Kategori: Europa

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Detta slutar illa

De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島Hiroshima, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.

Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田Kishida文雄Fumio ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.

Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.

Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.

Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!

På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.

Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.

Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.

Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.

Tokyo på tur?
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan

Fixa relationen EU och Kina

Den ickevalde «höge representanten» Josep Borrell fortsätter att uttala sig i EU:s namn om relationen mellan Europa och Kina, men befinner sig dessvärre inte i verklighetens territorium. I en debattartikel i South China Morning Post drar han upp riktlinjerna, i enlighet med den mening som unionens utrikesministrar uttryckte härom veckan.

Visserligen finns högst relevanta kriterier, som att Kina måste öppna sin marknad mer för europeiska företag på det att handelsbalansen kan bli jämnare, och att EU måste diversifiera importkanalerna för att riskreducera i händelse av konflikt, pandemi eller andra systemstörande händelser.

Men å andra sidan finns även ett par geopolitiska komponenter som är svåra att smälta för Zhongnanhai. Bland annat hävdar Borell att relationerna mellan Kina och EU inte kan utvecklas om Beijing inte aktivt förmår övertala Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraïna. Det är ett fullständigt ohemult krav, givet att konflikten inte har med Kina att göra, och att Beijings utrymme att påverka Moskva är högst begränsat.

On Ukraine, our message is clear: EU-China relations have no chance of developing if China does not push Russia to withdraw from Ukraine. Faced with a conflict involving the territorial integrity and sovereignty of an independent state, any so-called neutrality amounts in reality to taking the side of the aggressor. We welcome positive moves from China aiming at finding a solution to contribute to a just peace in Ukraine.

Beijings naturliga bidrag i egenskap av neutral aktör är att mäkla fred, men det kommer att ske under huvudsakligt bevarande av nuvarande ryska territorialvinster. Det är svårt att smälta för såväl Kiev som Väst, men vad skulle alternativet egentligen vara – att än fler dör i ett evighetskrig som Ukraïna ändå aldrig kan vinna? De enda som vinner på det är hökarna i Washington.

Det EU vill är som hämtat ur svamparnas värld, nämligen att avgå fullt ut med segern och att Xi ska ta Putin i hampan, men då har man alltså inte förstått grunderna till konflikten. För Kreml och Putin är det en existentiell fråga som inte beror av förhållandet till Kina.

Ponera att Kina ändå skulle kunna påverka Kreml, och att man skulle kunna sätta viss press på Putin i önskad riktning. Vad har man då för incitament för det? Det EU levererar är nämligen inte bara krav av ovanstående slag, utan även pekpinnar kring Taiwan och bludder om att man vill vara både vän och fiende på en och samma gång.

Man tror sig vara i något slags styrkeposition, trots att man är ytterligt trängd av krig och recession, och försöker på sedvanligt manér tala ned till Beijing, som vore det en hund. Den tiden är sedan länge förbi, och det vore därför mer passande med en mer konstruktiv attityd.

Ett första steg kunde vara att släppa frågan om Taiwan, att en gång för alla inse att det inte är en konflikt som angår Bryssel och Väst, och att den bästa – och enda – möjligheten att bevara Taiwans demokrati och särart är att tillmötesgå Beijings krav om att provinsen ska införlivas under fastlandets suzeränitet.

Det ligger i sakens natur att man inte heller kan skicka kanonbåtar till Östasien, och naturligtvis inte heller expandera i ett «globalt Nato», ty det är per definition en eskalering som bara kan leda till kapprustning och småningom väpnad konflikt. De forna kolonialmakterna måste någon gång släppa taget. På köpet får man ett mer välvilligt inställt Kina.

I ett andra steg måste man få ordning på handeln och helt släppa den amerikanska dårpolitiken om inkapsling. Det är inte EU:s sak att bistå Washington i att mobba ut Huawei och andra kinesiska teknikbolag, utan man måste naturligtvis välkomna dessa om man samtidigt begär att Kina ska öppna sin marknad mer. Det är bara den typen av förhandlingar som kan leda framåt, medan det övriga dårpladdret leder in i en återvändsgränd.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Avdollarisering

Handel och investeringar tenderar att knytas till en stabil reservvaluta, samtidigt som en sådan även utgör säkra tillgångar för både banker och privatpersoner. Dominerande reservvaluta är i regel knuten till en hegemonisk makt, vilket sedan andra världskrigets slut innebär USA.

Dessförinnan utgjorde brittisk sterling världsvaluta i kraft av att vara knuten till Brittiska imperiet, och tidigare än så figurerade den spanska silverdollarn i motsvarande position. Även den nederländska gulden (florinen) nyttjades tidvis som reservvaluta under den nederländska guldåldern.

En makt som åtnjuter sådant förtroende för sin valuta har stora fördelar, bland annat i att man kan låna billigare än andra samt även trycka pengar på andras bekostnad, nämligen de som sitter med stora innehav av valutan. Tillkommer så betydande politisk makt i det att man kan straffa länder, organisationer och personer medelst sanktionering och uteslutning ur de finansiella systemen.

USA har allt flitigare kommit att nyttja detta vapen mot andra länder för att tvinga fram underkastelse medelst ekonomiska påtryckningar, men därvid ger man även incitament till framväxten av andra valutor och finansiella system, som kan nyttjas av länder som inte vill gå i Washingtons ledband.

Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat förloppet, men både Ryssland och Kina har sedan en tid tillbaka laborerat med alternativ till transaktionssystemet Swift samt handlar numera i renminbi och rubel sedan Moskva kastades ut ur systemet. Kina har även implementerat en digital valuta som alternativ transaktionsmetod utanför amerikansk kontroll.

Vidare har Kina ersatt petrodollarn som betalmedel i handeln med Saudiarabien till förmån för renminbi, som därmed gör anspråk på en motsvarande roll som petroyuan. Man kan även tala om en petrorubel sedan Moskva tvingat EU att betala för gasen i rubel och på så sätt hållit uppe värdet på den egna valutan samt kringgått sanktionerna.

Renminbi kan emellertid inte ersätta dollar som reservvaluta, även om USA är på nedgång och Kina utmanar om hegemoni, dels för att valutan inte flyter fritt och inte heller är förknippad med något större investeringskapital, och dels för att man knappast vill ge Kina samma makt som USA.

Tanken är istället att tillsammans med andra länder lansera en neutral världsvaluta, som är löst knuten till yuan, rubel och en rad andra valutor men utan att kontrolleras av en enskild makt. På så sätt kringgår man de problem som förknippas med en dominerande reservvaluta. Tanken är inte ny, men har tidigare stupat på amerikansk motvilja.

Avdollariseringen går visserligen sakta, men har de facto inletts. Sedan 2015 har dollarns andel som reservvaluta minskat med elva procent, och sedan 2001 med arton procent. Vid en viss brytpunkt går förloppet oerhört snabbt, varvid USA i ett slag förlorar sina privilegier och – med Trumps ord – blir en andra rangens stat.

Dollarn har förvisso haft skakiga perioder förr, till exempel när Nixon 1971 avskaffade knytningen till guld, vilket sedermera ledde till recession och långvarig stagflation. Dollarn tappade då i andel från 85 % ned till 47 %, varvid D-mark, japansk (y)en och småningom euro (ecu) gjorde entré som alternativa reservvalutor.

Reservvalutors andel 1965–2022 (IMF)

Men 1985 lyckades man övertala Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Japan om att devalvera dollarn (Plaza accord), vilket inte bara eliminerade Japan som konkurrent utan även gav dollarn ny livskraft. USA blev samtidigt mer konkurrenskraftigt, och kunde även minska sina underskott.

Därefter har dollarn haft pyspunka, medan ett antal mindre valutor på senare tid har etablerat sig som alternativ. Bland andra kinesisk renminbi har vuxit i andel från cirka en procent 2016 till närmare tre procent i dag, en trend som lär fortsätta kommande år givet landets starka handelskraft.

Kategorier
Afrika Europa Kina Politik USA

Kritiska råmaterial

Alltsedan civilisationens vagga har den ledande makten i världen präglats av störst omsättning av energi och metaller av olika slag, som ställföreträdande parametrar för produktion, handel och välfärd. Omvänt är åtkomst till råvaror som mineraler och fossila bränslen en ständig grogrund för konflikt och ytterst krig, vilket vi har sett ett flertal exempel på i modern tid, men även tidigare i historien.

Bronsålderskollapsen -1200/-1150 hade kanske en grund i torka, men en avgörande faktor var ändå järnets framväxt, vilken helt rubbade intrampade handelsrutter och inbördes styrkeförhållanden. Grekland och Europa trädde fram som nya centra jämte Egypten efter Assyriens och Babyloniens fall.

Japan moderniserade under amerikanskt hot om våld, och kopierade därmed inte bara västerländsk civilisation och teknik, utan även koloniala tankegångar. Man såg hur de europeiska makterna skar sönder och samman Asien, och man valde därför att själv bli kolonisatör delvis i syfte att förekomma en utveckling där man själv blev koloniserad.

Men Japan är samtidigt en råvarufattig nation, varför man behövde Manchuriets och sedermera hela Kinas och övriga Asiens omfattande resurser. Ett problem i sammanhanget var att USA sanktionerade Japan och därmed skar av tillförseln av olja för industrin, vilket ledde till attack mot Pearl Harbor och sedermera storskalig kolonisation i Asien i syfte att säkra tillgångar. Genom att sänka den amerikanska stillahavsflottan vann man ett par år, även om man småningom förlorade kriget.

I modern tid söker USA ånyo strypa konkurrenter medelst embargon, exportkontroll, sanktioner och andra olagliga medel, enkannerligen Kina, som man ser som ett hot mot amerikansk världsdominans. Det är framförallt halvledare och annan kritisk teknik man söker förhindra Kina från att nyttja, i syfte att sinka landets vidare utveckling.

Men styrkeförhållandena är här helt annorlunda, då det i själva verket är Kina som kontrollerar både råvarorna och produktionen samt i övrigt är världens logistiska nav. Framförallt kontrollerar man utvinning och raffinering av sällsynta jordartsmetaller, som är kritiska för i princip all modern teknik.

Kina kontrollerar jordartsmetallerna fullständigt.

För tunga jordartsmetaller har man helt och hållet monopol, och skulle enkelt kunna besvara omvärldens fientliga aggressioner genom att helt sonika implementera ett embargo på sådana metaller. Reserverna skulle ta slut inom ett år, samtidigt som det tar minst ett decennium att bygga upp en egen industri.

Att man ändå är tålmodig och finner sig i amerikanska provokationer beror på att man har siktet ställt längre fram i tiden, och man räknar med att kunna övervinna det tillfälliga motstånd som amerikansk exportkontroll innebär, bland annat genom att vässa den egna halvledarindustrin så att man slipper beroendet från omvärlden.

Även EU och USA vill som bekant minska beroendet av Kina och övriga Asien, varför man planerar att själv utvinna och raffinera mineraler samt bygga fabs för halvledarteknik. Man söker även utmana Kinas Ett bälte, en väg genom egna infrastrukturprojekt, som dock än så länge mest är pappersprodukter.

I egenskap av forna kolonialmakter har man inte heller särskilt stor framgång i att ta över Kinas handelsrutter i Afrika och Latinamerika, särskilt inte som man kommer med en rad pekpinnar i form av «värderingar» och krav om demokrati, mänskliga rättigheter och annat sekundärt stoff istället för ren business.

Diversifiering är naturligtvis bra och nödvändigt, men samtidigt sker det under aggressiva former i en tid då man alltjämt är höggradigt beroende av den man söker frigöra sig från. Ett annat problem är att man av allt att döma inte lyckas komma ur detta beroende, eftersom de uppställda målen är oförenliga.

Att utvinna och framförallt raffinera mineraler är dyrt och frestar på miljön, vilket naturligtvis är orsaken till att man ursprungligen har fasat ut egen industri och istället förlitar sig på import. Genom att på samma sätt ha förlagt annan smutsig industri till Kina och annorstädes, kan man slå sig för bröstet av att ha minskat utsläpp och miljöpåverkan, när man i själva verket bara har flyttat problemet.

Om man planerar att ta hem sådan verksamhet innebär det således att man också har att hantera miljökonsekvenserna, samt att godta ett betydligt högre pris för raffineringen, vilket i sin tur förgrenar sig i hela kedjan. Dessutom måste man finna lämpliga gruvor, men de finns typiskt i Myanmar och andra nationer med vänliga band till Kina – det globala Syd är betydligt större än Väst. Och ja, även Ryssland är en aktör härvidlag.

Man har för övrigt samma problem med kobolt, nickel, litium och andra mer vanliga metaller av vikt för elektrifiering, i det att Kina tålmodigt har bearbetat Afrika under en längre tid, medan de forna kolonialmakterna alltjämt betraktar kontinenten och dess länder med nedlåtande attityd. USA valde samtidigt att lämna Afghanistan efter tjugo års invasion, och lämnade därmed landets ofantliga mineralskatt till Kina. Kina kontrollerar helt enkelt metallerna, och det ska mycket till om Väst ska kunna bryta det beroendet.

Det är en dråplig ironi i sammanhanget att ämnena i fråga till största del upptäcktes i Sverige, nämligen skandium, yttrium, lantan, cerium, gadolinium, terbium, holmium, erbium, tulium och ytterbium, men å andra sidan har vårt land sent omsider kommit på andra tankar under en ny regim. Huruvida man kommer att gå i land med projektet återstår att se, men det är bara på den vägen man kan göra allvar av tanken att bli mer självständig och konkurrenskraftig på världsmarknaden.

Men även om EU och USA mot all förmodan skulle lyckas i sina ambitioner att bygga upp industrier för både jordartsmetaller och halvledare, betyder det inte att man blir oberoende av Kina. Man diversifierar visserligen en del av behoven, men kan aldrig slippa det ömsesidiga beroendet med mindre än att man klipper banden rakt av och därmed sätter världen i brand.

Kinas råvarudominans kan inte övervinnas med krig, sanktioner eller andra fientliga handlingar.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Xi telefonerar Zelenskyj

Styrräntan är upp ytterligare 50 ‱ och inflationen biter sig fast, samtidigt som kärnkraften «råkar» drabbas av såväl planerade som oplanerade avbrott. Under tiden går statstelevisionen all in i att kasta bränsle i brasan och hetsa mot ryssen, i någon underlig förhoppning att det ska bidra till något gott.

I statsteves morgonprogram kunde man exempelvis höra en mullig sojapojke till programledare förfasa sig över att Ryssland «tillåts» bli roterande ordförande för FN:s säkerhetsråd, med tillägget att «folk» nog «undrar» över hur det kan ske. Samma fråga har naturligtvis aldrig någonsin väckts då det är USA som har stått för invasionen, vilket förstås är flertalet gånger. Det är på den nivån.

Däremot har man i regimteve aldrig några som helst seriösa diskussioner om hur situationen ska lösas, utan man kastar hellre in Sundström i syfte att grovat vantolka både Rysslands och Kinas uppfattning i frågan, för att därefter återgå till att hetsa mot den egenhändigt uppförda halmdockan.

Men vid det här laget borde man nog ha insett att Kiev inte har förmåga att återta så mycket som en millimeter av förlorat territorium, och att man därmed inte kan vinna kriget. Ukraïnas enda funktion är därmed att fungera som amerikansk marionett för att nöta mot Ryssland, med resultat att man också själv blir nedmald till slamsor.

En annan konsekvens är att Europa går ned sig i recessionens träsk på grund av de egna sanktionerna, samtidigt som Washington gör lysande affärer på att sälja naturgas. Frågan är hur länge européerna är beredda att lida pin för ett krig som i slutändan inte kan vinnas, och som man egentligen inte har förstått bakgrunden till. Vad är poängen?

Voldemort Zelenskyj vet emellertid hur korten ligger, och han förstår i grunden att den fortsatta kampen är i stort sett meningslös och bara kommer att kosta än fler unga soldater livet, till ingen som helst nytta. Han vet innerst inne att konflikten bara kan lösas med diplomati och med territoriella eftergifter från Kievs sida.

Det vet även Xi Jinping, som nu har haft det där telefonsamtalet med Zelenskyj. Det innebär att båda ledarna anser att tiden är mogen att ta de första stegen mot en diplomatisk lösning, och det är av elementära skäl bara Beijing som kan ta på sig rollen som medlare, eftersom Väst har gjort sig till part i konflikten. Zhongnanhai har vidare haft ett antal diplomatiska framgångar på senare tid, inte minst genom att lösa upp knutarna mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien.

I inte helt objektiva medier framställer man visserligen Kina som rysk anförvant, men man kan bortse från den kritiken. Kina är nämligen vän även med Kiev, och söker i största allmänhet vänskap med så många som möjligt, samtidigt som man likt Indien vägrar formera block, pakter och allianser.

Kina kan visserligen ha kortsiktig framgång i att köpa billig energi från Ryssland och se hur Europa faller in i turbulens, men i det längre perspektivet bygger Kinas framgångar på handel, och då är krig, konflikt och oreda inte konstruktiva faktorer. Kinas vilja till fred är därför ställd utom allt tvivel, och Beijings status som neutral aktör borgar för att man i slutändan kommer att leda den diplomatiska fasen. Ju förr desto bättre.