Kategori: Filosofi

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion

Q-Kina

Q-rörelsen i Kina är inte som det hävdas i medier utsatt för något «bakslag» bara för att något Wechat-konto har strypts eller för att en prideparad har ställts in på grund av pandemin, utan har fortsatt ungefär samma förutsättningar som i övriga Östasien. Naturligtvis minus Taiwan, som har antagit hela det västliga Q-paketet och har en transa som digitaliseringsminister i Tang «Audrey» Feng.

Saken har dock inte så mycket med styrelseskick att göra, utan mer med kultur. Man observerar således ungefär samma förhållningssätt i Sydkorea och Japan som i Kina. Det allmänna varken förbjuder eller uppmuntrar sexuella minoriteter, utan lämnar det som en privat företeelse. Därmed erkänns inga samkönade giftermål eller andra officiella relationer, medan transpersoner kan byta juridiskt kön.

Speciellt för Kina är emellertid att Q-rörelsen de facto har en ideologisk komponent, och om något är det den som i förekommande fall angrips, om den utmanar andra bärande samhällsprinciper. Kina är helt enkelt inte den rätta platsen om man vill ställa sig på barrikaderna och förespråka radikal wokepolitik, medan man inte stöter på några problem alls att leva som man vill i den privata sfären.

Man kan således betrakta Kina och Östasien som mer konservativa samhällen, med attityder som motsvarar de amerikanska republikanernas don’t ask, don’t tell. Det är en skarp distinktion mellan friheten att leva som man vill, och särskilda rättigheter av allt mer udda slag.

Friheter är alltså sådant som existerar naturligt tills en makt explicit inskränker dem – yttrandefrihet, mötesfrihet –, medan rättigheter är sådant som tilldelas någon av en makt, ofta av abstrakt slag, som rätten att i det allmännas ögon erkännas för någon särskild egenskap, exempelvis att tillhöra en minoritet, med därtill hörande privilegier.

Ur liberal synvinkel finns här två huvudsakliga spår, där den libertarianska frihetsideologin förespråkar en mindre stat som inte alls lägger sig i människors vare sig sexualitet eller religion, utan helt lämnar saken åt privatlivet. Åt andra hållet finns en etatistisk socialliberalism som förespråkar en stor stat med social ingenjörskonst på programmet, i syfte att indoktrinera människor i de förment rätta värderingarna och upprätthålla riter som exempelvis äktenskap genom reglering.

Q-ideologi är ett uttryck för det senare, och det har inte så mycket att göra med friheten att leva ut sin sexualitet. Det är en rörelse som syftar till att erhålla särskilda privilegier, och som hänsynslöst nyttjar evenemang för att driva sin agenda, exempelvis festivaler och idrottsmästerskap.

Någon skribent vid DN-tidningen konstaterade således nyligen att fotbolls-EM åter förblir bögfritt, i det att ingen spelare av rang någonsin har «kommit ut» som Q-person. Samtidigt försöker man från politiskt håll rama in mästerskapet med regnbågsupplysta arenor och andra Q-symboler, vilket har fått UEFA att gripa in med stränga förbud mot att blanda in politik i idrotten.

För det är politik, och den är inte mer «liberal» än den minimalistiska ansatsen att det inte angår det allmänna vad du har för sexualitet, upplevd identitet eller tro. Den verkliga friheten gäller att kunna leva fritt efter egna preferenser, värderingar och trosuppfattning, inte den fiktiva «rätten» till Q-toaletter eller deltagande i det andra biologiska könets idrottstävlingar. En annan frihet gäller den att kunna delta i samhällslivet utan att ständigt bli påprackad vare sig religion eller sexualpropaganda och annan ideologi.

Det östasiatiska synsättet är här att betrakta som det «normala», medan det västliga är helt extremt och en politisk nymodighet i postmodern anda – man har därvidlag gått från en extrem till en annan. Till skillnad från det tidigare kristna väst har Kina historiskt inte haft något särskilt förtryck av homosexuella och andra minoriteter, utan har tolererat sådana uttryck utan att för den skull omfamna dem i officiell kapacitet.

Konfucianism och buddism har visserligen förordat traditionella könsroller, men samtidigt har samhällslivet ofta präglats av uttryck som strider mot den normativa uppfattningen. Crossdressing har mer eller mindre alltid förekommit, och har tidiga litterära förlagor i legenden om Hua Mulan. Transvestiter och homosexuella har ofta flockats kring operan, för att där få utlopp för sina böjelser, till publikens förtjusning – en tradition som har en modern motsvarighet i stå upp-komedi.

Pionpaviljongen (牡丹亭, Mudan ting), Kunqu-opera (崑曲). Periodvis har man kunnat skönja förtryck av udda sexualiteter i Kina, som under Mao-eran, men det normala är sedan urminnes tider tolerans.
Kategorier
Buddism Filosofi Kultur

बौद्ध धर्म – Buddans väg

Gautama var en rik snubbe i järnålderns Indien för drygt 2500 år sedan. Indien var då som nu ett höggradigt stratifierat klassamhälle med mycket armod, vilket fick honom att fundera över lidandets natur. Han övergav därför sitt privilegierade liv för att söka kunskap under ledning av tidens yogiska mästare.

Hans första insikt var att ett asketiskt leverne var förenat med lidande, varför han hamnade i onåd hos sina lärare och därför fullföljde sökandet på egen hand. Efter långvarig meditation fann han slutligen en medelväg och en metod för att hantera lidandets natur.

Myten har att han blev budda (den vakne, den upplyste) under ett boditräd, ungefär som Newton fick fröet till gravitationslagen genom ett fallande äpple. Gemensamt för de båda berättelserna är att det kanske inte är så dumt att meditera under ett träd ute i det fria.

På svenska skriver vi enligt hävdvunnen tradition titeln budda. På sanskrit och andra indiska språk fogas två ligaturer ब (ba) + उ (u) = बु (bu) och द (da) + ध (dha) = द्ध (ddha) till buddha (बुद्ध), men eftersom aspiranten ध (dha) är helt främmande för svensk fonetik, utelämnar man således h. På samma sätt har vi buddism (बौद्ध धर्म, bauddha dharma), som betyder den upplysta vägen.

Läran – dharman (धर्म, med h, i avsaknad av hävd) – som blev följden av Gautamas meditation har sedermera utvecklats på bredden och djupet i ett antal olika grenar och än fler sekter med en omfattande textmassa och en rörig kosmologi, ofta synkretiskt uppblandat med folkreligion, daoism, konfucianism och andra österländska läror och filosofier, vilket gör att det för en lekman kan framstå som en ogenomtränglig och svårgripbar materia.

Men kärnan i det som värktes fram under boditrädet är genialt enkel, och det som förenar alla former av buddism. Det är denna kärna som är det väsentliga i läran, medan allt annat är fotnötter och frivilliga påhäng av olika slag. Buddism är i grunden en psykologi och en livsfilosofi, men är samtidigt utvecklad i regelrätta religioner med monastiska traditioner och heliga företeelser.

Som turist i österlandet kan jag sympatisera med traditionen, och besöker gärna tempel av olika slag, på samma sätt som jag kan finna skönhet i västerländska kyrkor och katedraler. Som ateist stöpt i vetenskaplig tradition kan jag inte på ett intellektuellt plan förlika mig med det esoteriska religiösa stoffet, medan buddismens kärna utan vidare passar in i en vetenskaplig tradition.

Ty buddism är att söka den objektiva sanningen, nämligen om den egna personen och omgivningen. Att ha fokus på nuet istället för att beklaga det förflutna eller oroa sig för framtiden. Att förstå att begär är som vågor på havet, som ständigt kommer tillbaka – såvida inte man inser sanningen att det inte finns några vågor, utan bara ett hav.

There is no spoon, eller annorlunda uttryckt: våra begär efter mer, mer, mer behöver inte undertryckas, som hos asketerna, utan kan helt enkelt elimineras med rätt slags tänkande. Om det inte finns något begär, kan man inte heller bli olycklig av det.

Uppenbarligen har vi vissa fysiologiska och psykologiska begär som inte kan undvaras, och vi behöver således mat och annat för att överleva och trivas. Men mer mat än vi behöver gör oss inte lyckligare, utan tvärtom olyckliga, i vart fall om det leder till sjukdom och förkortat liv, eller försämrat leverne av andra skäl.

Det är inte annorlunda med pengar eller andra materiella företeelser. De individuella materiella behoven har en övre gräns, efter vilka det sällan ger större tillfredsställelse att söka mer. Buddismen förespråkar en medelväg mellan armod och överflöd, beroende på kulturell kontext, och det kan således vara mer givande att spendera tid med barn, familj och vänner eller att uppleva något än att arbeta mer för att skaffa en finare bil än grannens.

Free my mind säger Neo när han står i begrepp att hoppa mellan två skyskrapor i The Matrix, med resultat att han slår i den virtuella backen. Det är lite samma sak med buddism, att man måste träna för att få ordning på tankebanorna. Gautama gav här en instruktiv algoritm för att uppnå målet, en metod han kallade den åttafaldiga vägen, som i sin tur är en av de fyra sanningarna.

Det där är begrepp man kan söka efter och fundera på när andan faller på, men det viktigast av allt är att börja meditera, det vill säga att försjunka i sina tankar och bara låta strömmen av medvetna fragment bölja fram, att godta tankarna för vad de är utan att döma, att se dem som vågor på ett hav som kommer och går – men att havet består. Att ha fokus i nuet, att uppnå medveten närvaro.

Kategorier
Filosofi Kultur Vetenskap

Stövla om systemet

Ett vanligt tema i den vetenskapliga fiktionen är den fulländade katastrofen som om inte utplånar så i vart fall reducerar den mänskliga civilisationen till en skugga av sitt forna tillstånd, till exempel genom utomjordisk invasion (Independence day), klimatförändringar (The day after tomorrow) och så vidare.

En undergenre är här den postapokalyptiska fiktionen som berättar om livet efter katastrofen, till exempel i de dystopiska skildringarna Mad Max, The matrix och The hunger games. I den förstnämnda råder anarki med rövarband och lokala krigsherrar som kontrollerar resurserna med vapenmakt, en situation där man suger musten ur civilisationens rester innan man med nödvändighet faller in i ett stenålderssamhälle där all kunskap är glömd.

The matrix handlar istället om hur vi med artificiell intelligens skapar en maskinvärld som sedermera vänder sig mot oss och besegrar oss i krig. Mänskligheten bevaras i fickor i underjorden med spillror av kvarvarande civilisation, med litet hopp om att kunna besegra maskinerna och återställa civilisationen. The terminator har en liknande synopsis.

I The hunger games finns mänskligheten visserligen kvar i ett högteknologiskt tillstånd, men har fallit in i någon sorts fascistisk existens under en diktator. Det är ett mer realistiskt scenario, givet att historien emellanåt har utspelat sig på ett sådant sätt. Ingen som levde i Rom trodde att imperiet en dag skulle gå under och falla i barbarernas händer, men det hände i vilket fall som helst – inget är permanent.

Andra civilisationer som har gått under är Egypten, Babylonien med flera, oftast genom erövring, emellanåt genom kollaps (som under bronsåldern). Stora delar av den civilisatoriska kunskapen fortlevde bland erövararna, men mycket föll i glömska, som de språk och skriftsystem som nyttjades och först tusentals år senare återupptäcktes och avkodades.

När Västrom föll under germansk folkvandring och invasion fortlevde istället latin som liturgiskt språk, medan det mesta av det övriga föll i träda. Antikens samlade kunskap försvann och analfabetismen bredde ut sig under ett tusenårigt religiöst mörker. Kunskapen bevarades visserligen i Östrom och i de islamiska kalifaten, men den kunde alltså ha utraderats helt och hållet, med enbart fragment kvar i bevarade böcker, skrivna på ett språk som ingen längre förstår.

I dag finns den samlade kunskapen spridd över så många civilisationer att samma scenario inte kan upprepas med mindre än att samtliga civilisationer går under samtidigt. Det kan i sin tur bara ske genom något externt fenomen som ett större asteroidnedslag, snabbt eskalerande klimatförändring eller en pandemi (som i 12 Monkeys), eller genom kall nukleär vinter efter ett omfattande kärnvapenkrig.

Vi kan utesluta utomjordisk invasion, och rymdens större bumlingar har vi faktiskt koll på – vi har förmåga att skjuta dem i mindre farliga bitar om de skulle utgöra ett hot. Klimatförändringar sker hela tiden, men de enda som kan utgöra ett hot mot mänskligheten är sådana som resulterar i snabb nedfrysning likt under yngre dryas vid -12 ka, vilket skulle kunna ske efter ett omfattande supervulkanutbrott eller en nuklär vinter.

En pandemi som den innevarande är inget existentiellt problem för mänskligheten, men en farsot med samma smittsamhet som Sars-CoV-2, samma dödlighet som ebola och samma långa inkubationstid som hepatit skulle kunna dräpa större delen av mänskligheten och mer eller mindre göra slut på civilisationen. En sådan organism är faktiskt fullt möjlig.

Givet att mänskligheten reduceras till någon miljon individer globalt, hur snabbt kan vi då stövla om systemet och återgå till en existens som liknar dagens? Överlevarna har möjlighet att – som i Mad Max – suga musten ur civilisationens rester under rätt många år, men samtidigt kommer sannolikt fraktioner att uppstå. I avsaknad av en centralmakt urartar det – som i Mad Max – troligen i anarki, och under sådana förhållanden blir det svårare att återbygga.

Småningom måste man bruka jorden själv, utan tillgång till maskiner och bränsle att köra dem med, om man vill ha mat efter det att alla konserver är förbrukade. Man måste antingen leva ett hårt stenåldersliv och nyttja djur och mänsklig arbetskraft, eller avsätta resurser att bygga nya maskiner och raffinera nytt bränsle.

Men den kunskap som finns i en given civilisation är höggradigt decentraliserad, och det finns inte en enda person som har mer än den ringaste aning om mer än ett pyttelitet segment av all samlad kunskap. Bland överlevarna finns sakkunniga inom en rad fält, som medicin, mekanik och annat, men eftersom den omkringliggande infrastrukturen har kollapsat får man inte mycket uträttat.

Det komplicerade samspel som vi dagligen tar för givet är inte längre möjligt, och det finns inte någon JIT-logistik att förlita sig på. Det finns inte någon import av råvaror och komponenter, och inte heller någon grundläggande funktionalitet som vattenförsörjning, avloppsrening, elförsörjning och så vidare. Alla dessa system kollapsar småningom om de inte kan upprätthållas med erforderlig personal och infrastruktur.

Utan elförsöjning kan man inte producera något i större skala, och när vatten- och avloppssystemen kollapsar breder sjukdomar ut sig. Lagren av mediciner räcker bara så långt, och det kommer inga nya, eftersom fabrikerna inte fungerar och varutransporterna uteblir. Pengar är värdelösa utan underliggande finansiella system och en stark centralmakt, och det finns således inte heller någon smidig mekanism för att byta varor och tjänster.

Ingenjörer och tekniker kan kanske rigga primitiva system för elförsörjning och annat, men det blir för en mindre elit. Internet finns givetvis inte längre, inte heller GPS, och de datorer som existerar har begränsad livslängd. Kunskap samlad på hårddiskar vittrar småningom bort, och mänskligheten har inte förmåga att bevara den fullständigt. Samtidigt måste den kunskap som finns läras ut på nytt, vilket visar sig bli svårt när resurserna tryter.

Det är alltså inte bara att putsa lite på fabrikerna och starta upp allt på nytt. Det är inte bara så att den nödvändiga infrastrukturen inte längre finns, utan det saknas även personal för att driva denna omfattande verksamhet. De flesta måste nu bruka jorden och utföra mer grundläggande sysslor, och det finns mindre kapacitet för att bemanna andra verksamheter.

Den miljon människor som finns globalt är kanske församlad i hundra städer om tiotusen individer vardera. Det är i samma storleksordning som i de första civilisationer som växte fram under yngre stenåldern. Vi behöver visserligen inte återupprepa utvecklingen, utan kan ta stora kliv givet den kunskap vi har, men det fordrar ändå att vi ökar befolkningen dramatiskt.

Fördubbling av folkmängden för varje ny generation om tjugofem år kräver att varje kvinna föder i snitt fyra barn, exklusive sådana som dör till följd av ökad frekvens av sjukdom. Efter hundra år har världsbefolkningen då ökat till sexton miljoner, och efter två hundra år når man en kvarts miljard.

Det är först med en sådan befolkningsstorlek som man kan nå samma civilisatoriska grad som vi har i dag, nämligen när man kan bemanna det omfattande maskineri som driver världens produktion, transport och övriga funktionalitet. Industrialiserat jordbruk är en given komponent i en sådan utveckling, för att frigöra arbetskraft för andra syften.

Detta under förutsättning att man i de hundra byarna om tiotusen personer kan ordna något slags fungerande styre som medger en sådan utveckling, och därefter vidmakthålla kursen i några hundra år. Alternativt infaller en ny medeltid, och kanske skulle vi få en renässans först efter tusen års mörker, varvid den gamla kunskapen snabbt kan återupptäckas. Det har ju hänt förr, och kan således ske igen.

Mot det sistnämnda talar emellertid att vi känner existensen av denna kunskap, och därför har en ambition att så snabbt det bara går nyttja den, även för så primitiva syften som att vidga eller bevara den egna makten. Eftersom vi känner fördelarna med radio, förbränningsmotorer, solceller och andra tekniker blir det en elementär strävan att snarast möjligt åter ta dem i bruk, innan en potentiell motståndare gör det – det är inte riktigt samma sak som vittrande romerska akvedukter och vägar under medeltiden.

Men för denna strävan efter en snabb återgång kan man likväl tänka sig ett motstånd i form av extremistisk religion, alltså samma fenomen som drabbade Europa under medeltiden och islam efter det. Man skulle kunna tolka apokalypsen som ett gudomligt straff för våra synder, och därmed skulle det vara moraliskt fel att åter beträda denna syndens väg – dessutom finns ju all kunskap av värde i Skriften?

Kategorier
Europa Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion USA Xinjiang

Prioritering och balansering av mänskliga rättigheter

Mänskliga rättigheter som en alltigenom överordnad princip är numera ledstjärnan i politiken. Det är ett instrument som nyttjas som överrock i samtliga slags internationella förhandlingar, som ett led i att försöka utöka sin valkrets och spinna politik där man inte har några väljare.

Europeiska unionens Ursula von der Leyen har överhuvudtaget ingen valkrets, och är inte heller vald av folket. Hon är på samma sätt som Xi Jinping vald indirekt, och har ungefär samma demokratiska legitimitet (Kina har demokratiska lokalval). Ändå ska denna moderna variant av tyskromersk kejsarinna tvunget diktera för både Polen och Ungern hur de ska styras, för att inte tala om Kina.

Vad gäller Polen och Ungern vill man koppla utbetalning av EU:s coronafond till rättsstatliga principer, mänskliga rättigheter och «europeiska värden». Det är med den moraliska piskan man har agerat mot utvecklingsländer sedan man avkoloniserade och istället beslöt lägga sig i andra länders styre med mänskliga rättigheter som rättesnöre, dock med magert resultat (Kina har här en bättre lösning med rak frihandel).

Den metoden fungerar inte i Europa, dels eftersom EU är konstruerat som en konfederation snarare än en federation och därmed fordrar enighet i besluten, och dels eftersom «europeiska värden» inte bestäms av en liten progressiv klick i Bryssel utan är ett sammanvägt medel av nationella värderingar över Europa, inklusive de konservativt lagda Polen och Ungern.

Mänskliga rättigheter är på samma sätt föremål för tolkning och avvägning, och det finns ingen internationell rättsprincip som säger att Bryssel äger tolkningsföreträdet. Såväl kairodeklarationen som bangkokdeklarationen berättar att så inte är fallet, och att den universalism man åberopar för just Bryssels tolkning inte äger giltighet.

Inte heller kan man som EU godtyckligt försöka utvidga vad som är mänskliga rättigheter, exempelvis med «Yogyakartaprinciperna» angående sexuell läggning och «könsidentitet». Förenta nationerna har konstant avvisat sådana försök till utvidgning, och de äger således inte status som mänskliga rättigheter – alla medlemsstater måste alltså vara överens om de principer som definerar rättigheterna. Q-rättigheter får därför tills vidare vara en vällovlig ambition föremål för nationell deliberation.

Att rättigheterna är föremål för tolkning beror på att de kan ha olika prioritet och därmed komma i konflikt med varandra. Det är som med alla slags rättigheter, att de måste vara i balans. Man kan till exempel betrakta artikel 19 om «rätten till friheten» (detta fikonspråk…) att uttrycka sig och ha åsikter, en frihet som är kraftigt beskuren i Europa av hänsyn till så kallade positiva rättigheter att slippa bli «kränkt» – det senare är dock inte en mänsklig rättighet, och man låter här alltså märkligt nog andra värderingar väga tyngre.

På senare tid har man svingat MR-piskan extra hårt mot Kina, bland annat för att man har infört en säkerhetslag i Hongkong, en sådan typ av lag som finns i såväl europeiska länder som i USA och i det senare landet motiverar att man kallar in nationalgardet vid omfattande demonstrationer. I Hongkong kallade man aldrig in nationalgardet, det vill säga trupp från fastlandet, utan har låtit kravallerna pågå obehindrat under lång tid, även då «demonstranterna» bröt sig in i, ockuperade och vandaliserade parlamentet samt i övrigt ställde till med omfattande kaos i staden, fenomen som inte skulle tillåtas i något västland.

Numera är situationen sådan att «hongkongare» (det vill säga kineser) har fått status som «flyktingar», trots att man hör till den ekonomiskt friaste regionen i världen med högre mänskligt utvecklingsindex än Sverige och med en stabil rättsstat med ett oberoende rättsväsende delvis populerat av utländska domare från Storbritannien, Australien med flera.

«Hongkongarna», det vill säga kineserna, får sådan «flyktingstatus» för att de efter att säkerhetslagen har införts inte längre har «rätt» att demolera och ockupera parlamentet eller bedriva sådan secessionistisk verksamhet som i Europa och USA betraktas som förräderi, exempelvis att bedriva lobbying mot EU och USA att intervenera i Hongkongs styre.

Rättsstaten och de grundläggande friheterna har emellertid inte påverkats överhuvudtaget, varför engagemanget från EU och USA är ett sätt att nyttja Hongkong som instrument att angripa sin «systemiska» rival Kina. Man har helt enkelt inget case.

Mer på fötterna har man då i kritiken mot omskolningslägren i Xinjiang, även om dessa inte är av den karaktär man söker framställa det som. Man skulle här kunna nyttja artikel 9 (No one shall be subjected to arbitrary arrest, detention or exile) respektive 18 (Everyone has the right to freedom of thought, conscience and religion) för att motivera kritiken, då omskolningspolitiken speciellt riktas mot uigurer trogna islam.

Kina skulle kunna svara med att man inte angriper islam per se, och att andra muslimska grupper (exempelvis huimuslimer) inte är föremål för sådana åtgärder och inte heller utgör ett problem i samhället, samt att islam är en av fem formellt erkända religioner. Artikel 18 äger här därför ingen giltighet.

Artikel 9 tycks vara knepigare, då man faktiskt tvingar människor till omskolning och därmed kvarhåller dem mot sin vilja. Men Kina skulle även här kunna motivera – och gör även så – saken med artikel 3 (Everyone has the right to life, liberty and security of person), det vill säga att man har en skyldighet att skydda det större kollektivet mot den omfattande islamiska terrorism som har plågat landet och som har sin grund i uigurisk radikalism.

Man skulle även kunna åberopa artikel 26 (Everyone has the right to education … elementary education shall be compulsory) och artikel 23 (Everyone has the right to work), då syftet med omskolningen just är att förbättra möjligheterna till samhällelig medverkan för människor i fattigdom och utanförskap. Även artikel 29 (Everyone has duties to the community in which alone the free and full development of his personality is possible) har relevans i fallet.

Det är således fullt möjligt att med en annan prioritering och balansering av de mänskliga rättigheterna motivera en sådan omskolningsreform, och den kan enkelt härledas till konfucianska principer. I Europa och USA använder man emellertid gärna vulgärretorik som att lägren är en modern form av nazisternas koncentrationsläger, och därmed omöjliggör man varje form av vettig dialog.

De verkliga koncentrationslägren utgörs här av USA:s bas i Guantánamo med flera läger, som har helt andra syften än omskolning eller att uppta människor i den större samhällsgemenskapen, nämligen att kvarhålla och oskadliggöra människor indefinitivt. För detta fick man visserligen kritik, men blev inte alls föremål för samma slags repressiva åtgärder som Kina med handelsblockader och annat mot Xinjiang. Ingen bråkar med USA, som i exceptionalismens namn själva bryter mot samtliga regler man sätter för andra, utan att EU för den skull vågar mopsa upp sig.

Det är den koloniala attityden som åter gör sig gällande, den ständiga ambition Europa och dess barn USA har av att göra sig till tolk för andra folk och att utmana nationell suveränitet. För Kina motiverar man saken med att det är en diktatur och att folket inte har valt sin regering (annat än indirekt genom lokalval och vidare nominering), men samtidigt är den folkliga legitimiteten för sagda styre betydligt högre än för valfri regim i Europa.

Kritik mot brott mot de mänskliga rättigheterna är förvisso befogad, men bara under rättvisa former och om den är objektivt framställd, samt under beaktande att det inte finns någon universellt giltig tolkning. Mänskliga rättigheter ska inte nyttjas som politiskt slagträ för att bedriva progressiv socialliberal politik gentemot medlemsstater i EU eller på annat sätt utöva koloniala fasoner gentemot andra länder.

Kategorier
Filosofi Vetenskap

Kvantrealism

Vår erfarenhet av vardagen förslår inte i att förstå den lilla värld som beskrivs i kvantmekaniken. Ända sedan dess rötter i början av förra seklet har man i fysiker- och för all del även filosofkretsar sökt tolka innebörden av kvantmekaniken på ett djupare plan, och förhärskande under större delen av tiden har varit den realistiska Köpenhamnstolkningen.

I den senare skiljer man den matematiska modellen från den underliggande verkligheten, och det faktum att ljus eller för den delen en materiepartikel matematiskt kan förstås som endera en partikel eller en våg innebär ingen motsvarande sådan uppdelning i den fysiska verkligheten. Faktum är här att ljus varken är en våg eller en partikel, utan en excitation i ett kvantfält som manifesteras som antingen en partikel eller en våg beroende på hur man väljer att mäta eller observera.

Våg–partikeldualiteten är således en chimär som råkar uppträda i vår makrotolkning av en kvantmekanisk händelse, likt en skugga som framträder mot en vägg när ljus belyser ett objekt – skuggan är inte verklig, utan ett följdfenomen, på samma sätt som ljus manifesteras i «färger» enbart som en psykologisk tolkning.

Det klassiska dubbelspaltexperimentet är här belysande, då elektroner som skjuts mot en skärm med två små spalter uppvisar ett för vågor typiskt interferensmönster, även om man bara skjuter en elektron åt gången. Det går inte a priori att veta genom vilken av spalterna elektronen – eller ljus för den delen – väljer att passera, och om man försöker ta reda på det försvinner interferensmönstret. Elektronen tycks alltså passera båda spalterna likt en vattenvåg genom att interferera med sig själv, och den underliggande kvantmekaniska matematiken ger att den beskrivande vågfunktionen kollapsar i en bestämd lokalitet vid mätning, varvid elektronens färd blir bestämd.

Den realistiska tolkningen är här att interferensmönstret är ett rent statistiskt fenomen, och att elektronen förblir en elektron hela tiden – det vill säga en excitation i ett kvantfält, som manifesteras som en dimensionslös punktpartikel utan utbredning – och att systemet på makronivå är behäftat med sådan osäkerhet att vågmönstret uppstår som statistisk interferens när ett flertal partiklar bombarderar väggen. Elektronen tar givetvis bara vägen genom en spalt, men exakt vilken går inte att veta, utan är förknippat med en sannolikhet som uttrycks av den kvantmekaniska vågfunktionen för systemet.

En annan populär tolkning gäller tankeexperimentet Schrödingers katt, rörande en katt som stängs in i en låda med en anordning som med femtio procents sannolikhet avger en dödlig gas inom en viss tid. Formellt är katten då i ett superponerat tillstånd (|död⟩ + |levande⟩) / √2, och först genom att öppna lådan och därmed göra en observation «kollapsar» vågfunktionen i en verklighet av att katten antingen är död eller levande. Den realistiska tolkningen är här att kattens tillstånd av död eller levande existerar oberoende av en observatör, medan den mer psykedeliska tolkningen alltså ger att katten är både död och levande tills någon tittar efter.

Den dominerande inställningen har trots allt varit att ett träd som faller i skogen gör detta oberoende av en extern observatör, och att det även genererar ett ljud av att falla även om ingen är där för att bevittna händelsen. Månens existens är inte beroende av huruvida någon observerar dess rund.

Under senare år har emellertid den så kallade flervärldstolkningen – ej att förväxla med multiversumhypotesen – vunnit terräng. I denna kollapsar inte vågfunktionen, utan varje tänkbart utfall för ett system realiseras i en klyvning i separata universa. För Schrödingers katt innebär detta ett universum där katten lever vidare, och ett annat där katten förvisso dog.

Tolkningen är förknippad med en kombinatorisk explosion som heter duga, då varje enskilt kvanttillstånd bifurkeras i nya universa. Bara av det skälet borde man rata tolkningen som psykedeliskt svammel, men av någon anledning finner man den ändå på sina håll attraktiv.

Eftersom det inte finns något känt sätt att fysiskt kopiera universum i en ny instans, innebär tolkningen även att vi överhuvudtaget inte befinner oss i en fysisk verklighet, utan snarare i något slags numerisk matris av kvanttillstånd, där excitationer i det fält som beskriver denna matris ger förnimmelse av rumtid – det vill säga ett slags hologram.

I matrisen innebär en bifurkation i två separata universa då en gemensam underliggande grund, fast med «pekare» som hänvisar till respektive universum eller snarare till de enskilda tillstånd som skiljer respektive universum åt. Det måste då finnas en central för dessa pekare, som snabbt växer mot oändligheten – eller i vart fall långt mycket större än det totala antalet partiklar i universum –, vilket även det tycks vara en snurrighet som är svår att förena med någon som helst realism.

Kosmologi är på sätt och vis naturvetenskapens «teologiska» gren, där man spekulerar fritt och vilt, kanske i ren desperation av att inte komma ur standardmodellens fysik. Man söker med ljus och lykta efter en ny fysik, och för att göra sig relevant och publicerbar griper man efter alla möjliga halmstrån, det ena mer absurt än det andra.

Det är ett uttryck för den fysikens kris som råder, med underliga platshållare som «mörk materia» och «mörk energi» för företeelser man inte förstår men ändå infererar måste finnas för att få det att gå ihop, om än med sina egna inneboende underligheter. Men för dessa kvantmekaniska spekulationer om flera världar finns inte ens i princip någon möjlighet att verifiera eller falsifiera hypoteserna, vilket gör att de faller utanför vetenskapens ramar helt och hållet – det är möjligen filosofi, men kanske mer religion, flummiga åsikter som mest verkar bero av auktoritet hos den som företräder dem, i avsaknad av konkreta bevis.

Själv hör jag till den hårda realismens skola, och månen är ingen grön ost utan en bestämd fysisk kropp i ett enskilt universum som inte är bifurkerat ur andra tillstånd. Möjligen finns andra universa, men de är då kausalt avskilda vårt och har ingen gemensam grund, annat än möjligen Big Bang.

Min realism gör gällande att jag antingen äter en pannkaka eller inte, inte att båda tolkningarna är giltiga och att jag därmed skulle sakna vilja eller förmåga att påverka mitt vidare öde. För det är nämligen konklusionen av flervärldshypotesen, en determinism som ger att alla upptänkliga tillstånd förverkligas och därmed omkullkastar allt vad fri vilja heter. Det är en sorts fysikens relativism som inte är och inte kan vara verklig.