Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Politik Teknik

Kärnkraftsnationalismen

Vänstertomtarna vid Göteborgs universitet har klämt ut en rapport om «kärnkraftsopinionens ideologiska förankring», i vilken man söker belägga tesen att nationalistisk ideologi är en drivkraft bakom den allt större positiva synen på kärnkraft. Det är alltså inte bara högern i allmänhet som anses vara positiv, utan i synnerhet sverigedemokratiska väljare.

Med en smula multivariat regressionsanalys tror man sig kunna finna ett samband mellan positiv syn på kärnkraft och sådant som en flyktingkritisk inställning samt negativa tankar kring mångkulturalism. Däremot etablerar man ingen förklaringsmodell kring det påstådda fenomenet.

Det överlämnar man istället till vänsterkommunistiska statstelevisionen SVT att reda ut, genom att låta statsreportrar berätta om det akademiska fyndet och att intervjua klängrankorna vid SOM-institutet om deras «teorier» kring sambanden. För de vänsterblivna statsmedierna är det just kopplingen till nationalism som är intressant.

Detta för att nationalism är ett skällsord i dessa kretsar, varför man flitigt nyttjar ordet i propagandan, särskilt i dess än mer pejorativa form «högernationalism», som man klistrar på allt man ogillar. Det sker ofta med övertydlig betoning och förstärkning, och även sådan emfas är ett element i propaganda – var har man lärt sig detta?

Under alla omständigheter kan vi avfärda både denna studie och det åtföljande statstevereportaget som ideologisk smörja. Detta för att kärnkraft per definition är ett nationalistiskt projekt, även om stora företag i vissa länder numera satsar på egna reaktorer för att kunna säkerställa driften av datacenter av olika slag, inte minst de kraftslukande AI-klustren.

Till yttermera visso är det ett «vänsternationalistiskt» projekt, då det var Socialdemokraterna som var drivande i uppförandet av kärnkraft. Det var på den tiden då vänstern var en nykter och frihetlig rörelse som tjänade nationens och svenskarnas intressen, men sedan dess har förfallet varit omfattande.

Det delar av högern gör – i alla partier i samma utsträckning – är att plocka upp den tråden i en tid som präglas av energikris och återknyta till en forna ideologisk ståndpunkt. Det sker dessutom i alla länder, och kärnkraftens renässans har mer med verklighetens behov att göra än med ideologi. Det är en pragmatisk inställning.

Ideologin finner vi istället bland just den vänsterblivna wokeistiska rörelsen, kommunisterna i VPK och de rödgröna partierna, statsmedier och inte minst universitetsvänsterns akademiker, för vilka «klimatet», fortsatt massinvandring och så vidare är viktiga frågor. Paradoxen har samtidigt att dessa skogsmullar sedan 1980-talets antikärnkraftskampanj är fortsatt emot den renaste energikälla vi har, utan att ha några realistiska skäl till det.

Vad som sker nu är att Sverige och Europa är på väg att nyktra till efter en långvarig period av LSD-inspirerad rödgrönrosa törnrosasömn, under vilken man har lagt ned kärnkraften och därmed avhänt sig energibasen för industrin och därmed konkurrenskraften gentemot omvärlden. Man har åter kommit till insikt om att graden av energiutnyttjande står i proportion till motsvarande nivå på en civilisation och dess industriella styrka, och man noterar att länder som Kina och USA investerar kraftigt, inte bara i traditionella fissionsreaktorer, utan även i thoriumreaktorer och forskning kring fusion. Enbart vindsnurror förslår helt enkelt inte.

Sverige och Europa har frivilligt avhänt sig sin kompetens kring kärnenergi, och står nu med rumpan bar. Energiförsörjningen är obalanserad, elpriserna svajar betänkligt och industrin går knaggligt, samtidigt som samhällsproblemen växer. I det läget behöver man nog inte vara nationalist för att inse behovet av stabil och billig baskraft, för att trygga industrins behov och den fortsatta välfärden.

Sverige och Europa har sovit länge. Det är hög tid att vakna upp, om det inte redan är för sent.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland USA

Amerikansk förtroendekollaps

Vilket land är mest demokratiskt och mest populärt, och vad gäller för motsvarande länders ledare? Det beror på vem man frågar, men på global nivå är resultatet nog överraskande för många. I alla fall om man frågar allmänheten istället för att konsultera statsvetare.

Danska organisationen Alliance of Democracies har sammanställt sitt årliga perceptionsindex över världssamfundets syn på världens länder, med resultat att USA störtdyker i ranking som följd av Donald Trumps installation som president. Faktiskt finns här samsyn med statsvetarna, som menar att USA inte längre är en demokrati.

USA tappar stort i anseende under Trump.

Det är naturligtvis nonsens, eftersom den amerikanska demokratin står stark och fungerar precis som avsett. USA har till skillnad från länder som Sverige maktdelning och en konstitutionsdomstol med vetorätt, varför Trump inte kan göra något som faller utanför konstitutionens ramar. Våldsapparaten tjänar också konstitutionen snarare än presidenten, även om den senare är överbefälhavare.

Det beror förstås även på vad man menar med demokrati, och även här är statsvetarna inte särskilt konsekventa, och inte heller speciellt neutrala. Det är samma vänsterfalang som dominerar i det facket som eljest, vilket är orsaken till att man nedgraderar USA:s ställning. Dessutom flyttar man hela tiden målstolparna, varför demokratins definition förändras över tid.

Trump har inte utsikter att vinna någon popularitetsmätning.

Under alla omständigheter har Donald Trump negativt förtroende världen över, och som en följd även USA. Landet placerar sig numera i negativt spektrum, jämsides med Ryssland, medan en rival som Kina landar i positivt territorium.

Förtroendeunderskottet för Trump är närmast globalt, medan meningarna är mer delade avseende Xi Jinping och Vladimir Putin. Den förre har mestadels positivt förtroende, men dissas stort av européerna, vilket ger den där märkliga diskrepansen mellan Europa och världen i övrigt. Europa har negativt sentiment för samtliga tre globala aktörer.

Universell avsky för Trump, västlig avsky för Putin och europeisk avsky för Xi.

Även Putin ogillas i Europa, men dessutom i Amerika, men mindre så i Asien. Det visar att det «globala Syd» har en helt annan uppfattning än Europa och Väst, inte minst avseende kriget i Ukraïna. Europa står här perplext över att man inte får med sig resten av världen i sina sanktioner och sin ekonomiska krigföring mot Ryssland, samtidigt som Europa förstås bryr sig mindre om konflikter i Myanmar, Jemen med flera länder.

Den globala allmänhetens uppfattning om vilka länder som är demokratiska skiljer sig väsentligt från den gängse bilden, där Väst målar upp sig självt som en demokratisk fyrbåk i jämförelse med den barbariska världen i övrigt. De gängse ledarnationerna i Norden toppar förvisso även denna lista, men Europa i stort och förstås även USA hamnar mestadels på rött.

Världsbefolkningens syn på länders grad av demokrati.

Kina får däremot en grön nyans, vilket nog inte beror på dess ringa politiska pluralism. Men om kriterierna är regeringsduglighet, meritokrati och transparens, hamnar man i de högre skikten och därmed sammanlagt på en god position.

Betydelsen av det är bland annat att Kina har momentet och initiativet i det globala geopolitiska spelet, och att USA:s ambition att försöka ringa in landet med hjälp av andra aktörer är tämligen utsiktslös. Vita huset borde fundera över en annan strategi.

Kina har en stabil regering som levererar och därför åtnjuter högt förtroende. Europa och USA har å andra sidan stort underskott, just för att man inte levererar och för att folket i allmänhet saknar förtroende för politiker.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Segerdagen

Västeuropa högtidlighåller vanligen slutet av andra världskriget den åttonde maj, men på grund av skilda tidszoner firar man istället denna så kallade segerdag i Ryssland dagen efter. Åttio år har alltså gått sedan det fasansfulla andra världskriget, och vi har haft en lång tid av fred, men nu börjar vi se en upptrappning som lutar åt en ny storkonflikt vad det lider.

På sina håll pekar man gärna finger mot Ryssland för att vara den aggressiva parten, men det är för att man helt enkelt inte vill erkänna de omständigheter som ligger till grund för Moskvas agerande. Det gäller framförallt Natos expansion österut och den säkerhetsrisk denna utgör för Rysslands vidkommande. Sådan smygexpansion är för övrigt av gammalt datum, och förekom redan under Kubakrisen 1962.

Nu är Ryssland knappast någon fredsduva eller något oskyldigt lamm, och verkligheten är vanligen mer grå i nyans än den svartvita kontrast som brukas i retoriken. Röda armén tog visserligen kål på Hitler och lade grunden för att besegra Nazityskland, men ingick samtidigt en pakt med aggressorn innan man själv blev angripen.

Det är av detta skäl man behöver en pålitlig säkerhetsdoktrin som båda parter kan förhålla sig till, samt förstås en tillräckligt avskräckande militär förmåga. Men den doktrin som gällde under kalla kriget har alltså naggats i kanten genom Natos expansion, och med Ukraïna som medlem skulle man ha platt mark och fri väg den korta distansen till Moskva. Härav dagens oroligheter.

En annan skillnad är att Väst nu för ett ekonomiskt tvåfrontskrig mot såväl Ryssland som Kina, med resultat att de båda makterna närmar sig varandra. Det är egentligen inga såta vänner, utan har länge varit som katt och hund. Men omständigheterna är nu sådana att man har mer att vinna på en enad front gentemot Väst.

Man kan här dra sig till minnes att Henry Kissinger och Richard Nixon 1971–72 närmade sig Kina och småningom etablerade diplomatiska relationer, dels för att man ville ha med det väldiga landet i den globala ekonomin och få åtkomst till dess marknad, men framförallt för att innesluta Ryssland, en strategi som småningom bar frukt.

Bland andra Trump har insett att man inte kan ta sig an båda dessa stormakter samtidigt, vilket är varför han så snabbt som möjligt vill avsluta kriget i Ukraïna och så att säga neutralisera Ryssland med löften om handel och slopade sanktioner. Därmed skulle USA kunna rikta alla krafter åt att innesluta Kina, den avsevärt starkare av de två.

Men en sådan «omvänd Kissinger», som man kallar det, har få förusättningar att lyckas, eftersom det i dag inte föreligger någon konflikt mellan Ryssland och Kina som under 1970-talet sinosovjetiska splittring. Tvärtom är relationerna utmärkta, även om det inte är fråga om en allians – Kina ingår aldrig sådana.

Men Väst har kastat tärningen, och nu har man bara att skörda konsekvenserna. Kina kan egentligen inte stoppas, bara fördröjas något, men det vore samtidigt bra om man kunde hålla Moskva och Beijing någorlunda separerade. Det är en farlig kombination under de fientliga omständigheter som föreligger i dag, med massiva sanktionspaket och andra former av «economic coercion» från Västs sida, just sådana faktorer som ofta leder till konflikt.

Härav ser vi nu en stor kinesisk trupp delta i paraden i Moskva, samtidigt som Xi Jinping bedyrar vänskapen och menar att de båda länderna gemensamt kan förändra den nuvarande världsordningen under västlig hegemoni. Om en sådan längre existerar, vill säga, eftersom Trump på helt eget bevåg är i färd med att rasera den.

Det är ett omen vi kunde vara utan, och bättre vore att engagera Kina i handel och annat utbyte samt att vara ett exempel för demokratiskt styre, på det att landet frivilligt och utan tvång och pekpinnar kan ta till sig sådant som är gynnsamt – kattismen. Men istället driver vi Xi rakt i armarna på Putin med sinnessjuka handelstullar, sanktioner och andra fientligheter.

Kinas produktionsförmåga i kombination med Rysslands krigsmaskin är ingenting som gynnar fred, särskilt inte för Europas vidkommande. Man har tagit sig vatten över huvudet, och måste tänka om innan det är för sent.

Kategorier
Europa Kina Politik Xinjiang

Transeurasisk axel

Kina och EU firar femtio år av ömsesidiga relationer, vilket från den kinesiska sidan har resulterat i ett tillbakadragande av reciproka sanktioner mot EU-parlamentsmedlemmar med familjer. Bryssel har ännu inte svarat på inviten, och säger sig inte heller vilja gå i den riktningen förrän situationen i Xinjiang förbättras.

Vad man menar med det sistnämnda är oklart, då de berömda omskolningslägren inte är aktiva sedan 2017, och då det knappast finns någon grund för sanktioner mot regionen. Tvärtom skadar den västliga politiken mot Xinjiang framförallt uiguriska bönder och företagare, och är således allldeles kontraproduktiv.

De kinesiska motsanktionerna är en anledning till att det gemensamma investeringsavtalet CAI aldrig ratificerades av Bryssel, och Beijings invit är således ett försök att skaka liv i den processen. Under globalt amerikanskt handelskrig söker alla aktörer nya vägar, och det vore förstås ett fatalt misstag av EU att inte skaka den utsträckta handen.

Ty i andra änden finns Vladimir Putin, som lagom till segerdagen föräras med ett kinesiskt statsbesök. En transeurasisk axel kommer med visshet att stärkas, och frågan är bara vilken. Om Europa nobbar Kina blir resultatet att banden mellan Moskva och Beijing stärks, vilket kanske inte är i EU:s egentliga intresse.

Själv är bäste dräng, tycks man dock resonera i Bryssel, under den förvirrade skatan Kallas’ ledning. Man tror sig i all högfärdighet vara så mycket förmer än andra, men i själva verket står man numera ensam när den transatlantiska länken har brustit.

Kina är i denna nya världsordning den stabila och pålitliga parten, varför det vore klokt att stärka banden. Vill man även hålla Ryssland i schack bör man i än högre utsträckning knyta band med Zhongnanhai, för att tillförsäkra båda parter en stabil handelsrutt. Det är för Kinas vidkommande A och O, alfa och omega, medan relationen med Putin är underordnad.

Därför bör EU reciprokera genom att ta bort alla sanktioner, varvid Beijing fullföljer. Därmed kan aktivister i forskarens förklädnad, som svensken Björn Jerdén, åter resa till Kina, vilket kanske underlättar för detta klientel. Men framförallt kan de båda parterna lägga allt gräl åt sidan och istället ägna sig åt att stärka banden och öppna upp respektive marknad för varandra, för att fylla tomrummet från den amerikanska dårens tullar.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Ryssland Taiwan

Palestina, Ukraïna, Taiwan i medier

Så kallad «frivillig förflyttning» av Gazas medborgare ska bana väg för permanent israelisk närvaro på den lilla kvarvarande remsan av det som har utgjort palestinskt hemland i två tusen år. «Jaså, såpass?», kväder gammelmedier, bara för att raskt fokusera på melodifestival och annat.

Här finns liksom inte det där märkliga tänket kring «fullskalig invasion», eftersom Mellanösterns enda ockupationsmakt alltid får hållas med sina ständiga brott mot mänskligheten. Ty «förintelsen», «antisemitismen» och så vidare, som om de oförätterna skulle ha någon som helst bäring på saken. Vi kan hur som haver inte göra något, ens om vi hade velat, eftersom den avskyvärda etnostaten alltid har USA i ryggen oavsett folkmord och andra människorättsbrott.

Men diskrepansen i hur man betraktar olika konflikter är i sig intressant, i det att man så öppet blottar kognitiv dissonans och fullfjädrad bias av olika slag. Lillryssland – det vill säga Ukraïna – har varit en nation under mycket kort tid, och har genom hela historien hört till Ryssland, faktiskt utgjort den ryska kulturens vagga.

Den ukraïnska nationalismen är en ganska ny företeelse, och den omfattas inte av alla medborgare. Östra halvan dras mer åt den ryska sfären, medan den västra under ideliga västliga kampanjer lockas av fagra löften om en paradisisk tillvaro i Europeiska unionen. Folket är därför mest bönder på ett schackspel, NPC:er, brickor i ett större geopolitiskt spel som har pågått i sekler.

Man kan med visst fog säga att Europa skiter i det ukraïnska folket ungefär lika mycket som judestaten struntar i den av Hamas tagna gisslan. Det är pjäser som kan offras för ett «högre» syfte, med vilket menas territoriell expansion. Fast här är det förstås Ryssland som har snuvat Väst på villebrådet och i dess ställe neutraliserat aktören.

Därför gapar man i högan sky, med vitt spridda fabler om att vi står näst på tur och så vidare, utan att beakta de verkliga bevekelsegrunderna. Och folket går på det, man förleds att «stå med Ukraïna» och på olika vis flagga med den löjliga vimpeln. Även om man numera kan skönja en hel del tillnyktring i leden när det står klart vartåt det barkar.

Än märkligare är nog den allmänna hållningen kring Taiwan, en ickenation om vilken kunskapen generellt är infinitesimalt liten, för att inte säga obefintlig. Samma sak skulle förstås kunna sägas om den tidigare brittiska kronkolonin Hongkong, som vissa faktiskt betraktar som något slags land, helt i enlighet med den förledda och separatistiska studentsvansen därstädes.

Det rör sig här om ett slags «finare» kineser – «hongkongare» och «taiwaneser» – till skillnad från de gulingar mot vilka det ursinniga hatet grasserar våldsamt på fora som Flashback och annorstädes, bevis nog för att det även här rör sig om spelpjäser snarare än någon hastiskt påkommen omsorg. I grunden handlar det även här om geopolitisk kamp, främst expansion av demokrati och västerländska värden, mjuk makt med vilken man kan dominera andra.

Också i detta fall bortser man helt från historisk bakgrund och andra beröringspunkter, även om det här nog är är mindre avsiktligt och mer fråga om massiv okunskap. Inte heller i denna konflikt har man någon vidare konsekvensanalys, eftersom man inte förstår de premisser på vilka Taiwans demokrati upprätthålls.

Exempelvis innebär väpnad konflikt om ön att demokratin krossas omedelbart och för gott, tillsammans med infrastrukturen. Och risken för väpnad konflikt står i direkt proportion till hur starkt Taibei söker frigöra sig eller Väst försöker lägga sig i, vilket i sin tur uttrycks i omfattningen och skalan av fastlandets militära demonstrationer och övningar.

Söker man bryta loss ön läggs den alltså i ruiner, och ingen demokrati eller annat finns kvar, oavsett utgången i kriget i övrigt. Man måste därför bestämma sig för om det är demokratin man vill söka bevara och möjligen expandera, eller om det är de där lite «finare» kineserna man sörjer för, de som man alltså egentligen inte bryr sig ett skvatt om.

Demokratin kan bara vidmakthållas så länge Taiwan formellt hör till Kina, och upphör i princip i samma stund som man skulle få för sig att deklarera självständighet. Jo, det finns de som menar att Republiken Kina alltjämt representerar en kontinuerlig makt sedan kejsardömets kollaps 1911, men den erkänns numera bara av ett dussin mikrostater.

Ska man jämföra dessa tre konfliktytor torde analysen därför resultera i att den om Taiwan har minst fog för sig, då det är en ickestat som utgör part i ett aldrig avslutat inbördeskrig, samtidigt som de båda stridande sidorna betraktar sig som hörande till ett enda Kina. Det spelar här ingen roll vad ett enskilt parti på Taiwan anser om saken, det är vad de rättsstatliga styrdokumenten hävdar.

Ukraïna utgör ett mellanting, då det är samma slags slaviska bröder som slåss mot varandra, och då de båda staterna har historiska band och en gemensam kultur. Sådana schismer är förvisso inget nytt i den sfären, utan har präglat hela historien.

Vilket då ger att konflikten i Palestina egentligen är mest angelägen att bevaka, då det här rör sig om olika folk och en helt annan nivå, med kontinuerlig fördrivning, ockupation, bosättarpolitik, utomparlamentariska avrättningar, folkmord och otaliga krigsbrott.

Det har för den som inte är blind, döv och hjärndöd länge stått fullständigt klart att Israels mål är att lägga under sig hela Palestina, med USA:s och EU:s goda minne. Även om den mediala logiken är alldeles bakvänd i dessa tre spörsmål.

Anklagad för människorättsbrott av världssamfundet.