Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland USA

Dominoteori och Europas Vietnam

Tre och ett halvt år har nu passerat i det ryska inbördeskriget, och Donald Trumps försäkran om att han skulle kunna avsluta kriget på en dag har kommit rejält på skam. Tvärtom lutar det nu åt att kriget kan komma att rasa i många år till, eftersom Europa alldeles har grävt ned sig i skyttegravarna och inte tolererar något annat än fullständig seger för Ukraïna.

En seger som naturligtvis aldrig kan infrias, men i brist på den väljer man hellre ett likaledes totalt nederlag för Kiev framför förhandlingar och delseger för Moskva. Offras görs de många ukraïnske män som brinner upp för ingenting annat än en hägring, eftersom Europa inte vågar skicka egna trupper i rädsla för vidgad militär konflikt.

Men Europas skadas ändå svårt, dels genom den energikris som har följt i spåren av det västliga sabotaget mot Nord stream och utfasningen av rysk energi, en bristsituation som orsakar fördyringar i näringslivet och bland befolkningen, och som i förlängning har följdeffekter som lägre tillväxt, konkurser och på sina håll recession.

Den utvecklingen skadar Europas näringsliv permanent, då man hamnar rejält på efterkälken i konkurrensen med inte minst Kina. Europeiska bilar riskerar bli lika omoderna som amerikanska när Kina tar täten, i lihet med hur Japan och Sydkorea fintade bort USA för ett par decennier sedan. Överhuvudtaget har Europa inte längre så mycket att komma med vad gäller ny teknik, utan har redcuerats till en global semesterort som inte kan leverera annat än floskler, sovjetreglering och käcka «värderingar».

Under dessa omständigheter har EU:s apparatjiker enats om att tokrusta för lånade pengar, trots att man redan har en trefaldigt större budget än Ryssland. Det kanske vore en någorlunda sund idé om pengarna ginge till europeisk försvarsindustri, men risken är att man bara matar det amerikanska militärindustriella komplexet – vilket förmodlligen är Trumps underliggande motiv i att hetsa om fem procent. Man klamrar sig fast i den kapade «transatlantiska länken» i hopp om att rädda vad som räddas kan.

Situationen liknar allt mer den i Vietnam 1955–1975, det första av USA:s många evighetskrig. Det amerikanska imperiet hade lagt under sig Japan och Sydkorea i kolonisation efter andra världskriget och därmed skapat den ordning som gäller än i dag, med en tudelning av Korea och befästning av Taiwan. Men framförallt gällde den paranoida dominoteorin, att om ett land faller till den röda kommunismen, så riskerar övriga att falla som dominobrickor.

Vietnam, som hade koloniserats av Frankrike, föll under andra världskriget till Japan, och därefter vidtog ett befrielsekrig som sedermera urartade till ett inbördeskrig mellan nord och syd, understödda av respektive sida i det pågående kalla kriget. Vietnam blev därmed ett av flera skuggkrig under kalla kriget.

Nord avgick som bekant med segern, och Vietnam blev kommunistiskt. Men inga andra dominobrickor föll i Thailand med flera omliggande länder, varför «teorin» uppenbarligen var felaktig. USA fick sjappa från Saigon, på samma sätt som man sedermera har fått sjappa från Kabul i ett liknande evighetskrig mot en primitiv fiende.

Vän av ordning skulle här kanske inflika att Ukraïna då är Rysslands Vietnam, eller Rysslands andra Afghanistan om man så vill, men så är ju inte riktigt fallet då man enkelt kontrollerar det territorium man har tagit. Det är tvärtom så att Ukraïna riskerar att bli Europas Vietnam, ett skuggkrig vi engagerar sig i med hull och hår utan att det egentligen angår oss.

I retoriken torgför man den enfaldiga fabeln att vi står på tur om Ukraïna förlorar, vilket är och förblir en amsaga. Det är således Europas variant av «dominoteori», att Ryssland efter Ukraïna ska ge sig på baltländerna, Finland, Sverige, Polen och så vidare. Som om Moskva på allvar skulle utmana det långt rikare och resursstarkare Nato… det är så befängt att man måste ta sig för pannan.

Nej, i grund och botten handlar det även här om geopolitisk expansion, en modern form av kolonialism genom övertygelse, inflitration, manipulation, desinformation, komplotter och direkt engagemang i form av iscensatta statskupper (Euromaidan 2014). Tugga för tugga och bit för bit har Nato mumsat i sig forna sovjetstater och därmed allt mer inkräktat på den tidigare säkerhetsordningen, men det har då handlat om bufferstater.

Ukraïna är emellertid ingen satellit, utan ryskt kärnområde, och därför en illröd linje för Moskva. Västs och Natos hållning är att det står varje land fritt att söka sin egen väg i att försvara sig, men det fungerade inte riktigt så när Kuba blev föremål för installation av sovjetiska robotar under Kubakrisen 1962. På samma sätt skulle USA aldrig godta att centralamerikanska länder faller inom ramen för Kinas militära engagemang, och Kina skulle inte heller godta att Taiwan blir en amerikansk utpost.

Därför blir det kraftmätning, där å ena sidan Moskva anser att den egna existensen är hotad, och å den andra Väst har plöjt ned så mycket kraft och prestige i projektet Ukraïna att man inte kan backa med hedern i behåll. Förnedring genom rysk totalseger är i det perspektivet så mycket lindrigare än att backa och hissa vit flagg.

Därför fortsätter skuggkriget i många år till, för att pajasar som Kallas, von der Liar och många lokala europeiska politiker alldeles har tappat förståndet och förskansat sig i skyttegravar och «situationsrum» för att utkämpa ett skuggkrig som för allt vad det är värt faktiskt inte angår Europa och dess medborgare.

Framförallt är det ett krig man aldrig kan vinna, och det enda man kan åstadkomma är att fördröja den givna utgången, på Ukraïnas och ukraïniernas bekostnad. Men som resonerat ovan kostar det även Europa dess plats i den första världen, och kontinenten riskerar att tappa så mycket mark att man får nöja sig med att hädanefter spela i division två. Superligan är vigd för USA och Kina, som är de som tjänar på denna konflikt, tillsammans med Indien och några till.

Ett efter ett faller Europas länder i den europeiska «dominoteori» som för närvarande torgförs av paranoida politiker och ledarskribenter.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Otillbörlig påverkanskampanj

Såvitt man kan förstå är Ungern en suverän stat med en regering som är demokratiskt vald med majoritet. Dess parlament har i demokratisk anda lagstiftat om att införa vissa inskränkningar i sexuella uttryck på allmän plats, i syfte att värna barns rättigheter att slippa utsättas för dylika uttryck – man kan jämföra med förbudet i Sverige att förevisa erotisk film på allmän plats.

Och såvitt man kan förstå är *2SHBTQIAP++ inte «mänskliga rättigheter», och deklarationen om mänskliga rättigheter nämner inte med ett ord att sådana rättigheter skulle föreligga. Mänskliga rättigheter är det bara Förenta nationerna som kan besluta om, i annat fall är det per definition inte sådana, utan möjligen «europeiska rättigheter». EU kan alltså inte införa rättigheter för hela världen, man har inte sådan makt.

Möjligen är det så att EU-kommissionen skulle vilja att *2SHBTQIAP++ vore mänskliga rättigheter, och att man betraktar dem som sådana inom unionen. Men man kan för den skull inte retroaktivt införa sådana rättigheter som allmänna i unionen, och särskilt inte påtvinga dem ett land som aldrig har godtagit sådana principer. I EU tas besluten med acklamation eller inte alls.

När den svenska högerregimen i en debattartikel angriper Ungern är man således ute i ogjort väder, dels för att man har alldeles fel i sak, men framförallt för att man lägger sig i en fråga som hör till den ungerska inrikespolitiken. *2SHBTQIAP++ är inte så som man anför «grundläggande värden» i unionen, nämligen för att de inte omhuldas av Ungern med flera stater. En vänsterliberal klick kan inte projicera sina egna värderingar på hela unionen, det fungerar inte så.

Frågan är av inrikes karaktär på samma sätt som den polska schismen kring abort. Vad vi i Sverige och vad andra medlemsländer tycker om detta är egalt, då EU inte är en federation och då nationer alltjämt är suveräna. *2SHBTQIAP++, abort med flera frågor är politiskt kött på demokratins skelett, frågor som är förhandlingsbara inom demkratins ramar, och inte i sig själv en del av demokratins ramverk så som en del alldeles felaktigt menar. Framförallt är de föremål för nationell deliberation och inte en del av EU:s ramar.

Kristerssons moderatregim borde städa framför egen dörr istället för att försöka framställa sig som godhetsapostlar i den inrikes debatten genom att angripa Ungern. Det finns i Ungern inget förbud mot att «älska vem man vill och visa det», som den töntiga devisen lyder, och inte heller att «älska vem man vill» ens mot betalning – till skillnad från Sverige, som med sin unika dårpippilag tillåter försäljning av sexuella tjänster men förbjuder köp av sådana, i direkt strid med Amnesty International med flera organisationers rekommendationer. Hororna är aldrig välkomna på Kristerssons bögparader.

Tidöregimen har nyligen förbjudit vissa uttryck på Onlyfans med flera plattformar, och närmar sig med stormsteg ett allmänt förbud mot pornografi, i direkt strid med demokratins fundamenta kring yttrande- och informationsfrihet. Man fängslar journalister och oppositionella dissidenter, och man ger särskilda bidrag till vänsterliberala medier i systembevarande ambition i direkt strid med EU-regler. För domstolarna gäller alltjämt den polska situationen, att det är regeringen som utser domare snarare än riksdagen, i direkt strid med EU-regler.

Ändå ser man aldrig Ungern i riktade kampanjer angripa Sverige för vare sig det ena eller det andra, nämligen för att den ungerska regeringen är fullt upptagen med att styra det egna landet och kontinuerligt förbättra för de egna medborgarna istället för att peka finger. Kristerssons moderatregim, som alldeles har försummat landets styrelse, borde ta lärdom.

Det Tidölaget håller på med är en form av otillbörlig påverkanskampanj, av ett slag som man vanligen själv önskar slippa från andra nationer och aktörer. Kristersson och hans skräckkabinett vill helt enkelt inte höra andra nationer kritisera de beslut som tas inom ramen för den svenska demokratin, och därmed borde han och hans hejdukar visa samma respekt vad gäller andra demokratier.

Kristerssons moderatregim får inte alls bukt med arbetslösheten, recessionen och kriminaliteten, och ägnar sig hellre åt att godhetssignalera och att peka finger mot andra.
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Europas militära överkapacitet

Västvärlden styrs för närvarande av riktigt sjuka människor, då krigspsykosen breder ut sig ohejdat och hökarna tar allt syre. Den lallande pajasen i Vita huset har fått sällskap av europeiska motsvarigheter i land efter land, men med något andra bevekelsegrunder.

I drygt tre års tid har man varit fullkomligt besatt av det ryska inbördeskriget i Ukraïna, en skärmytsling som nu resulterar i att länder i den förlegade militäralliansen Nato ska lägga fem procent av bruttonationalinkomsten på militärt försvar. Annars måste vi lära våra barn att tala ryska, som det fullständigt sinnessjuka skrämskottet lyder.

Till saken hör att Donald Trump har pläderat för denna nivå, under hot om att dra sig ur organisationen. Utan USA som garant står Europa naket, hävdar man, varför Europa måste dra sitt eget lass och sörja för sin egen säkerhet. För inte så länge sedan gapskrattade man åt Trumps förslag, nu implementerar man det.

Förvisso vore det alldeles utmärkt om Europa bleve självständigt och upphörde att vara en amerikansk marionett, och det vore passande så här åttio år efter krigsslutet att det ockuperade Tyskland äntligen finge sin frihet. Å andra sidan är ett Tyskland i recession i kombination med upprustning av Wehrmacht en syn man helst vill slippa se i repris, allra helst då den tyska diktaturen blir allt mer auktoritär, därtill med en allt mer hökaktig inställning till omvärlden.

Men här måste vi nog nypa oss i armen och känna doften av nybryggt kaffe innan vi fortsätter ner i denna psykos. I den praktiska verkligheten lägger europeiska Nato-länder nämligen redan tre gånger så mycket som Ryssland på sitt försvar, det efter att Ryssland ökat sitt utgiftstak till 7 % av BNI.

Om EU-Nato ökar sina utgifter till 5 % motsvarar det 1135 miljarder USD, alltså mer än vad USA lägger i dag. Ta in den siffran, ty den är helt ohemul. Den har inte i verkligheten att göra, eftersom Europa inte likt USA har 800 militärbaser och operationer över hela världen. Siffran motsvarar 7.5 gånger Rysslands budget.

Tanken att Ryssland skulle angripa ett Nato-land är i sig absurd, men det är den tankefiguren som för närvarande dominerar i mjuka hjärnor som Mark Ruttes och Kaja Kallas’. Ryssland har varken motiv eller förmåga därtill, utan det är en fabel hämtad från sagans värld. Detta redan i dag, under Europas befintliga kapacitet.

Man kan förvisso hävda att Ryssland har bättre produktionskapacitet, då man inte likt Europa har avindustrialiserat och då man kan framställa betydligt billigare på grund av skalfördelar. Europa har nackdelen av att ha mängder av mindre företag, vilket trissar upp priserna och gör europeiskt försvar så mycket dyrare. Men kvaliteten är samtidigt bättre än de ryska pjäserna.

Omvänt, om Europa ska skala upp sitt försvar innebär det att merparten av pengarna kommer att försvinna i byråkrati och luft, då upprustningen ska klimatanpassas, genuscertifieras, *2SHBTQIAP++-säkras, hållbarhetsförankras samt resultera i digra löner för personal och administration. Den friktionen finns inte i Ryssland, inte heller i Kina.

Icke desto mindre lär en sådan ofantlig upprustning ändå resultera i drastiskt ökad slagkraft och förmåga, och frågan är då vad Europa ska med all denna militära överkapacitet till? Försvara sig mot Ryssland kan man göra i sömnen med en sådan arsenal, varför man kan misstänka att Europa har börjat drömma om fornstora dagar då man dominerade världen.

Ska man i allt högre frekvens skicka fartyg med utrustning till Asien för att provocera Kina, så som många europeiska ledare har antytt? Ska Europa och Nato lägga sig i det kinesiska inbördeskriget och ta strid för provinsen Taiwan, så som många hökar har föreslagit?

Var finns den demokratiska legitimiteten bakom detta fascistoida stöveltramp? I vilka länder har man haft som vallöfte att öka försvarsutgifterna till ohyggliga fem procent samtidigt som man ignorerar recession, arbetslöshet, kriminalitet och andra för medborgarna mer trängande frågor? Europas sjuke män och fruntimmer är oss svaret skyldiga.

Kategorier
Asien Europa Politik USA

Iran ska ha en bomb

Man kunde kanske ha förväntat sig att tongångarna i Europa efter de oprovocerade israeliska och amerikanska angreppen mot Iran skulle likna dem efter den ryska aggressionen mot Ukraïna. «Vi står med Iran», iranska flaggor på kavajen, sanktionspaket riktade mot Washington och Tel Aviv samt omfattande leveranser av pansarskott, stridsfordon och robotsystem till Tehran. Ty den «regelbaserade världsordningen» och så vidare.

Men något stöd för folkrätten eller avståndstagande från «den starkes rätt» kan inte skönjas alls, utan tvärtom tar man i sedvanlig ordning parti för apartheidstaten Israels angrepp och de amerikanska okynnesbombningarna. «Israel har rätt att försvara sig», som den fåniga klichén brukar lyda.

Sverige tycks här raskt ha fått en ny utrikespolitik, i det att den (i alla bemärkelser) lille statsministern uttalat att för Sverige förblir det viktigt att Iran inte utvecklar kärnvapen, en utsaga som inte påträffas alls i nuvarande eller tidigare utrikespolitiska dokument, utan tycks vara en karbonkopia av den amerikanska hållningen. I Europa har den förvirrade skatan Kallas och marionetten Starmer uttalat exakt samma mantra.

Den utrikespolitiska deklarationen avhandlar visserligen Iran, men säger inget alls om någon bomb. Däremot påtalas flera gånger stödet för folkrätten i dokumentet, inte minst i dess inledning: demokratiska värderingar och folkrätten utgör ledstjärnor.

Angående situationen i Gaza betonas att folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras, och att det på sikt behövs en framförhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. Vidare framhävs generellt: Folkrätten, inklusive FN-stadgan, är en hörnsten i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.

Men om folkrätten är så viktig för Sveriges vidkommande – och det bör den vara, det är det enda skydd små länder har mot stormakter – måste man alltså upprätthålla den i varje ögonblick och inte göra skillnad mellan länder. I annat fall har man dumpat folkrätten och klargjort för omvärlden att den starkes rätt gäller – fritt fram för Ryssland att invadera, med andra ord.

Folkrättens tillämpning på Iran är att folket 1979 iscensatte en revolution mot den brittiskamerikanska marionettregimen, och att man därmed valde att gå sin egen väg i en islamisk republik. Om det kan man tycka vad man vill, det är vad majoriteten ville och vad majoriteten alltjämt omhuldar. Det är fullt möjligt att på en och samma gång ta avstånd från islam och dess avarter, och att försvara folkets rätt att välja väg.

Samtidigt ska man komma ihåg att den retorik som emanerar från Tehran har sin grund i långvarig västlig kolonisation och exploatering av Iran och Mellanöstern, och att de åtgärder man vidtar mot amerikanska och israeliska mål är en konsekvens av denna västliga aggression. Persien i sig självt har aldrig utgjort ett hot mot Väst och allra minst Sverige. Huruvida man ska benämna det som frihetskamp eller terrorism beror alltså på från vilken sida man betraktar saken.

Trängda stater tenderar att inta en tämligen hård och extremistisk hållning, och Iran är i detta avseende lika trängt som Nordkorea, Kuba och andra länder under västligt förtryck. Överlevnadsinstinkten blir primär och allt annat sekundärt.

För Nordkoreas del har denna situation inneburit att man har offrat allt på att utveckla ett kärnvapenprogram, naturligtvis inte för att anfalla andra utan för att freda sig mot amerikansk aggression. Nordkorea «fick inte» utveckla kärnvapen, men man gjorde det i alla fall, under hårda sanktioner från Väst. Därmed går landet säkert från amerikansk aggression, och tids nog kan man släppa paranojan och utvecklas till ett mer normalt land.

Iran har vacklat i samma ambition, eftersom man ändå har kunnat utverka avtal om att nyttja kärnenergi för fredligt bruk. Men med ungefär fyra års mellanrum tenderar förutsättningarna att växla, senast när Trump under sin första sejour vid makten helt sonika upphävde avtalet. Det finns ingen stabilitet att tala om i denna situation, vilket accentuerades under den senaste tidens oprovocerade anfall från Israel och USA.

För mullorna i Tehran innebär dessa ständiga skiften och de kontinuerliga ekonomiska tvångsmedlen att man frestas utveckla just det domedagsvapen Väst inte vill se, och man bidrar därmed till en ny nordkoreansk situation. Det går i praktiken inte att hindra ett land från att ta den vägen, med mindre än invasion och ockupation.

Skulle Iran använda ett sådant vapen mot Israel? Om man blir attackerad, ja, annars nej. Kärnvapen är per definition ämnade för avskräckning och kan inte användas offensivt mot andra kärnvapenmakter, eftersom det innebär ömsesidig utplåning. Innebörden av en iransk bomb är alltså att man därmed höjer insatserna för skurkstaten Israel att åter oprovocerat angripa landet. Tugget om att «utplåna Israel» är symboliskt religiöst och ska inte tas ordagrant.

Iran ska därför ha en bomb, för att det innebär att man uppnår en tillräcklig nivå av säkerhet för att man ska kunna utveckla sitt land efter en lång tid av exploatering, kolonialism och förtryck. Iran är ytterst en produkt av västerländsk rovdrift på olja och andra former av geopolitiskt förtryck, och den ordningen måste en gång för alla upphöra. Det är den centrala innebörden av folkrätten.

Iran måste även ha en bomb för att täppa till truten på västliga kolonialherrar, inklusive marionetten Kristersson i den amerikanska vasallstaten Sverige. Det har aldrig varit svensk utrikespolitik att tala om för andra länder vad de kan och inte kan göra, och den ordningen måste upphöra omedelbart.

Kristersson fortsätter att springa Onkel Sams ärenden.
Kategorier
Asien Europa Politik USA

Fredspresidenten Trump

Efter skurkstaten Israels oprovocerade angrepp mot Iran följer den amerikanska regimen efter med en likaledes oprovocerad bombmatta över iranska kärnanläggningar. Därmed återställs ordningen, och Trump rättar in sig i det långa ledet av amerikanska presidenter som inleder krig i främmande land.

Förenta staterna som idé bygger på kolonialismens, slaveriets och folkmordets principer, medan den moderna inkarnationen av USA ser sig som en «exceptionell» stat med globalt herravälde. De eventuella regler som man drar upp för den «regelbaserade världsordningen» gäller inte sheriffen, åklagaren och skarprättaren själv.

De som brukar yra om denna «regelbaserade världsordning» – sexord man uttalar för att visa underkastelse gentemot suzeränen – gaggar ofta även om att den «starkes rätt» inte får gälla, som i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna. Men den principen gäller helt plötsligt inte när USA – eller för den delen Israel – agerar, utan man är då utomordentligt snabb med att hitta en rad olika förevändningar.

Iran är ju en skurkregim, en islamistisk hierokrati som vill oss och främst den egna befolkningen illa. Det är USA:s fiende, och därmed vår och alla andra amerikanska vasallstaters, enligt de årliga rapporterna från den inrikes (!) säkerhetspolisen med flera organisationer. Trojkan Ryssland, Iran och Kina nämns som ett mantra, trots att ingen av dem har någon direkt bäring på Sverige och svenska förhållanden.

Så kan man mycket riktigt karakterisera Iran, men det ger för den skull ingen som helst rätt att inleda oprovocerade anfall mot landet. Folkrätten måste gälla lika för alla, i likhet med andra internationella fördrag, ty i annat fall har vi just inget annat än den starkes rätt. Man kan inte välja sina körsbär här, utan måste i alla lägen upprätthålla principen. Men det görs inte, allra minst av EU och USA, det bedrägliga Väst som alltid talar tvetungat.

Motivet för krigshandlingarna mot Persien sägs vara att Tehran utvecklar kärnvapen, vilket man inte har kunnat leda i bevis. Underrättelsetjänster är av annan mening, och det står sedan länge klart att Iran har förmågan, men avstår från att ta det sista steget. Men då man står under angrepp får man naturligtvis starka incitament att fullfölja, och därmed binder USA och Israel ris för egen rygg.

Händelseutvecklingen är för övrigt snarlik den i Irak, då Dubya Bushs regim inledde en fullskalig invasion med hänvisning till att Bagdad utvecklar «massförstörelsevapen», en utsaga som visade sig vara genomfalsk. Utrikesminister Colin Powell visade för ändamålet upp en påse tvättmedel i FN-kammaren för att försöka övertyga medlemsländerna om att Saddam Husseins farliga regim utvecklar kemiska vapen. I själva verket var Husseins sekulära regim en stabiliserande faktor i Mellanöstern, och med invasionen släppte man lös terrorn och massmigrationen.

We will measure our success not only by the battles we win but also by the wars that we end. And, perhaps most importantly, the wars we never get into. My proudest legacy will be that of a peacemaker and unifier. That’s what I want to be. A peacemaker and a unifier.

Men med Trump skulle det ju bli annorlunda. I sitt installationstal försäkrade han sina landsmän och världen om att hans eftermäle skulle präglas av hans roll som fredsmäklare. Under valrörelsen lovade han symboliskt att avsluta det ryska inbördeskriget inom tjugofyra timmar samt sätta stopp för fientligheterna i Mellanöstern.

Framgången låter dock vänta på sig, och istället för att mäkla fred skickar han nu B-2-bombare mot Iran. Det är uppenbart att han har blivit övertalad av Pentagon att förfara så och det är inte Trump själv som styr fullt ut. Med Sleepy Joe Biden hade man bara behövt lirka fram ett formellt jakande, medan Trump ändå är vid sina fulla vätskor. Icke desto mindre innebär det att hans gloria redan har solkats, och att en spricka har uppstått i MAGA och bland Republikanerna.

We will be a nation like no other. Full of compassion, courage and exceptionalism. Our power will stop all wars and bring a new spirit of unity to a world that has been angry, violent, and totally unpredictable.

Det krigiska Europa kan dock komma att uppvärdera Trump nu när han agerar som alla andra amerikanska presidenter. Nu känner man igen sin överbefälhavare, och det kan mycket väl hända att den norska Nobelkommittén under Stortingets och ytterst Washingtons inflytande framkastar Donald Trump som årets pristagare, i likhet med snilledraget att ge krigspresidenten Obama den äran. Ty i Europa är fred det samma som krig, i orwellsk mening.

Hur detta ska sluta är dock inte gott att veta. Krig är lätt att inleda, men desto svårare att avsluta. Det är den läxa Trump borde ha dragit av sina föregångares evighetskrig, inte minst i Mellanöstern.

Iran kan aldrig vinna ett krig mot sådana övermäktiga fiender, men man kan inte heller besegras. Regimen kommer inte att falla, men däremot riskerar konflikten att eskalera som fallande dominobrickor. Troligen kommer man att vedergälla mot amerikanska baser, vilket ger incitament för ytterligare amerikanska bombningar, och småningom trampar amerikanska stövlar på den iranska backen. Historien upprepar sig aldrig, men har vissa mönster som ständigt går igen.

Som tidigare har framkastats i analys vinner Kina på denna händelseutveckling, då USA än en gång bakbinds av meningslösa konflikter på annat håll. Detta visste Trump när han installerades, men icke förty dras han in i denna malström, och därmed grusas hans förhoppning om att göra USA mäktigt igen. Det enda han åstadkommer är nämligen att yttermera cementera den amerikanska skurkstatens grundmurade rykte som krigisk mobbare och obotlig hegemon.