Kategori: Europa

Kategorier
Europa Politik USA

Europas problem: Europa

Tanken med Europeiska unionen är att knyta samman länder i handel och andra samarbeten, på det att framtida krig ska omöjliggöras och resursbrist inte uppstå i enskilda länder. Det var lärdomen av de båda världskrigen och förödmjukelsen av Tyskland som ledde till denna mekanism.

I teorin innebär den moderna unionen att flödet av personer, gods, tjänster och kapital ska flyta fritt länderna emellan, men i praktiken är så förstås inte fallet, vilket blev särskilt uppenbart under pandemin. Migrationsproblemen har fått Schengen att braka samman, och bland andra Tyskland och Sverige har återinfört gränskontroller mot grannländer. Papiere bitte gäller i hela unionen, och man kan inte färdas någonstans utan identitetshandlingar.

Inte alla länder är medlemmar i det obligatoriska valutasamarbetet, varför vi fortfarande dras med extra kostnader i Sverige på grund av den nationella skvalpvalutan. Problemet här är att Europa i egenskap av konfederation inte har en gemensam fiskal politik, så som det federala USA har, och att vissa medlemsstater därmed kan åka snålskjuts på andra genom förekomsten av olika system för skatt och pension.

Och någon gemensam fiskal politik kommer vi förmodligen aldrig att få, eftersom svenska socialdemokrater och andra politiska partier i Europa säger blankt nej till att avhända sig den nationella beskattningsrätten, den mekanism med vilken man kontrollerar en nation. Gemensam flyktingpakt, javisst, men gemensamt skattefördrag blir det aldrig tal om.

Oense är man förstås också i EU-parlamentet, där tjugosju länder ska försöka samsas om att få till stånd avtal som bara kan beslutas med acklamation. Det räcker med att ett EU-land – till exempel Ungern – trilskas för att sätta stopp för hela processen. Även detta är i kontrast till det federala USA, där delstaterna samsas i kongressen under normala majroitetsbeslut, och där det finns en federal makt med egna befogenheter.

Beslut som försenas eller aldrig kommer till stånd rör bland annat frihandelsavtal med Indien och sydamerikanska Mercosur, processer som har stagnerat efter decennielånga förhandlingsrundor och interna stridigheter, men som under Donald Trumps handelskrig har fått förnyad och akut relevans.

Exempelvis Tyskland vill gärna få åtkomst till den sydamerikanska marknaden för att kunna sälja bilar, medan fransmännen opponerar sig för att Europa i gengäld skulle få billigt kött och därmed kullkasta den franska protektionismen. Så där håller det på i fråga efter fråga.

Med Kina finns ett färdigt investeringsavtal redo att undertecknas, men det lades på is efter att EU beslutat sig för att lägga näsan i blöt i Kinas hantering av terrorism i Xinjiang genom diverse sanktioner, på vilka Beijing naturligtvis svarade med sedvanlig reciprocitet. Européerna är så malliga att de tror sig kunna sanktionera andra, men tål inte själva samma behandling. Men då får man skylla sig själv om man därmed inte får den access till den kinesiska marknaden som man trängtar efter.

Men allra värst är kanske ändå att den interna handeln i Europa inte fungerar. Intrahandeln av tjänster motsvarar inte ens tio procent av total BNP för EU, beroende på nationella hinder av olika slag, exempelvis olika bedömning av kompetenskrav och utbildningsmeriter. Det drabbar inte minst Sverige, som är osedvanligt exportberoende och har Europa som främsta marknad.

Det är en form av inre protektionism som som kraftigt hämmar den inre marknaden, den som ju ska ligga till grund för unionen. IMF har beräknat att detta motsvarar externa tariffer om 44 % för gods och inte mindre än 110 % för tjänster. Den amerikanska intrastathandeln har motsvarande handelsbarriärer om 15 % av värdet för varor, för att sätta saken i perspektiv.

Europa försätts i chock när USA aviserar tullar om 20 % mot Europa utöver de 10 % som redan föreligger, plus förstås 25 % för bilar. Men i realiteten är Europa sin egen största fiende genom att inte ha en fungerade inre marknad, med barriärer som motsvarar USA:s extrema tullar mot Kina, tariffer som i praktiken har fått handeln att upphöra och amerikanska varuhus att gapa tomma.

Ska EU överleva måste man således eliminera dessa hinder för den inre marknaden, upprätta gemensamma kompetenskrav för hela unionen, införa en rad federativa inslag för att kunna tala med en röst samt naturligtvis få till stånd någon mekanism med kvalificerad majoritet för att få fart på den sega politiska processen. Fienden är nämligen inte bara inom oss, fienden är vi själva.

Den inre marknaden fungerar inte som tänkt.
Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik

Förbjuda oppositionen?

Tyskland skrider vidare mot vänsterliberal diktatur genom att ytterligare befästa Alternative für Deutschland (AfD) som «högerextremistiskt», en klassificering som gör det möjligt att i bästa DDR-anda övervaka och avlyssna partiet och dess medlemmar, samt även öppnar för att helt sonika förbjuda partiet. Tyskarna har mycket riktigt fascismen i blodet, men här är det förstås etablissemanget som står för fascismen.

Ty att förbjuda oppositionen genom att på suddiga grunder hävda att den är «antidemokratisk» är just antidemokratiskt, särskilt när det gäller Tysklands numera största parti. Det visade sig ju att CDU/CSU mest spelade teater inför valet genom att framföra migrationskritiska åsikter, bara för att kort därefter omedelbart ändra ståndpunkt igen, vilket fick opinionen att åter lyfta för AfD.

AfD kan överhuvudtaget inte beskrivas som «högerextremistiskt» eller «antidemokratiskt», utan är i grunden ett libertarianskt parti med nationalkonservativa drag. Man ser mycket riktigt stora problem med den massinvandring som Tyskland likt Sverige har anställt, och har därför som mål att åtgärda detta problem med de medel som är politiskt möjliga. Det ligger fullt inom demokratins ramar, och det finns ingen definition av demokrati som innefattar mångkulturalism som grund.

Merz’ vänsterliberala etablissemang förstår inte att den repression man anställer förr eller senare får diametralt motsatt konsekvens. Tyskarna uppskattar inte att man förses med munkavle och att man allt mer inskränker de få fragment av yttrandefrihet som finns, med resultat att man bejakar AfD istället för att ta avstånd från dem, så som den tyska fasciststaten vill.

Om man fråntar folket dess möjlighet att med demokratiska medel finna en ny politisk riktning, återstår bara revolution som metod. Tyskland har dessvärre gedigna erfarenheter av sådan, och en ekonomi stadd i recession i kombination med politisk repression är därvidlag en toxisk cocktail. Man lär sig aldrig!

Liknande tendenser finns naturligtvis även i Sverige och en rad andra europeiska länder, där inte minst den vänsterliberala kommerspressen och statsmedier konsekvent agerar för att kastrera och oskadliggöra «högernationalistiska» partier, det vill säga den högst pejorativa term man medvetet nyttjar i syfte att befläcka och stigmatisera dylika partier.

Men än värre är förstås den medvetna lawfare som nyttjas av den djupa statens organ i samma syfte, som när Bundesamt für Verfassungsschutz tillåts stämpla partier som AfD, eller för den delen Säpo i Sverige bedriva motsvarande verksamhet på lägre nivå. När röda åklagare missbrukar sin makt för att oskadliggöra politiker som Trump eller Le Pen medelst åtal passerar man demokratins gränser och befinner sig istället i diktaturens grumliga och illaluktande vatten.

Trumps märkliga tillkortakommanden i en rad frågor till trots har den amerikanska administrationen fattat rätt beslut i att avknoppa offentliga medel för de institutioner som motverkar landet och regeringen, och man borde i förekommande fall göra samma sak i Sverige och andra europeiska länder när möjligheten ges.

För Sveriges vidkommande innebär det att avsluta bidragsregimen för i huvudsak vänsterliberala mediekonglomerat samt att avveckla statsmedierna, som konsekvent intar en vänsteraktivistisk prägel och därmed stör demokratins naturliga verkan. I den mån radio och television ska bedrivas av det offentliga, ska sådana media ha absolut neutral hållning samt i övrigt inte interferera med kommersiella intressen. Partipolitiska intressen får stå på egna ben.

Men för Tyskland finns nog ingen räddning, utan det måste till någon sorts revolution för att kullkasta ett system som nu slår knut på sig självt och raskt nedmonterar den demokrati man säger sig vilja försvara. Antingen det, eller att AfD når politisk majoritet i kammaren innan man förbjuds att verka som oppositionsparti, ett tämligen osannolikt scenario.

Alice Weidel och AfD är Tysklands enda hopp.
Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik USA

Östasiatisk stålaxel

Trumpdoktrinen syftar till att minska handelsunderskottet, låta importen ersätta inkomstskatten samt att fortsätta inneslutningspolitiken gentemot Kina för att vidmakthålla den amerikanska positionen som global supermakt. Men denna unilaterala merkantilism slår samtidigt mot världens alla länder, som då förstås orienterar sig i nya slags allianser.

Exempelvis kan man se visst töväder i de frusna relationerna mellan EU och Kina, där man nu förhandlar om tvisterna kring handelstullar på elbilar och annan grön kinesisk teknik samt diskuterar att eliminera ömsesidiga sanktioner som härrör från den eldfängda dispyten kring Xinjiang. Det skulle inte alls förvåna om man slutligen fastställer investeringsavtalet CAI för att få fart på den eurasiska handeln.

Kina i sin tur rör sig sedan flera år bort från USA, i visshet om att man är föremål för en beständig inneslutningskampanj, med siktet inställt inte bara på Europa utan framförallt Asien. Med Trumps tullar på bilar och annat gods öppnas så ett fönster för de tre makterna Kina, Japan och Korea att göra gemensam sak för att kontra den amerikanska ekonomiska krigföringen.

Denna östasiatiska trippelentent utgör en potentiell axel av stål, om det inte vore för att man ständigt kivas om historiska oförrätter och annat, som vilka syskon som helst. Det är homogena länder med snarlik kultur, baserad på klassisk kinesisk civlisation, och man har naturligtvis så mycket mer gemensamt med varandra än med resten av världen, oavsett politiskt system eller andra ytliga företeelser.

Det är den insikten som nu börjar ta form i Östasien under Trumps presidentskap, och det är en allians som på ett bräde kan omintetgöra den amerikanska strategin. Definitivt game över för Trump är det om Kina får till en liknande mekansim med EU, och om EU kan snabba på avtal med Indien och andra makter. Man kan då effektivt kompensera för förluster från handeln på USA.

Vid någon tidpunkt i framtiden tar Kina förstås över som ledande ekonomisk och teknisk makt i världen, och det blir då mer naturligt för Japan och Korea att linjera med Kina, men än så länge lutar man sig mot USA för att erhålla fördelar mot den betydligt större grannen. Om man redan nu tar steg bort från den ordningen och orienterar sig mot Kina, är det därför en signal om att USA:s världsherravälde är på upphällningen.

Frågan är om man uppfattar detta i Washington och om Trump blinkar igen, eller om man avser fortsätta köra i full fart mot stupet?

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Europa på krigsstigen

Statsmedier berättar att världen rustar upp mer än någonsin sedan kalla krigets dagar, motsvarande en ökning om nio procent mot föregående år. Men i vanlig ordning förmår man inte sätta siffrorna i sammanhang, utan redovisar bara stora tal utan vare sig grafer eller relevanta jämförelsetal.

Föga överraskande är det således «stormakterna» som lägger mest pengar på militära utgifter, med USA alltjämt på en fullkomligt överlägsen första plats. USA:s världsomspännande krigsmaskin är större än de nio efterföljande ländernas försvar sammantagna.

Men ett land är inte en gubbe, utan varje land har helt olika förutsättningar. Exempelvis Ryssland har sjutton miljoner kvadratkilometer yta att försvara, att jämföra med hela EU:s om fyra miljoner, USA:s om nio miljoner och Kinas om tio miljoner.

Stora länder har stora utgifter, men «stora tal» utan kontext säger inte så mycket.

En annan bild ges av försvarsutgifter per capita, där den krigiska folkmördarstaten Israel naturligtvis toppar listan före USA. I en sådan sammanställning hamnar Ryssland först på nittonde plats, efter Sverige (!) på sextonde. Det «stora hotet» Kina lägger sig på beskedliga 49:e plats.

Just Kina brukar pekas ut som ett av de länder som rustar mest, men man har i själva verket en stabil försvarsbudget om runt två procent av bruttonationalprodukten. Effekten kommer sig av att kraftig ekonomisk tillväxt ger en större kaka att fördela för varje år.

Detta ska jämföras med Sverige, som för närvarande inte har någon tillväxt men ändå ska rusta till förbannelse med fem procent eller mer, under recession och tio procent arbetslöshet. Regimen har fullständigt grävt ned sig i skyttegraven och övergett styrelsen av riket, under paranoida föreställningar om det ryska hotet. Kakan växer inte, men mer av den ska läggas på försvar.

Uttryckt per capita framkommer en helt annan bild, med USA, Europa och Mellanöstern som mest krigiska.

Resonemanget är giltigt för hela Europa, som ökar försvarsutgifterna med sjutton procent under ett år. Siffrorna är visserligen inte justerade för hög inflation, men ger ändå en god bild av att det är Europa som nu är på krigsstigen. Senast Europa låg i recession och satsade på upprustning slutade det tämligen illa.

Ytterligare ett mått ges av andelar av bruttonationalprodukten, varvid Ukraïna tar täten före Israel, Algeriet, Saudiarabien och Ryssland. Men det är ett ganska skralt mått, givet att Ukraïna och Ryssland är så mycket fattigare länder än västeuropeiska motsvarigheter. Rysslands försvarsbudget är blott en tredjedel av EU:s samlade, och därtill kommer förstås Natos övriga kapacitet.

Bäst vore ett kombinerat mått som tar hänsyn till landyta, folkmängd, landgräns, antal angränsande länder, BNP och andel av total budget, men Sipris usla databas förmår dessvärre inte ens ge försvarsutgifter per capita för ett land som USA, som om det vore en statshemlighet hur stor den amerikanska befolkningen är.

Men utan tvivel är det i vår del av världen som upprustningen är mest markant för närvarande, med två pågående krig i närområdet. All den väpnade materiel som ansamlas kommer förr eller senare till bruk, antingen direkt genom europeiskt engagemang i konflikt, eller i något lämpligt skuggkrig i likhet med Ukraïna. Det bådar inte gott för framtiden.

Försvarsbudget uttryckt som andel av BNP ger att den korrupta Kiev-regimen satsar mest av alla, före folkmördarstaten Israel.
Kategorier
Europa Politik Ryssland USA

Ukraïna: seal the deal

Expressen-Marteus fyllebloggar igen när hen går till angrepp mot ett gäng debattörer som gör upprop mot europeisk militarisering och rustning under falska förevändningar, som ett inbillat hot från Ryssland med mera. De borde därför gilla Trumps fredsplan, menar skribinnan, och det har hen nog rätt i.

Säkert kan man vara upprörd över att Putin därmed får «en femtedel» av Ukraïna «på ett bräde», men om man inte gillar den ordningen kan man ju alltid ta tillbaka dessa territorier? Det är vad krig ytterst handlar om, att strida om territorier och resurser med vapen.

Marteus och övriga ukrotroll kan därför anmäla sig som frivilliga legolottor och -soldater vid fronten, om man nu har ett så starkt behov av att yttermera fylla på statistiken av döda i köttkvarnen och ända sitt liv i meningslöshet. Det förändrar ändå ingenting i praktiken, vilket tre års krig har gett vid handen.

När USA dessutom drar tillbaka sitt engagemang står Europa ensam i att vilja hålla liv i konflikten, ett Europa som inte förmår hålla jämna steg med den ryska industrin om att tillverka vapen och ammunition. Inte heller finns något manskap att sätta in vid fronten, och därmed är konflikten sedan länge avgjord.

Men bunkermentaliteten vid mediekonglomeraten, och för all del även i Jonssons och Kristerssons «situationsrum», fordrar att «vi» drar en lans för Kiev in i det allra sista, att ädelt «stå med Ukraïna» till sista kvinna är fallen. Ukraïnierna skiter man förstås fullständigt i, de är mest NPC:er som anses kämpa för den «demokrati» Ukraïna aldrig haft, att slåss för EU:s intressen av geopolitisk expansion.

Såvida inte EU sätter stövlar i backen och eskalerar sin ekonomiska krigföring till skarp väpnad konflikt, finns alltså inte mer att säga om saken. Krim är ryskt sedan 2014, Zaporozje, Lugansk, Donetsk och Cherson sedan 2022. Det är hög tid att denna ordning erkänns i ett fredsfördrag, på samma sätt som tiotusentals gånger tidigare i historien då krig har ritat om gränserna.

Ukraïna kunde ha haft sitt territorium intakt, minus Krim, om man hade gått med på att avstå från Nato-medlemskap och att ugöra en neutral buffertzon mot Väst. Men Zelenskyj övertalades av Johnson och andra västledare att inte ge efter, utan att slåss för Västs räkning. Väst hade nämligen investerat kraftigt i att bryta loss Ukraïna från den ryska intressesfären, genom infiltration, propaganda och iscensatt statskupp 2014 under Majdan.

Den planen har nu fallerat, och Moskva har återtagit kontrollen. Den ukraïnska rumpstaten kan fortfarande räddas, nämligen via ett fredsfördrag med Ryssland, en traktat som stipulerar att de fem oblasten erkänns som ryskt territorium, att Ukraïna avstår från Nato-medlemskap, att en ny säkerhetsordning upprättas, och att sanktionerna mot Moskva i huvudsak dras tillbaka.

Detta är Trumps fredsplan, väsentligen samma som har skissats återkommande här under flera års tid, och även framhållits av en lång rad andra företrädare för den realistiska skolan, nämligen den enda lösning som är rimlig med tanke på ställningen på slagfältet. Det har länge varit uppenbart att det är den enda vägen framåt.

Andra lösningar finns naturligtvis i princip, varav en är fullskaligt krig mellan Europa och Ryssland. Men en annan och mer trolig är att Ryssland förr eller senare intar hela Ukraïna då de västliga vapenleveranserna sinar och manskapet inte längre finns. Det är den eventualiteten man bör ta höjd för istället för att förfäkta idealistisa fantasiscenarier om att återta förlorat territorium. Seal the deal, medan tid är.