Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Pisa-katastrofen?

Med en regim som låter landet förfalla och hellre ägnar sig åt att kriga i Ukraïna, uppfostra Iran samt falla på knä för den judiska folkmördarstaten kan det faktiskt inte gå på annat vis än att arbetslösheten stiger, statsskulden ökar, ekonomin ligger i träda och skolelevernas prestation går genom golvet. Det senare bekräftas nu i 2025 års Pisa-resultat, som nyligen presenterades.

Skolverket redovisar inte ens de ledande nationerna, utan försöker hyfsa resultatet genom att begränsa sig till OECD-länder samt föra ett resonemang om «socioekonomiska skillnader», underförstått att svenska elever är bättre om man rensar för babbeluringar. Men eftersom vi har baxat dem ända hit, så kan man inte göra så, utan måste stå för de fulla konsekvenserna av ansvarslös massinvandring.

I yttersta topp är annars i vanlig ordning Kina, Singapore, Macao (Kina), Taiwan (Kina) och Japan, och så ser det ut år efter år. Ledningen för Kina och Singapore är helt brutal i samtliga ämnen, med närmare hundra poäng mer än exempelvis Sverige. Det är en klen tröst att Tyskland är lika kasst som Sverige, för det är mot Kina och Östasien konkurrensen gäller i verkligheten.

Anglosfären med USA, Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Australien är annars hack i häl på den östasiatiska tätklungan, och det är främst Europa som har halkat ned i gärdsgårdsserien. Det är ett resultat som bådar mycket illa för vårt land och vår kontinent, och det cementerar bilden av ett Europa i totalt förfall.

Vill man åtgärda detta går det, men det som krävs är knappast än mer «höjda lärarlöner» och annan folkpartistisk populism, utan drastiska åtgärder som aldrig tidigare har dryftats i debatten.

En sådan är segregerad undervisning, i vilken invandrare och lågpresterande elever får hålla till godo med undervisning på den egna nivån. Etniskt svenska elever i allmänhet sinkas därmed inte av stökiga ortenbarn, och högpresterande elever kan ta sig fram enklare.

Den lågpresterande gruppen får därmed satsa på praktiska färdigheter, och det har aldrig varit tanken att alla ska gå på högskola eller ens gymnasium. För att steka burgare krävs inte kunskaper i differentialkalkyl.

Befälet över klassen måste också åter tillfalla läraren, som ska kunna prygla elever som inte vet hut, hellre än att kalla på polis varje gång det är något gruff. Lärare ska ha makt att styra upp oroligheter samt fostra elever med disciplin. Ja, betyg i uppförande ska ges, och det ska vägas in vid uppflyttning.

Betyg överhuvudtaget måste strömlinjeformas på europeisk standardnivå och därefter inte röras på tjugo tusen år. Det ständiga petandet i betyg – «reformer» – bidrar till skolkaoset, och värdet av betygen faller bort.

Hederlig katederundervisning och preussisk drill måste åter bli à la mode, hellre än meningslösa grupparbeten och sociala experiment. Elever ska inte fundera på vilket «pronomen» de vill bli omtalade med, utan ska först och främst kunna skilja på befintliga pronomen som de och dem.

Meritokrati måste göra entré i svensk akademi och näringsliv, och det ska vara möjligt att ta snabbspår i skolan. Alla ska med fungerar inte om alla ska med till den yttersta botten. Politiken har bäddat för denna redan befintliga segregation, och får därför ta skulden för haveriet.

Betyg ska således införas från första klass, och ämnen som matematik ska vidgas och premieras. I gengäld slopas slöjd, bild, hemkunskap och annat som det åligger föräldrar att lära ut. Uppflyttning ska inte kunna ske till någon nivå utan godkända betyg, utan vederbörande får då gå om.

Detta är svårsmält för många, men vad skulle egentligen alternativet vara? Den som tror att välfärden är för evigt given och inte behöver tjänas in i konkurrens med andra länder bör helt enkelt gå om skolan, från första klass.

Pisa-resultat i matematik. Det ser likadant ut i vetenskap och läsförståelse.
Kategorier
Afrika Europa Kultur Politik Teknik Vetenskap

Ny världskarta

Människan har existerat i några miljoner år, i vår form kanske 300 000 år, men ändå har i princip allting hänt under de senaste tio tusen åren. Världen som sådan har vi känt principiellt i omkring fem hundra år, men i detalj bara under de senaste två hundra åren.

Kartorna skvallrar om detta, då de länge var ofärdiga och inkompletta, eller i förekommande fall gissningar. Successivt har kartografin förfinats, och med den även vår föreställning om världen.

Man kan notera att Europa har haft en central roll i att utveckla kartografin, i egenskap av att ha iscensatt upptäcktstiden. Detta efter att osmanerna intog Konstantinopel 1453, varvid sidenvägen till Orienten stängdes.

Behovet av handel kvarstod emellertid, varför båtvägen blev den förhärskande. Standardmetoden vid tiden var att smeka Afrikas kustlinje ned till Godahoppsudden, för att därefter följa kustrutten mot Indien och Kina. En oerhört lång sträcka (18 000 km), som man ville förkorta.

Den konstgjorda Suez-kanalen fanns inte vid tiden, och inte heller förmågan att åstadkomma något liknande, vilket skulle halvera färdsträckan. Istället funderade man på att ta vägen västerut för att anlända till Orienten på kortast möjliga tid. Men eftersom man kände jordens omkrets, insåg man att den vägen vore ännu längre (21 000 km till Kina)

Alla utom Columbus, som förfäktade att vägen var betydligt kortare. Detta för att man vid tiden blandade olika måttenheter vilt, och inte hade samma slags matematiska färdigheter eller vetenskapliga synsätt som vi har i dag – den vetenskpaliga revolutionen kom senare.

Han fick som bekant ändå stöd av Spanien för sitt projekt, och kom därmed att upptäcka Amerika, som råkade ligga i vägen. Även om han länge trodde att han faktiskt hade kommit till Indien. På den vägen etablerades handeln på den nya världen, vilket födde behovet av ny kartografi för att dels kunna navigera bättre, dels avbilda de landområden man avtäckte.

Problemet att projicera en sfärisk kropp i två dimensioner är delikat, och kan göras på en lång rad sätt. Det blir emellertid alltid en kompromiss i egenskaper, och den förhärskande projektionen kom småningom att bli flamländske kartografen Mercators. Dess fördel är att så kallade loxodromer avbildas som räta linjer, vilket möjliggör att enklare hålla konstant kurs i ett väderstreck.

Nackdelen är å andra sidan att projektionen deformerar landmassor i proportion till avståndet från ekvatorn, vilket gör att exempelvis Grönland ser ut att vara lika stort som Afrika, medan det i själva verket är fjorton gånger mindre. Plana världskartor enligt Mercator var länge på utdöende under 1900-talet, samtidigt som förekomsten av jordglober pedagogiskt förmedlade jordens korrekta proportioner, inte minst i skolundervisning.

Men Mercator fick en renässans 2005, då Google etablerade en standard för webbkartor, som nyttjar en variant av Mercator. Samtliga aktörer använder numera den standarden, vilket gör att världskartor på webben typiskt använder Mercators projektion. Och världskartor på webben nyttjas tusenfalt mer än papperskartor, vilket gör att denna projektion får mer eller mindre monopol.

Det spelar ingen roll att människor någonstans «vet» att proportionerna är felaktiga och att Afrika är så mycket större än vad som framgår av projektionen, men den mentala bilden av länders och kontinenters ytor sätter sig ändå, vilket ger en motsvarande mental föreställning om regioners olika betydelse.

På förekommen anledning har Togo – ett litet land i Västafrika – väckt en resolution i Förenta nationerna om att fasa ut Mercator som standardprojektion, och i stället nyttja en projektion som bevarar ytmått i valfri region. Även här finns många varianter, som lider av samma problem att det alltid blir distorsion någonstans.

Resolutionen gick igenom med en enda nejröst (givetvis USA) och sex nedlagda röster. Den är inte bindande på något vis, men ger ändå utbildningsinstitutioner, teknikföretag och andra ett officiellt och formellt mandat att implementera den nya projektionen.

Och så kommer sannolikt att ske, med viss fördröjning. Upphovsmakarna till projektionen (Šavrič, Jenny och Patterson, 2018) har övervägt alla aspekter, inklusive beräkningsmässiga sådana för webbkartor. Konkurrensen i branschen samt behovet av förbättringar och nymodigheter kommer att driva på utvecklingen, och sannolikt går Kina i bräschen.

Det fanns som sagt en stark rörelse att frångå Mercator i ett tidigare skede, och den kan nu sägas ha fått en renässans. Projektion med bevarat ytmått ger en bättre föreställning om världens beskaffenhet, och därmed vilka aktörer som är av mest relevans.

Europa och sedermera USA hade länge problemformuleringsprivilegiet, och kunde tack vare industrialisering, kolonialism och slaveri få ett tillfälligt historiskt uppsving, som påpassligt framgår även i kartprojektionerna. Men den tiden är nu förbi, och världens tekniska, ekonomiska och vetenskapliga centrum skiftar allt längre österut, samtidigt som Afrika är en kontinent stadd i våldsam utveckling.

Den nya projektionen avbildar bättre dessa politiska förhållanden, särskilt om man centrerar kartan kring Stilla havet snarare än längs nollmeridianen genom London, den gamla världens centrum. I en sådan projektion förpassas Europa till den irrelevans som motsvarar dess faktiska status. Snart även i din lur.

Kategorier
Europa Liberalism Politik Ryssland

Proryska narrativ

Moderatledaren Kristersson hävdar i en intervju med en vänsterliberal tidning att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige. Detta eftersom vi befinner oss i ett europeiskt krig. Där spikade han den svenska konformiteten och åsiktskorridoren, och upphävde i princip den åsikts- och yttrandefrihet som aldrig har funnits annat än i högtidlig retorik.

Saken gäller att ett antal personer i Sverigedemokraterna har gett uttryck för «proryska narrativ» och till och med delat material från de i Sverige och Europa censurerade medierna RT och Sputnik. I Sverige är det bara tillåtet att dela material från den vänsterliberala propagandan om Rysslands «fullskaliga» invasion, en töntig kvalificerare man fortsätter med så här fyra år in i kriget, men inte använder i övrigt, exempelvis avseende folkmordet i Gaza.

«Avslöjandet» kommer för övrigt från vänsterextrema Expo, den vänsterkommunistiska organisationen AFA:s civila gren, som har ett intimt samarbete med de vänsterliberala stats- och kommersmedierna. Den retoriska frågan du ska ställa dig nu är om detta «avslöjande» månne är ett försök till valpåverkan från den vänsterkommunistiska falangen, givet tidpunkten tio dagar före valet?

Det är annars ingen hemlighet att en stor andel av sverigevännernas klientel är mer proryskt än i allmänhet, och det är en genomgripande trend för den sortens partier i Europa. Inte för att de nödvändigtvis gillar Putin eller är för något krig, utan för att det är en realpolitisk hållning i många avseenden.

Inte minst Alternative für Deutschland menar att Tysklands nedgång och fall beror på att man avhände sig den ryska gasen, varvid energipriserna blev för höga för att näringslivet ska kunna hävda sig i konkurrensen. Om priset för att stödja Ukraïna är europeiskt ekonomiskt sönderfall, är inte mycket vunnet.

Den realpolitiska skolan har också en helt annan syn på grundorsakerna till kriget, men det betraktas givetvis som ett annat «ryskt narrativ» och «kremlvänlig propaganda» av de vänsterkommunistiska krafterna, även om det kommer från amerikaner som John Mearsheimer eller Jeff Sachs, två figurer som aldrig någonsin hörs i den svenska debatten, där det enbart finns plats för Applebaum och andra personer på den «rätta» sidan – så gestaltas propaganda i verkligheten.

Den svartvita bilden av konflikten tjänar inte våra intressen, och inte heller är en sådan rigid hållning kompatibel med den ideologi som lär ska prägla Väst. Kristersson låter mer som Putin än Putin själv när han hävdar att det finns inget utrymme för proryska narrativ i Sverige.

Så vad ska han göra åt saken? Bussa kjolstygen på Säpo efter oss ickekonforma avfällingar från den rätta läran om Rysslands fördärvlighet, eller låta försvarets gubbar göra hembesök, kanske tillsammans med Expressen, som också är hemfallen åt den sortens husförhör för att hålla allmogen innanför det ideologiska stängslet? Det är så efterblivet.

Fakking idiot.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Egen majoritet i valet

Vilken plattform ska man gå till val på om man vill regera i ensamt majestät? Frågar man tyskarna i Sachsen-Anhalt är det en kompott av att lägga ned statsmedierna; utvisa papperslösa och asylsökande med flera invandrare som inte arbetar och anpassar sig till tysk kultur och tyska normer; avskaffa partibidragen; sätta barn och familj i främsta rummet för att hantera demografin; premiera röd-guld-svart framför regnbågar; samt att reducera antalet myndigheter.

Det är i vart fall det kortprogram som Alternative für Deutschland (AfD) ämnar genomföra under de första hundra dagarna, men man har ett betydligt längre regeringsprogram som i detalj berättar om den vidare färdplanen. Den plattformen ger AfD över 40 % i Sachsen-Anhalt inför det kommande delstatsvalet och därmed i praktiken majoritet i kammaren.

Man kan erinra sig att den svenska Tidöregimen hade några liknande punkter och tankar om ett «paradigmskifte», som emellertid aldrig blev av. Av de så kallade «sverigevännerna» blev bara judekramare, sionister och ukraïnarunkare för hela slanten, samtidigt som invandringen ökade i stället för att minska. Ökade gjorde även elskatten och arbetslösheten, medan ekonomin stod stilla.

Skillnaden är att AfD i grunden är ett libertarianskt parti – även om man mangrant betecknas som «högerextremt» av det vänsterextrema tyska etablissemanget – och därför har dessa doktriner som djup grund, till skillnad från ett populistiskt missnöjesparti som Sverigedemokraterna, som spretar åt alla håll i ideologiskt hänseende. Det är därför mycket troligt att AfD kommer att göra allvar av sitt «paradigmskifte», särskilt om man inte behöver ta hänsyn till de gamla partierna.

Till skillnad från SD har AfD ingen förståelse alls för Zelenskyjs ryska inbördeskrig, utan vill omedelbart strypa penga- och vapenrullningen till Kiev, avsluta massupprustningen samt åter låta rysk gas flöda för att få igång den konkursmässiga tyska industrin, en absolut förutsättning för att kunna genomföra övriga reformer.

Ulrich Siegmund blir ny regeringschef i Sachsen-Anhalt.

Det är just nedläggningen av företag, arbetslösheten, krigshetsen och migrationen som har lett till AfD:s våldsamma uppsving i opinionen, och det råder stort missnöje med de traditionella partierna för att man helt saknar förmåga att lösa de problem Tyskland står inför – helt i linje med Tidöregimens tafatthet. Av samma skäl är tyskarna hjärtligt trötta på vänsterliberal indoktrineringsteve, varför detta är en central punkt i AfD:s program.

Här har vi alltså ett program som rakt av kunde kopieras av ett svenskt parti som aspirerar på förnyelse och att äntligen frångå det lastgamla sossesamhället och det socialistiska Folkhemmet. Det är på sätt och vis den diametrala motsatsen till allt det som det döende Folkpartiet står för, vilket väl visar på att det skulle vara gångbart även här.

Men att vara så radikal i konformismens Sverige går knappast, man är så konflikträdd att man inte vågar utmana det bestående systembolagssamhället, utan som mest nöjer sig med att putsa lite på fasaden och justera några ören hit och dit. Det blir aldrig några systemskiften eller större omvälvningar, utan bara samma gamla skit som eljest i nygammal förpackning. Men kanske kan man småningom ta rygg på Tyskland?

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Nötkorruption i EU

Brist på nötkött råder, eftersom europeiska och nationella lagar av olika slag gör det allt mindre lönsamt att föda upp boskap, samtidigt som det finns en miljötalibansk och vänsterkommunistisk agenda om att premiera plantföda. Då passar quislingarna i Bryssel på att yttermera införa protektionistiska åtgärder, denna gång avseende nötkött från Brasilien.

Så mycket var alltså «frihandelsavtalet» med Mercosur värt, det vill säga inte ens pappret det är skrivet på. Det leder inte till en enda förbättring för europeiska konsumenter, eftersom producenterna ska skyddas till varje pris med olika slag av protektionism.

Det är vad lobbykorruptionen i EU leder till, att Europa blir världens dyraste kontinent, trots att man ideligen släpar efter i tillväxt i förhållande till USA och Kina. Elen ska vara dubbelt så dyr, så ock bilarna, samtidigt som billiga bilar från Kina beläggs med strafftullar. Samma metoder används nu för att angripa det billigare brasilianska nötköttet, med svepskäl kring «antibiotika».

Brasilianskt nötkött stammar annars från frigående kreatur som äter naturligt gräs på savannen, vilket ger mört och saftigt kött. Svenskt och europeiskt nötkött består i gengäld av uttjänta äldre mjölkkor som har utfodrats med diverse former av spannmål och konstlade preparat under tveksamma förhållanden, vilket ger segt och i princip oätligt kött som inte är tjänligt som människoföda.

Kilopris för svensk entrecôte är icke desto mindre 339 kronor i en oligarkkedja, medan den brasilianska i veckan betingar 175 kronor, det villl säga nästan hälften så billigt. «Extra marmorerad» entrecôte från Sverige, alltså i paritet med det brasilianska köttet, går emellertid loss på inte mindre än 455 kronor per kilo.

Samma förhållanden gäller oxfilén, där kedjan tar 523 kronor per kilo för svenskt kött, medan den brasilianska varianten kostar 365 kronor. I dyrare kedjor går priset över 600 kronor, vilket är fullständigt ohemula nivåer. Än värre blir det när sådana priser ska omsättas i restaurangnäringen, varvid en kötträtt kan betinga astronomiska belopp när det billigare köttet försvinner från marknaden.

Med EU blir alltså allt dyrare i en aldrig avstannande inflationsspiral, och frågan är egentligen vad vi ska ha detta sovjetmonster till. Det finns inte en enda fördel med EU, men däremot allt fler nackdelar. Vi i Sverige fick aldrig europeiska friheter, utan har kvar vårt Systembolag och andra märkliga svenska företeelser, samtidigt som den «inre marknaden» mest är ett stort skämt – de som har räknat på saken menar att friktionen i form av nationella särregler motsvarar över hundra procent i handelstullar.

Någon förändring sker aldrig eftersom mäktiga intressen inte vill det, utan ser till att hålla politiker i schack genom mutor och andra former av korruption. Här är det fråga om europeisk köttindustri som petar in miljoner euro på politikers konton för att främja deras intressen, snarare än att tjäna folkets. Det går alltid att motivera på olika sätt och linda in i passande retorik, som «antibiotika», eller i fråga om kinesiska elbilar, «subventioner». Förlorare är i slutändan alltid du.

Boi från Brasilien. Din korrupta EU-representant har bestämt att svenskar inte längre ska få äta detta djur.