Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Förbjudna sånger på förbjudna instrument

Knappt hade trollagendan svalnat framåt valnatten förrän polackerna på DN och Expressen ånyo sniffade politiskt blod, nämligen då någon dyngrak representant för det förhatliga sverigepartiet nynnade på en populär sång, i detta fall Gigi d’Agostonis lastgamla eurodiscoslagdänga L’amour toujours, men med nykomponerad text i form av Ausländer raus.

Förvisso är det inte David Lång (SD) själv som är författare till snutten, men bara det faktum att han säger samma sak som partiprogrammet i mer komprimerad och slagfärdig form räcker för att etablissemangsnära stats- och kommersmedier ska krevera. Att det dessutom sker på tyska är helt enkelt oförlåtligt, givet landets smutsiga historia i relativ närtid.

Den gången var det emellertid Juden raus som ekade i etervågorna och på torg och gator, med bakgrund i etnisk antisemitism. Den moderna motsvarigheten tar istället sikte på att Tyskland på samma sätt som Sverige har drabbats av svåra konsekvenser av alldeles för stor invandring från avlägsna kulturer, varvid en naturlig motreaktion är given.

Partier som Alternative für Deutschland (höger) och Bündnis Sahra Wagenknecht (vänster) med invandringskritisk agenda knep således sjutton respektive sex mandat vardera i det tyska EU-valet, vilket sägs ha orsakat «chockvågor» i det tyska etablissemanget. Därmed kan man inte heller avfärda problemet som «högerextremism», eftersom migrationskritiken spänner över hela linjen.

Debaclet med L’amour toujours uppstod efter att filmer spreds då packad ungdom sjöng just Ausländer raus på ön Sylt i Schleswig-Holstein, en händelse som fick ett antal entiteter att förbjuda sången vid olika evenemang. d’Agostoni själv kommenterade att man nog inte kan stoppa rasism med förbud mot sånger.

I själva verket lägger man nog bara mer ved på brasan genom sådant agerande, likväl som att slå upp saken stort i medier. Streisandeffekten är given, och därmed sår man även ett frö i populasen, som undrar vad detta månne är för låt och varför man sjunger sålunda. Kanske börjar man nynna med av bara farten?

Sverigevännerna måste naturligtvis «krishantera» Lång på samma sätt som trollagendan, men i övrigt kan man nog rycka på axlarna åt den socialliberala kampanjjournalistisken. Så har man nämligen hållit på i snart två decennier, med känt resultat. Utvecklingen i Tyskland indikerar inte heller något annat. Gott så.

Kategorier
Europa Politik

Extremvänstern backar i EU, avancerar i Sverige

Preliminära resultat bekräftar den förväntade högergiren i Europaparlamentet, samtidigt som vänstern blöder svårt. Därmed kan Europa kanske sakta börja tillfriskna efter åratal av migrationskris och sovjetreglering, och EU återgå till en mer konfederativ roll.

Vänstern tappar närmare åtta procentenheter, men ännu mycket mer i mandat på grund av att antalet ledamöter har reducerats sedan 2019. Framförallt är det de ekofascistiska och socialliberalistiska partierna som backar, medan liberal- och socialkonservativa tvärtom ökar. Även den oberoende klicken stärker sina mandat.

Nationella fronten i Frankrike sopar banan med övriga spelfältet, varför Macron fann sig nödgad utlysa nyval. En märklig reaktion i ett överstatligt val, då det är välkänt att väljarna röstar annorlunda än i nationella val. Det sagt är Macrons ställning hotad även nationellt, men att nu göra en Paki-Sunak är politiskt självmord. Även Belgiens de Croo kastar in handduken.

Fratelli d’Italia blir på motsvarande sätt störst i Italien, varför Meloni stärker sina kort även på den europeiska spelplanen. Partij voor de Vrijheid går starkt framåt i Holland, medan Fidesz i Ungern förstås dominerar stort. Europa normaliseras, och nästa steg är att göra sig av med drottning Ursula.

Sveriges tjugoen mandat i EU är ganska obetydliga, och av någon anledning har det politiska spelet i ankdammen kommit att handla om inrikespolitik och mediala påverkanskampanjer mer än europapolitik. Sweden går därför i diametralt motsatt riktning än övriga Europa, och extremvänstern avancerar på högerns bekostnad.

Största vinnare är således Vänsterpartiet kommunisterna, som avancerar hela 4.1 %e till 10.9 %, samtidigt som ekofascisterna i Miljöpartiet ökar med 2.3 %e till 13.8 %. Sammantaget kniper extremvänstern därmed 6.4 %e motsvarande en fjärdedel av rösterna. Även Socialdemokraterna ökar med 1.4 %e till 24.9 %, och vänstern kniper två nya mandat, till sammanlagt 13/21.

Sverigedemokraterna backar däremot 2.1 %e till 13.2 %, ett resultat som dels kan förstås i ljuset av etablissemangsnära stats- och kommersmediers påverkanskampanj och agendajournalistik under flera veckor i anslutning till valkampanjen.

Men samtidigt är SD inte ett europaparti, och kristmuppen Charlie Weimers är helt enkelt en sopa i sammanhanget – man ska därför inte dra växlar på detta avseende det nationella sentimentet i opinionen, och följaktligen inte heller haussa miljöterroristerna eller leninisterna inför kommande riksdagsval.

Preliminärt valresultat i Europavalet 2024: högern kopplar greppet.
Kategorier
Europa Kultur Vetenskap

Europas första kultur

Människans utvecklingshistoria är på samma sätt som för alla organismer betingad av miljön. Vårt släktes uppkomst sammanfaller med inledningen av pleistocen för 2.58 miljoner år sedan, då norra halvklotet såg ett allt kallare och torrare klimat till följd av periodiska nedisningar under den alltjämt pågående kvartära istiden.

Sedan tidigare hade kenozoisk istid rasat under trettio miljoner år till följd av Himalayas veckning då den indiska plattan brakade in i Asien, med konsekvens att Antarktis islades. Sedan dess har jordens medeltemperatur sjunkit med närmare tio grader. Kvartär istid är således en nyare fas i den längre kenozoiska motsvarigheten.

Glaciärerna i norr påverkade det globala klimatet i torrare riktning, med ökenutbredning och förändrad flora och fauna. Savann och stäpp bredde visserligen ut sig långt tidigare i Afrika, men den pulserande variationen i glacialer påskyndade förloppet.

Trädlevande apor hade då att söka sig mot marken i allt större utsträckning, varvid primitiv förmåga till upprätt gång premierades i kontinuerlig succession. Dieten förändrades från strikt frugivor till omnivor, med vissa inslag av kött från kadaver. Denna protein- och energirika diet premierade i sin tur kognitiv utveckling och successivt större hjärna.

Vår närmaste föregångare Australopithecus (sydapan, cirka fem miljoner år sedan) är ett tidigt resultat mot omnivor livsstil under nyttjande av stenverktyg för att bearbeta föda. Släktet Homo uppstod för ungefär 2.5 miljoner år sedan ur Australopithecus africanus, med Homo habilis som första art. Hon följdes sedermera av Homo erectus för två miljoner år sedan, en art som lämnade Afrika och populerade hela Eurasien.

Ur Homo erectus utvecklades sedermera Homo heidelbergensis och Homo antecessor, ur vilka slutligen följde Homo neanderthalensis i Europa, Homo denisova i Asien samt Homo sapiens i Afrika, den senare för ungefär 300 000 år sedan. Gemensamt för dessa artbildningar är kontinuerligt större hjärna och förfinad stenindustri samt förmåga att nyttja elden för matlagning, varvid ytterligare energi kan tillföras till allt mindre kostnad.

Ytterligare förändringar i dessa arter är kontinuerligt minskat omfång av tarm- och magsystem samt förfinad tandrad till följd av omnivor diet under en kokinivor (verktygsbaserad) regim. Människan avlägsnade sig allt längre från de fibertuggande förfädren.

I själva verket premierade vi i egenskap av samlare–jägare energirik föda, eftersom sådan ger mest utdelning och därför mer tid för annat. Vi är till naturen lata, och skulle inte få för oss att hellre äta energifattiga och svårsmälta rötter givet tillgång på kadaver eller möjligen honung. Även moderna jägare–samlare följer denna energiprincip, och föredrar därför alltid kött om sådant finns tillgängligt.

Man observerar därför typiskt en gradient i nord-sydlig riktning avseende inslag av animalisk kost i dieten, med mer animalisk föda ju kallare klimatet blir. Detta naturligtvis för att växtligheten avtar med kylan, men även för att konkurrensen om köttet är svårare i varmare klimat, i vart fall för kadaverletande «jägare» med primitiva vapen.

För cirka sjuttio tusen år sedan lämnade även Homo sapiens den afrikanska kontinenten, av allt att döma till följd av klimatförändringar i Sahara. Visserligen hade enstaka grupper tidigare genomfört utbrytningar, men utan bestående resultat – de assimilerades av neandertal eller gick under på annat sätt.

Men då fler och större grupper utvandrade fick man först fäste i Levanten, från vilken plats fler expeditioner utgick, mot främst Asien, längs kustremsan. Europa fick vänta på grund av det karga klimatet, Anatoliens bergiga miljö samt inte minst den större förekomsten av neandertal längre norrut.

Men för cirka fyrtiofem tusen år sedan sätter Homo sapiens sin fot i Europa, i konkurrens med neandertal. Det är numera känt att sapiens beblandar sig med såväl neandertal i Europa som systerlinjen denisova i Asien, men det sker inte under frivilliga former utan genom våldtäkt, därtill av neandertal mot kvinnor ur sapiens – i vart fall är det den enda kombinationen som ger livskraftig avkomma.

Resultatet är att moderna ickeafrikaner har 2–7 % arv från neandertal respektive denisova (papuaner avseende de senare), omfattande ungefär hälften av neandertals genom. Neandertal kan därför sägas ha assimilerats in i sapiens under bildande av en ny variant av europeisk tidig modern människa (EEMH), som vi vanligen kallar Cro-Magnon.

Grottmålning i Chauvet, Frankrike.

Den första europeiska kulturen under sapiens benämns aurignacien (-45/-26 ka), efter fyndplatsen i Aurignac i Frankrike, och den ersätter neandertals motsvarande kultur, benämnd moustérien (-100/-38 ka). Typiskt för kulturen är grottmålningar i Chauvet och andra platser omfattande målningar av mammut, uroxe, häst, bergslejon och andra djur. Man hade även statyetter och andra konstföremål, samt musikinstrument som flöjter, varvid en pentatonisk skala nyttjades.

DNA-utbytet med neandertal gav ett evolutionärt snabbspår avseende vissa egenskaper av både positivt och negativt slag, men samtidigt verkade evolutionen hastigt under förutsättningar omfattande små grupper i kargt klimat. Större kropp och huvud premierades som en enkel tillämpning av värmeledningsekvationen, och därmed förelåg även större hjärna som resultat – den beteendemässigt moderna människan med abstrakt symboliskt tänkande var född.

Den så omdiskuterade hudfärgen var mycket riktigt mörkare än i dag, men inte längre av afrikanskt snitt. Vi hade under femton tusen år i Levanten redan utvecklat betydligt ljusare hy, även om blont hår och blå ögon skulle komma senare, nämligen i samband med dietära förändringar i samband med jordbrukets ankomst.

Paleolitiska européer var karnivorer. (Stable isotopes reveal patterns of diet and mobility in the last Neandertals and first modern humans in Europe.)

Grottmålningarna likväl som de spjut som nyttjades skvallrar om dieten, som var i det närmaste karnivor till sin art, nämligen av tvingande skäl i avsaknad av annan växtlighet än gräs och kanske bär under sommaren. Isotopanalyser har visat att både sapiens och neandertal var karnivora toppkonsumenter, med mammut som favoriträtt.

Aurignacien uppgick småningom i gravettien (-33 ka), solutréen (-21 ka) och magdalénien (-20 ka) till följd av nya förutsättningar under maximal utbredning av istäcket samt utveckling av nya stenindustrier, kontakt mellan isolat med mera. Därefter skedde islossning i verklig bemärkelse då nuvarande interglacial inleddes med varmare klimat, uppkomsten av jordbruk med mera.

Människan (sapiens och neandertal) var toppkonsument, med mammut på menyn. (Stable isotopes reveal patterns of diet and mobility in the last Neandertals and first modern humans in Europe.)

Europas folk – västliga och östliga jägare–samlare med flera – kom i allt större kontakt med tidiga europeiska bönder (EEF) under neolitikum, varvid nya folkgrupper med distinkt kultur uppstod. Sedermera tillkom beridna stäppfolk med hjulförsedda vagnar från Svarta havet, varvid hela Europa erövrades under framväxten av indoeuropeisk kultur – ett tredje befolkningsutbyte, om man så vill.

Detta är vårt fundamentala arv som européer, det som ytterst definierar oss som en väsensskild kultur i världen. Lika högstående kulturer har på motsvarande och likartat sätt framträtt i Asien och förstås i Levanten, samtidigt som detta gemensamma arv har diffunderat tillbaka in i Afrika i tillämpliga delar. Vi är i någon mening vad vi har varit, och kan inte avskiljas från detta ursprung och denna utveckling.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Ukraïna ur Kinas synvinkel

Ukraïnas korrupte diktator Voldemort Zelenskyj, på besök i Singapore, hävdar att Kina uppmuntrar länder att inte delta i en kommande «fredskonferens» i Schweiz. Några närmare bevis för detta påstående presenterade han inte, men sant är i vart fall att Kina självt inte kommer att delta i spektaklet.

Orsaken till detta är att den ryska motparten i konflikten inte är inbjuden, och att agendan centreras kring Kievs tiopunktsplan för fred, ett fantasidokument hämtat från sagans värld. «Fredsformeln» omfattar bland annat fullständigt ryskt tillbakadragande, restaurering av Ukraïnas forna gränser inklusive Krim samt en tribunal för ryska krigsbrott. Eller hur…

Det är därmed oklart vad konferensen syftar till, annat än att samla den ena sidan för sedvanligt pep talk under något slags semesterresa, där man återigen ska bedyra sitt eviga stöd till Kievs regim. Samtidigt är verkligheten så beskaffad att Moskvas grepp om de annekterade områdena är stabilt, och varje realistisk fredstrevare måste därför ta detta i beaktande samt förstås engagera båda parter i dialog.

Kina har således inget att göra i en oseriös låtsaskonferens om ingenting alls, utan väljer att avstå. Säkert skulle man från Västs sida än en gång vilja försöka locka in Kina i den egna fållan, för att få Beijing att försöka påverka Moskva i rätt riktning. Men det är dömt att misslyckas av ett flertal skäl.

Det första och primära är att Väst har bundit ris för egen rygg genom att ständigt misshandla Kina, bland annat genom exportkontroll, sanktioner och handelsbarriärer, samtidigt som man helt enkelt inte kan höra upp med att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Ett sådant fientligt agerande leder givetvis till motsatsen, nämligen ett närmande till Moskva i egenskap av fiendens fiende.

Det andra är att Ukraïna inte angår Kina, och att Beijing inte har för vana att lägga sig i andra länders konflikter. Zhongnanhai söker aldrig allianser och ingår aldrig pakter, och man har således inget inherent intresse av att delta i Västs skuggkrig mot Ryssland.

Det tredje är att Kina inte vill att Ryssland ska förlora kriget, eftersom det stärker det expansionistiska Väst och dess militärallians, och därmed i förlängningen innebär ett än större hot mot Kina. Sedan länge smyger västerländska kanonbåtar kring Kinas kust, på senare tid förstärkt under samarbeten som Aukus och illvilliga tankar om ett «globalt Nato».

Det fjärde är att Ryssland är en garant för Kinas oberoende vid en skarp konflikt med USA och allierade i regionen, exempelvis över Taiwan. Energi, spannmål och vatten från Ryssland kan då hålla den kinesiska industrin intakt och befolkningen i komfort, även under omfattande internationella sanktioner. Samtidigt kan man räkna med Rysslands implicita och passiva stöd som tack för hjälpen med Ukraïna.

Det femte är att Kinas långsiktiga strategiska mål gagnas av att ha Ryssland i beroendeställning, nämligen för att man därmed neutraliserar en potentiell konfliktyta kring den långa gränsen nationerna emellan. De båda länderna är inga naturliga vänner, utan har ofta legat i konflikt med varandra under historiens lopp.

Tätbefolkade Kina och dess industri + glesbefolkade Sibirien och dess naturresurser är en perfekt kombination i en möjlig framtida värld.

Kina får därmed tillfälle att expandera både industri och kultur till Ryssland så länge Moskva sitter i ett internationellt skruvstäd, och en frusen konflikt gynnar därför Beijing. På längre sikt kan man även göra anspråk på förlorade delar av Manchuriet som krav för att skydda Kreml. I förlängningen hägrar möjligen även det glesbefolkade Sibirien med dess resurser.

Zhongnanhais fredsplan linjerar därför med Kremls, och är samtidigt den realpolitiskt enda möjliga, nämligen att Ryssland behåller annekterade territorier och att Kiev åtar sig rollen som neutral stat. Moskva behåller man ändå i sitt grepp, eftersom Västs antipati lär bestå under överskådlig tid, samtidigt som Natos expansion effektivt gör halt.

I Kinas optik finns därför föga skäl att ansluta sig till den västliga klicken, eftersom man från det hållet har sagt upp vänskapen och numera betraktar landet som «systemisk rival» eller rent av «fiende». Man intar således en formellt neutral position samtidigt som man expanderar sina intressen i Ryssland, utan att för den skull dra på sig Västs kollektiva vrede under sanktioner.

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Liberalism Politik

Europeisk högergir

Europavalet förutspås omdana den parlamentariska balansen i riktning högerut, varför en analys är påkallad kring orsakerna till denna förändring från socialliberal mittenhegemoni till radikal förändring. Den vänsterliberala tolkningen är i vanlig ordning att demokratin är «hotad» när den egna makten rämnar, men i grunden är det snarare ett nödvändigt skifte för att bevara demokratin.

Detta inses när man begrundar hur EU under drottning Ursula har gått i allt mer auktoritär riktning, med drakoniska lagar i syfte att än mer kontrollera informationsflödet på internet, i allt från direkt censur till tung reglering som får Sovjetunionens byråkrati att blekna. Vi har här sedan länge en konvergens mot den kinesiska strategin, som helt enkelt inte är uppbygglig för vårt vidkommande.

Det senaste utspelet från drottning Ursula, som del i hennes återvalskampanj, är således föga förvånande att upprätta en «europeisk demokratisköld» i syfte att bekämpa sådan information som anses vara «skadlig» eller gå emot «våra värderingar», enkannerligen sådan som emanerar från andra länder, som Ryssland.

Europeisk «demokratisköld» inte till gagn för Europas utveckling.

Men tiden är nog kommen att ifrågasätta drottning Ursulas anspråk om monopol på värderingar, ty det finns inte någon sådan enkel uppsättning som unisont omfattas av de europeiska folken. Undertryckande av det fria ordet är förvisso en europeisk specialitet av beklagligt slag, men här finns samtidigt en stark falang för yttrande- och informationsfrihet, särskilt bland högerliberaler och i viss mån bland konservativa.

Vårt Europa bygger nämligen inga digitala murar. För oss är yttrande- och informationsfriheterna själva essensen i demokrati, förutan vilka statsskicket blir meningslöst. Det ligger i dess natur att systemet under sådana friheter står pall för alla slags angrepp av såväl intern som extern art, nämligen för att de idéer som framförs kan delibereras fritt i öppen debatt.

Om man inte kan anförtro folket denna förmåga, utan istället menar att överheten behöver filtrera information på lämpligt sätt, har man i ett slag underkänt folkstyrets fundamentala grund. Då pläderar man för upplyst despoti under drottning Ursula och hennes anhang, eller kanske snarare enbart despoti då det inte finns något särskilt «upplyst» kring hur Europa administreras.

En annan värdering kring vilken det rådar polarisering gäller migrationen, där vi i högerblocket faktiskt förespråkar murar. Vi anser att Europa finns till för européerna, inte för afrikanerna eller araberna, och att europeisk kultur måste värnas istället för att ständigt urholkas och förminskas. Den friktion i form av kriminalitet och kulturkrock som har följt i massinvandringens spår förskräcker, och det är hög tid att städa upp i detta förfall.

Woke som politisk rörelse gagnar inte heller Europa, och det är knappast våra «värderingar» som här kommer till uttryck.

På samma sätt finns det knappast någon värderingsmässig enighet kring vänsterliberal woke importerad från USA, och vi är numera rätt många som är hjärtligt trötta på att få *2SHBTQIAP++, neopronomen och präster i nagellack och kvinnokläder nedkörda i halsen som påtvingade och fredade «frihetsreformer». Saken gäller inte existensen av sådana fenomen i civilsamhället, utan den politiska vänsterns nyttjande av denna diskurs för att omdana kulturen i brutal government overreach medelst transagendan och andra mekanismer.

Detta så kallade kulturkrig omfattar även den vänsterliberala ansatsen att stöpa om traditionell europeisk kultur under den övergripande klimatagendan, bland annat genom att angripa boskapsnäringen och därmed livsmedelssäkerheten samtidigt som man förespråkar insekter och ultraprocessat vegokött på menyn. Högern vill inte medverka till denna utveckling, utan väljer här att försvara Europas verkliga kulturella värden – symbol för Europa är ju sedan urminnes tider tjuren.

En schism mellan Öst och Väst finns även i synen på Ryssland, där vi numera dras med en krigskåt falang i väst och en mer fredsinriktad i öst. Tycka vad man vill om Ryssland, men ett långvarigt proxykrig mitt i Europa gagnar helt enkelt inte oss, utan trycker ned oss än mer i den internationella konkurrensen med framförallt USA och Kina. Det är inte primärt en fråga mellan de traditionella blocken, men samtidigt är det östeuropeiska högerpartier som har en mer rysslandsvänlig profil.

Sammantaget kan man därför hävda att högerns idé är ett Europa i fred och frihet, främst för européerna, under värnande av hävdvunnen europeisk kultur. Europa har behov av viss förändring i federal riktning för att kunna hävda sig internationellt, men samtidigt med större inslag av nationell suveränitet i andra frågor för att kunna vidmakthålla lokal kultur och regionalt näringsliv.

Ett Europa under tung EU-byråkrati kan aldrig hävda sig mot USA och Kina, och det finns en given anledning till att vi inte har något Shenzhen eller Silicon Valley. På område efter område halkar vi efter på grund av alldeles för mycket röd tejp och byråkrati, samtidigt som government overreach mest orsakar polarisering istället för att rikta alla vektorer åt samma håll. EU behöver slimmas, och högern svarar mot detta behov.

EU behöver sättas på Ozempic och under en kraftig motionskur för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen.