Kategorier
Asien Europa Indien Kina Kultur Politik Ryssland USA

Imperiedöd

Fyra tjog år har gått sedan Hiroshima (広島) och därefter Nagasaki (長崎) lades i ruiner av amerikanska kärnvapen, de enda som har nyttjats skarpt i krig. Det japanska imperiet gick i graven, även om Hirohito (裕仁) fick sitta kvar på tronen symboliskt. Japanerna förtjänade sitt nederlag efter att ha satt hela Asien i skräck.

Samtidigt föddes ur ruinerna av andra världskriget ett nytt imperium, nämligen den segrarmakt som koloniserade såväl Japan som Sydkorea i Asien samt Tyskland i Europa. Amerikas förenta stater trädde fram på världsarenan, och skulle snart komma att överta det sönderbombade Europas roll som vetenskaplig, teknisk och kulturell gigant.

Ensam herre på täppan var man emellertid inte, utan fick konkurrens av det kommunistiska lägret med Sovjetunionen som självklar ledare. Ryssarna tog också ledningen några gånger, exempelvis i att först skicka upp en satellit i rymden, och det var inte helt självklart vem som skulle avgå med segern under det kalla krig som uppstod.

Den nya världsordningen dikterades av den kapprustning som följde, och kärnvapnen fick därmed en helt central roll. Den logiken gäller intakt in i våra dagar, och vi ser hur västmakterna inte vågar sätta stövlar i backen i Ukraïna, enbart av det skälet att Moskva förfogar över ett antal tusen stridsspetsar med nukleära laddningar.

Av samma skäl önskar andra stater erhålla kärnvapen, på det att de kan säkra sina gränser och sin existentiella fortlevnad. För Nordkorea har den ambitionen varit central under hela efterkrigstiden, och för Iran är den högaktuell sedan man åter utsatts för amerikansk och israelisk statsterrorism.

Å andra sidan är kärnvapen ingen garanti för fred, vilket vi kan se i de ständiga gruffen mellan å ena sidan Indien och Pakistan, och å den andra Kina och Indien. Nyligen timade den största luftstriden sedan andra världskriget, då en stor indisk flottilj angrep mål i Pakistan.

Världens kärnvapenmakter.

Hegemon och enda supermakt blev USA 1989, då sovjetkommunismen kollapsade. Ryssland hade visserligen kvar sina kärnvapen, men utgjorde inte längre en rival på något som helst annat område. Det är man inte heller i dag, utan man lirar i de lägre divisionerna.

Dessvärre utvecklades hegemonen successivt till en första rangens mobbare och skurkstat, då man inte längre hade något ideologiskt motstånd. Under kalla kriget hade USA att övertyga andra om sin förträfflighet och betydelsen av frihet, men numera missbrukar man sin makt i allt större omfattning. Det frihetliga Väst har i dess helhet blivit allt mer auktoritärt och repressivt.

Samtidigt har en ny uppstickare gjort entré, eller snarare gjort en storstilad comeback, nämligen det Kina som till skillnad från Ryssland har teknisk och vetenskaplig kompetens i stora mått. USA:s hegemoni är bruten, och en flerpolig världsordning har etablerats, med Kina och USA som primära centra och EU, Ryssland och Indien som mindre. Inte för att USA riktigt har fattat det ännu, och man agerar på samma arroganta vis som Storbritannien än i dag kan få för sig att göra när imperienerven slår till.

Kina är å andra sidan ett verkligt imperium, det enda som har en kontinuitet sedan flera tusen år tillbaka, även om man kan indela det i dynastiska epoker. Europa har tidvis utgjort ett imperium, i form av Rom och senare Tyskromerska riket, men är i grunden höggradigt decentraliserat i nationer och riken.

Det är det historiskt normala att Kina tillsammans med Indien utgör de största makterna i världen, i kraft av sina större befolkningar. Den ordningen omintetgjordes av industrialismen, då det lilla engelska riket med kolkraftens hjälp kunde producera flera ordningar snabbare än länder med enbart manuell arbetskraft, och på det viset fick Europa och Väst ett övertag under närmare två sekler. Den tiden är nu förbi, och Europa får numera kämpa för att överhuvudtaget hänga med.

Vill man försöka sig på något slags indelning i tid och rum, förefaller 1453 vara en god startpunkt för Västs begynnande dominans, nämligen då Konstantinopel intogs och sidenvägen till Asien föll i andras händer. Europa hade då incitament att finna andra rutter till Indokina, vilket sporrade upptäcktstiden, renässans, marknadsekonomi, vetenskaplig revolution och sedermera industriell revolution.

500 år senare är detta europeiska imperium, som man kan beteckna det, på upphällningen, och USA är dess sista dynasti. Hellre än att se USA som ett eget imperium kan man alltså betrakta det som en del av det europeiska, eftersom landet trots allt är en europeisk kolonial historia.

Inga imperier varar emellertid för evigt, utan uppstår och faller med en viss regelbundenhet. Beroende på hur man räknar är just 500 år en typisk period för ett imperium, eller 250 år med en finare indelning.

Vän av ordning kanske undrar varför USA skulle utgöra ett fallande imperium, men de typiska tecknen finns överallt, i form av gigantisk statsskuld, kaotisk inrikespolitik och andra parametrar. Samtidigt får man se sig brädad på område efter område av Kina, och man försöker desperat klamra sig fast vid den tidigare ordningen.

Man talar om ett nytt kallt krig mellan Väst och Kina, men det är då inte av samma karaktär som det tidigare mellan Väst och Sovjetunionen. Kina är inte en ideologisk motståndare, och har inte heller någon ambition att sprida sitt styrelseskick. Däremot vill man ha en del att säga till om i fråga om världsordningen, och man får den makten genom att ta ledningen i teknik och vetenskap, småningom kanske även kultur.

Kina tog till sig världens produktion genom att erbjuda politisk stabilitet och låg arbetskraftskostnad, och på den vägen har man erövrat produktionskapaciteten. Kina har på samma sätt som tidigare engelsmännen tillförsäkrat sig förmåga att producera bättre, snabbare och effektivare än andra, och därför tar man ledningen i alla tillämpliga fält.

Världens ledande makter är alltid de som nyttjar mest energi och har störst produktion, och härav följer också att militär slagstyrka är en ställföreträdande parameter för makt. Kina förfogar numera över världens största flotta, men det riktigt intressanta är att man har flera hundra gånger större kapacitet att bygga fartyg än USA.

I ljuset av detta är det inte alls förvånande att Kina även rustar snabbt i fråga om kärnvapen, eftersom man har större behov av att avskräcka ju mäktigare man blir. Kärnvapen skiljer sig i det avseendet inte från andra vapen, och befälhavare kan göra en bisarr kalkyl kring två kombattanters respektive arsenal.

Kina har på några år fördubblat sin arsenal, och förfogar numera över runt 600 stridsspetsar. Om ytterligare något decennium kan den siffran ha stigit till flera tusen, och man är då i paritet med USA och Ryssland. En träffande symbolik kring den kinesiska renässansen och det västliga imperiets död.

Vad kan vi göra för att förhindra det? Ingenting, det är en naturlig process som ligger utanför något lands kontroll. Amerikanerna kanske försöker sig på en sista desperat handling i skarpt krig mot Kina, men det lär inte förändra något i grunden. Jänkarna går då bara samma öde till mötes som tidigare japanerna, förhoppningsvis utan kärnvapen.

Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Trött örn inget hot mot elefanten

Den amerikanska skurkstaten fortsätter med sina allt mer omfattande rallarsvingar mot allt och alla i syfte att domptera och uppfostra, med allt från en lavin av sanktioner till Trumps globala handelstullar. De senare sades ursprungligen införas på grund av handelsobalanser, men nyligen har dårfinken hotat länder med vidgade tullar på strikt politiska grunder.

Det rör sig om länder som Kanada, efter att nationen uttalat sig om att erkänna Palestina; Brasilien, på grund av någon process mot Bolsonaro; och nu Indien, för att man handlar olja av Ryssland och därmed ger Kreml intäkter för vidare krigföring. Hegemonen blir därmed allt mer imperielik i sin ambition att tukta länder med en annan hållning i olika spörsmål.

Men högerkrokarna eller vänstersvingarna eller vad det nu är träffar blint och orättvist, enligt Naidili. Man menar att Türkiet har ökat sin import av rysk olja i lika hög grad, medan Kina är den stat som handlar mest olja av Ryssland. Bara det att Trumps förmåga att straffa Kina är ytterst begränsad, vilket han nyligen fick erfara, samtidigt som det är komplicerat att angripa byrackan Erdogan i Ankara.

Ironin har att EU fortsätter vara en av de större finansiärerna av kriget, eftersom man inte har någon egen energiproduktion och har låst sig vid gas.

Och angriper man Indien, som i detta fall, äventyrar man den bräckliga «allians» man söker i syfte att innesluta och kontra Kina, exempelvis i den kvadrilaterala dynga man kallar Quad. På samma sätt alienerar man Australien med samma slags politik, varvid den märkliga pakten Aukus riskerar att brytas; Canberra har redan närmat sig Beijing och börjat lägga ned stridsyxan.

Indien och Kina har aldrig varit och kommer aldrig att bli såta vänner, men de båda länderna inser att de är komplementära och i behov av varandra. Modi förstår vidare att det falska och hycklande Väst enbart vill liera sig med Bharat i syfte att uppnå geopolitisk dominans, och givet Indiens koloniala historia lär man inte gå i den fällan.

Under alla omständigheter innebär Washingtons fientligheter mot allt och alla att Indien och Kina närmar sig varandra vare sig man vill eller inte, samtidigt som de båda även närmar sig Ryssland i allt större utsträckning. Samma resonemang gäller för övrigt samtliga länder i Brics och det globala syd.

Strikt taget skiter världen utanför Väst i det ryska inbördeskriget, på samma sätt som Väst skiter i krigen i Sudan, Myanmar eller andra regioner utan betydelse för västliga intressen. Det är den gängse ordningen, och det kan inte vara på något annat sätt. EU:s och växelvis USA:s tanke att övriga världen måste ställa upp på deras krig mot Moskva är fullkomligt befängd – det är Paasikivi-nivå på den logiken.

Indien kommer alltså inte att åtlyda diktaten från Vita huset, utan kommer att fortsätta handla olja av Ryssland; så även Kina. Om Trump därmed inför extra tullar om tjugofem procent omintetgör han handel med Indien, varvid Kina står berett att ta marknadsandelar.

Så fungerar världen under en polycentrisk ordning där USA inte längre är ensam herre på täppan. Men Trump har ännu att inse detta, och att förstå att världen har förändrats markant sedan han först knåpade ihop sina märkliga tankefoster under 1990-talet.

Kategorier
Europa Kina Politik Teknik

Joar vill kriga med Kina

Mammas osnutne gosse Joar, den kinahatande folkpartisten, är återigen i farten med fullkomligt befängd retorik på debattplats i boulevardspressen. Tesen denna gång är att «vi måste slå tillbaka» när Kina «angriper oss» med cyberattacker, men vem som angriper vem är nog inte givet.

Säkert är att cyberkrigföring är en självklar del av totalförsvaret, och lika säkert är att angreppen mot Kina från västmakter är långt mycket fler och större än de som går i motsatt riktning. Men det stod inte i Expressen, så det kunde du faktiskt inte veta. Däremot vet vi att USA och Israel är de enda makter som utför skarpa cyberangrepp snarare än att bara testa den andre killens förmåga. Fråga bara Iran.

Osnutne Joars infallsvinkel är emellertid bakvänd och felaktig, och tar sin grund i något slags kapprustning och digitalt krig med en inbillad fiende. Kina är inte vår fiende om vi inte själva gör landet till sådan, och det tycks i själva verket vara vad Joar et al egentligen syftar till, att piska upp fientliga stämningar och etablera fiendskap istället för att bygga broar.

Joar förstår inte heller att ett digitalt försvar byggs i tandem med ett digitalt civilsamhälle, det är två sidor av samma mynt i samverkan. Men om det är något Europa och Sverige saknar, är det just digital kompetens. Med vilket inte menas snofsiga kostymnissar som förvaltar amerikansk teknik, utan innovativ kraft i näringslivet.

Sverige och Europa har helt enkelt inget Baidu, inget Tencent, inget Alibaba, inget Bytedance, inget Pinduoduo, inget Netease, inget Deepseek och inte ens något Meituan eller Didi. Sverige och Europa har inte heller något Apple, Meta eller Alphabet, för att lista några av den andre killens resurser.

Vi är istället en digital öken, en europeisk sovjetunion som har reglerat sönder och samman all innovationskraft på grund av att förbudsliberaler som Joar ständigt lägger sig i med allsköns social ingenjörskonst och pekpinnar av allehanda slag. Allt vi har är fina «värderingar» och en oändlig byråkrati, men de är till föga nytta när israeliska svarthattar slår till.

Joars med fleras uppdrag är alltså inte att rusta ihjäl kontinenten med vare sig plåtschabrak eller digitala strukturer utan backning av civilsamhället och näringslivet, utan att först och främst etablera en grund för innovationskraft, på det att Europa kan börja ta små steg mot en självständig digital infrastruktur. När det väl är gjort och det finns grogrund för digital innovation i AI och andra fält, då kommer även försvarskapaciteten på köpet, helt gratis.

Det Joar agiterar för är emellertid i princip den nordkoreanska varianten, att ha en militär digital spets utan en civil motsvarighet. Det fungerar emellertid lika bra som Nordkorea i övrigt, det vill säga inte alls. Men Joar tror på fullt allvar att man på det sättet kan bygga en «överlägsen offensiv förmåga». Det kan man alltså inte. I vart fall inte mot Kina.

Det är detta vi har att «kriga» mot.
Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Fullständig förnedring för EU

Uschela von der Liar såg riktigt obekväm ut när hon lät sig våldtas av US-presidenten, och i slutändan var det Europa som vek ned sig i handelskriget. Det är alltså inte Taco-mannen som alltid fegar ur, utan det svaga och labila Europa som styrs av icke folkvalda skator som von der Liar och det förvirrade baltstycket Kallas, kjolstyg som helt enkelt inte kan släppa relationen med hustrumisshandlaren.

Bortanför bildspråket är det förstås Europa i dess helhet som har valt denna inriktning, med idel pajasar som Merz i spetsen. Man har redan en starkt underordnad position gentemot den amerikanske herren, men svarar med att kasta sig än djupare i stoftet för att behålla de rester som finns kvar av den gamla ordningen och den «transatlantiska länken». Dear Donald…

Sedan några decennier har EU en betydligt svagare ekonomisk utväxling än USA, och den diskrepansen kommer nu att öka. Europas redan låga tillväxt kommer att sjunka än mer, medan den amerikanska motsvarigheten växer. Med denna walk over vann Trump faktiskt handelskriget, även om Kina i ensamt majestät gör motstånd mot mobbaren.

Kanske hoppas klovnerna i Bryssel på att en ny amerikansk regim småningom ska ta sitt förnuft till fånga, men det är nog med råge naivt. Bidens regim behöll och utökade samtliga av Trumps första våg av tullar, och det finns ingen anledning för imperiet att avsäga sig en sådan fördel. Tvärtom har man nu fått råg i ryggen att ytterligare svinga piskan vid behov, när man ser hur lätt de europeiska slavarna kröker rygg.

Europa har inte likt Kina några motmedel att ta till, och argumentet om att man är en «stor marknad» faller pladask inför Donalds världsbild. Men Europa hade tillsammans med Kina och andra aktörer kunnat bjuda samlat motstånd, och det är en gåta av pyramidala mått varför man inte tog den vägen. Kina får nu ensamt dra lasset.

Trumps taktik att först föreslå fullständigt vansinniga nivåer för att sedan i «förhandlingar» låta dessa sjunka till en mer «rimlig» nivå har alltså lyckats över förväntan. Uschela von der Liar anser att 15 % tullar i allmänhet och 50 % på stål är en «bra uppgörelse», och det är det kanske i jämförelse med de dubbla måtten, men i praktiken är det ingen skillnad – det är en fullständigt urusel deal som USA ensidigt tar hem.

Därtill ska EU investera hundratals miljarder i det amerikanska näringslivet samt köpa militär utrustning och naturgas för summor i samma storleksordning. Europa får inget i gengäld, utan slipper helt enkelt bara mer stryk. Skämskudden kommer fram när man betraktar denna fullständiga förnedring.

Kategorier
Europa Kina Politik

Bryssel vid vägskäl

Sverige återfår oförhappandes en smula av sin forna glans, då man på måndag står värd för samtal mellan USA och Kina angående Washingtons tullkrig. Det neutrala Sverige hade nämligen ofta den rollen, i egenskap av att vara en påliltig medlare och en neutral mötesplats, men som amerikansk vasall har man förlorat den och många andra fördelar utan att vinna något i gengäld.

Möte ska också ske mellan USA och EU angående samma problematik, där Bryssel och de europeiska nationerna säger sig vilja se frihandel utan tariffer hellre än att släppa loss «handelsbazookan» med mottullar om sjuttio miljarder euro. Det är alltid mycket vapenskrammel från Bryssels sida, men det brukar sluta i «dear Donald» och annat smicker, eftersom man inte är beredd att ge upp sin roll som underordnad och beroende i relationen.

Till yttermera visso skedde under gårdagen samtal mellan Kina och EU i Beijing, då det Bryssel som säger sig vilja ha frihandel utan tariffer har infört just sådana mot Kina avseende elbilar, solceller och annan grön teknik, och numera även har etablerat tullar och restriktioner kring medicintekniska produkter. Ironin har alltså att USA etablerar samma slags fientliga politik mot EU som EU mot Kina, och hyckleriet vet helt enkelt inga gränser.

Bryssels klagomål har under en tid bestått i att Kina har en «industriell överkapacitet» avseende elbilar och annat, att man producerar mer än vad den inhemska marknaden fordrar (dafuq??) och därmed låter billiga elbilar flöda in på den europeiska. Det låter ju dramatiskt och närmast bibliskt att tala om en sådan «störtflod», men har det någon täckning i verkligheten?

En snabb sökning på export uttryckt som andel av produktion ger att Kina (2023) exporterade 20 % av tillverkade bilar, och att 80 % därmed såldes på den inhemska marknaden. Motsvarande andelssiffror för andra länder är betydligt högre: Japan 48 %, Sydkorea 65 % samt Tyskland 75 %.

Det är alltså Tyskland som har och länge har haft den «överkapacitet» EU babblar om, och det är just så exportdrivna länder som Tyskland och Sverige skapar välstånd. Är det alltså återigen så att det är okej när vi gör det, men inte när Kina gör samma sak, exempelvis med solpaneler och annan grön teknik som EU vill ha för sin «omställning»?

Tyskland har «överkapacitet» avseende bilproduktion, inte Kina.

Kina har svarat på EU:s tullar med reciproka tariffer kring fransk konjak, som till 95 % går på export snarare än konsumeras inhemskt; där kan man tala om en ordentlig «överkapacitet». På samma sätt har man svarat kring en del andra varor av liknande karaktär, samt infört motsvarande restriktioner kring medicinsk utrustning samt förstås låtit EU få en del av sleven kring de hastigt uppkomna exportkontrollerna kring jordartsmetaller som svar på USA:s barocka handelskrig.

Ett annat av Bryssels märkliga argument är att Kina subventionerar elbilsmarknaden och därmed skapar konkurrensfördelar. Det är sant såtillvida att Beijing under ett antal år gav sådana subventioner för att sporra sin egen «gröna omställning» snarare än att rubba världsmarknaden, under vilken tid ett antal suveräna tillverkare mejslades fram i hård konkurrens med ett stort antal producenter som numera är historia. Numera förekommer inga subventioner överhuvudtaget.

EU borde förfara på liknande vis om man nu menar allvar med den «gröna omställningen», och därmed välkomna billiga kinesiska solpaneler, vindsnurror och elbilar. Men det tycks som att man hellre värnar den egna industriella basen framför gröna samhällsexperiment, vilket i och för sig är sunt. Bara det att argumenten inte riktigt håller.

Man kan titta på Airbus, som har erhålit kraftiga subventioner i egenskap av statligt industriprojekt i några tyngre EU-länder, och vars andel i den kinesiska flottan uppgår till 50 % och därmed hindrar tillväxten av inhemska Comac C919 och andra projekt. Enklare produkter som subventioneras är livsmedel, som därmed slår hårt mot Kinas men framförallt Afrikas export och gör det basala livet dyrare för europeerna. Även svensk massaindustri åtnjuter sådana subventioner, för att ta ytterligare ett exempel.

Bryssel anmärker vidare i likhet med the Donald att Kina har ett kraftigt handelsöverskott gentemot EU, och att man eftersträvar en förbättrad balans. Själv har jag ett «handelsunderskott» gentemot Willys och Ica, som snuvar mig på pengarna när jag köper mat utan att de köper något av mig i någon som helst utsträckning!

Den mesta av importen från Kina till EU är inte elbilar eller solpaneler, utan insatsvaror för den europeiska industrin, gods som inhandlas från Kina just för att det har ett optimalt förhållande mellan pris och kvalitet. Hade man handlat samma produkter dyrare från ett annat land hade man visserligen justerat balansen mellan Kina och EU, men försämrat den totala balansen samt fördyrat den egna produktionen och konkurrenskraften.

Uschela von der Liar är emellertid en idiot som inte förstår dessa enkla marknadsekonomiska samband, och hon har sällskap av tjugosju lokala idioter till chefer med likaledes idioter till underhuggare som gapar om att man inte får den åtkomst till den kinesiska marknaden som man önskar, samtidigt som man inför marknadsförbud mot Huawei, ZTE och andra samt på annat sätt och med en rad olika argument motarbetar kinesiska intressen i allt från konfuciusinstitut till Tiktok, Temu och Shein. Sedan länge har man även ett vapenembargo mot Beijing, vilket alltså har den effekten att Kina helt enkelt inte kan köpa de produkter EU vill sälja.

Gyllene regeln verkar inte ha trillat ned hos dessa europeiska företrädare, utan man tror sig kunna agera mot Kina från en inbillad styrkeposition av postkolonialt snitt. Det finns sedan 2020 ett framförhandlat investeringsavtal (Comprehensive agreement on investment) som bara väntar på ratificering, men det lades i malpåse då Kina hade fräckheten att svara på EU:s sanktioner mot kinesiska funktionärer i Xinjiang med motsvarande sanktioner av tjänstemän i Bryssel.

Bryssels sanktioner rörde det helt påhittade «folkmordet» i Xinjiang, vilket ter sig som en djup ironi när samma Bryssel nu tittar på bort helt avseende ett alldeles verkligt folkmord i Palestina, återigen som en påminnelse om att man har multipla måttstockar avseende olika länder och intressen.

Det har Kina sedan länge genomskådat, och både EU och USA har nu att lära att Kina inte längre tar skit, att man inte längre finner sig i att vara en kolonial utpost som exploateras, bespottas och förlöjligas, utan svarar helt reciprokt på varje angrepp som landet utsätts för. Ju snabbare EU tar till sig den läxan, desto bättre.

På von der Liars dagordning står således att 1) häva europeiska marknadsförbud mot Huawei med flera aktörer; 2) ratificera CAI; 3) avskaffa tullar på kinesisk grön teknik och andra produkter; 4) eliminera gällande sanktioner och embargon; 5) förhandla fram mer gynnsam åtkomst till den kinesiska marknaden i ljuset av dessa åtgärder. Så skapar man frihandel och så kontrar man USA:s neomerkantilism, eller så står hon i slutändan med både stjärt och framstjärt bar åt vardera hållet.

Tysk statsteve intar i sedvanlig ordning en helt ensidig och närmast propagandistisk hållning.