Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukraïna skjuter ned eget skrotplan

De skulle sättas in redan under sommaren, meddelade man stolt från Bryssel och en rad huvudstäder. Men först nu då hösten står för dörren har dessa västliga undervapen tagits i bruk, de F-16-plan som sägs kunna göra mirakel och än en gång vända krigsutvecklingen. I verkligheten blir resultatet dock det samma som i den så kallade «våroffensiven« och den nuvarande inbrytningen i Kursk, det vill säga nederlag.

Den sekunda materiel man har skickat visade sig mycket riktigt vara skrot, och det bar sig inte bättre än att premiärturen slutade med en krasch som kostade den illa utbildade ukraïnske piloten livet. Men eftersom kostnaden redan var avskriven är det egentliga värdet på förlusten noll, inklusive piloten.

Fjärde statsmakten, eller egentligen statsmaktens propagandaorgan, rapporterar visserligen om saken, men det är i notisform på undanskymd plats. Nesan är så ofantlig att skämskudden tas fram i regeringshögkvarter runtom i Europa och Nordamerika.

Desto mer så för Voldemort Zelenskyj, som avskedade flygvapenchefen på stående fot för debaclet. Kiev har ju gott om erfarna mannar att ersätta denne med, så det är säkert en god strategi… Vidare erkände man inte händelsen förrän i torsdags, men den lär ska ha inträffat redan på måndagen.

Men det är i själva verket värre än så. Enligt ukraïnska parlamentsledamoten Mariana Bezuglaja sköts planet ned av amerikanska Patriot-missiler under ukraïnskt kommando, det vill säga ett självmål som heter duga. Man måste ta sig för pannan.

Det säger för övrigt en hel del när ett jaktplan kan omintetgöras av sådana primitiva system, och då kan även ryssarna lika enkelt plocka ned dem ett efter ett, i takt med att de anländer och sätts in. Men det kan också vara hög tid för Moskva att nyttja den egna flygstyrkan för mer precisa angrepp i Ukraïna, som ett sätt att markera.

Kategorier
Europa Politik

Samma samma men olika

En gammal sanning är att det inte spelar någon roll vem som sitter i Rosenbad, det blir ändå samma politik. Särskilt sant blir det när den egentliga makten har delegerats bort till sovjetbyråkraterna i Bryssel, som i allt större utsträckning kontrollerar de ekonomiska ramarna och detaljstyr oss i allt från korkade korklagar till käcka kaklagar.

Tidöregimen under Kristersson visar detta med eftertryck när man svänger på en femöring och implementerar extremvänsterns politik genom att höja den så kallade «reduktionsplikten» till 10 %, efter att tidigare ha sänkt den från 7.8 % till 6 %. Motivet är att man annars tvingas betala häftiga EU-böter för att man missar de så kallade «utsläppsmålen».

Måhända har regimen även givit efter för socialliberalernas Pourmokhtari en smula, samtidigt som man säger sig vilja kompensera genom att sänka den dryga punktskatten på bensin något för att på så sätt hålla fast vid sina vallöften. Men även där bestämmer sovjetkommunisterna i Bryssel ytterst miniminivåerna, och det finns således inte något utrymme kvar.

Det är samtidigt vad EU står för: ständiga fördyringar, ständigt mer byråkrati, samt ständigt försämrade villkor för näringslivet och därmed även för medborgarna. På så sätt halkar vi ideligen efter USA och Kina i utvecklingen, och vi blir allt fattigare och svagare under EU-kolossens klimatdystopi och drakoniska reglering av allt.

Inte heller gynnar denna byråkrati det så kallade «klimatet», eftersom minskade utsläpp i Europa bara är ett uttryck för att de flyttas någon annanstans, naturligtvis tillsammans med produktionen och inkomsterna. Kina och USA lägger gärna vantarna på sagda produktion, medan dårarna i Bryssel dunkar varandra i ryggen över att ha uppnått nästa stadium av purism högt uppe i det ideologiska elfenbenstornet.

Man kan kanske trösta sig med att «reduktionsplikten» hade höjts ännu mer under en vänsterextrem och ekofascistisk regim under Andersson och språkrören, men samtidigt är detta hattande ett svaghetstecken i mängden. Moderatregimens regeringsduglighet ifrågasätts när man på detta sätt svajar planlöst i vinden och svänger än hit och än dit.

Regimen får inte bukt med kriminaliteten och brottsligheten, och man rör inte ett finger för att stimulera näringslivet och komma till rätta med den skyhöga arbetslösheten. Den fallande ekonomin hanteras av en lallande frikristen pajas, samtidigt som regimledaren Kristersson öser pengar över Nato och försvaret under paranoida föreställningar om det «ryska hotet». Sverigedemokraterna är osynliggjorda, och får inget genomslag alls för sin politik.

Under sådana omständigheter är det som bäddat för regeringsskifte, och vi kan därför redan nu ställa in oss på en ny vänsterextremistisk mandatperiod med Anderssonskan och språkrören, under stöd av kommunisterna. Även om politiken alltså ändå blir i stort sett den samma under den doktrinära ytan.

Olika olika men samma samma när det väl kommer till kritan.
Kategorier
Europa Liberalism Politik

Durov måste släppas

En sak är säker, och det är att sovjetbyråkraterna i Frankrike, eller för den delen Bryssel, aldrig hade vågat arrestera Elon Musk eller någon annan hög amerikansk företrädare för näringslivet. Att man ger sig på ryssen Pavel Durov beror uteslutande på att man redan är mer eller mindre i krig med Moskva och därför inte kan ställa till med diplomatisk oreda.

Länge varnade man i den politiska retoriken för Kinas hantering av internet, men i själva verket har man steg för steg implementerat samtliga beståndsdelar i landets nätövervakning, från krav om verkligt namn vid mobilabonnemang till regler om «olovlig ryktesspridning». Om än med viss fördröjning.

Men krav om bakdörrar till krypterade p2p-tjänster ställer man inte ens i Kina, medan det är en stående önskan hos politiker och polisiära myndigheter i Väst, senast framfört av Kristerssons regim i Sverige som ett medel för att angripa kriminell verksamhet.

Det är bara det att när man raserar den mest grundläggande informationsfriheten att kunna kommunicera utan övervakning, så tar man med sig hela internets infrastruktur ned i ruinen. Utan säker kryptering upphör säker betalning, och i samma ögonblick som allsköns regimer har bakdörrar, så har även kriminella och skurkstater samma tillgång.

Alltså kommer det aldrig hända att sådana bakdörrar implementeras, och man får nöja sig med att angripa operatörerna för den öppna verksamheten. Men även detta är vanskligt, ty operatörer ska inte ha polisiärt ansvar och inte heller vara statens hantlangare. Det är polisens uppgift.

Att kriminella möts virtuellt är alltså inte konstigare än att man talar i telefon eller för den delen sätter sig på ett café eller någon annan offentlig miljö, där man har tämligen rigida krav för övervakning, till skydd för den personliga integriteten. Men på café-ägare och restaurangpersonal ställs inte krav om att vara obetalda murvlar i statens sold, ej heller att man ska rigga mikrofoner vid gästernas bord.

Det är särskilt olyckligt att franspersonerna leder denna utveckling, givet landets liberala historia. Man måste givetvis släppa Durov, be om ursäkt och helt enkelt lägga ned saken. Det drar ett löjets skimmer över Macron och Frankrike när man på detta sätt angriper det fria ordet och dess möjliggörare.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Vad kör sossar?

Twitter var ursprungligen en fräsch källa för snabba utspel, men som de flesta andra sociala medier utsattes appen för allt mer långtgående krav från myndigheter, regeringar och enskilda, samtidigt som organisationen i sig befolkades av ett allt mer vänsterlutande klientel. Utöver allt tyngre inre censur förekom även påtryckningar från amerikanska underrättelsetjänster i syfte att kontrollera det politiska narrativet i vänsterliberal riktning, och härav rök självaste president Trumps konto.

Sedermera köpte Elon Musk Twitter för en synnerligen dryg penning, inte i första hand för att bli ännu rikare, utan för att han när en libertariansk hållning och insåg att han hade möjlighet att göra nytta genom att frigöra fågeln från den vänsterliberala buren. Med X återuppstod en smula av den tidigare anarkin och friheten.

Men detta fick det vänsterliberala kotteriet att rynka på näsan, och man sade upp sina konton för att istället gå till… ja, det fanns just inget annat hak av samma kaliber. Så man använder alltjämt X, och försöker istället bussa EU på Musk. På samma sätt kan man inte slita sig från Tiktok.

Ett liknande problem finns numera på bilsidan, då sossepacket på alla sätt försöker ta avstånd från den förhatlige Musk och hans frihetsbudskap. De förknippar således Tesla med Musk personligen, som en politisk symbol för frihet de inte önskar, sådan frihet som låter alla komma till tals istället för att förmenta politiska fiender censureras av etablissemanget.

De avskyr Musk även för hans ickesocialistiska och amerikanska hållning gentemot facket, hans tankar kring vänsterns transagenda och annan woke samt mycket annat. Därför kan de inte ratta en Tesla, för att de då anser sig bli befläckade av ägarens ideologiska inriktning.

Frågan är då vad sossarna och vänsterliberalerna ska köra istället? Det kan inte bli tal om Volvo, eftersom det tydligen är en bil som kan avlyssna konversationer och skicka vidare till kommunistpartiet i Beijing, enligt den förhandenvarande paranojan och det utbredda kinahatet. Av samma skäl kan inte heller andra kinesiska bilar som BYD, Xiaomi, Nio eller Xpeng komma i fråga.

Det får alltså bli någon europeisk bil från kontinenten eller kanske en japansk eller koreansk, men då är frågan hur länge man kan upprätthålla den ordningen. Det är nämligen så att Tesla och kinesiska märken har övertaget, och i längden kommer att dominera stort.

Särskilt kommer europeisk protektionism med strafftullar snabbt ta död på europeisk bilindustri, varför Lindberg på Aftonbladet och andra sossar kanske har tio års respit eller så att köra sina tyska folkvagnar. Därefter har dessa blivit rejält frånåkta, och utgör i bästa fall en modern form av Trabant, medan Volvo har avvecklat sin svenska och europeiska produktion.

För arbetarklassen i stort, om en sådan ännu finns, likväl som för den stora medelklassen, gäller nog ändå det ekonomiska incitamentet, varför man kommer att köpa kinesiska elbilar, som även med straffrabatt är en förmånlig affär. Själva begreppet sosse kommer om tjugo år att förknippas med att köra en kinesisk elbil och använda en kinesisk lur, medan Tesla då är en historisk restpost och europeisk bilindustri mer eller mindre är avvecklad.

Det märkliga här är att det vänsterliberala hatet mot Musk kommer att påskynda denna utveckling, trots det än större vänsterliberala hatet mot Kina. Man gräver sin egen vänsterliberala grop i all irrationalitet, en företeelse som går igen i frågan om kriget i Ukraïna och en rad andra frågor. Man måste ta sig för pannan.

Kategorier
Europa Hälsa Kultur Vetenskap

Medelhavsmyten

Ofta framförs den så kallade «medelhavsdieten» som något slags mirakel i att minska risk för olika sjukdomar, uppnå god hälsa och hålla vikten i schack. Problemet är bara att ingen kring medelhavet egentligen äter så, och att de som en gång faktiskt praktiserade dieten gjorde så av strikt ekonomiska skäl.

Dieten i fråga är rik på «plantbaserade» livsmedel som grönsaker och frukt samt gryn och korn av olika slag, samtidigt som inslaget av kött är snålt tilltaget. Modellen stammar från 1960-talets kolesterolhysteriker med Ancel Keys i spetsen, och kretsar kring den fattigare befolkningen på dåtidens Kreta och södra Italien.

Definitionen varierar, men i medeltal rör det sig om en olivoljerik kost omfattande 43 % kolhydrater, 37 % fett (9 %, 19 % resp. 5 % mättat, enkelomättat och fleromättat) samt 15 % protein. Energiintaget motsvarar i medel 2200 kilokalorier per dag. Egentligen inga konstigheter, utan en ganska vanlig makrokomposition.

Grekisk medelhavskost: frukt, grönsaker, korn, gryn, olivolja.

Men den ringa graden konsumtion av kött var inte valfri, utan en konsekvens av sämre ekonomi, det vill säga fattigdom. Det är ekvivalent med att dagens indier äter ringa mängder kött av strikt ekonomiska skäl, eller att köttkonsumtionen tidigare var låg i länder som Kina, Japan och Korea. Kreta är inte heller idealt för att hålla boskapsnäring.

Det hälsosamma i livsföringen ligger inte så mycket i vad man stoppade i sig som i den ringa mängden energi i förhållande till ett aktivt leverne i övrigt. Kalorirestriktion är oavsett diet i övrigt en fundamental nyckel i att bibehålla hälsa och undvika övervikt och andra konsekvenser. Det är samma mönster som man ser på andra håll, som fordom på Okinawa, där tillgången på föda var begränsad. Cucina povera, som man säger i Italien.

Motion i sig är en annan nyckelfaktor i att upprätthålla hälsa, likväl som att bada i solens sken för att erhålla D-vitamin, kväveoxid och en rad andra ämnen. Om det är något livsmedel av särskild vikt i dieten är det i så fall fisk, vars konsumtion korrelererar tämligen väl med god hälsa och lång livslängd – nyckeln heter DHA, en omega-3-fettsyra som utgör en fundamental beståndsdel i hjärna, ögon och en rad andra organ.

Japansk kost: fisk och skaldjur, ägg, salt och grönsaker.

Eliminerar man fisk och ägg ur dieten, tar bort den aktiva livsstilen samt ökar energiintaget under bättre ekonomi, försvinner genast alla goda effekter. Istället uppträder höggradig patologi av samma snitt som är typisk för hela diabetesbältet kring Medelhavet, särskilt i de gryn- och korndominerade Mena-länderna. För all del är även ultraprocessade livsmedel en bov i sammanhanget, men i grunden är det den höga kolhydratkonsumtionen i kombination med olja som orsakar diabetes och andra metabola sjukdomar.

Härav förstår man också att dieten är svår att upprätthålla över tid i det moderna samhället. Det som en gång var nödtorft på Kreta blir olidligt i nutidens överflödiga utbud av lockande föda, och man är då bättre betjänt av en mättande diet som stimulerar hormonell balans och därmed automatisk kontroll av energiintaget – ketogen kost är ett exempel, proteinrik en annan, japansk fiskrik en tredje.

I den moderna samtiden är det också typiskt greker och spanjorer som är fetast i Europa (27 % 2016), medan de fettglufsande fransmännen bättre håller ställningarna i fråga om hälsa och vikt. Minst fetma i Europa finner man i Bosnien, som en konsekvens av fattigdom, i likhet med dåtidens Kreta.

Fransk kost: kött, dessert, bakelser och vin.