Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïnsk diktator olämplig

Utbrytarprovinsen Taiwan hade undantagstillstånd i 38 år, från 1949 till 1987, då diktaturen under Nationalistpartiet påbörjade en lokal demokratisering. Med nuvarande kurs och låsning kanske Ukraïna småningom kan aspirera på det rekordet, men för närvarande har man bara haft undantagstillstånd sedan februari 2022, eller snart fem år.

Problemet med det är emellertid att det «demokratiska» landet inte kan hålla val enligt konstitutionen, varför dess president Vladimir Zelenskij blir enväldig diktator. Huruvida folket står bakom komikerns fortsatta agenda av att lägga landet i runier vet ingen egentligen, men de flesta opinionsundersökningar tyder sedan länge på att populasen är redo för en kompromiss med Ryssland om landavträdelser.

Motparten, det vill säga Ryssland, höll nyligen val, trots ukraïnska terrorbombningar på själva valdagen och dagarna däromkring, med idel civila mål som logistikcentra med mera. Ändå är det Ryssland man benämner pejorativt som «valautokrati», medan Ukraïna i propagandan berättas vara en «demokrati».

Men enligt Economist Democracy Index är Ukraïna en hybridregim sedan 2011, långt innan stridigheter med Ryssland påbörjades. Även andra index, som V-dems, betecknar Ukraïna som en valautokrati, och därtill Europas mest korrupta land. Siffrorna pendlar dessutom stadigt nedåt, varför det bara är en tidsfråga innan Ukraïna karakteriseras som en regelrätt auktoritär regim.

Det borde oroa Vladimir Zelenskij, då det fortsatta stödet kan komma att sina om hans despoti uppfattas som illegitim. Samtidigt har han vuxit in i rollen som envåldshärskare, och lär få svårt att lämna ifrån sig makten frivilligt. Zelenskij personifierar dessutom det ukraïnska motståndet, och en mindre karismatisk person får inte nödvändigtvis samma uppbackning av Väst.

Donald Trump har ändå rätt i att konflikten aldrig får någon lösning så länge den judiske kokainisten rattar den ukraïnska skutan, och indirekt så länge Europa fortsätter med sitt idealistiska och verklighetsfrämmande stöd till den ukraïnska rumpstaten, på bekostnad av Europas välstånd, utveckling och konkurrenskraft.

Den amerikanska oron gäller Zelenskijs bombningar av ryska oljeraffinaderier, en form av statsterrorism som inte bara får återverkningar för Ryssland, utan driver upp bränsle- och matpriser i hela världen. Trump är sig själv närmast och bekymrar sig mest för mellanårsvalet, men för världen i övrigt är oron av mer basal och existentiell natur.

Större delen av världen ger blanka fan i Zelenskij och Ukraïna, och den vanligaste uppfattningen därstädes är att kriget sedan länge är över och att det är dags att bekräfta territoriella skiften med respektive presidents penndrag. Nu tillåts emellertid Zelenskij hålla hela världen som gisslan med sina ohemula krav om att Ryssland ska lämna tillbaka Lugansk, Donetsk, Cherson, Zaporozje och till och med Krim, en kokainists fria fantasier och febriga återfallsdrömmar som aldrig kommer att infrias.

Kievstaten behöver således en ny president, en handlingskraftig person som kan bryta dödläget, mäkla fred och påbörja den ukraïnska återuppbyggnaden. Men ett sådant skifte lär inte kunna komma till stånd genom val, varför någon annan mekanism måste nyttjas – kanske amerikansk intervention?

Just en snygg «demokrati».
Kategorier
Europa Politik USA

Folkmordshögern knorrar

Årets nobelpristjosan blev en gäspig tillställning, kanske precis så tråkigt som evenemaget bör och ska vara. Det hade varit mer livat om den norske nobelkomite hade gjort en Obama 2.0 och förärat Donald Trump fredspriset, eller en Dainzin Gyaco 2.0 och gett Klimat-Greta utmärkelsen.

Nu gick fredspriset istället till Navi Pillay, som en högst medveten markering mot den israeliska etnostatens genocid i Mellanöstern, en utmärkelse som fick folkmordshögern att krevera av ilska. Inte bara så att Vita dårhuset i Washington åter sanktionerade internationella brottsmålsdomstolen ICC, utan från Tel Aviv kom surmulna kommentarer om att Goebbels skrattar i helvetet.

De enda verkliga Goebbels och Hitler i den här soppan är emellertid folkmördarstaten Israels representanter samt dess sponsor i Washington, de som är sina slaktares arvtagare och på samma vis som Adolf vill vidga sitt Lebensraum på andras bekostnad. Den Mellanösterns enda ockupationsmakt som kontinuerligt gnager till sig mer palestinsk mark genom illegal bosättarpolitik, invasioner, och andra instrument.

Precis som i fallet Sydafrika finns här en internationell svans, en folkmordshöger som av någon anledning fått för sig att det är värt att försvara apartheid i Sydafrika och Israel, och nu veritabelt folkmord i Israel, bara och enkom och blott av den anledningen att det finns element i vänstern som stödjer Palestina och för att vänstern i stort inte är för folkmord. Det är som att vad för slags position vänstern än intar, måste folkmordshögern inta den motsatta.

Men folkmord är folkmord och apartheid är apartheid, företeelser som aldrig någonsin går att försvara med något som helst argument, allra minst att det finns vänsterungdomar som viftar med Hamas-flaggor. Det är i så fall politisk idioti, men det är ändå en idioti man dagligen får höra från kolleger och andra.

Det går alltså alldeles utmärkt att inta den rationella, neutrala och objektiva positionen att Israels folkmord är förkastligt, illegalt, illegitimt, avskyvärt och så vidare samtidigt som man tar avstånd från Hamas, antisemitism med mera. Det är i själva verket den enda positionen med de egenskaperna, medan samtliga andra lider av bias, hyckleri och idioti.

Idioti är också att som svenskt politiskt parti föra upp denna fråga som väsentlig, vilket ju sionistpartiet Sverigedemokraterna gjorde – det kostade dem valet och makten. Dubbel idioti i meningen att ett invandrarkritiskt parti arbetar aktivt på att skaffa hit än fler medlemmar ur den palestinska diasporan och därmed i praktiken än fler palestinska flaggor på gatorna.

Åkesson är alltså en politisk idiot, tillsammmans med samtliga element i folkmordshögern med samma slags felprogrammerade hjärnor. Det är dags för er kretiner att släppa sargen och börja stämma in i kören mot genocidstaten Israel. Trots allt är ju högern inte längre för apartheid i Sydafrika?

Inte denna gång heller.
Kategorier
Europa Politik

Sionism = islamism

Man förstår instinktivt ägarstrukturen i mediehusen när man i dag samfällt har något slags åminnelse av den palestinska motståndsrörelsens angrepp mot israeliska mål på dagen för tre år sedan. En händelse som man förvisso kan kritisera och ta avstånd från, men som döljer den större bilden.

Nämligen bilden av ett akut genocid som har pågått i tre år, med närmare hundra tusen civila direkt dödade i konflikt, miljoner tvångsförflyttade och stor humanitär katastrof i övrigt, omständigheter som svensk och europeisk judepress mangrant tonar ned, förminskar, ignorerar och rycker på axlarna åt, eller emellanåt till och med tar i försvar.

Och i fonden har vi den än större bakgrundsbilden av Mellanösterns enda ockupationsmakt, som systematiskt lägger under sig palestinskt territorium sedan denna världens enda etnostat utropades för snart åttio år sedan. Men judisk bosättarpolitik får pågå ostörd, eftersom den har direkt eller indirekt stöd av krafter i Bryssel och framförallt Washington.

Sionismen förhåller sig här till judar som islamismen till muslimer, det vill säga är en politisk rörelse som betonar den egna gruppens supremati. I sionismens fall rör det sig om en politisk rörelse för att återvandra till de områden i Mellanöstern från vilka judar en gång fördrevs av Rom, för snart två tusen år sedan. Sionister anser att man har en «historisk» rätt till territoriet, på den existerande palestinska befolkningens bekostnad.

Men det argumentet kan utsträckas till godtycklig punkt bakåt i tiden, och det finns då inget folk som kan göra anspråk på territoriet; det var erövringar då, och det är erövringar i dag. Skillnaden är att vi i dag har en internationell folkrätt att luta oss mot, vilket knappast var fallet på bronsåldern.

Det är svårt att se hur det skulle vara förenligt med folkrätten att britterna under ockupationen av Palestina kunde gå sionisterna till mötes genom att mitt i det ockuperade Palestina förorda bildandet av en konstgjord stat, när samtliga grannländer misstyckte. Det där med «samtycke» tycks vara en modern företeelse, för här våldtog Storbritannien och Väst Mellanöstern när man upprättade en judisk stat ur ingenting.

I fonden för denna utveckling ligger dels Hitlers kulmen av två tusen års kristen antisemitism i Europa, ett sår som gör att judarna mer eller mindre får frikort att bli sina slaktares arvtagare i Mellanöstern, där man vill vidga sitt livsrum under etnisk rensning och folkmord. Men dels också amerikansk och delvis europeisk frikyrklighet med sionistisk prägel, under den rubbade tron att profeten Jesus ska återkomma när Israel återuppstår och «uppryckelsen» inträffar.

Judelobbyn är stark i USA, men i Europa och Sverige behövs strikt taget ingen sådan lobby, eftersom de flesta nationer med institutioner redan tar sionismen i försvar. Det är märkligt, när man i samma andetag tar starkt avstånd från islamismen, som har samma struktur och mål, men med annat huvudmannaskap.

För världen i övrigt framstår det som makabert att Väst tar folkmördarstaten Israel i försvar och inte omedelbart pytsar ut ett stort lass sanktioner, så som man har för vana att göra i allsköns andra konflikter världen över. Det är bland annat här man har sett uppenbara hål i den «regelbaserade världsordningen», då «reglerna» tillämpas högst olika.

Även för bildade och rationella svenskar, som inte med knäveckets reflex intar de konstlade hållningar som präglar vänster och höger i svensk politik, framstår det som fullständigt vanvett att ta folkmördarstaten Israel i försvar för dess kontinuerliga brott mot mänskligheten, folkrätten och de mänskliga rättigheterna.

Att det under sådana förhållanden bildas motståndsrörelser är fullt naturligt, och lika naturligt är att de agerar. Men den enes befrielserörelse är den andres terrorgrupp, och det är den dikotomin som här gör sig gällande, när man låter en iögonenfallande räd av Hamas ligga till grund för det egna förhållningssättet till konflikten, till Israel, till Palestina och så vidare. Mer plockade än så har körsbär aldrig varit, och det är en bias som inte hör hemma i seriös debatt.

Utvecklingen som sådan kan inte reverseras, och Israel som stat är ett faktum. Men dess vidgning till ockuperade delar har aldrig erkänts internationellt, och är därför alltjämt föremål för internationell rättvisa. Det är även folkmördarstatens flagranta brott mot mänskligheten, och såväl Netanyahu som hans hejdukar ska en dag dras inför skranket i den Haag för att svara för sina illdåd och därpå dömas för dem.

Mellanösterns enda ockupationsmakt ska samtidigt sanktioneras till stenåldern till dess att ockupationen upphör och alla bosättningar är evakuerade, och till dess att etnostaten eliminerar sina rasistiska lagar. När detta har skett, och när en tvåstatslösning formellt har antagits av världssamfundet och godtagits av lokala parter, upphör den palestinska motståndsrörelsens och befryndade gruppers aktioner med automatik. Då, och inte förr, blir det fred.

Detta är vad sionister i svensk och europeisk politik förordar och ställer sig bakom med biblicistisk stenåldersretorik om att palestinierna får skylla sig själva på grund av Hamas…
Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ryssland slår tillbaka ukraïnsk terror

Kiev-regimen förändrade det traditionella kriget genom att utveckla teknik och strategi för drönare, billiga pjäser som är svåra att skydda sig emot och som kostar minimalt i människoliv för den anfallande parten. Genom det ymnighetshorn i stöd som Väst erbjuder, har man kunnat hålla Putin stången vid den trögflytande gränsen.

Men sedermera tog Kiev drönarkriget in i Ryssland, där man angrep inte bara militära mål som infrastruktur och oljedepåer, utan även logistiska centra, skolor och andra civila mål. Eftersom det uppenbara syftet är att skrämma civila ryssar är det per definition en form av statsterrorism under Vladimir Zelenskijs befäl.

Som brukligt leder all form av upptrappning till svar på tal, och i alla krig förekommer en given kapprustning för att få övertaget. Ryssarna har knappast bidat sin tid, utan varit fullt upptagna med att utveckla ny och förfina existerande drönarteknik, för att kunna kontra och bemöta Kievs övertag.

Dan-T (Дань-Т) är en sådan utveckling, i regi av Rostec. Utrustad med jetmotor och med en räckvidd av 450 km penetrerar den enkelt Kievs luftförsvar, och laddningen om 130 kg är tillräcklig för att orsaka riktat sabotage mot militära tillämpningar som broar och tåg.

Framförallt tycks man slå mot loken, som är så mycket svårare att ersätta än vagnar. Väst förefaller samtidigt vilja kontra med att skicka allt man har i tågväg, men det betyder ju bara att Kreml måste svara med än fler drönare. Redan 2027 planerar Ryssland producera närmare tio tusen pjäser, och mångdubbelt fler året därpå – drönarkriget är igång på allvar.

Slår man mot infrastrukturen förlamas samtidigt hela samhället, eftersom transporter av allsköns varor uteblir. Det är svar på tal på Ukraïnas bombningar av ryska oljedepåer, vilket har lett till köer och ransonering av bensin. Nu är det ukraïnarnas tid att få känna på varubrist och köer, lagom till att den bistra vintern gör entré.

Det är samtidgt en sinnebild av vad detta krig ytterst handlar om, ett geopolitiskt käbbel mellan Ryssland och Väst med Ukraïna som bondeoffer. Kiev är spelplanen, inte en egentlig aktör, och EU kunde faktiskt inte bry sig mindre om ukraïnierna.

Yttersta bevis för det är att man vägrar ta emot manliga ukraïnska flyktingar, samtidigt som man med öppna armar välkomnar motsvarande krigsflyktingar från tredje världen, en hord av sociala turister som sedermera river sönder det europeiska samhällskittet på grund av inkompatibla värderingar.

Du får «stå» med Ukraïna bäst du vill, jag hävdar alltjämt att detta eländiga krig kostar oss mer än det smakar, och att det är Europa som får ta den allra största smällen av att idealistiskt stå upp för en part i en konflikt som inte angår oss, och som i stora stycken är självförvållad genom geopolitiskt vågspel av att försöka bryta loss Ukraïna ur russosfären.

Det kommer inte att lyckas, och Ryssland kommer aldrig att ge upp sin ansträngning att återställa säkerhetslinjen västerut om Ukraïna. För Moskva är det en realpolitisk och existentiell fråga, medan det mer har lyxkaraktär för européerna och bär idealismens sötma för europolitiker. Det är vad som til syvende og sidst fäller avgörandet.

Dan-T (Дань-Т), Rysslands nya undervapen ger Kiev en tuff vinter.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Fångar mot pengar

Inför den svenska Nato-anslutningen, som aldrig förankrades demokratiskt, åkte regimledaren Kristersson runt Europa som en skottspole i sina försök att blidka nejsägare som Orbán och Erdogan. Acklamation behövdes för inträdet, och i den processen sockrade regimen budet flera gånger om.

Bland annat beviljade högsta domstolen plötsligt utlämnande av en lång rad personer till Türkiet, som även krävde att Sverige terrorstämplar kurdiska motståndsrörelsen YPG. Tidigare fick sådana krav alltid avslag med hänvisning till «mänskliga rättigheter», men debaclet visar att begreppet är märkligt töjbart.

Det visste vi för övrigt långt dessförinnan, då socialistledaren Persson lät utlämna två egyptier till CIA för luftburna «förstärkta förhörsmetoder» bortanför erkända territorier och juridiska domäner. Amerikanerna hotade med handelskrig, och socialistregimen vek sig platt.

Mot den bakgrunden ska man kanske inte bli alldeles förvånad att storkukstabloiden Expressen nu lanserar en trevare i frågan kring den kinesiske «poeten» Gui Minhai, som avverkar ett längre straff i Kina för spionage, flykt från rättvisan, dråp, smuggling med mera. Det är dess kulturkofta Karin Olsson som menar att Sverige och EU kan använda Gui som ett förhandlingskort i handelsdiskussionerna med Kina, och att Beijing borde «ge något i gengäld» om man «vill ha vårt öra».

Till skillnad från Sverige och dess principlösa hållning i allehanda frågor är Kina emellertid en rättsstat, vilket utrikesministeriets taleskvinna Mao Ning säkert skulle påpeka om hon finge frågan. Gui Minhai är dömd enligt kinesisk lag, och det finns inte längre utrymme i Kina för extrajudiciell behandling av utlänningar som för hundra år sedan – oaktat att Gui Minhai är kinesisk medborgare och inte svensk.

Nå, hypotetiskt finns det förstås alltid utrymme för nåd, om det är praktiskt gynnsamt i övrigt. Gui har visserligen snart (2027) tjänat av sitt straff, men det är tveksamt om han tillåts lämna landet – där skulle då finnas visst diplomatiskt förhandlingsutrymme.

Men Sverige missuppfattar fortfarande bevekelsegrunderna till att Gui överhuvudtaget straffades så hårt, nämligen att det svenska etablissemanget bedrev en frän hatkampanj mot Kina. Man tror sig kunna avfärda kinesisk rättvisa som en potemkinkuliss, samtidigt som man begär att «svenska» medborgare ska erhålla något slags gräddfil för brott begångna i landet.

Det är möjligen så att utrikesministrinnan Malmer-Stenergard för knappt ett år sedan lät framföra något slags ursäkt till Kina, och att de stelfrusna relationerna därmed tinades upp något. Kollegan Wang Yi gjorde ju ett Norden-besök i somras, vilket är ett gott tecken.

I så fall lär vägen vara öppen för Gui att återvända till Sverige, oaktat att han tycks ha haft hemvist i Hongkong och Thailand under senare år. Därmed är han inte heller värd något i den märkliga gisslandiplomati som Expressen förespråkar, och det är helt enkelt ofantligt tveksamt vad Stockholm och Bryssel skulle kunna ge av värde i utbyte.

Kom ihåg att den svenska regimen på order av Washington stiftade en skräddarsydd lag för att mobba ut Huawei, ZTE med flera kinesiska företag från den svenska telekommarknaden, med resultat att Ericsson kördes iväg från den kinesiska. Minns även att Bryssel har infört massiva tullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik från Kina.

Helt säkert skulle man i Zhongnanhai överväga att sätta Gui Minhai på ett chartrat plan till Stockholm om dessa tullar revs, om marknadsförbuden i Europa hävdes eller om en lång rad «sanktioner» drogs tillbaka. Men det är så att säga inte troligt att så sker, och därför blir detta utspel om Gui Minhai mest en form av oavsiktlig lyteskomik från Expressens kulturredaktion.

Gui Minhai berättar om sina brott i kinesisk television.