Kategorier
Film Kultur Politik

Brunvit och de sju kortväxta

Snövit och de sju dvärgarna i 1937 års animerade tappning är en ganska banal skildring med moderna mått mätt, men räknas ändå som ett klassiskt mästerverk med enastående betyg bland kritiker och allmänhet. Den som vill utmana den givna bilden av Snövit kan därför räkna med uppförsbacke.

Visserligen har jag inte sett 2025 års nytolkning, och inte heller avser jag göra det, då de recensioner som föreligger är avskräckande nog. Jag har tillräckligt med film på kö för att befatta mig med medelmåttiga produktioner eller rent av skräp. Men man kan ändå ha åsikter om den metadebatt som har uppstått, faktiskt långt innan filmens premiär.

Bland annat har synpunkter framförts angående huvudrollinnehaverskan Zeglers etnicitet, med andemeningen att en spanskättad person inte skulle passa i rollen som Snövit. Man menar att det är en form av woke när Disney sålunda omtolkar en given föreställning.

Sant är att Disney verkligen har ett sådant modus operandi, och att man likt andra företag som har fört fram en vänsterradikal agenda har fått plikta för det. Lika sant är att sådana tendenser förekommer även i denna upplaga av Snövit, bland annat en riklig förekomst av negrer och andra etniciteter som inte riktigt rimmar med medeltidens Europa.

Njä, inte woke.

Men Zegler och Gadot har inte så mycket med detta att göra, utan är ganska träffsäkra val av skådespelerskor för att besätta rollerna. Schneewittchen är visserligen en tysk historia, men den har en lång rad föregångare och paralleller och är därför att främst betrakta som en paneuropeisk saga. Zegler är inte heller «brunare» än «originalet», enligt en snabb färganalys.

Det hade varit radikalt annorlunda om man i rollen hade satt en afrikansk eller arabisk skådespelerska, eller varför inte en man för att riktigt ta ut wokesvängarna? Eller om man hade smugit in *2SHBTQIAP++ som man brukar göra här och var. Även om man har full konstnärlig frihet att göra så.

Då är kritiken mot bruket av datoranimerade dvärgar nog aningen mer befogad, men kanske ändå inte. Dvärgar i facket hade hellre sett att man nyttjar deras talanger, eftersom kortväxta har ett tunt utbud av roller att besätta. Å andra sidan har Disney agerat så just för att vara originalet troget, eftersom man vill bevara dvärgarnas morfologiska karakteristik. Mellan en sten och en hård klippa…

Men detta är woke.

Man måste nog ändå lita på kritikerkåren, som delar ut måttliga beyg i medel. Ruttna tomater ger 5.4/10 i medelbetyg, med bara 44 % positivt inställda. Metacritic hamnar i mitten, med 50/100. Å andra sidan är den senares tittarpoäng fullständigt urusla 1.2/10, till och med sämre än IMDb:s snitt om 2.1/10.

Det räcker för att avstå, men å ena sidan bör man egentligen fråga vad barnen tycker, eftersom de kan förväntas ha en fördomsfri värdering utan politisk bias, och å den andra brukar kontroversiella filmer omvärderas med tiden när kontroverserna tappar kraft och produktionen kan bedömas på konstnärliga meriter.

Kategorier
Asien Film Korea Kultur

Andra bläckfiskspelen

Ojing-eo geim (오징어 게임) är tillbaka i en andra serie, kanske mer känd som «Squid game» efter att ha tagit en märklig rundtur över Nordamerika och renderats på det engelska imperiespråket utan att publikum funderar närmare över det. Sju avsnitt släpptes i klump på annandagen, och ytterligare en packe lanseras under kommande år.

Första säsongen blev som bekant en sprudlande framgång, och utgjorde strömningsföretagets främsta kioskvältare någonsin. Utan överraskningsmomentet kan man knappast överträffa en sådan formidabel succé, men efterföljaren levererar ändå över förväntan.

Detta för att den underliggande premissen kan nyttjas om och om igen för olika syften, och serien måste därför förstås som en moralfilosofisk betraktelse utöver den banala underhållningskomponenten. Därtill får man aldrig nog av brutalt sydkoreanskt våld, även om man håller igen på sådant för att undslippa den västliga censuren.

Vinnaren i runda ett, 456 Seong Gihun (성기훈), fick som bekant avsmak för mänsklighetens korrupta natur, och bestämmer sig för att nyttja sitt enorma kapital till att avslöja och ställa inför rätta spelets herrar. För detta ändamål tvingas han småningom ställa upp än en gång i spelet, samtidigt som hans privatarmé arbetar från utsidan i att försöka finna orten i fråga.

Spelen följer i stort tidigare ordning, men med viss nyordning som är ägnad att överraska. Bland annat nästlar sig frontmannen Hwang Inho (황인호) in som spelare 001 för att manipulera Seong, så till den grad att han deltar fullt ut i ett väpnat uppror med massivt blodig utgång.

Som tidigare har deltagarna uttryckt samtycke till att delta, och arrangörerna följer till punkt och pricka det reglemente man har överenskommit i kontrakt. Efter varje spel anordnas en omröstning för att utröna huruvida kvarvarande deltagare ska dela på den aktuella potten, eller fortsätta spela.

Man kunde här tycka att det vore mer logiskt att ta en större delvinst hellre än att riskera livet i en allt mer upptrappad kamp, men underlaget består alltså av skuldsatta spelberoende personer som är vana att hantera betydligt sämre odds. «Bara ett spel till» är det gemensamma mantrat, som kanske karakteriserar beroendepotentialen hos dessa individer.

Denna typ av gladiatorspel skulle principiellt vara fullt möjliga att arrangera i frånvaro av relevant lagstiftning, och de mildare varianter som faktiskt föreligger illustrerar hur människors girighet och utsatthet utnyttjas av än girigare arrangörer under villkor som präglas av begränsad valmöjlighet, kanske än mer så i Sydkorea än i europeiska länder. Den illegala spelmarknaden under maffian är samtidigt på liv och död när skulder ska drivas in.

Serien är ett av många uttryck för koreansk kultur, som på detta vis slår igenom på bredare front i Väst. Koreansk film är tillsammans med japansk och kinesisk den bästa som produceras numera, kanske i konkurrens med oberoende amerikansk. Lägg därtill den k-pop (uttalas kå-pop utan skutt över Nordamerika) som erövrar stora delar av världen och årets Nobelpris i litteratur, och man förstår att Sydkorea har etablerat sig som en modern kulturell stormakt.

Ojing-eo geim 2 (오징어 게임 2).
Kategorier
Asien Film Japan Kultur

Hårt att vara man

Den fulla serien av filmer om James Bond, inalles tjugosex stycken, har väl var och en sett några gånger. Namn som Sean Connery, Roger Moore och Timothy Dalton plus några till har i perioder gestaltat den brittiske agenten, som därmed har blivit ett stående inslag i den västerländska kulturen.

Men de längsta filmserierna finner man i Asien, bland annat en sekvens om 123 filmer under knappt sjuttio års tid om den kinesiske folkhjälten Wang Feihong. Rekord med avseende på en och samma huvudrollsinnehavare intecknar emellertid den japanska långköraren Otoko wa tsurai yo (男はつらいよ), med fyrtioåtta filmer mellan 1969 och 1995.

Det är hårt att vara man, som titeln betyder, handlar i grunden om den ambulerande försäljaren och evige ungkarlen Kuruma Torajiro (車寅次郎), eller kort och gott Tora-san (寅さん), herr Tiger, en udda figur som aldrig får till det, men som ändå har hjärtat på rätt ställe.

Tora-san och Sakura-san, It’s Tough Being a Man (男はつらいよ) (1969)

Han har trots sin kringflackande tillvaro en fast punkt hemma hos «familjen» i Shibamata (柴又) i Tokyo, där han emellanåt tillbringar en del tid. Till familjen räknas hans halvsyster Sakura och dennes man Hiroshi, samt tant och farbror som förestår godisbutiken Kurumaya (車屋). Med tiden är det allt mer Sakura, Hiroshi och deras son Mitsuo som hamnar i centrum.

Hiroshi och Sakura, It’s Tough Being a Man (男はつらいよ) (1969)

I sin utåtriktade handel och vandel över hela landet träffar Tora-san alltid på skönheter, som han av någon anledning charmar och förtrollar, så till den grad att han egentligen skulle kunna förföra en och annan. Men när det väl kommer till kritan förmår han inte fullfölja, utan fegar ur, kanske på grund av uselt självförtroende, eller för att han inte vill binda sig och förlora sin frihet.

Halvsyster Sakura är ständigt oroad över Tora-sans civilstånd, och önskar se honom stadgad i familj hellre än att vara en kringvandrande kuf, medan tant och farbror är mer desillusionerade och väl har gett upp allt hopp.

Mitsuo och Izumi, Tora-san Takes a Vacation (男はつらいよ 寅次郎の休日) (1990)

Utöver ett underhållande drag av situationskomik berättar filmerna, huvudsakligen i regi av Yamada Yōji (山田洋次), om ett Japan som förblir en konstant, trots ständiga moderniseringar av olika slag, ett stycke fantastisk filmhistoria som målar hela den japanska kulturen och folksjälen med breda och tämligen vackra penseldrag.

Tora-san och Lili, Tora-san to the Rescue (男はつらいよ 寅次郎紅の花) (1995)

Man kunde för all del ha spelat in fler filmer, om det inte vore för att huvudrollsinnehavaren Atsumi Kiyoshi (渥美清) avled 1996 efter en längre tids sjukdom. Filmerna blev en nära nog dubbel årlig tradition i den japanska kulturen, med två extra specialversioner 1997 och så sent som 2019.

I den senare framträder det åldrande paret Sakura och Hiroshi och deras numera medelålders son Mitsuo samt dennes ungdomskärlek Izumi, vilket ger en våldsam kontrast till den ursprungliga uppsättningen med ett ungt par och deras lille parvel. Det är också detta persongalleri som i det senare skedet dominerar handlingen i filmerna, med en allt mer perifer Tora-san.

Hiroshi och Sakura, Tora-san, Wish You Were Here (男はつらいよ50 おかえり、寅さん) (2019)

Man skulle därmed lika gärna kunna se Sakura (Baishō Chieko, 倍賞千恵子) som huvudrollsinnehavare tillika rekordhållare med fyrtionio pjäser på meritlistan under femtio års tid, under vilken tid hon har bibevarat rollfiguren med den äran. Jag föredrar faktiskt att se Sakura som huvudgestalt i serien, och det skulle inte ha gått att fortsätta utan hennes medverkan.

Mitsuo och Izumi, Tora-san, Wish You Were Here (男はつらいよ50 おかえり、寅さん) (2019)

Viss klichébildning till trots måste serien anses tillhöra den japanska kulturkanon, en tidlös skildring och en omistlig del av kulturarvet, även om serien är tämligen okänd i större delen av världen utanför Japan. Det hade inte behövt vara så, då handlingen har helt universell räckvidd.

Kategorier
Film Kina Kultur

繁花 (Blossoms Shanghai)

Bland teveserier du mer eller mindre garanterat aldrig kommer att se återfinns Blossoms Shanghai (繁花, Fanhua), trots att det är ett bländande mästerverk signerat Wang Jiawei (王家卫), internationellt mer känd under kantonesiskt namn «Wong Kar-wai», om än ursprungligen från Shanghai (上海) med dialektalt uttal Won Ga-ve.

Detta för att serien är kulturellt svårtillgänglig för personer utanför Kina, och i princip appellerar den till kanske högst ett tiotal svenskar med bakgrund i Shanghai, dels för att handlingen exklusivt berör stadens ekonomiska boom under 1990-talet, och dels för att dialogen mestadels är på wu (吴) jämte en del mandarin, kantonesiska och japanska.

Kina är ett tämligen heterogent land, med olika språk och kultur i var och varenda stad. Shanghai är därvidlag en smältdegel i Jiangnan (江南), det vill säga provinserna Zhejiang (浙江) och Jiangsu (江苏), den rikaste delen av Kina. Även shanghainesiskan – 沪语 (huyu) – är ett resultat av sammansmältning mellan ett antal wu-dialekter, främst de i Suzhou (苏州) och Ningbo (宁波).

Shanghai präglas således av en unik dialekt – eller språk om man så vill – och en likaledes unik atmosfär, en högst påtaglig kulturell egenskap omfattande uttryck, gester, koder och annat. Därav följer svårtillgängligheten för utsocknes, enkannerligen utlänningar. En serie med liknande handling förlagd till någon amerikansk stad hade omedelbart blivit en succé på Netflix, för att amerikansk kultur är så mycket mer homogen och välkänd i Europa.

Wang Jiawei – känd för filmer som 花样年华 (Huayang nianhua / In the mood for love), 堕落天使 (Duoluo tianshi / Fallen angels), 重庆森林 (Chongqing senlin / Chongqing express) och 一代宗师 (Yidai zongshi / The grandmaster) – prövar här sent omsider vingarna med sin första teveserie, som kan sägas vara en nostalgisk skildring av Shanghai under en optimistisk era.

Till yttermera visso är det ett slags hyllning av såväl shanghainesisk som kantonesisk och annan kultur, givet Wangs dubbla arv. I serien gestaltas detta som konkurrens mellan det kantonesiska köket (粤菜, yuecai) och det shanghainesiska (本帮菜, benbangcai) på det välkända stråket Huanghelu (黄河路), samt i form av nostalgisk bakgrundsmusik från perioden – även här förlorar man kanske internationella tittare som inte närmare känner storheter som Wang Fei (王菲) och Lin Shurong (林淑容) eller är hemmastadda i shanghainesisk opera (沪剧, huju).

Handlingen som sådan är visserligen ganska banal och i ett format som är lämpat för passivt linjärtevetittande, men icke desto mindre oerhört skönt filmad i mörk nyans och präglad av ett antal spännande intriger och intressanta personligheter. Tang Yan (唐嫣) i rollen som en hysterisk fröken Wang (汪小姐, Wang xiaojie) är härvidlag tämligen underhållande, och en typisk företrädare för bitchiga shanghainesiska kvinnor, om än på både steroider och hallucinogen svamp – en så fruktansvärt rolig och samtidigt så jobbig tjej!

Även Ma Yili (马伊琍) som Lingzi (玲子), ägare av restaurangen Natt-Tokyo (夜东京), ger serien stadga och karaktär, och är på samma sätt typisk för Shanghai. Den utsocknes Li Li (李李), gestaltad av Xin Zhilei (辛芷蕾), kompletterar som förförisk vamp och intrigmakerska.

På den manliga sidan agerar Hu Ge (胡歌) i rollen som herr Bao (宝总, Bao zong), opportun handlare och aktiespekulant under Shanghais febriga tillväxtperiod, under ledning av den äldre veteranen «farbror» (爷叔, yeshu), spelad av You Benchang (游本昌). A-Bao (阿宝), som han också kallas, var ursprungligen mekaniker innan Kina öppnade upp för marknadsreformer 1978, och representerar således en i den stora mängden av lycksökare under perioden i fråga.

De trettio avsnitten i tämligen långsamt mak berättar i stort och smått om A-Baos klassresa och hans relationer med de kvinnliga restaurangpamparna och andra figurer, med intermittenta nedslag i likaledes blomstrande Shenzhen samt Hongkong och Tokyo, i ett internationellt potpurri som är mumma för oss östasienkännare.

Betyg på Douban (豆瓣) är 8.7, och på IMDb 8.2, även om den senare är otillförlitlig i detta avseende. Liknande betyg föreligger på andra håll, och det är nog trots allt en rättvis karakteristik – även om du aldrig kommer att se serien. Det är en klassiker, som tål att åldras, och som bör konsumeras av finsmakare som lagrad whisky, ett avsnitt åt gången, snarare än som en billig låda vin som inmundigas i ett svep.

Kategorier
Film Filosofi Kultur Politik

白左 – vit vänster

Första rutan i filmen är en varning om att scener med tobaksrökning förekommer, och en senare räkning visar att detta är med sanningen överensstämmande, såtillvida att en (1) person håller en (1) cigarett med munstycke i en (1) enstaka scen. Tydligen ska detta kunna chockera samtiden så mycket att en förhandsvarning är befogad.

Filmens egentliga handling inleds därefter med en kvinnas självmord, för att raskt följas av tämligen sadistiska scener med skalpeller huggna i ögon, samt en kanske inte helt politiskt korrekt syn på prostitution under den tirad av sex- och nakenscener som följer. Men det var rökningen man ville höja ett varningens finger för…

Triggervarning.

Verket i fråga är fantastiska Poor things, som utöver distributörens – denna gång inte Disneys – märkliga fadäs förstås är genial. Man kunde kanske ha överseende med sådana triggervarningar, popups och allsköns annan woke om det inte vore för att de är allestädes förekommande i alla upptänkliga sammanhang, som om människor inte vore utrustade med eget sunt förnuft och förmåga att tolka skildringar i kulturen.

Därtill kommer denna märkliga kognitiva dissonans av att varna för helt alldagliga företeelser – en tredjedel av världens befolkning är faktiskt rökare – samtidigt som man ser mellan fingrarna avseende tämligen grovt våld. Numera är det den inte helt progressiva vänstern som står för vansinnet, medan fordom den kristna högern ville varna för en naken bröstvårta mellan de många massakrerna under tevekvällen.

Bella står i begrepp att hoppa från en bro.

Inte för att en rökande kärring från 1800-talet skulle kunna förleda ungdomen att ta upp rökning, men möjligen är det så att varningstexterna i sig utgör incitament därför, på samma sätt som de störtlöjliga klistermärkerna med «parental advisory» och varningar för «explicit content» i själva verket blev ett kvalitetsmärke för musik.

Men förmodligen är det inte konträra vapande rebeller i tonåren man har i åtanke, utan mer ömtåliga snöflingor i generation Z som under inflytande av bokstavskombinationer av allsköns slag skulle kunna få en ångest- och gråtattack av att se en cigarett, samtidigt som man förmodligen likt huvudpersonen Bella skulle hånskratta åt diverse kirurgiska ingrepp – den kognitiva förmågan är på ungefär samma nivå.

Den förhatliga scenen som kan tänkas förleda ungdomen eller orsaka trauma hos åskådaren.

Det är dessa underliga och synnerligen störda fenomen som gör mig övertygad om att Västerlandet står inför sin snara undergång, ty ett folk som behöver triggervarningar för att kunna handskas med kulturen (eller universitetsstudier) lär i längden inte kunna hantera en verklighet med blodigt krig i Ukraïna eller ett veritabelt folkmord i Gaza – Putin har under sådana omständigheter fri lejd över hela Europa, och bortklemade jordgubbssoldater som viftar med regnbågsflaggan lär inte ens kunna fungera som habil kanonmat.

Kulturen är nu sådan att den ska chockera och röra om i känslolivet, och den ska bjuda på besinningslöst underhållningsvåld, nämligen som substitut för verkligt våld. Det är så kulturen har fungerat sedan Homeros tid, och det går helt enkelt inte att föreställa sig en uppsättning av Shakespeares verk med inledande triggervarning; det skulle spoliera hela pjäsen.

Kanske är det därför jag numera dras allt mer till sydkoreansk, japansk och kinesisk film, ty sådan föregås aldrig någonsin av varningar av något som helst slag, trots att de emellanåt består av helt groteska skildringar. Röker, super och svär gör man dessutom konstant, och man känner inte begreppet woke annat än som en teoretisk konstruktion under beteckningen 白左 (baizuo) eller vit vänster – med bibetydelsen idiot.

Kontrasten…