Kategori: Europa

Kategorier
Europa Kultur Liberalism Politik USA

Brandtal för yttrandefriheten

Årliga säkerhetskonferensen i München invigdes med en amerikansk «krigsförklaring» mot Europa, om man får tro statstelevisionen, nämligen då vicepresidenten J. D. Vance läste lusen av europeiska ledare och den församlade skaran. Men det var i själva verket en välbehövlig uppsträckning, en läxa européerna har att göra, en påminnelse om att man inte bara har att försvara sig mot yttre hot, utan även att försvara grundläggande värden.

Sådana värden är inte de som EU-kommissionens Uschela von der Liar ständigt gapar om, utan mer grundläggande sådana, demokratins fundamenta i form av yttrandefrihet. Värden som Europa inte längre omhuldar, om man någonsin har gjort det, men som är centrala om kontinenten åter ska resa sig upp.

…the threat that I worry the most about vis-à-vis Europe is not Russia, it’s not China, it’s not any other external actor. What I worry about is the threat from within. The retreat of Europe from some of its most fundamental values: values shared with the United States of America.

Det känns en smula overkligt när all den kritik som brukar levereras här och annorstädes i folkmyllret men som aldrig når högre upp i hierarkierna plötsligt får en företrädare i den amerikanska supermakten. Härav den församlade skarans paffhet och tappade hakor, de har varit vana vid att styra och ställa som vilken forna monark som helst, utan att behöva bry sig om folket – det kan man vid behov spärra in eller på annat sätt kontrollera.

As it turns out, you can’t mandate innovation or creativity, just as you can’t force people what to think, what to feel, or what to believe. And we believe those things are certainly connected. And unfortunately, when I look at Europe today, it’s sometimes not so clear what happened to some of the cold war’s winners.

En avgrundsdjup spricka i den «transatlantiska länken» har således uppstått i och med detta brandtal för yttrandefriheten och Trump-administrationens politik i övrigt, inte minst i fråga om förhållandet till Ryssland och Ukraïna. En förkastning som är definitiv, och som européerna bör ta fasta på, samtidigt som man måste ta till sig av det budskap Vance ger.

I look to Brussels, where EU Commission commissars warned citizens that they intend to shut down social media during times of civil unrest: the moment they spot what they’ve judged to be “hateful content,” or to this very country where police have carried out raids against citizens suspected of posting anti-feminist comments online as part of “combating misogyny” on the internet.

Här har vi nämligen ett alldeles för ensidigt fokus på Ryssland som den stora fienden, och analysen går i termer kring eftergiftspolitiken 1938 då Hitler sökte expandera sitt livsrum. I Europa kan man inte släppa detta trauma, utan det lever kvar i allt vad som företas, trots att den förhandenvarande situationen överhuvudtaget inte har något att göra med den historiska händelsen.

I look to Sweden, where two weeks ago, the government convicted a Christian activist for participating in Quran burnings that resulted in his friend’s murder. And as the judge in his case chillingly noted, Sweden’s laws to supposedly protect free expression do not, in fact, grant — and I’m quoting — a “free pass” to do or say anything without risking offending the group that holds that belief.

Man ser inte skogen för alla träden då man förblindar sig själv med detta narrativ, samtidigt som man inte ser bjälken i det egna ögat, eller den inre Hitler som lurar i den allt mer auktoritära europeiska politiken, enkannerligen med avseende på det fria ordet. Vance petar i detta sår och i denna varböld, och européerna blir generade. De är inte vana vid att framställas som de tyranner de är, utan tror att man är ett slags demokratins riddare.

And I really do believe that allowing our citizens to speak their mind will make them stronger still. Which, of course, brings us back to Munich, where the organizers of this very conference have banned lawmakers representing populist parties on both the left and the right from participating in these conversations. Now, again, we don’t have to agree with everything or anything that people say. But when political leaders represent an important constituency, it is incumbent upon us to at least participate in dialogue with them.

Det är ju vanligen europeiska politiker som brukar läxa upp världen i övrigt, då man från sitt elfenbenstorn högt upp i skyn visar sitt malliga tryne. Men här plockas man rätteligen ned på jorden, och får sig till livs en utskällning för att man inte tål att höra vare sig de egna medborganas kritik eller sådan som framförs av andra, som Elon Musk.

I believe deeply that there is no security if you are afraid of the voices, the opinions and the conscience that guide your very own people. Europe faces many challenges. But the crisis this continent faces right now, the crisis I believe we all face together, is one of our own making. If you’re running in fear of your own voters, there is nothing America can do for you.

Man protesterar naturligtvis, och det kommer att ta ett tag att ta in vad som faktiskt sades. Men Vances svada är träffsäker och hans analys kristallklar, och man kan inte lika enkelt avfärda sådan kritik när den kommer från USA:s högsta ledning som när Elon Musk uttalar samma sak (och då hotas av EU-byråkrater). USA kan inte gömmas undan i en fängelsecell eller bötfällas för «yttrandefrihetsbrott», man måste förhålla sig till denna makt.

I believe that dismissing people, dismissing their concerns or worse yet, shutting down media, shutting down elections or shutting people out of the political process, protects nothing. In fact, it is the most surefire way to destroy democracy. Speaking up and expressing opinions isn’t election interference. Even when people express views outside your own country, and even when those people are very influential — and trust me, I say this with all humor — if American democracy can survive ten years of Greta Thunberg’s scolding you guys can survive a few months of Elon Musk.

Europa och USA har visserligen alltid varit olika, även om man har haft vissa grundläggande värderingar gemensamma. Men det Vance påtalar är att man nu driver ifrån varandra allt mer i fråga om dessa värderingar, och att det är Europa som förändras. USA har tvärtom tagit ett eller två steg tillbaka, mot mer fundamentala värderingar, med första tillägget som grund.

But what no democracy, American, German or European will survive, is telling millions of voters that their thoughts and concerns, their aspirations, their pleas for relief, are invalid or unworthy of even being considered. […] Democracy rests on the sacred principle that the voice of the people matters. There is no room for firewalls. You either uphold the principle or you don’t.

En skillnad från tidigare är också att Västvärlden nu inte längre dominerar, utan att världen har blivit flerpolig. Kina är numera en maktfaktor med större inflytande än Europa, samtidigt som USA drar ifrån ett allt mer efterblivet Europa som reglerar sönder sig självt och inte längre förmår innovera. Sovjetbyråkratin ligger som en våt filt över det överpolitiserade Europa.

Embrace what your people tell you, even when it’s surprising, even when you don’t agree. And if you do so, you can face the future with certainty and with confidence, knowing that the nation stands behind each of you. And that, to me, is the great magic of democracy. It’s not in these stone buildings or beautiful hotels. It’s not even in the great institutions that we built together as a shared society.

Fienden är inom oss, nämligen i många av de regimer som präglar Europa av i dag. Regimer i ordets rätta bemärkelse, då de trasar sönder allt vad demokratiska friheter innebär och ständigt försämrar för folket med reformer som ingen har efterfrågat, i allt från massinvandring till att stänga ned kärnkraft. Regimer som stämplar opposition som säkerhetsrisk, sätter den bakom lås och bom eller på annat sätt obstruerar demokratin. Regimer som inte tål att höra yttranden de ogillar.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredspresidenten

Tre veckors politisk fest har stundat sedan Donald Trump svors in som ny US-president, under vilken tid en rad reformer har klubbats i rasande tempo. En demonstration i hur förändring och paradigmskifte ska ske alldeles på riktigt, till skillnad från det svenska sossesamhälle som förblir exakt likadant och oföränderligt oavsett regim.

Bland annat har Trump återställt den biologiska verkligheten i statsapparaten genom att kasta ut all vänsterextrem genusideologi samt förbjuda transsexuella män att tävla i kvinnlig idrott. Effektiviseringsdepartementet Doge under Musk har rivstartat genom att lägga ned USAid, vars skattemedel visar sig ha gått till *2SHBTQIAP++ och vänsterliberala påverkanskampanjer snarare än bistånd. Avvecklingen av den djupa staten har påbörjats.

Nu tar Donnie även tag i Ukraïna, så som utlovat i sitt valmanifest. Försvarsminister Pete Hegseth skickades till Bryssel för att lägga ut texten inför övriga medlemmar i Nato, med budskapet att det inte är realistiskt tro att Ukraïnas forna gränser kan återställas. Trump hävdade samma sak efter att ha talat vid Putin i telefon. Lika orealistiskt är ett medlemskap i Nato för Kievs vidkommande, säger man vidare.

Men detta är inget annat än den tes som här har upprepats gång efter annan under lång tid, nämligen den uppfattning som den realpolitiska skolan ger uttryck för men som har dränkts i all den fluffiga idealism som har präglat vänsterliberala medier och allsköns europeiska politiker. Krig vinns på slagfältet, och allt annat är önsketänkande.

Trots omfattande sanktioner och vapenleveranser till Kiev har Zelenskyjs mannar inte förmått återerövra så mycket som en millimeter av förlorat territorium, utan förlorar sakta men säkert ytterligare mark. Inte heller har Ryssland tvingats ned i brygga av sanktionerna och den ekonomiska krigföringen, utan står tack vare sin energi och handel med övriga världen starkt. Det är istället Europa som har förlorat stort.

Det enda bestående resultatet av kriget är därmed hundratusentals stupade i strid samt fortsatt armod och lidande för den ukraïnska befolkningen. Det är vad alla skattemiljarder går till i praktiken, att upprätthålla köttkvarnen längs gränsen och att förlänga ett meningslöst krig.

«Men det var Ryssland som började!» lyder en sandlådemässig kliché, som inte tar fasta på Moskvas bevekelsegrunder, Natos ambition att expandera eller Västs försök att anstifta en färgrevolution i Kiev. «Ryssland får inte vinna, för då står vi andra på tur!» lyder en annan, vars premisser och därmed konklusioner är lika felaktiga, för att inte säga naiva.

Realismen här är alltså att Ryssland redan har vunnit och att man kontrollerar det territorium man har annekterat. Det europeiska politiker och skribenter ger uttryck för är ett böra av idealistiskt slag, men som inte motsvaras av det vara som föreligger i den förhandenvarande verkligheten. Om det kan man tycka vad man vill, men det är den realitet man har att utgå från.

Fredsförhandlingar tycks alltså stunda, och Zelenskyj har därmed förvandlats till en NPC. Kanske även Europa i övrigt förbigås när Putin och Trump drar upp riktlinjerna för en ny säkerhetsordning, eventuellt i samspel med Xi, nämligen för att man i EU inte tycks kunna lägga åt sidan sin idealistiska hållning och sina tämligen löjliga krav om rysk reträtt.

Vad blir då resultatet av sådana fredsförhandlingar? Gissningsvis att Rysslands annektering formellt erkänns. Att fredsbevarande trupp, främst från Europa, stationeras i Ukraïna för att säkerställa den givna ordningen. Att misstänksamheten och fientligheten består under ett nytt slags järnridå, men att Europa ändå handlar gas och olja av Ryssland, i brist på alternativ.

Sanktionerna måste naturligtvis hävas i sina huvuddrag, och Moskva måste åter släppas in i Swift. Säkerligen åläggs Kreml att betala häftiga summor för Ukraïnas återuppbyggnad, en paragraf man enkelt kan gå med på eftersom man bara lägger den kostnaden på den energi man exporterar till Europa.

Ur europeisk synvinkel kastas Zelenskyj då under bussen, samtidigt som EU förnedras som en betydelselös part i sammanhanget. Sådana Bagdad Bob som fåtöljgeneral Paasikivi och statsteveaktivisterna Sundström, Jönsson och Norborg får stå med byxorna nere och göra sitt bästa för att bortförklara den för dem oväntade utgången av kriget.

Den kvarvarande frågan är då vad Trump får ut av detta, eftersom han så att säga inte är den som ger bort saker gratis. Det enkla svaret är att han söker Putin som bundsförvant för sin egen expansionistiska politik, och att ett krig i Europa ligger i vägen för den större målsättningen att hantera Kina. Han vill också ha Ukraïnas jordartsmetaller, i utbyte mot säkerhetsgarantier.

Trump har därmed insett att Kina bara blir starkare ju närmare man står Ryssland, och vice versa. Ur både amerikansk och europeisk synvinkel är det en förnuftig insikt, men i Bryssel tycks den polletten ännu inte ha trillat ned. Med det menas inte att vi ska ta parti mot Kina, bara att det är förnuftsvidrigt att låta Kina och Ryssland närma sig varandra allt för mycket.

Därmed ger Trump rättvisa åt epitetet fredspresidenten och den ambition han har av att inte veckla in sig i krig. Nobels fredspris borde därför vara vikt för honom, till skillnad från tidigare amerikanska krigspresidenter som Obama, som ju fick priset för att han inte var Bush.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Kinas megapentagon

När Kina gör något, gör man det ordentligt och i stor skala, och därför kan man inte heller hålla det hemligt. Alltså har man observerat att Kina i rask takt bygger en anläggning några mil sydväst om Beijing, i anslutning till bergen. Det spekuleras vara en militär ledningscentral tio gånger större än amerikanska Pentagon i yta.

Givet att observationen är riktig spekuleras det då vidare i vad Kinas avsikt med detta skulle kunna tänkas vara, och här börjar det divergera ordentligt i gissningarna. Men även grundpremissen är tämligen skakig, givet att man inte har något mer substantiellt att gå på än kartbilder – anläggningen kan i princip vara vad som helst.

Någon fysisk spion tycks man inte ha på plats, utan man grundar analysen på vad som tycks föreställa möjliga «underjordiska» strukturer, vilket då skulle utgöra ett slags bunkrar för den politiska och militära ledningen i händelse av större konflikt. En annan ledtråd skulle vara att byggnationen saknar civila prospekt och annat intresse, och att projektet därmed hålls dolt för allmänheten.

Så skulle det naturligtvis kunna vara, men det kan också vara vilken sorts militärbas som helst, av det slag som naturligen förekommer i de flesta länder. Just storleken tyder på det, eftersom Kina inte har något direkt behov av att bygga tio gånger Pentagon för att husera landets intelligentisa. Den kinesiska strategin skulle snarare vara att sprida ut resurserna någorlunda.

Självklart har man sådana kommandocentraler, och lika självklart behöver sådana emellanåt moderniseras. Och varför inte i bergsnära trakter i anslutning till huvudstaden, för omedelbar transport i händelse av krig? Det är egentligen en ickefråga, men spekulation är nu vad politiska analytiker ständigt ägnar sig åt…

Här ska Beijings militärstad ligga, om man får tro spekulationerna.

Om premissen är giltig kan man då ställa ett antal följdfrågor, nämligen varför byggnationen sker just nu och i så rasande tempo. Det senare är egentligen trivialt, eftersom Kina bygger fort vad man än gör, men man kan också spekulera vidare i att en snabbt föränderlig global situation kräver det, samt att vissa numerologiska samband figurerar i debatten, som «slutdatum» att invadera Taiwan.

Det finns nu inga sådana rigida tidsperspektiv, utan Beijing kan vänta in Taibei i evighet. Men däremot kan andra externa skeenden spela viss roll, som kriget i Ukraïna och Trumps återkomst till makten. Även EU:s ambitioner att lägga sig i det kinesiska inbördeskrigets förvecklingar ger Beijing incitament att agera preemptivt och förbereda sig för konflikt, eftersom man inte har för avsikt att släppa den bångstyriga provinsen.

Man observerar alltså att Taiwan fjärmar sig allt mer från fastlandet, och att särskilt Framstegspartiet när secessionistiska ambitioner. Man noterar vidare att Väst tar tillfället i akt att nyttja Taiwan som ännu en murbräcka mot Kina, i likhet med Hongkong, Tibet och Xinjiang, i syfte att splittra och skapa sig egna fördelar.

Därtill kommer att västerländska kanonbåtar i allt större utsträckning smyger längs Kinas kust i syfte att upprätthålla «navigeringsfriheten», utan att Kina för den skull svarar med att sätta in sina hangarfartyg i den hårt ansatta Östersjön. Samtidigt har Japan börjat frångå sin pacifistiska hållning och allt mer antagit en konfrontativ hållning gentemot Kina.

Skärmytslingarna i Sydkinesiska sjön hjälper naturligtvis inte till, och inte heller fnurran på tråden med Indien. USA:s omfattande installationer i regionen förskräcker, och därför måste Beijing se om sitt hus och förbereda sig för det värsta – en varm konflikt med USA och dess vasaller i regionen och i Europa.

En sådan konflikt har i princip bara en enda angreppsyta, och det är Taiwan. Om Taibei uppmuntrat av Washington och Bryssel skulle ta ett steg för långt och deklarera oavhängighet, har Beijing inte så mycket annat val än att tillrättavisa renegaderna med militärt våld, vilket då kan trigga en hel händelsekedja av militär och politisk art.

Det är för den omständigheten man måste ta höjd, för att skydda ledningen om USA och dess marionetter skulle få för sig att slå mot fastlandet under förevändning av att beskydda Taiwan. Washington har inte helt sällan nyttjat sådana bevekelsegrunder för invasion och annan bombliberalism, och om detta är Zhongnahai pinsamt medvetet.

Kategorier
Europa Kultur Politik

Wieder große Koalition?

Sedan trafikljuskoalitionen SPD-FPD-Grüne havererade i november väntar federalt nyval i Tyskland om knappt två veckor. Frågan är då vad som ska ersätta denna konstellation, givet det knepiga opinionsläget, särskilt om man ska fortsätta hålla libertariankonservativa Alternative für Deutschland (AfD) utanför förhandlingarna.

Alice Weidels fräscha parti håller nämligen 22 % i mätningarna, dubbelt upp jämfört med föregående val och med en uppåtstigande kurva, medan sossarna i SPD har sjunkit som en sten till 17 %, närmare nio procentenheter under föregående valresultat. Folkpartisterna i FDP har å andra sidan tappat två tredjedelar av sitt stöd, och harvar nu kring fyra procent, under den formella spärren om fem procent, medan de gröna har omkring 13 %.

Störst är kristunionen CDU/CSU med 30 %, men det räcker förstås inte långt om man villl regera med FDP, så som man traditionellt har gjort. Och om man inte vill slå sig i lag med AfD, återstår därför åter en storkoalition med vänstern, ett recept som har försatt Tyskland i dess nuvarande prekära situation. Angela Merkel ledde en sådan große Koalition under 2005–2009 och 2013–2021, alltså den tid då man beslöt stänga kärnkraften och upplåta Lebensraum för miljontals «flyktingar».

Opinionsläget inför valet i Tyskland (Politico)

Väljarna är inte intresserade av det alternativet, varför det skulle leda till en ny regeringskris och än större medvind i opinionen för AfD. Men CDU:s Merz vill på samma sätt som Sveriges Kristersson så innerligt bli förbundskansler, varför han har flörtat med AfD i realpolitisk mening genom att lägga fram ett par migrationskritiska propositioner i Förbundsdagen.

Därmed anses han ha slagit hål i die Brandmauer och banat väg för en liknande utveckling som i Sverige och många andra europeiska länder som har brottats med demokratiskt underskott och politisk mobbning. Man kan därför anta att Tyskland kommer att ha en liknande process, där man bit för bit monterar ned denna mur.

Hur snabbt detta förlopp går är inte gott att veta, men AfD:s starka position ger dem ett gott mandat som vågmästare, samtidigt som en storkoalition inte har förutsättningar att hålla. I tysk politik är det inte bara trafikljuset som har kollapsat, utan situationen minner mer om en trafikolycka i ultrarapid, med avindustrialisering, energikris, recession och bittra motsättningar i samhället. Weidel är rätt person att lösa upp dessa knutar, Alice har de rätta förslagen.

Meine Kanzlerin: Alice Weidel (AfD)
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Brutal kinesisk dominans

Deepseek blev för många en svart svan, en överraskande händelse man «inte såg komma». Nämligen för att det finns ett utbrett sentiment om att Kina med dess förment underlägsna modell inte kan jämföra sig med den fria världens kraft och styrka, och att kineserna bara förmår kopiera oss snarare än att driva utvecklingen i kreativ riktning.

Med ett sådant synsätt lurar man bara sig själv, och det är synnerligen olyckligt då vi i Europa just inte har råd med den sortens arrogans. Det är vi som inte längre förmår uppfinna, inte kineserna. Orsakerna härtill är inte svåra att begripa.

Till att börja med måste man förstå Kinas moderna utvecklingshistoria, från ett mätt och däst kejsardöme på världens topp till ett förfall som saknar motstycke, accentuerat av japansk aggression och invasion, inbördeskrig och småningom en period av politiskt vanvett under Folkrepublikens första decennier.

Folkrepubliken Kina var vid dess utropande 1949 ett av världens absolut fattigaste länder, med närmast universell analfabetism i den stora bondebefolkningen. Sådana länder kan helt enkelt inte prestera i vare sig akademiska eller industriella termer, utan har att först lägga en grund med primärutbildning och andra reformer kring hälsa med mera.

Trots det politiska vanvettet skedde faktiskt en sådan utveckling, och den borgade för att det efterblivna Kina småningom var moget nog att påbörja en omfattande ekonomisk liberalisering och industrialisering, nämligen då man under Deng Xiaoping införde dylika reformer från 1978 och framåt. Man kunde erbjuda politisk stabilitet, låga löner och skicklig arbetskraft, men man hade fortfarande inte så mycket att hämta i forskning och utveckling.

Man kopierade Japans koncept med joint venture-företag i syfte att erbjuda dessa ekonomiska fördelar i utbyte mot tekniköverföring, varvid Västs kunskap successivt överfördes till Kina. Kineserna har på så sätt kontinuerligt ökat både sin kunskapsnivå och sitt välstånd, varefter det bara skulle bli en tidsfråga innan man når en kritisk massa för att ta ledningen i fält efter fält.

Det är inte unikt för Kina, utan är en utveckling som präglar alla länder. Storbritannien kopierade Tyskland och Europa, USA kopierade Storbritannien och Japan kopierade USA. Innan man kan springa måste man lära sig att både krypa och gå.

Om Kina tidigare satsade på att bygga en bred bas med primär- och sekundärutbildning samt att lära på arbetsplatsen, förfogar man nu över högre utbildning av rang. Man producerar långt fler ingenjörer och doktorer i matematik och naturvetenskaper än Väst, så till den grad att man har ett stort akademiskt överskott som skapar vissa obalanser på arbetsmarknaden.

Den knivskarpa konkurrensen har gjort att man numera leder patentligan överlägset, samt dessutom presterar vetenskaplig forskning i ett mått som västerlandet inte längre kan matcha. Sådan forskning som sedermera omsätts i praktiska tekniska tillämpningar, exempelvis inom AI och kvantdatorer.

Nature, kanske världens mest ansedda vetenskapliga tidskrift, för statistik över vilka institutioner som publicerar sig, och när man sammanställer index över dessa framkommer att Kina har en helt brutal dominans i fråga om högkvalitativa forskningsartiklar. I exempelvis fysik tronar åtta av kinesiska universitet bland de översta tio, och bland de femtio första platserna återfinns inte mindre än trettiotre kinesiska institutioner, eller 67 %.

Det ser likandant ut i de flesta andra fält, medan den närmsta konkurrenten USA får nöja sig med ströplatser längre ned i fältet. Det är en fingervisning om vart Nobelprisen kommer att gå om tiotalet år eller så, givet att man inte helt sonika tillämpar något slags antikinesiska regler kring priset.

Men viktigare än äran är just de praktiska tillämpningarna, den teknik som blir resultatet av denna enorma forskningsinsats. Belackarnas och kinahatarnas tes om att Kina bara «kopierar» faller så att säga pladask under dessa förutsättningar, då Kina alltså leder utvecklingen och befinner sig i den yttersta spetsen.

Det vi ser nu i form av massiv dominans i fråga om solceller, vindsnurror, elbilar och annan grön teknik är alltså bara en mindre försmak av vad som ska komma längre fram i kedjan, när ny grundforskning spottar ut resultat. När Kinas rymdprogram ger civila tillämpningar av samma snitt som en gång det amerikanska Apollo-programmet. När Kina småningom rundar och tar sig förbi jänkarnas futtiga exportkontroller och andra obstruktioner, för att ta soklar ledning och lämna övriga världen långt, långt efter sig, i fält efter fält.

Väst kan för all del fortsätta förbjuda företag efter företag att etablera sig i Väst, med det ena korkade motivet efter det andra – ZTE, Huawei, Tiktok, Shein, Temu, BYD, Deepseek… – men småningom når vi en punkt då kinesiska produkter och tjänster blir lika oumbärliga som dagens amerikanska, och då uppstår ett svårt politiskt dilemma, i vart fall för den kinahatande klicken som i sin patologiska paranoja hellre stoppar huvudet i sanden än att förhålla sig till den verklighet som är förhandenvarande och allt mer uppenbar.

Omvänt är situationen för oss i Europa så mycket dystrare, då vi inte längre spelar i samma liga som USA och Kina. Vi har halkat efter, då vi hellre har satsat på byråkratisk reglering och «värderingar» än hårdkokt forskning och industriella tillämpningar. Den lilla spets som produceras flyr omedelbart till USA, där villkoren är så mycket bättre för företagande och utveckling.

Det är av denna anledning vi inte har några Google eller Baidu, Meta eller Weibo, Apple eller Huawei, OpenAI eller Deepseek, o.s.v. Och det är av denna anledning vår föråldrade bilindustri förfaller och går i graven, för att vi inte längre kan konkurrera, för att vi inte har förnyat oss, för att vi har alldeles fel fokus på «värderingar» och annat, för att det är alldeles för dyrt att producera, för att det finns alldeles för mycket röd tejp och regleringar. Europa har åderförkalkats.

Kinahatarnas dårpladder och åtgärder till trots kommer Kina otvetydigt att ta täten, och vi kommer därför att behöva förhålla oss till det på ett annat sätt än i dag. Ju förr desto bättre. Systemen kommer alltid att vara olika, även om Kina kommer att anamma allt större medborgerligt inflytande, kanske i analogi med Singapore. Det angår egentligen inte oss.

Men en sak är säker, och det är att om vi inte ser om vårt eget hus, och om vi stänger ute den ledande teknik- och forskningsmakten, så är Europas storhetstid definitivt förbi. Det finns inget axiomatiskt i att Europa ska befinna sig i täten, och emellanåt har vi ofta befunnit oss på botten. Vill vi ha en ny medeltid, eller vill vi åter bli en ledande region i världen?

Den här bilden är inte bekant för den större allmänheten, men den är signifikativ för det skifte vi står inför. Vad vill vi göra åt det?