdar då Expressen, som på sedvanligt manér omedelbart kommer till Tel Avivs försvar. Man undrar lite hur redaktionens medlemmar egentligen mönstras innan anställning – är det enskild frågestund hos familjen?

Israel i melodifestivalen: en manifestation i förstörelse inför tomma läktare.

Men Dadgostar har givetvis rätt, och närvaron av den ständiga ockupationsmakten i detta evenemang är ett veritabelt gift som i år kommer att lägga särskilt kraftig sordin på stämningen. För egen del tar jag förstås aldrig del av denna lågkvalitativa tillställning, men vad man kan förstå är det en ganska populär tradition.

Resonemanget tycks vara att politiker inte ska lägga sig i… eh, politiska spörsmål, utan att det är upp till statstevebolag i Europa tillsammans med paraplyorganisationen EBU att… eh, fatta politiska beslut om enskilda länders deltagande. Det är helt bakvänt, och näringslivet, kulturen, sporten och så vidare ska överhuvudtaget inte blanda sig i politiska frågor utan agera neutralt.

«Rockin’ all over Gaza»

Om man ändå gör det, måste man ha något slags konsekvens i tillämpningen. Att låta Israel, som sedan lång tid tillbaka är inbegripet i ockupation, fördrivning och allmän avhumanisering av palestinier, delta i arrangemanget är i så måtto förkastligt och helt obegripligt. Oavsett den mediala indoktrineringen och propagandan föreligger i Europa en omfattande antipati gentemot den judiska ockupationsmakten.

Det är nu ändå politikens uppgift att rikta sanktioner mot länder, men medan man försöker sanktionera Ryssland tillbaka till stenåldern – dock utan framgång – rör man inte ett finger gentemot Israel. Ty förintelsen. Ty USA. Ty den «regelbaserade världsordningens» vitt skilda regler för olika slags aktörer.

Återstår då för den enskilde individen att försöka göra skillnad genom att bojkotta såväl Israel som andra förhatliga företeelser, som statsteve, Expressen och melodifestival, samt göra sin mening hörd i ett vidare sammanhang, utan att låta sig kväsas av lobbyns ständiga antydningar om «antisemitism».

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Teknik USA

Godnatt, Europa

Sverige, Tyskland och Europa har länge byggt sin välfärd och sina ekonomier på industriell verksamhet, i synnerhet fordonsindustrin. Man kunde konkurrera ut den amerikanska pionjären, och man höll även någorlunda stånd gentemot den asiatiska anstormningen från Japan och Sydkorea.

Men mot Kina tappar vi just nu ordentligt, dels för att ett teknikskifte sker från fossilt bränsle till elektricitet. Kina kunde aldrig konkurrera med den mogna europeiska bilindustrin med avseende på bensinbilar, men har fullständigt kopplat greppet vad gäller elbilar.

Det är så för att ny teknik befriar från hävdvunna strukturer, och för att Kina dominerar utveckling och tillverkning av batterier. Det är ingen slump att forna mobiltelefon- och batteritillverkare har sadlat om till fordonstillverkare, eftersom en elbil i princip är ett stort batteri med kringutrustning.

En annan faktor är att Kina från centralt håll har odlat industrin med understöd, subventioner och annan industripolitik, även om man sedermera har släppt greppet och låtit marknaden vaska fram de mest livskraftiga företagen. Sådana subventioner har kritiserats i både Europa och USA, som har anlagt moteld i form av tariffer och andra handelshinder, samtidigt som man naturligtvis subventionerar den egna industrin i tillämpliga delar.

Det är nu en regerings förbannade skyldighet att värna det egna landets industri, och det gör man bäst genom incitament i form av piska och morot. Handelshinder och andra ingrepp i marknaden kommer dock fram först när man inser sig vara besegrad och har behov av att tillämpa protektionism.

Men protektionism som metod fungerar inte, utan ger bara en tillfällig livlina. Den amerikanska elbilsindustrin är inte särskilt omfattande, och symptomatiskt nog tillverkas Tesla framförallt i Kina – där man förstås har kommit i åtnjutande av subventionerna.

Bättre är då att ge igen med samma mynt, vilket innebär industripolitiska åtgärder. I den neokonservativa eran efter 1980 har industripolitik betraktats som något smutsigt, men det är sådan som har byggt nationer, från USA till Sverige och nu Kina. Washington har därför på senare tid dammat av klassiska metoder och slutat tro på den blinda handens allenarådande förmåga.

Men det är nog för sent för USA, och för Europas vidkommande är frågan om det politiska ledarskapet i Bryssel och på nationell nivå verkligen är av det rätta virket och förstår vad det dröjer sig om. Även i Bryssel har man som bekant hotat med protektionistiska åtgärder mot Kina. Hellre då reformer i riktning mot att stimulera näringslivet, snarare än att strypa detta i sin linda genom drakonisk reglering kring klimatpolitik och andra företeelser.

Skiftet har nu formellt skett, genom att BYD (Build your dreams, eller med kinesisk «bokstavering» 比亚迪Biyadi) har övertagit platsen som dominerande tillverkare av elbilar. När Kina stampar gasen i botten går det undan, även på detta område, och man kommer helt enkelt att dryga ut ledningen framöver.

Inte minst exploderar försäljningen av kinesiska elbilar i Europa, trots ett framodlat negativt sentiment kring Kina som land. Även i Sverige sticker försäljningen i kölvattnet av ekonomisk nedgång, helt enkelt för att Tesla, VW och andra fabrikat är tokdyra, medan kinesiska märken kan leverera samma eller bättre kvalitet till en betydligt billigare penning, främst i kraft av skaleffekter.

Ridån går därför ned för Europa och dess bilindustri, om man inte förmår strukturera om verksamheten på lämpligt sätt, omfattande politiska stimulanser för att stärka ekonomin snarare än att från elfenbenstorn högt i skyn anbefalla extrema dekret kring klimat, migration, *2SHBTQIAP++ och allsköns andra esoteriska värderingsfrågor.

Kina har momentet även med avseende på elbilar.