Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kina Politik USA

Xina vinner

Den allt mer irrelevanta diskussionsklubben G7, som omfattar Västvärldens mäktigaste nationer, har sammanträtt i wokeismens högborg Kanada. Den skriftliga sammanfattningen nämner inte Kina i direkta ordalag, men Uschela von der Liar gjorde ingen hemlighet av att man har udden riktad åt det hållet, och hade för dagen tagit med sig en magnet för att symbolisera problematiken.

Länderna vill alltså samordna sina krafter så att man kan återuppta brytning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller samt tillämpningar därav, som ultrastarka magneter, i linje med EU:s och USA:s tidigare uttalade ambitioner. Men det är att följa John istället för att gå i täten, samtidigt som Väst inte har någon rimlig möjlighet att komma ikapp.

Väst leder alltså inte längre, utan följer, varför man etablerar batterifabriker och annat över hela kontinenten. Men när man väl kommer på banan om något decennium är loppet redan kört, och Xis Kina står som odiskutabel segrare – då är det med säkerhet någon annan teknik som är à la mode, med Kina i ledartröjan.

Problemet med G7 är att man lever i en villfarelse, som en restpost av en svunnen tid då man med sin styrka kunde dominera världen. Man har inte längre den styrkan, vilket särskilt Donald Trump har fått erfara med sina tariffer. Det går alltså inte att på det sättet försöka domptera världens överlägset starkaste industrination Kina, utan det får omedelbart negativa konsekvenser.

På samma sätt förhåller det sig med EU:s nyfunna protektionism. Merkantilistiska metoder fungerar bara när man har ett tekniskt försprång och övertag, vilket man inte längre har. Det liknar istället allt mer situationen bakom den andra sidan järnridån under kalla kriget, då Trabant, Lada och Volga tillverkades i en skyddad verkstad, med resultat att kvaliteten lämnade mycket i övrigt att önska.

Ambitionen att innesluta Kina med protektionism, tullar, sanktioner, exportkontroll och annan «economic coercion» fungerar alltså inte, eftersom bumerangen kommer i retur på momangen och orsakar stor skada i ekonomin. Det fungerar inte ens med den ryska mikroekonomin, så varför man skulle ha framgång med världens verkstad och världens i realiteten största ekonomi är skrivet i stjärnorna.

Och även om Trump har haft som målsättning att bli kompis med Putin för att kunna rikta alla USA:s krafter mot Kina, verkar den ambitionen nu komma rejält på skam. Dels för att Putin inte har någon anledning att sluta kriga så länge man har framgång på slagfältet, och dels för att det barkar åt ett nytt storkrig med amerikanskt deltagande i Mellanöstern, denna gång med Iran.

Det innebär att fokus flyttas från Kina, som då får ännu en period att verka i det tysta, yttermera stärka sin ekonomi samt förstås rusta i proportion till sin ständigt ökade inkomst. Xina vinner igen, medan det amerikanska imperiet avskaffar sig självt i en grand finale av evigt krig, intern politisk kalabalik och inrikes instabilitet. EU bör ta lärdom och välja samarbetets väg framför konfrontation.

Kina rustar och väntar in den amerikanska provokationen.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Magnettorsk

Trump har plötsligt slut på magneter, och delar av den amerikanska industrin står i begrepp att stänga ned. Samma sak sker i Europa, men kanske mer som en sekundär effekt än avsikt. Det är för att Kina har infört exportkontroller på sällsynta jordartsmetaller och produkter av sådana, som magneter.

Varför har Kina gjort det? För att den andre killen införde 145 % handelstullar mot Kina, och även för att dennes företrädare Sleepy Joe Biden införde exportkontroller kring chips och annan halvledarteknik samt förbjöd Huawei med flera från att verka i USA.

Beijing har väntat länge på att slå tillbaka i hopp om bot och bättring, men sådan kommer uppenbarligen inte. Tvärtom blir kraven ständigt värre, och det är uppenbart att USA vill Kina mycket illa. Därför agerar Kina, och därför måste Kina agera.

Och därför har Trump nu tröttnat på att vänta på det telefonsamtal som aldrig kommer från Xi, och istället själv ringt upp. Han har återigen blinkat först, och tvingas nu förnedra sig genom att be på sina bara knän om att Kina ska lätta på trycket. Ömsesidiga möten i respektive land ska således äga rum.

Jordartsmetallerna är inte så sällsynta som namnet antyder, utan finns överallt på jorden. Men dels är de så utspädda att det krävs stora resurser för att utvinna dem, varför man helst vill ha så tät ansamling som möjligt. Och dels är det själva raffineringen som är den avgörande delen, den som Kina mer eller mindre har monopol på.

Väst lade ned sin egen brytning och raffinering för att istället utlokalisera verksamheten till Kina, av såväl miljö- som ekonomiska skäl. Alltså kunde man även peka finger mot Kina för att man släpper ut så mycket skit när man tillverkar åt Väst, i sedvanlig arrogans.

Men nu står man med rumpan bar, och det skulle ta ett decennium – minst – att få till stånd även den mest anspråkslösa återindustrialisering i detta fält. Lönsamt kommer det aldrig att bli, utan sådan raffinering skulle mångdubbla priserna på sagda metaller och produkter i ett slag.

Tills vidare är man därför beroende av Kina, och det är därför Trump ska åka till Beijing för att slå en koutou inför kejsar Xi. Huruvida von der Liar gör samma sak återstår att se, men man kan ana att Bejing delvis vill sätta en smula press även på EU för att Bryssel inte ska få för sig fler dumheter, exempelvis fler tullar kring kinesisk grön teknik.

Det är inte så att detta kommer som en klar blixt från himlen, utan är ett sedan länge välkänt faktum. Varför man ändå utmanar är därför en gåta, och kanske hade man hoppats på att Kina i vanlig ordning skulle ta den smisk som kommer från de forna kolonialherrarna. Men även Kina har en smärtgräns, och den är nu nådd.

Kina är nu den vuxne i rummet – enkannerligen när man betraktar den fars som nu pågår i Washington mellan Musk och Trump – och lär därför vara benäget att göra upp, under förutsättning att det är någorlunda rimliga villkor. Man gör kalkylen att man ändå vinner på längre sikt, medan Trumps horisont är betydligt snävare. Men det är USA som har den största pressen på sig.

Kategorier
Europa Politik Ryssland

Ukraïnsk terrorism

Skadeglädjen hos svensk statstelevision och vissa politiska bedömare går inte att ta miste på, efter att ukraïnska drönare orsakat skador på ryskt flyg. I vanlig ordning stödjer man sig enbart på ukraïnska källor, sådana som brukar hävda att man inte har några egna förluster medan Ryssand har förlorat en miljard man och står på ruinens brant under en dödssjuk Putin.

I verkligheten förefaller skadorna ändå vara ganska begränsade, men tillräckliga för att motivera en omfattande hämnd – man drar sig till minnes det japanska angreppet mot Pearl Harbor, vilket småningom blev slutet för kejsardömet när man ådrog sig den amerikanska vreden. Samtidigt visar det att Ukraïna nog inte vill ha fred när man dagen innan «fredssamtal» iscensätter en sådan attack.

Flygplan må vara giltiga militära mål, även långt borta i Sibirien, men det samma kan nog inte sägas om att sabotera civil infrastruktur, som att spränga broar och tåg, händelser som ägde rum samma dag. Det är då fråga om ukraïnsk terrorism med dödlig utgång, men i statstelevisionen försvarar den höggradigt korrupta statsreportern Elin saken med att Ryssland minsann terroriserar Ukraïna med robotar och drönare, samtidigt som händelsen tonas ned i övrigt.

En sådan eskalering kan emellertid aldrig sluta bra, utan lär resultera i mer brutal krigföring från båda sidor när prestigen och vreden trappas upp. Ryssland har alltjämt den större eldkraften att sätta in, och det förefaller som att Kiev verkligen vill att så ska ske.

Samtidigt riskerar man att skadskjuta den egna saken, då terrorism inte ses med blida ögon av alla i Väst. Exempelvis har det orubbliga stödet för den israeliska apartheidstaten skakats i sina grundvalar efter att man högst medvetet låtit barn svälta ihjäl genom att hindra hjälpsändningar, ett pågående folkmord som har fått länder som Frankrike att ompröva sin hållning kring Palestina.

En sådan omprövning skulle mycket enklare kunna ske kring Ukraïna, eftersom det är en stat som man normalt inte har sympati för. I propagandan kallas det för en «demokrati», men riktigt samma tongångar hade man inte innan krigsutbrottet. Alla vet nämligen att Kiev-staten i grunden är av samma skrot och korn som den ryska, ett brödrafolk med samma kultur och bakgrund, en korrupt stat med omfattande brister.

När Zelenskyj visar sitt rätta ansikte och genomför dylika terrorattacker lär han successivt tappa anhängare, eftersom sådana metoder aldrig kan godtas. Då skulle man lika gärna kunna stödja Hamas med ungefär samma argument, men det är det nog bara Klimat-Greta och den yttersta vänstern som gör – vilket inte hindrar att man måste ta ännu störrre avstånd från judarnas folkmord.

Faktum är att det nog är hög tid för envar att se Ukraïna för vad det är, istället för att sprida amsagor om att det skulle vara en västlig demokrati av vårt snitt, eller «en av oss». Kiev kommer aldrig in i den europeiska värmen med mindre än att man radikalt stöper om den egna nationen och uppfyller kriterierna, ett projekt som skulle ta ett halvt sekel i anspråk att genomföra.

Den egentliga orsaken till att man omhuldar Ukraïna är för att man redan har plöjt ned så mycket resurser i att orsaka färgrevolution och locka landet från den ryska sfären. Man vill inte släppa ambitionen att expandera den västliga sfären allt närmare Moskva, och i det spelet får ukraïnarna tjäna som bondeoffer utan egentligt värde. De «slåss för oss», som man säger, men är terrorism verkligen «vår sak»?

Europas Castro – hur länge håller populariteten?
Kategorier
Asien Europa Kina Politik Taiwan USA

Papperstiger om Taiwan

Den amerikanska skurkregimen hotar hela världen med handelstullar, men vill samtidigt vara «allierad» med samma länder gentemot Kina. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop, och den förvärras av att jänkarna ömsar skinn vart fjärde år och därmed svänger fram och tillbaka i sina ståndpunkter.

Under Shangri-La-dialogen i Singapore levererade försvarsminister Pete Hegseth således en drapa mot «Communist China», och menade – tvärtemot sin företrädare Lloyd Austin förgående år – att Kina står i begrepp att «invadera» provinsen Taiwan. Regionens länder uppmanades att ta rygg på USA, samtidigt som en varning utfärdades om att ett krig om Taiwan skulle få förödande konsekvenser för hela världen.

Kina, som inte har någon högre representation vid Shangri-La, står å andra sidan för stabilitet i såväl politik som relationer, och regionen föredrar nog sådan stabilitet framför den förvirrade amerikanska hållningen. Inte minst erbjuder Kina handel och investeringar i mått som USA inte kan matcha, vilket i slutändan avgör frågan.

Avseende Taiwan sker ingen invasion med mindre än att Taiwan väljer självständighetens väg, antingen genom formell deklaration eller via förändring av konstitutionen, eller att USA etablerar närvaro på ön. Det blir i så fall USA som provocerar fram det krig man vill ha, men ett sådant kan inte göra något annat än att förstöra Taiwan och dess demokrati i grunden.

Hegseth betonade även att det amerikanska imperiet inte avser släppa sin hegemoniska roll i regionen, och att man inte kommer att låta Kina dominera. Men under de förutsättningarna lär det förr eller senare bli skarp konflikt, och Kinas allt starkare militär kommer därför småningom att sparka ut USA ur «Indopacifien». Det vore inte en dag för tidigt, och för allt vad det är värt matchas Hegseths skarpa ord inte längre av den fysiska verkligheten – det är en papperstiger som ryter.

En märklig vapendragare till Hegseth finns på plats i form av den svenska moderatregimens Pål Jonson, den lille försvarsministern som av någon anledning tror att Sverige har något med «Indopacifien» att göra. Några tal finns inte att tillgå för den typen av C-rankade dignitärer, men han säger sig ha retat upp Kina genom ett utspel om «folkrätten».

Jo, men Jonson behöver nog gå en kurs i folkrättens elementa, eftersom han förefaller betrakta Taiwan som ett «land», stick i stäv med internationell rätt och praxis. Det är en aggressiv utrikespolitisk hållning som mest är ägnad att skada relationen med Kina, vilket nog inte är i överensstämmelse med regimens uppdrag att verka för svenska folkets bästa.

I ett folkrättsligt perspektiv angår det kinesiska inbördeskriget och dess förlängning i nutiden ingen annan än de två kontrahenterna själva, och det är således upp till kineserna på vardera sidan sundet att avgöra hur man vill bilägga tvisten. Det kan ske fredligt, med bevarande av autonomi och demokrati för Taibei, genom att Taiwan formellt uppgår i Folkrepubliken, eller det kan ske med våld, varvid autonomin och demokratin upphör.

USA har i egenskap av imperium förstås aldrig respekterat folkrätten – det är bara att lista alla dess krig, från Vietnam till Irak, för att inse det – men för en liten nation som Sverige är den och har alltid varit en grundbult. Sverige ska därför fortsätta att betrakta Kina som ett land, och framförallt ska Sverige inte bidra till fler spänningar i regionen. Regimen bör tackla arbetslösheten, gängkriminaliteten och andra inhemska problem, inte mopsa upp sig mot länder på andra sidan klotet.

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Maktdelning i praktiken

En federal handelsdomstol har plötsligt slagit ned på Donald Trumps handelstullar och effektivt ogiltigförklarat dem. Man menar att principen om nödvärn inte är tillämplig och inte ger presidenten befogenhet att inleda handelskrig mot hela världen, utan han behöver alltjämt kongressens godkännande.

Nu kontrollerar Trump förvisso kongressen, så det tillståndet kan han hämta in om han vill, även om det blir mindre manöverutrymme om han inför varje utspel måste ha en debatt om det i kammaren. Han kan förstås ta utspelet först och därefter förankra det, givet den majoritet partiet har.

Därför lär bakslaget bli kortvarigt, och så även yran på börserna. Handelskriget fortsätter, men kanske under mer ordnade former. Vita huset har därtill överklagat beslutet, men det lär inte nå Högsta domstolen förrän långt in i mandatperioden.

Men det viktiga här är att händelsen effektivt punkterar den märkliga retorik som emanerar från europeiska vänsterorganisationer- och figurer om att den amerikanska demokratin skulle vara «död» bara för att Trump har valts av det amerikanska folket, eller att USA skulle ha antagit en bana av «fascism». Istället är det maktdelningsprincipen som här kommer till uttryck och effektivt demonstrerar att USA:s institutioner står pall.

Sådan maktdelning som vi inte har i Sverige och många andra europeiska länder, där «folksuveränitetsprincipen» har företräde. Vän av ordning minns säkert den så kallade gymnasieamnestin, då regimen ville ge tusentals afghanska hazarer uppehållstillstånd, skäggbarn utan giltiga papper och utan asylskäl. Lagrådet sågade lagen längs med fotknölarna, men eftersom rådet inte har någon vetorätt eller annan makt, struntade regimen i det.

Och det var varken första eller sista gången, utan det är så det brukar gå till. Den socialdemokratiska – och därmed borgerliga – uppfattningen är att Sverige inte ska styras av teknikaliteter eller expertgrupper, utan av den regering som den «folkvalda» (partivalda) riksdagen nominerar. Det är folksuveränitetsprincipen, så som den uttrycks i regeringsformens portalparagraf: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Men därmed finns inga som helst spärrar mot maktmissbruk, exempelvis om Sverige skulle odla en ny Adolf Hitler eller kanske en ny Stefan Löfvén, utan regimen kan göra som den vill, med gummistämpelparlamentet i riksdagen under partipiska och partimajoriteter. Det är också det vi ser hända kontinuerligt, när regimen ständigt petar hål i grundlagen och urholkar fri- och rättigheter, inte minst på yttrandefrihetens område – det finns ingen motkraft i form av en självständig konstitutionsdomstol.

Därför är det den amerikanska demokratin som alltjämt är det principiella och praktiska föredömet, oavsett vilken figur som sitter i Vita huset och oavsett det faktum att USA är en skurkstat på den internationella arenan. USA som idé är alltjämt värd att beundra, en produkt av upplysningstidens ideal.

Detta medan demokrati i ordets egentliga mening nog inte kan sägas existera i Sverige och Europa – med undantag för mönsterdemokratin Schweiz. Demokrati fordrar nämligen maktdelning och ett minimum av vissa fri- och rättigheter, men de senare är numera så urvattnade att de saknar praktisk mening, medan den förra aldrig har existerat.

Det är därför man ska benämna regimen för regim, i praktiken en diktatur som utan debatt eller laglig prövning kan klubba en ny säkerhetsordning under en eftermiddag och gå med i en försvarsallians utan någon som helst politisk debatt, remissrunda eller annan demokratisk process. Även då hävdades «nödvärn», men här fanns alltså ingen konstitutionsdomstol som kunde lägga in sitt veto mot den folksuveräna regimen.