Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik USA

Svenskt napoleonkomplex

Den korte mannen, stassmister Kristersson, har talat vid tillträdande presidenten Trump. Det blev en tjugo minuter lång exercis i att slicka ändalykt för att ställa in sig hos Sveriges nye överbefälhavare, och att slå en koutou för den bufflige amerikanske imperatorn.

Dessförinnan hade stassmistern även författat ett brev till sagde president, men det blev till stora delar «hemligstämplat», eftersom innehållet sägs kunna skada Sveriges relationer till främmande makt. I klartext: han snackade skit om Putin, på samma sätt som han har haft för vana att klandra alla från Erdogan och Orbán till Xi och… Trump.

Men nu när Trump är vald för en andra mandatperiod har Kristersson bara att svälja förtreten och ta den i tvåan. Det är priset för att utgöra amerikansk vasall och nickedocka i Washingtons knä, att man måste åtlyda kejsaren, oavsett vem denne är, i utbyte mot en smula fiktivt «skydd» mot ett hot som bara föreligger i Kristerssons huvud.

Samtidigt stortrivs stassmistern när han får leka med de stora grabbarna, när han får sätta sig i sitt «situation room» i Rosenbad för att följa de geopolitiska förvecklingarna världen över, ett slags virtuellt «Risk» han gärna vill spela, trots Sveriges obetydlighet i sådana sammanhang.

Fast det kanske mest utmynnar i «Sänka fartyg» när den andre korte mannen, försvarsmistern Pål Jonson, vill skicka svenska plåtschabrak till Kina för att iscensätta den nya «indopacifiska strategin» i samma strategiska anda. Det är då de svenska korvetterna som blir sänkta, nota bene.

Denna underliga form av napoleonkomplex har vi inte sett i svensk politik sedan 1800-talet, då man trodde sig kunna återuppliva stormaktsväldet och gå i klinch med Ryssland. Det slutade sedermera med att vi förlorade Finland, men det är svårare att sia om framtiden.

Sverige springer så gärna i USA:s ledband.

Märkligt är ändå att alla dessa regeringschefer världen över nu ska krypa till korset och pussa Trumps fötter. Givet att det finns 195 länder i världen, skulle det ta presidenten en och en halv vecka i anspråk att tala med alla, men i praktiken ryker förstås skithålsländerna, samtidigt som de flesta andra får sina fem minuter.

Amerikanska presidenter har länge klagat på att man inte har någon motpart i Europa, utan måste samtala med varenda enskild regeringschef för att uppnå konkreta resultat. Det bottnar i att EU inte är en federation och att den icke folkvalda von der Leyen därmed inte har mandat att förhandla för enskilda länder i frågor om handel och utrikespolitik.

Därtill kommer att USA och EU faktiskt inte har något frihandelsavtal, ännu en märklig omständighet givet de täta banden och den «transatlantiska länken». Det är av den anledningen Trump kan införa handelstullar, utan att Europa kan göra så mycket åt saken, särskilt som man inte står enade utan tävlar om vem som kan prata längst med presidenten…

Allra minst kan stassmister Kristersson förhindra en sådan utveckling, eftersom han är en vasall som inte har något att sätta emot. Dessutom har han redan undertecknat kapitulationsdokumenten, och USA har därför redan full åtkomst till Sveriges alla vrår och skrymslen. Han har sålt ut landet utan att få så mycket som en cent i utbyte.

Det gäller även kriget i Ukraïna, där Ryssland ju «inte får» vinna enligt stassmistern och andra. Men till och med Zelenskyj har insett faktum, och yrar nu om förhandlingar under kommande år. Det blir då nya kapitulationsdokument att skriva under, ty Ryssland vann i själva verket för länge sedan. Även om det inte står klart bland strategerna i Kristerssons «situation room», inklusive den korte stridspitten själv.

Kristersson i knät på Onkel Sam.
Kategorier
Ekonomi Europa Politik USA

Effektiviseringsdepartement

Medan den europeiska sovjetkolossen EU bara ohämmat växer i reglering och byråkrati, ämnar Donald Trump slimma den amerikanska statsförvaltningen för att bättre kunna hävda sig mot Kina och bäst tillvarata medborgarnas intressen. För ändamålet kontrakteras Elon Musk i en informell roll direkt under presidenten, i vad man skämtsamt kallar ett effektiviseringsdepartement.

Man kan här erinra sig att den svenska kristborgerliga regimen under Kristersson lovade att på motsvarande vis skära ned antalet svenska departement, men det blev med det löftet som alla andra, och vad man kan förstå har myndigheterna tvärtom växt ytterligare i numerär. Det visar att den politiska klassen är helt oförmögen att genomdriva de «paradigmskiften» man talar vitt och brett om.

Därför kan vän av ordning finna en viss skepsis inför Trumps ambition, därtill under beaktande av argentinske kollegan Mileis fiasko i samma genre. Särskilt kan det bli svårt att banta statens utgifter med en tredjedel bara genom effektiviseringar, och det torde då handla om regelrätta neddragningar.

Men nu hör Musk inte till den politiska klassen, och egentligen inte heller Trump, vilket är en markant skillnad. De har båda rötter i näringslivet, och har därmed också en annan målsättning än politiker. Samtidigt måste man övertyga kongressen om att implementera de reformer som Musk plockar fram, och man ska nog inte förvänta att ens republikaner bara släpper fram ett sådant radikalt förslag utan rejäla kompromisser.

Nedskärningar kan emellertid göras, och fredspresidenten Trump är särskilt lämpad för att börja banta den militära överkapaciteten, motsvarande tretton procent av den federala budgeten. Bland de åtta hundra baser man förfogar över globalt torde det finnas en lång rad som kan bommas igen för gott.

En annan naturlig åtgärd vore att minska den amerikanska statsskulden, som årligen genererar sju hundra miljarder dollar bara i räntekostnader. Ytterligare en stor post är Medicaid, och den amerikanska vården kostar alldeles för mycket i förhållande till vad den levererar. Man skulle kunna privatisera postverket, järnvägsnätet och andra funktioner som näringslivet förmodligen kan hantera bättre.

Därefter blir det tuffare, och man får då ge sig på sociala utgifter av olika slag, vilket kan stöta på patrull och generera negativ opinion. De enorma och förlegade subventionerna till jordbruket skulle i ett slag kunna dras in, även om det skulle göra maten dyrare. En lång rad program inom socialförvaltning, utbildning med mera skulle kunna reduceras, särskilt om nya jobb genereras av reformerna.

Nej, Musk lär inte få några problem att hitta poster som kan strykas, och på samma sätt förhåller det sig med byråkratiska regler att fimpa eller i vart fall förenkla. Det kan på allvar göra USA smärt igen, redo att matcha Kina.

Faktum är att något liknande måste till i Europa, och det finns krafter som redan har berört ämnet. Avreglering, förenkling och bantning av den ofantliga sektorn måste ske både på nationell nivå och i konfederationen. Frågan är dock bara hur det ska ske, då Europa ju inte har någon Elon Musk.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Inte Kinas klimatnota

Det är bra att istidens grepp är på väg att släppa i takt med den antropogena uppvärmningen, men de hysteriska klimatalarmisterna har åtminstone rätt i att den utvecklingen kan åstadkomma en del negativa konsekvenser, vilket föranleder frågan vem som bär ansvaret och därmed måste omsätta detta i form av klimatavgifter.

Till det årliga klimatmötet i FN:s regi, denna gång i Baku, har tusentals aktörer i klimatindustrin flugit för att ta del i diskussionerna, även om varken Europa eller USA representeras av sina tyngsta symboler. Förmodligen står varken insekter eller veganskt på menyn, och frågan är om något alls kommer ur detta jippo, annat än ytterligare floskler.

Man har i vart fall åter rest frågan kring hur skuldbördan ska fördelas, varvid en förkastningslinje i vanlig ordning går mellan Kina och Väst. Mittens rike räknas nämligen som ett utvecklingsland, och slipper därmed att bidra till FN:s klimatfond.

Detta är orättvist, menar Väst, eftersom den klassificeringen stammar från 1990-talet, då Kina faktiskt var tämligen fattigt. Sedan dess har landet avancerat i rekordfart, och är sedan 2012 världens största ekonomi, åtminstone i termer av köpkraft. Det är vidare så att Kina släpper ut mest växthusgaser i världen, givet att man är världens verkstad, därtill med omfattande kolkraft i energiförsörjningen.

För att nysta i detta börjar vi med landets utvecklingsstatus, som är tudelad. Landets östkust, från Beijing och Tianjin i norr nedåt Shanghai och Ningbo vidare mot söderns Guangzhou, Dongguan och Hongkong har hög grad av utveckling och ligger på europeisk nivå i termer av välstånd, men ju längre västerut man tar sig, desto eländigare blir förhållandena.

I dessa fattigare västliga regioner är en typisk lön alltjämt ett par tusen i månaden, samtidigt som det finns en del andra faktorer som andas u-land. Visserligen har Kina tagit hundratals miljoner människor ur absolut fattigdom, samt investerat enorma belopp i olika slags infrastruktur, men icke desto mindre kan delar av Kina alltjämt betraktas som u-landsmässiga.

Och Kina är kanske världens andra ekonomi nominellt, men har samtidigt fyra gånger fler medborgare än USA. I termer av inkomst per capita ligger Kina långt efter, och det är såvitt man kan förstå det enda rimliga mått som kan nyttjas i dessa sammanhang. Det hindrar inte att Kina kan bidra, men det gör man helst på egna villkor, snarare än att falla under västligt inflytande.

Den andra frågan gäller Kinas skuld i fråga om utsläpp. Ögonblicksbilden av Kinas momentana utsläpp säger förstås ingenting om den samlade volymen av emissioner, och i termer av kumulativa utsläpp per capita under industrialismen 1850–2024 har Kina alltjämt ett väldigt lågt avtryck. Varför ska Kina betala för de utsläpp som främst de västliga kolonialmakterna står för över tid?

I ljuset av den metriken är det självklart så att Europa och USA ska finansiera fonden, eftersom de bär det huvudsakliga ansvaret för den antropgena uppvärmningen. De har bolmat i hundrasjuttio år, medan Kinas industrialisering i praktiken tog fart först under 1950-talet, med särskild acceleration sedan 1980.

Kina har naturligtvis ansvar, men det ämnar man ta, utan att för den skull avhända sig möjligheten att avancera till verklig i-landsstatus för hela befolkningen. Kina kommer av ren självbevarelsedrift att uppnå koldioxidneutralitet kring 2060, men då har problemen istället flyttats till Indien och Afrika.

Istället för att hyckla kunde Europa och USA göra nytta genom att inte straffbeskatta grön kinesisk teknik som elbilar, solpaneler och vindsnurror, men det tycks allt mer som att de forna kolonialmakterna inte är så värst intresserade av klimatet, utan mer bekymrar sig om att behålla sina ekonomiska privilegier.

Kategorier
Europa Kina Politik USA

En ny tid och värld med Trump

Det blev förstås lika odramatiskt som förutspått när Donald Trump tog hem segern i det usoniska presidentvalet. Mediers spel för galleriet och märkliga dramaturgi kring detta «ödesval» visade sig vara samma fake news som eljest. Republikanerna ser även ut att vinna i de båda kamrarna, vilket borgar för osedvanligt stabilt styre.

Frågan är emellertid om Bidens regim kommer att släppa ifrån sig makten, eller om vi kan vänta en serie juridiska tvister och kanske småningom en andra stöld. Den djupa vänsterliberala staten har redan uttömt de flesta möjligheter att bedriva lawfare mot Trump, men kanske har man ytterligare ess i ärmen. Ytterst kan man förstås ta Trump av daga, så som man redan har försökt ett par gånger.

Men givet att den gängse proceduren följs står vi inför en ny tid och en ny värld. En bättre värld. Zelenskyj borde i ett mycket tidigare skede ha sökt förhandling med Kreml, men nu tvingas han till bordet utan några kort att spela. Ryssland tar hem segern även formellt, och det förmodligen innan Trump tillträder.

Sannolikt kan Trump även ta Netanyahu i örat, men det är inte lika säkert att galningen lyssnar. Men under alla omständigheter kommer Trumps andra presidentskap att bidra till större stabilitet och mer fred i världen. Det gynnar framförallt oss i Europa, även om de flesta är alldeles för skadade av propaganda för att inse det.

Europa måste även göra sig av med beroendet av USA och söka sig en egen väg, som en tredje pol i den polycentriska värld som nu är förhandenvarande, och Trumps presidentskap tvingar Bryssel att ta den vägen. Det är en jobbig frigörelseprocess, men den är helt nödvändig för att hävda sig i en värld dominerad av USA och Kina,

På kort sikt kommer emellertid både Europa och Kina att ta stryk när Trump vidgar handelskriget, men i den längre händelsehorisonten kommer EU och Kina att finna beröringspunkter och därmed närma sig varandra, utan att för den skull involvera oöverkomliga politiska meningsskiljaktigheter. Småningom är det därför USA som står med byxorna nere, när Trump gör Kina stort igen.

Med Trump kommer även viss tillnyktring, då den vänsterliberala wokevågen bedarrar och då det fria ordet åter upphöjs som fundamentalt, inte minst tack vare Elon Musks insatser i detta politiska fält. Detta smittar likt allt annat av sig till Europa, vilket vi är i stort behov av.

Frågan är emellertid hur den svenska regimen, likväl som Bryssel och andra nationella ministärer, ska förhålla sig till Trump. Man har inte gjort någon hemlighet av vilken kandidat man föredrar, samtidigt som man har gjort sig till underdånig vasall under Biden. Det är just detta som är orsaken till att Europa måste frigöra sig från Washington, då vi inte kan vara beroende av den amerikanska semidemokratins nycker vart fjärde år.

Trumps vinst kastar alltså om leken fullständigt, och vi har en ny giv i geopolitiken. Även om man kan skissa vissa inslag, är framtiden alltid oförutsägbar, och det ska därför bli väldigt spännande att följa världspolitiken de kommande fyra åren. Liberation day är här.

Make China great again.
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Teknik

Den europeiska ekvationen

Europa blev en gång rikt på att kolonisera andra länder världen över under upptäcktstiden, då man med korset i ena handen och svärdet i den andra erövrade hela kontinenter och förslavade hela folk. Rikedomarna gav i sin tur upphov till kunskapsproduktion och vetenskaplig revolution, med praktisk tillämpning i industrialism.

Med den kunde Europa och sedermera USA konkurrera ut resten av världen, då en maskin kunde ersätta flera gubbar i arbetskraft. Produktionen steg, men så även den koloniala rovdriften på naturtillgångar då fabriker byggdes i England och senare i hela Europa och USA.

Civilisationer som Indien och Kina förslavades eller tvangs på knä, eller förmåddes under vapenhot anamma västerländsk droghandel under den tidens «regelbaserade ordning». Andra, som Japan, gav upp med en gång och anpassade sig helt efter den nya ordningen, och kopierade Väst så till den grad att man även blev en imperialistisk stormakt som erövrade Kina och stora delar av Sydöstasien innan man betvingades med atombomber.

De många europeiska folkmorden fick ett abrupt slut då kontinenten begick ett märkligt självmord under andra världskriget, och man fick plötsligt något slags samvete. En avkolonialisering inleddes, samtidigt som man slickade såren efter förintelsen och lovade «aldrig mer».

Men industrialiseringen och den ekonomiska exploateringen av omvärlden fortgick ändå med oförminskad styrka, med resultat att vattendrag och luft förorenades. En miljörörelse föddes, under vilken politiken drevs i riktning mot att dana en renare miljö. Bly från avgaser, utsläpp i vattendrag, bolmande skorstenar med mera angreps metodiskt med direktiv och lagar, samtidigt som man påbörjade en utlokalisering till Kina av den mest smutsiga verksamheten.

Den moderna globaliseringen inleddes nämligen ungefär samtidigt, varför Europa under ett fyrtiotal år har flyttat nästan all produktion av gummi, kemikalier, plast, betong och stål till Kina, och särskilt har man utlokaliserat gruvdrift med tillhörande bearbetning dit. Europa blev renare, och man kunde nu istället peka med hela handen mot Kina och förkunna hur smutsigt landet är!

Under samma tidsperiod har det så kallade klimatet hamnat allt mer i fokus, och så att säga ersatt den tidigare miljövurmen. När all skit fösvann fanns inte så mycket mer att göra för den omfattande miljöindustri som hade danats, och aktivisterna fann därför en ny nisch att angripa.

Med klimatet i fokus har Europa allt mer ställt in siktet mot en «grön omställning» och det «hållbara samhället» under vind- och solkraft. Men samma miljörörelse som drev utvecklingen hit hade av någon anledning en hysteriskt avog inställning gentemot kärnenergi, varför Europa i stora drag avvecklade en pålitlig energikälla samtidigt som man gjorde sig beroende av rysk gas, polsk kolkraft och saudisk olja.

Punktskatter som incitament för att driva på omställningen har resulterat i tokhöga energipriser, vilket slår mot europeiskt näringsliv och allmänt fördyrar för européerna. Konkurrenskraften urholkas, tillväxen viker och européerna blir allt fattigare i jämförelse med USA, samtidigt som Kina ångar på i full fart.

En pandemi och ett krig har på kort tid accentuerat problematiken, och Europa befinner sig i ett yrvaket tillstånd som man nu febrilt försöker hantera. Man vill «riskmiminera» för att inte vara så beroende av vare sig Ryssland eller Kina, bland annat genom att återindustrialisera och återta gruvdrift av kritiska mineraler.

Men det snofsiga och fina Europa vill inte ha någon gruvdrift, varför folkliga protester uppstår, och när man ändå räknar på saken visar det sig att sådan produktion skulle vara femtio gånger dyrare än i Kina, givet de tokhöga energipriserna, arbetskostnaderna med mera. Europa har reglerat och skattat sönder sin konkurrenskraft.

Inte heller vill man ha billiga kinesiska elbilar för att påskynda «omställningen», eftersom man tydligen trots allt värnar den döende europeiska bilindustrin mer än «klimatet». Vad Europa vill har aldrig varit särskilt tydligt, och man tenderar att alltid prata med kluven tunga.

Den europeiska ekvationen tycks därför vara att vilja återta tung industri och mineralutvinning, men under miljömässiga, fackliga och andra krav som fördyrar sagda produktion i en ordning (d.v.s. tiotals gånger), samtidigt som man vill vara konkurrenskraftig mot Kina och övriga omvärlden. Därtill ska man ta upp konkurrensen med Asien i fråga om halvledare och annan elektronik, en industri som på samma sätt har fasats ut under lång tid, och som man nu helt saknar kompetens kring.

Till yttermera visso ska denna nyindustrialisering ske under de villkor som präglar Europa, med en konfederation bestående av tjugosju spretande medlemsländer, hög polarisering i frågor kring migration och annat samtidigt som man ägnar sig åt upprustning och geopolitik under vad som allt mer liknar permanent krigsekonomi.

Europa vill så mycket, men i slutändan har man inget att sätta bakom denna vilja, utan det stannar vid febriga fantasier som aldrig kan realiseras, som «grönt stål» eller batteritillverkning i Norrland. Ekvationen är inte balanserad och saknar därför lösningar.

Vad blir då av Europa när man allt mer halkar efter, när produktionen viker, när ekonomin går i stå? Vad ska Europa exportera, annat än moralkakor och ideologi som ingen vill ha? Vad ska européerna leva av, annat än turism, när produktion av kunskap och produkter mestadels sker i Kina och USA? Är det nu vår tur att bli förslavade eller till och med koloniserade, i vart fall i bildlig mening?