Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

G2: bipolär världsordning

För snart ett år sedan förnedrades Europeiska unionen fullständigt, då den icke folkvalda Uschela von der Liar lyfte på kjolen och insisterade på att Trump våldtar Europa. Som det billiga stycke hon är lät hon sälja ut vår kontinent utan något alls som motprestation, utan tvärtom revs tullar mot USA när USA höjde sina mot Europa.

Horeri kallas sådant, när tjackhoror säljer ut sig för brödsmulor, och inte ens det. von der Liar är en hora, så ock skatan Kallas, likväl Tuffe Uffe och hela konkarongen av europeiska CP-politiker. «Det är bättre än ingenting alls» eller «det är bättre än alternativet», som ursäkterna låter från dessa äckliga politiska fnask.

Narrativet är att man behöver USA för att kunna fullfölja sitt krig mot Ryssland och stödja den korrupta ukraïnska rumpstaten i all evighet, samtidigt som man är så mån om att behålla den amerikanska marknaden för europeiska bilar på dekis. I hemlighet tror man även att ordningen ska återställas när Trump väl försvinner. Men så blir det inte, tärningen har kastats.

Samtidigt som Europa borrar ned sig allt djupare i det ryska inbördeskriget i Ukraïna och därmed plöjer ned pengar i ingenting snarare än att investera, ser vi på motsvarande vis hur «fredspresidenten» Trump skjuter slut sitt lager av robotar mot Iran. Kriget vinner han lätt, men slaget har han redan förlorat, eftersom han inte ens förmår ta kontroll över Hormuz. Det ekar bekant sedan britterna försökte ungefär samma manöver i Suez, och därmed accelererade sin nedgång.

Kontrastera detta mot Kina, den stora stabilisatorn i världspolitiken och -ekonomin, eller kanske den stora attraktorn vore ett bättre uttryck, givet hur världsledare anländer till Beijing i skytteltrafik för att göra affärer med Xi Jinping. Detta fredens imperium accelererar allt våldsammare i fråga om teknisk och vetenskaplig utveckling, allt medan Väst faller och förfaller i ungefär samma tempo i sin självgodhet och arrogans.

Föregående vecka slog Donald Trump en koutou (叩头) inför kejsar Xi, och i dag anlände Vladimir Putin till Norra huvudstaden för samma gest. Trump sålde ut Taiwan för bönor och Boeing, medan Putin kommer med en pipeline i bagaget för att söka Kinas fortsatta inofficiella stöd i sin kamp mot den europeiska aggressorn.

Sanningen är att Kina behöver Ryssland för sitt enorma energibehov, och det passar Beijing ganska bra att den ryska björnen är tilltufsad, om än inte nedklubbad. På samma sätt är det till Zhongnanhais fördel att USA tröttar ut sig på krig i Mellanöstern och i Sydamerika, för att man då kan konsolidera den egna regionen och återta sin forna dominanta position under en ny pax sinica.

Donald Trump myntade begrepet G2 under sitt besök, ett slags retorisk eftergift till det faktum att den unipolära världsordningen under den hegemoniska amerikanska skurkstaten nu är förbi. Kanske är det ännu inte riktigt en polycentrisk ordning, utan mer att betrakta som just en bipolär sådan, med Kina och USA som givna poler och med ett antal mindre satelliter i form av Indien, EU och Ryssland.

Och det är ju därför ledare från Väst och Globala syd anländer till Beijing i strid ström, för att tillförsäkra sig bra villkor och hedga mot ett labilt amerikanskt imperium på fallrepet. Det fanns en tid när Xi reste flitigt världen över för att bygga broar, men han har passerat det stadiet och kan numera befästa brofundamenten på hemmaplan i egenskap av sin statsmannamässighet och landets pålitlighet.

Washingtons debacle i Iran betyder i praktiken att man inte kommer att strida militärt mot en betydligt starkare motpart som Kina, och eftergiftspolitiken kring Taiwan är egentligen en bekräftelse på det. Retoriken kring «G2» inskärper således att Kina och USA numera är jämlikar, ett uttalande som hade setts som befängt för bara tio år sedan – nu är det bekräftat.

Kategorier
Europa Politik

Starmer-regimen förnedrad

Storbritanniens diktator Keir Starmer (Ingsoc) fick sig en rejäl näsbränna i de brittiska lokalvalen, då Labor tappade mangrant i nästan alla distrikt, samtidigt som Nigel Farages Reform UK tillsammans med de gröna knep socialisternas platser. Anything but Labor är devisen för dagen bland populasen.

Nu brukar partier som Reform UK gå bättre i lokalval än i parlamentsval, men det är ändå en väckarklocka för de två traditionella regeringspartierna Tories och Labor att man förlorar så kraftigt. Det är också ett tydligt uttryck för missnöje bland befolkningen, som har fått nog av höga energipriser, stiltje i tillväxten och drakoniska regleringar för att tysta allmogens röster.

Nigel Farages Reform UK är valets stora vinnare.

På samma sätt som i den tyska diktaturen fängslar och bötfäller Starmer-regimen dissidenter som inte håller med om regimens narrativ i frågor kring invandring och besläktade spörsmål, samtidigt som protestkravaller intermittent rasar över landet, demonstrationer som slås ned med resolut våld av regimen.

Farage har tagit fasta på denna utveckling och gjort sig själv till yttrandefrihetens banerförare, medan medier i vanlig ordning har gapat om «högerextremism». Samma utveckling som i övriga Europa har här gjort sig gällande, med medier och politiker som står mycket långt till vänster om väljarna i frågor kring invandring, yttrandefrihet och wokistisk politik. Folket har här satt ned foten, och hur det småningom spiller över på parlamentsvalen återstår att se.

Socialistisk kollaps i Storbritannien.

Översatt till nationella val innebär resultatet 27 % för Reform UK, 20 % för Tories, 15 % för Labor, 14 % för Greens och 10 % för Independents i en tolkning. Avgångskrav har rests på Starmer, som emellertid hävdar att han inte vill kasta in landet i kaos – det vill säga det tillstånd man redan befinner sig i, inte minst tack vare Big Brother Starmer själv.

Allt talar emellertid för att Starmer kommer att tvingas avgå som konsekvens, och att den brittiska socialdemokratin därmed korrigerar kursen. I annat fall kommer man nämligen att förlora makten vid nästa val, som sker senast 2029; det är så man ska tolka utfallet av lokalvalen.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Inte Kinas krig

Amerikanska regimens finansminister Bessent ställer sitt hopp till Kina om att man ska «pressa Iran» att öppna det sund som USA tillsammans med judarna har stängt med sitt illegitima krig, men Beijing har nog inget större intresse av att assistera amerikanska skurkregimen i dess schismer och ränker världen över, särskilt som operationerna har udden riktad mot just Kina.

Minns att amerikanska regimen påbörjade sin militära världsturné genom att angripa Venezuela och plocka dess ledare Maduro till den amerikanska «rättvisan», som håller landets president ansvarig för narkotikasmuggling och diverse andra fiktiva brott. Man ser Maduro som ledare för karteller, oaktat att Venezuelas bidrag till den amerikanska narkotikaimporten dröjer sig i enstaka procent – de stora fiskarna finns i Mexiko och Colombia.

Venezuela råkar samtidigt ha världens största reserver av råolja, och Kina råkar vara den aktör som bistår Venezuela i att raffinera den svårbehandlade oljan. Kina har även intressen av att etablera hamnverksamhet i landet, tillsammans med annan infrastruktur i en förlängning av Nya sidenvägen, en ambition som Washington vill förhindra. Härav Donroe-doktrinen, där USA åter tar kontroll över sin egen intressesfär på det västliga halvklotet.

Den illegitima aggressionen mot Iran har liknande motiv, då landet undkommer de halvsekellånga sanktionerna genom att sälja den förkrossande majoriteten av all sin olja till Kina, samtidigt som Iran numera är medlem av diskussionsklubben Brics. I bakgrunden fanns förvisso andra motiv, som att sinka Irans kärnvapenprogram och understödja judarnas ambitioner, men de är i detta fall underordnade.

Trump-regimen hoppades med sin folkrättsvidriga mordturné på iranska ledare kunna välta landets styrelse över ända och åstadkomma revolution, men i praktiken har man bara cementerat mullornas grepp över landet och gett Iran än fler argument att freda sig genom att utveckla kärnvapen, på samma sätt som tidigare Nordkorea. Man gav även Tehran möjlighet att ta kontrollen över Hormuz, vilket är den förhandenvarande situationen.

Kina har i sedvanlig ordning inte lagt sig i konflikten som sådan, men uppmanat Iran att hålla sundet öppet. Kinesiska fartyg har tillsammans med andra vänligt sinnade nationers farkoster kunnat passera sundet under konflikten, vilket är orsaken till att även USA småningom har blockerat sundet, naturligtvis i strid med internationell rätt. Man brukar tala vitt och brett om att värna navigeringsfriheten, men det tycks inte vara så viktigt just här och nu.

Genom sundet passerar emellertid inte bara Irans olja, utan även övriga Mellanösterns fossila bränslen och andra produkter, som konstgödsel, svavel och spannmål. Världsekonomin sätts därmed i brand, men det är inte i första hand Kina som drabbas, eftersom man har ett flertal andra kanaler och dessutom har förberett sig på den här typen av avbrott.

Kina är samtidigt världens ledande makt avseende grön teknik, och man får just nu ett rejält uppsving tack vare oljekrisen. Även om man vill se en normalisering har man således inte särskilt bråttom, eftersom situationen gynnar Kina och sänker USA och Europa.

På vinnarsidan finns även Ryssland, som drar stor nytta av det höjda oljepriset, och därmed får medvind i inbördeskriget i Ukraïna. Det är alltså en kontraproduktiv manöver Trump håller på med, helt i enlighet med hur irrationellt fallande imperier brukar agera.

Givet att amerikanska skurkregimen lade sanktioner även på Kina för att man handlar med iransk olja, lär Beijing inte ha särskilt bråttom att bistå Washington i sitt misslyckade krig, utan kan stå vid sidlinjen och titta på när USA gör bort sig inför hela världen. Småningom ska Donald avlägga visit i Beijing och där slå en koutou inför Xi Jinping, och möjligen fullbordas förnedringen av att Kina lägger fram det slutliga fredsavtalet och därmed blåser Trump på konfettin.

Kategorier
Asien Europa Politik Ryssland USA

US-ockupationen i Europa över?

Jänkeriet med clownkejsaren Trump i spetsen säger sig vilja hämta hem 5 000 trupper från Tyskland, med fler i ett senare skede, efter att tyske diktatorn Freddie Merz dristat sig till att skälla på husse och dess oförmåga att avsluta jobbet i Iran. Innebär det att den amerikanska ockupationen av Europa går mot sitt slut?

Man ska här erinra sig att syftet med Nato inte bara var att keep the Russians out, utan även att keep the Americans in, and the Germans down, vilket har motiverat amerikansk truppstationering i Tyskland sedan andra världskriget. För närvarande förfogar USA över 68 000 man i Europa, varav 36 000 bara i Tyskland.

Det är då en motsvarighet till amerikansk militär närvaro i de ockuperade Japan och Sydkorea, där man har ungefär samma strategi av att hålla Japan nere och Kina utanför, samt förstås USA innanför. Det ger också en förnyad bild av det svenska Nato-debaclet, i vilket socialistledaren Andersson bedyrade sin trohet till «the rules-based world order» och stassmister Kristersson och krigsminister Pål småningom skrev under kapitulationsdokumenten och upplät samtliga svenska militära anläggningar till USA.

En mer praktisk nytta med baser i Europa är att de kan nyttjas för operationer i Mellanöstern, vilket europeiska länder denna gång nixade, i ljuset av dåren Trumps fientlighet med bland annat ambition att ta Grönland med våld samt förstås en diger flora strafftullar på europeiska varor. Trump menar att Europa därmed inte är en pålitlig allierad, eftersom man inte understödjer USA:s folkrättsvidriga ad hoc-krig i Mellanöstern.

Här har i och för sig stassmister Kristersson yttrat den befängda utsagan att Iran är ett slags undantag i folkrätten, och att det är det praktiska utfallet som har relevans, det vill säga att regimen faller. Men i övriga Europa inser man att utan folkrätt finns så att säga ingen «regelbaserad världsordning» kvar, utan då gäller bara den starkes rätt – ett scenario som inte passar det svaga Europa.

Under kommande tre år kan vi således se den «transatlantiska länken» brista helt och hållet, varvid USA drar sig tillbaka från Europa, och Europa i sin tur utvecklar en egen försvarsallians med gemensamma standarder och ett gemensamt befäl. I princip kan det föråldrade och irrelevanta Nato då övergå till ett relevant heleuropeiskt försvar i vilket USA inte har någon roll att spela. Gott så.

Europa är hårt militariserat med omfattande amerikansk truppnärvaro, i likhet med Japan och Sydkorea i Asien. Den ordningen är nu under uppluckring.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Kina drar ifrån Europa i kris

Orbán Viktor är borta, och därmed också «ryssen» i rummet då EU-byråkraterna samlas för att smida ränker. Men Orbán hade också Xi Jinpings öra, och den bilden har inte förändrats med efterträdaren Sulyok Tamás, som ser goda förbindelser med Kina som avgörande för Ungerns ekonomiska utveckling.

Därtill har vi spelevinken i Madrid, Pedro Sánchez, som har besökt Beijing inte mindre än fyra gånger under lika många år, och som har en helt egen linje gentemot Beijing än övriga EU. Relationerna är hjärtliga, och investeringarna på båda sidor omfattande.

Spanien blir därmed en av flera kilar i vilka Kina kan ta bakvägen in i EU, då andra företrädare för unionen dissar landet i Öst på falska grunder. Exempelvis har världsledande CATL (宁德时代新能源科技, Ningde shidai xin nengyuan keji) en batterifabrik i Zaragoza under uppbyggnad, vilket i ett slag omintetgör andra lokala initiativ i Europa (typ Northvolt).

På samma vis har biltillverkaren Chery (奇瑞, Qirui) en fabrik under uppförande i Barcelona, medan energilagringsspecialisten Hithium (海辰储能, Haichen chuneng) etablerar sig i Navarra. Till skillnad från övriga EU-länder har Madrid även nobbat USA:s påbud att utestänga Huawei (华为), som följaktligen bygger Spaniens telekomnätverk.

I utbyte deltar Spanien i Kinas världsledande kvantforskning och andra projekt, samt får större åtkomst till den kinesiska marknaden genom bilaterala avtal. Detta medan EU i stort alltjämt vägrar ratificera investeringsavtalet CAI, utan väljer att sura på oklara grunder.

Faktum är att EU:s paranoida psykos nu har nått sådan nivå att man tror att hela världen är emot unionen, och att bara européerna är de goda i en ond värld. I vart fall menar fransosen Macron att USA, Kina och Ryssland är benhårt emot oss, och att EU måste bli självständigt i förhållande till dessa makter.

Det är riktigt, det måste vi bli. Men vi måste också samarbeta med alla tre, inte minst Kina, som inte riktigt är den «fiende» som Macron och andra utmålar landet som. Kina har inte den inställningen eller det tillvägagångssättet, utan söker samarbete med så många som möjligt och allianser med ingen.

Inte heller USA är «emot» Europa, men har förvisso en tillfällig svacka under Trump, då man anställer konflikt och bråkar med större delen av världen. Europa har kulturella och ideologiska band med USA som gör att vi alltid kommer att ha förutsättningar för samarbete, men för den skull kan vi inte som under efterkrigstiden lägga alla våra ägg i den amerikanska korgen, utan måste hedga, framförallt med Kina, den nya supermakten.

Sådan hedgning omfattar kinesiska digitala lösningar vid sidan av amerikanska och inte minst inhemska, som måste komma till stånd genom omfattande avreglering och massiva ekonomiska incitament. Europa behöver egna molnlösningar, egna «techjättar» och egna appar, som genom konkurrens med amerikanska och kinesiska motsvarigheter kan jämna ut förutsättningarna.

Men Europa är alldeles för litet och resurssvagt för att på egen hand bli en jämbördig aktör med Kina och USA, utan behöver likt Kina samarbeta med så många som möjligt, utan att för den skull koppla det till mission av europeiska «värderingar» kring woke och annat vänsterliberalt trams. På samma sätt som för Kina måste utbyten vara strikt affärsmässiga, utan politiska undertoner. Inte minst i Afrika, som Europa helt har förlorat till Kina på grund av det ständiga missionerandet kring demokrati, mänskliga rättigheter och woke.

Slutligen är Ryssland inte heller en «fiende», men EU gör naturligtvis landet till en sådan alldeles på egen hand när man tar parti för Ukraïna och låter den konflikten bli allenarådande för europeisk politik. Det är utomordentligt skadligt för Europa, eftersom vi då plöjer ned pengar och tid i en ren förlustaffär istället för att investera i en europeisk renässans.

Argumenten om att «vi står näst på tur» och att Ukraïna skulle vara en «demokrati» som «slåss för oss» måste avfärdas som febriga fantasier, och konflikten har istället reella och lättförståeliga faktorer och bevekelsegrunder, som Europa emellertid inte vill ta till sig. Innan man låter den verkligheten sjunka in, kan kontinenten inte heller resa sig och ta upp kampen med Kina och USA, utan blir offer för sin egen inbillningssjuka.

Tvärtom accelererar Kina när USA gör bort sig i Mellanöstern och Europa åter drabbas av energikris, vilket sammanfattas i en tillväxt om fem procent för första kvartalet, högre än prognosticerat. Kinas gröna satsning ger nu fullt resultat, tillsammans med diversifiering av basenergin, medan Europa förbereder sig för ransonering och ännu en period av inflation och recession. Det är helt och hållet självförvållat.