Kategori: Filosofi

Kategorier
Asien Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Religion

Universalism och nihilism

Nyheter som dominerar flödet är sådant som BLM-rörelsens demonstrationer i USA, flyktingströmmar, koranbränning, demonstrationer i Belarus, kravaller i Hongkong och omskolningsläger i Xinjiang. Den gemensamma nämnaren för dessa och många andra företeelser är mänskliga rättigheter, den likare kring vilken nästan all politik och medial verksamhet numera snurrar.

På engelska heter fördraget som grundlägger dessa mänskliga rättigheter Universal declaration of human rights, där ordet universell syftar på att de rättigheter som 48 stater beslutade om 1948 antas gälla alla människor oavsett omständigheter i övrigt. En konsekvens är att den nationella självbestämmanderätten därmed antas upphävas i de frågor rättigheterna rör.

Universalism är här en metafilosofisk idé om att vissa värden har universell räckvidd, vilket är liktydigt med att det finns en objektiv moral. Motsatsen är moralisk relativism, ståndpunkten att det inte finns någon sådan objektiv moral, och att moraliska värden därför varierar med omständigheterna, som till exempel tid eller kultur. Man kan till exempel hävda att det är rätt att döda när man angrips i krig eller under andra omständigheter. I fattiga länder kan det vara motiverat med barnarbete. Och så vidare.

En annan motsats är moralisk nihilism, som kort och gott underkänner att någonting kan vara moraliskt riktigt. Visserligen kan vi sträva efter att vara moraliska enligt något system, men systemet som sådant är godyckligt och har inget objektivt sanningsvärde – det är blott en konvention.

Att de mänskliga rättigheterna antar en form av moralisk universalism är ingen tillfällighet, eftersom det är en sekulär variant av dess förlaga i kristendom, en europeisk religion som från allra första stund fastlade en katolsk (= universell) gud för alla människor oavsett hemvist. Med den universella guden följde förstås universella regler, under tolkning av biskopen i Rom, och mängder av kulturer har under århundradena underkuvats av kristen mission och kolonialism under den universalistiska föresatsen.

Tanken att de mänskliga rättigheterna är en sekulär religion är varken ny eller originell, men med en sådan tolkning kan man lättare förstå vissa skeenden i världen. Det visar sig att tolkningarna och acceptansen av fördraget skiljer sig längs de gängse religions- och kulturgränserna, där man i Mellanöstern och en del andra muslimska länder har antagit kairodeklarationen som komplement med sharia som bas, medan man i det dharmiska och konfucianska Asien har utarbetat en motsvarande bangkokdeklaration under asiatiska värderingar.

Den senare erkänner visserligen deklarationens universella ansats, men har ett annat och större fokus på ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt betonar den folkrättsliga suveräniteten framför universalismen. I den praktiska verkligheten ser vi här en kollision när västländer med universalismen som rättesnöre engagerar sig i Hongkongs demokratiska utveckling eller i lägren i Xinjiang, medan Kinas ståndpunkt är att detta är interna angelägenheter som rör kollektiva snarare än individuella aspekter av mänskliga rättigheter – territoriell integritet samt inre säkerhet.

Företeelsen är inte ny, eftersom Väst sedan man började skicka missionärer världen runt har haft denna universalistiska vilja att inympa sina (skiftande) värden i andra kulturer, i en form av värdegrundskolonialism som har sin moderna form i den ständiga missionen av mänskliga rättigheter.

Förr fanns jesuiter, franciskaner och dominikaner som arbetade för att sprida det västerländska evangeliet, medan det i dag är enskilda advokater, grupper, politiker och regeringar som trycker på, ytterst med sanktioner och bojkotter av allsköns produkter och evenemang, samt förstås en väldig propagandaapparat med aktivistiska medier.

Men historien visar att sådana påtryckningar oftast har varit förgäves i Asien, och att speciellt Kina aldrig har backat en millimeter med mindre än att man har blivit militärt angripna. Ett modernt och urstarkt Kina har än mindre anledning att låta sig styras av utländska krafter, vilket dock inte tycks hindra MR-jesuiterna från att fortsätta sitt ettriga bombardemang likt seloter som stångar sina huvuden blodiga mot en helig mur.

I denna observation ligger nyckeln till hur vi ska förstå Kina och oss själva, och hur vi bör förhålla oss till den framväxande kinesiska supermakten. Uppdraget att betvinga Kina eller pracka på det något man inte vill ha är helt enkelt omöjligt, och därför lönlöst. Den universalism man åberopar har sina givna gränser, nämligen i den utsträckning de antas av världen i stort, och man har därför att acceptera att det finns fler tolkningar som inte utgår från Bryssel eller Washington – världen har mer än en pol.

Här finns en del som menar att Kina är ett undantag omgivet av demokratiska stater som Sydkorea, Taiwan och Japan, men även dessa omfattas av asiatiska värden och är inte fullt kompatibla med den västliga tolkningen av de mänskliga rättigheterna. Om Kina antar en mer demokratisk utveckling, kommer skillnaderna därför att bestå – för det borgar över två tusen år av konfucianism och kamp för enighet och territoriell integritet.

Det vi kan begära av Kina – och Kina av oss – är reciprocitet, att vi i vår gemensamma handel och andra utbyten har samma förutsättningar och villkor. I övrigt kan vi bara föregå med gott exempel och vara goda föredömen, till exempel i hur vi tillämpar mänskliga rättigheter i våra egna länder. Paradoxalt nog kan sådan ickeinblandning göra Kina mindre slutet och mindre fientligt mot västliga idéer, medan de ständiga påtryckningarna har motsatt effekt.

Häri ligger också nyckeln till förståelsen av mig och mina resonemang härstädes. I egenskap av ateist har jag ett högst problematiskt förhållande till religioner med absoluta och universella anspråk, och det spiller över på den sekulära religionen om de mänskliga rättigheterna.

Det är annars ett aktstycke med en rad goda liberala föresatser och några mindre goda socialistiska sådana (betald semester, på vems konto?), men det äger ingen som helst universalism, inte minst som punkterna är avsiktligt vaga och mångtydiga. Vems tolkning ska äga företräde? Man är inte ens överens kring vad som ska räknas till rättigheterna, i det att många även inbegriper HBTQ–rättigheter och andra externa «tillägg» som aldrig har antagits av FN.

Jag är därvidlag en kättare, en avfälling från de rättigheter som numera antas vara en överideologi i vårt samhälle och som inte får ifrågasättas, en apostat som avvisar de rättesnören som ständigt åberopas. Rättigheterna är för mig en godycklig konvention, och jag ansluter mig således till den heretiska nihilistiska skolan.

Mänskliga rättigheter är en god föresats, men inget mer än så. Framförallt överträffar de inte med automatik folkrätten, det vill säga ett enskilt folks rätt att självt staka ut sin riktning utifrån dess historiska och kulturella förutsättningar.

Ur liberal synvinkel är det också bekymmersamt med rättigheter som anses överträffa negativa friheter. Vi observerar detta i hur svenska politiker visserligen betonar att vi har något slags yttrandefrihet i samband med till exempel koranbränning, men att man samtidigt sätter MR-överideologin framför sådana hävdvunna liberala friheter genom att helt enkelt förbjuda grundlagsfästa demonstrationer i hela riket och i övrigt obstruera dessa friheter.

Jag kanske inte gillar Rasmus Paludan och hans parti, och kanske inte heller Dan Park och hans konst, men jag försvarar deras rätt att uttrycka sig enligt den portalfrihet som utgör demokratins fundament – för övrigt en mänsklig rättighet (artikel 19), som man av någon anledning inte vill beakta eller i vart fall behandlar styvmoderligt i förhållande till andra rättigheter.

Jag kanske inte gillar det kinesiska kommunistpartiet och dess smutsiga metoder, och kanske inte heller många kulturella fenomen i Kina, men jag ogillar än mer kolonialism i alla former samt den sinofobi och uppenbara rasism Europa och USA visar i sina ständiga angrepp, särskilt som angreppen mer syftar till att bevara hegemoni än att upprätthålla mänskliga rättigheter.

Framförallt ogillar jag den universalistiska hållningen, att man tror sig ha överhöghet i suveräna nationer, som om detta vore 1850 och Europa ägde världen. Arrogansen, högfärdigheten, för att inte tala om hyckleriet, givet att man inte själv kan leva upp till de höga krav man ställer på andra!

Kategorier
Filosofi Kultur

Bildning och nytta

Någon kulturkofta på AB skriver att nästan alla bildade människor hon känner är dumma i huvudet, och därmed torde twitterstormen vara ett faktum – så agerar man klickonomiskt för tidningens räkning. På samma sätt är alla kulturskribenter rödhåriga, men det är en annan historia.

Nå, det är ändå ett intressant ämne. Skribinnan säger sig ha haft fel, och önskar att tiden hade lagts på att lära sig snickra, göra upp eld eller odla grönsaker istället för att plikttroget läsa nobelpristagare. Men här blir det dubbelt fel.

Ty å ena sidan står bildningsidealet inte i kontrast till ett motsvarande nyttoideal, utan är två olika sporter som man med fördel kan utöva samtidigt. Det rör sig inte heller om en hierarki, utan om två disjunkta magistrat – för att förstå det begreppet måste man emellertid ha bildning.

Och å den andra sidan är bildning inte att specifikt läsa nobelpristagare, även om sådana förvisso kan ingå i repertoiren. Att tvångsmässigt utföra kulturella plikter är snarare en social börda, medan bildning är det nyttobefriade och ihärdiga strävandet att suga åt sig allsköns kunskap i såväl formaliserad undervisning som självstudier.

Att förkovra sig i språk, inklusive utdöda sådana som sumeriska eller latin, är således en typisk egenskap för bildningsidealet, likväl som den konstanta nyfikenheten i att förstå vad kulturhistorien har att erbjuda i allt från framväxten av algebra till studier av medeltidens musik.

Detta är uppenbarligen ett helt planlöst irrande utan bestämt mål eller syfte, och man kan förstå att det för en del framstår som en huvudlös sysselsättning när man istället kunde ha lagt tiden på fester och andra banala nöjen. Det kokar i slutändan ned till hur vi får våra kickar, samtidigt som det ena inte utesluter det andra.

Krönikörskan menar vidare att bildning inte alls tycks ge någon upplyftande moralisk karaktär, då författare i regel är självupptagna kräk. Författare är generellt dock mer allmänbildade än bildade, och saknar i regel även en längre formell utbildning. Bildning är i mängdteoretisk mening snittytan mellan utbildning, allmänbildning och intellektualism.

Någon entydig definition existerar lika lite för bildning som för andra begrepp, och det är inte säkert att moralisk resning och etisk integritet är essentiella komponenter. Sådan kunskap utgör ytterligare en gren på det kognitiva trädet, som man får sig till livs på annat sätt. Till yttermera visso existerar olika etiska skolor, och rationell egoism, som jag själv bekänner mig till, är nog inte oförenlig med bildningsidealet.

Bildning är mer ett förhållningssätt än något särskilt slutstadium. Utbildningen har en destination i examen, möjligen med viss intermittent fortbildning, medan bildningen fortsätter oförtrutet in i dödens gränsland. Bildning är inte moral, inte intelligens, inte godhet, inte nytta, utan en process utan särskild tillämpning – nytta är inte drivkraften, men bildningen kan givetvis ändå vara nyttig.

Bildning är därför inte, som intrigmakerskan hävdar, ett subsitut för «riktiga kvaliteter», utan en kvalitet i sig, parallellt med andra kvaliteter. Om man blir högfärdig för att man kan citera Proust är man helt enkelt inte tillräckligt bildad, utan bara en aspirant med dåligt självförtroende och stort självhävdelsebehov.

Kategorier
Filosofi Vetenskap

Extraterrestriella civilisationer

En vanlig existentiell fråga rör huruvida jorden är ensam om att härbärgera liv, särskilt intelligent sådant, i universum, eller mer specifikt i vår galax. Är vi en helt unik företeelse, eller är det tvärtom så att det kryllar av liv i andra beboeliga fickor av den kalla rymd?

I vart fall har vi inte hört tillstymmelse till kommunikation från annat intelligent liv, och vi har inte heller på annat sätt kunnat observera förekomsten av liv, varken direkt eller indirekt. Eftersom inga handfasta bevis föreligger, är vi utelämnade till spekulation, som kan vara mer eller mindre sofistikerad.

Typiskt vaknade frågeställningen då vi lärde oss manövrera i luften, och så kallade UFO-observationer formligen exploderade då luftrummet fylldes av jetplan, väderballonger och militära experiment. När vi tog steget ut i rymden blev frågan mer akademisk, och även kulturen har formats med populär science fiction på temat.

En typisk genre därvidlag är kontakttemat, exemplifierad av Närkontakt av tredje graden (1977), Contact (1997) och senast förträffliga Arrival (2016), som alla spinner på idén om mötet med en mer avancerad civilisation, som av någon anledning framställs som välvillig och nyfiken. Givet hur vi behandlar det näst mest intelligenta släktet på jorden, schimpanser med förmåga att nyttja verktyg, är det kanske mer troligt att en avancerad civilisation förmögen till interstellär förflyttning skulle ha motsvarande sentiment för oss.

Ett annat tema är invasion, som i exempelvis Independence day (1996). Sådana filmer är mer brutala och mindre filosofiskt raffinerade, men förefaller ändå mer realistiska i antagandet att en invasionsstyrka i första hand är ute efter råvaror och resurser för att vidmakthålla och expandera sin egen existens, och i andra möjligen att ta några exemplar av primitiva människoapor att förevisa i zoologiska trädgårdar.

1960-talets rymdeufori födde tanken om ett galaktiskt imperium med interstellär utforskning och typisk jordisk politik överförd på galaxen, exempelvis i Star trek och senare i Star wars. Problemet med sådana framställningar är att de behöver någon påhittad teknik för att övervinna utmaningarna med såväl energibehovet för som tidsaspekten av interstellärt resande. I dessa rymdoperor förekommer ett flertal närliggande civilisationer på ungefär samma tekniska utvecklingsnivå, vilket är tämligen orealistiskt.

Nå, den mer akademiska diskussionen rörde egentligen inte kontakt som sådan, utan existensen av intelligent liv per se. Drakes ekvation formulerades som ett primitivt försök att uppskatta antalet intelligenta kommunicerande civilisationer i Vintergatan, en ansats som lider av bristen på verklig vetskap om många av dess parametrar.

Flera alternativ till Drakes ekvation har formulerats, och inget hindrar att vi här ställer upp ytterligare en variant. Vi ska därvid anta att solsystemet och jorden inte är speciella i något avseende, utan representerar en helt typisk utveckling. Vi vill vidare uppskatta den momentana förekomsten av intelligent liv i galaxen, inte bara summerad över all tid som i Drakes ekvation. Liv i andra galaxer är ointressant, eftersom sådant inte står i kausalt samband med vår existens i nuet.

I ursprungsekvationen ställs hastigheten i stjärnformation upp som en parameter, men en enklare ansats är att betrakta existerande stjärnor i galaxen, R*. Vintergatan bildades relativt tidigt (-13.2 Ga) efter universums uppkomst, men första generationens stjärnor var massiva, metallfattiga och kortlivade. Sådana system bildar inga stenplaneter med möjlighet till liv, och de medger inte heller tillräcklig tidsrymd för evolution till intelligent liv.

Mer stabila metallrika stjärnor som vår sol bildades först för fem miljarder år sedan, av rester från supernovaexplosioner av tidigare generationer av stjärnor, i en andra fas av stjärnformering efter en lång paus. Inget säger att liv förutsätter en stjärna exakt likadan som vår sol, men det måste vara en någorlunda sollik huvudseriestjärna utan variabilitet, och den får inte heller ingå i ett tvillingsystem – sådana egenskaper skulle omöjliggöra framväxten av liv.

Under antagandet att jorden är ett typiskt system kan vi ställa upp villkoret att stjärnan måste vara minst tre miljarder år gammal. Organiska molekyler förekommer i riklig mängd i sådana system, och det mesta tyder på att primitivt liv är nära nog omedelbart emergent vid rätt förutsättningar. Spontan abiogenes kan därför förutsättas ske kort efter bildandet av ett lämpligt system, medan livets utveckling på jorden indikerar att avancerat och därmed intelligent liv kräver flera miljarder år av evolution.

Vår första parameter är därför antalet stjärnor i Vintergatan, R* = 2·10¹¹ eller 200 miljarder i konservativ uppskattning. Den andra parametern utgör andelen jordlika planeter i den beboeliga zonen i system med minst tre miljarder år gamla sollika ickevariabla stjärnor, fp = 0.055, eller 11 miljarder enligt uppskattning av data kring exoplaneter (Kepler). Egentligen måste man även kräva förekomsten av en stabiliserande måne, men månar är regel snarare än undantag.

Enligt resonemanget ovan antar vi spontan abiogenes i system med rätt förutsättningar, varför liv uppstår med en sannolikhet om minst 90 %. Parametern fl = 0.9 berättar därför om graden av förekomst av enkelt liv, medan vi skattar förekomsten av avancerat liv till blygsamma en hundradel, fa = 0.01. Detta för att vägen till avancerat liv inte är trivial, utan kräver oxidation av atmosfären utan att planeten fryser till permanent is samt utveckling av vissa nyckelfunktioner som flercellighet och sexualitet.

Avancerat liv på jorden uppstod för ungefär en halv miljard år sedan under den kambriska radieringen. Intelligent liv, i meningen organismer kapabla till teknisk civilisation, har bara existerat i 300 000 år av denna halvmiljard år, och det tog människan 290 000 år att komma till det stadiet, nämligen när klimatiska och andra förutsättningar fanns på plats. Våra kusiner neandertal gick bet på uppgiften i en halv miljon år, trots ungefär samma kognitiva kapacitet. Det är således ingalunda givet att en intelligent organism med kapacitet att utveckla civilisation faktiskt gör så, utan vi kan skatta denna parameter konservativt till en hundradel, fi = 0.01.

Under vår tio tusen år korta civilisation är det bara under de senaste etthundrafemtio åren vi har varit förmögna till radioteknologi. Det finns inget givet i att en civilisation når en sådan grad av tekniskt raffinemang, utan man kan stanna i jordbruk och enkel metallurgi för evigt. Vi gör bäst i att vara konservativa även här, och vi sätter fc = 0.01.

Varför radio? Därför att kommunikation med ljusets hastighet är snabbast möjliga, och det finns vissa problem med att nyttja svagt interaktiva element som neutriner. Radio är egentligen den enda möjlighet som står till buds, i vart fall vad vi vet i vår primitiva vetenskap.

Givet kommunikation med ljusets hastighet har vi elementärt att våra första radiovågor har emanerat ut i en sfär med radie 150 ly. Det är 0.3 % av Vintergatans radie, och vi har följaktligen bara doppat tårna i rymdens vida ocean. Till yttermera visso är de signaler vi har skickat inte förnimbara på stjärnavstånd, inte ens med dagens teknologi. Ingen lär ha hört oss, ens om liv skulle finnas så nära som 4.2 ly bort kring Proxima centauri.

Parametern L i Drakes ursprungsekvation, men som vi struntar i, representerar den tid en civilisation har skickat ur radiosignaler. Människan är av någon anledning böjd att tänka i domedagstermer, varför många menar att parametern representerar den korta tid en tekniskt avancerad civilisation existerar innan den förgör sig själv i kärnvapenkrig, självförvållad klimatkatastrof eller någon annan apokalyptisk händelse.

Jag tror inte på det resonemanget, och den teknik som finns upp kommer att förvaltas och vidareutvecklas av senare generationer och efterträdande civilisationer. Däremot spelar parametern en roll för hur länge och hur långt vi har kunnat göra oss hörda. En tusen år gammal civilisation har alltjämt bara nått en procent av hela galaxens potential, men viktigare än så är att civilisationen i fråga bara har kunnat göra sig hörd under en försvinnande kort tidsrymd.

Problemet med samtidighet är således det svåraste, det vill säga hur många civilisationer som existerar under samma tidsrymd (plus tidsrelaterat avstånd). Vi har antagit stjärnor som är minst tre miljarder år gamla, och vi känner att merparten av lämpliga stjärnor har bildats i en andra formering under de senaste fem miljarder åren. Evolution av intelligent liv kan antas kräva åtminstone två miljarder år, vilket ger oss ett spann om tre miljarder år i vilket existerande civilisationer kan ha utvecklats.

En civilisation som uppstod för en miljard år sedan har antingen gått under eller fortsatt utvecklas och sannolikt expanderat i sitt lokala närområde, vilket i praktiken innebär en kosmisk celldelning i fler civilisationer. Detta eftersom interstellära avstånd och markant olika fysiska förutsättningar ger evolutionära avtryck.

En sådan civilisation kan förmodas stå på en teknisk nivå som för oss är obegriplig, och även om man nyttjar radio skulle signalerna vara krypterade och därmed omöjliga att skilja från brus. Givet att de befinner sig på långt avstånd skulle signalerna kanske inte ens kunna snappas upp av våra primitiva system, om vi oförhappandes råkar lyssna i rätt riktning. Inget säger heller att de vill bli hörda.

Här har en del dock kastat fram tanken att civilisationer kontinuerligt skulle skicka ut starkare signaler i syfte att göra sig hörda för andra, ungefär som vi själva har gjort vid ett antal tillfällen. Den en miljard år gamla civilisationen kanske faktiskt gjorde det i några miljoner år, för nio hundra miljoner år sedan. Därefter tröttnade de då de inte fick svar. I vart fall fanns inte vi för att lyssna. Resonemanget är lika giltigt om vi istället antar en civilisation som «bara» har existerat i en miljon år. Eller i hundra tusen år. Eller i tio tusen år. Därför har vi inte hört något, och därför hör vi inte heller något.

För ändamålets skull måste vi här skatta medelåldern för en civilisations tillkomst, vilket per definition inte kan bli annat än en grov tjejgissning utan stöd i några som helst data eller teorier. Låt oss med jorden som typiskt system sätta denna till ultrakorta en miljon år, det vill säga att samtliga nu existerande civilisationer har uppstått inom en miljon år efter några miljarder års evolution.

Vi antar vidare att en civilisation inte förgör sig själv eller på annat sätt går under, utan att den har förmåga att vidmakthålla sin existens. Vi antar också att civilisationerna föds relativt väl spridda under denna miljon år, varvid mänskligheten är en alldeles nykläckt civilisation i sammanhanget.

Om vi beräknar produkten av ovan nämnda parametrar erhåller vi N = R* · fp · fl · fa · fi · fc = 2·10¹¹ · 0.055 · 0.9 · 0.01 · 0.01 · 0.01 = 9 900 stycken högteknologiska civilisationer som existerar momentant i Vintergatan sedan högst en miljon år tillbaka.

Om vi för enkelhetens skull antar att den elliptiska galaxen Vintergatan är en cylinder med radie r = 50 000 ly och höjd h = 16 000 ly, har vi en volym V = πhr² = 126 biljoner kubikljusår, vilket ger en högteknologisk civilisation per 12.7 miljarder kubikljusår, eller i medel en per 2 900 ljusårs avstånd. Man kan dock inte räkna med en perfekt homogen spridning, varför ett fåtal befinner sig betydligt närmare varandra, kanske så nära som 1000 ljusår.

Det skulle ändå innebära fruktlöst långsam kommunikation, och i termer av fysisk förflyttning mellan systemen en resa om tiotusentals år även med den mest raffinerade transportteknologi som kan tänkas. Därför har vi inte haft besök, och därför behöver man inte vara särskilt orolig för en plötslig invasion av utomjordingar.

Även med dessa skakiga parametrar som grund kan man förutsätta att Vintergatan kryllar av primitivt liv, kanske på flera miljarder planeter. Man kan förutsätta att avancerat liv har uppstått och finns på en mindre bråkdel av dessa, och att intelligent liv finns på ytterligare en bråkdel. Man kan faktiskt förutsätta att vi inte är ensamma, utan att det finns fler civilisationer på samma eller högre tekniska nivå som oss själva. Även just nu.

Men man kan också förutsätta att vi inte kan höra varandra, för att vi inte är samtidiga, för att våra eventuella ansträngningar att under en kort tid göra oss hörda inte har förutsättningar att snappas upp av någon som lyssnar i rätt ögonblick i rätt riktning på rätt «kanal». Avstånden i tid och rum är så enorma att vi inte förmår kommunicera, än mindre mötas.

Då har vi ändå på ett brutalt vis komprimerat samtidigheten till en miljon år, något som egentligen inte låter sig göras. En mer korrekt skattning är att dessa tio tusen civilisationer existerar inom en rymd av minst en miljard år, och att de har en livslängd om högst en miljon år. Det ger i medel högst tio samtidiga civilisationer i varje enskild tid, utspridda med i medel 29 000 ljusår från varandra, ett helt hopplöst avstånd från vår lilla blå prick i världsalltet.

Kategorier
Ekonomi Filosofi Politik Vetenskap

Historiska cykler: en dyster framtidsprognos

Biologiska system är dynamiska, det vill säga undergår kontinuerliga förändringar. Ett enkelt exempel är bytesdjur och rovdjur, vilkas ömsesidiga förhållande varierar cykliskt. Kaniner kan ett år föröka sig kraftigt, varvid rovdjur får ökad tillgång till föda och därför också växer kraftigt i antal. Men med fler rovdjur i omlopp decimeras kaninstammen, och rovdjuren får mindre att äta, med följd att även rovdjursstammen decimeras. Fenomenet kan matematiskt modelleras med ett par differentialekvationer (Lotka–Volterra).

Människan är som biologisk varelse en del av sådana dynamiska biologiska system, och lyder därför under dess krafter, om än på ett betydligt mer komplicerat sätt. Historiska exempel utgörs av tidiga civilisationer som under goda skördar åtnjuter kraftig befolkningsökning och utökad makt i en region, till exempel sumerer och egyptier.

När skörden sedan blir skral på grund av någon omständighet som torka uppstår social oro, vilket resulterar i politisk instabilitet, uppror och maktkamp om resurserna, i värsta fall i form av inbördeskrig. Civilisationen erfar en period av nedgång, innan den småningom kan expandera på nytt under en ny guldålder och en ny dynasti.

Även yttre betingelser kan föranleda sådana nedgångar. Bronsålderns imperier fick ett abrupt slut när järnet tog överhanden och ruckade på gamla ingångna handelsrutter som fallande dominobrickor. Sådana tekniska paradigmskiften är en speciell omständighet, som vi här ska bortse från.

Mänsklig populationsdynamik skiljer sig således inte från andra djurs, utan vi har en tendens att ta alla resurser i anspråk för att maximera vår stam. Men vår tillväxt som art har varit i exponentiellt tilltagande under hela historien, med undantag för peståren under 1300-talet. Vi observerar inget cykliskt förlopp i balans, utan har att invänta en utplaning och småningom en platå i befolkningstillväxten, såvida inte en global pandemi decimerar oss rejält.

Däremot kan man skönja cykliska sociala och ekonomiska förlopp på en annan lokal nivå, nämligen mellan generationer. Efter en nedgångsfas (säg andra världskriget) sker en babyboom (fyrtiotalisterna), som genererar massiv tillväxt, förhöjt tryck på arbetsmarknaden och sociala system, samt krav på radikala reformer (1968-revolutionen).

Även fyrtiotalisterna genererar en babyboom, men då är tillväxten redan någorlunda mättad och den nya generationen har inte samma förutsättningar att etablera sig (finanskris 1990–1994), vilket ger incitament för förändrad politisk inriktning. För att motverka försämrade levnadsvillkor måste staten agera, exempelvis genom att låna pengar och öka statsskulden eller genom socialistiska ingrepp som reglering av hyror och priser.

Det sistnämnda är farligt för att man då även irriterar eliten eller överklassen, som inte vill se sina investeringar gå i kras. Alltså lånar man vanligen pengar, en skuld som man för över på den tredje generationen, varvid man borgar för social och politisk oro. Det är ungefär där vi är nu, med polarisering och komplicerad parlamentarisk situation – polariseringen är inte bara mellan klasser, utan även mellan generationer och kulturella undergrupper.

Att man kan urskilja en krigscykel om ungefär två generationer (57–58 år) är således inte en tillfällighet, utan ett resultat av befolkningstillväxt och senare ekonomisk stagnation. Krig eller andra digra konsekvenser är förstås inte givna, utan varje stat har möjlighet att parera toppar och dalar i cykeln med lämplig politik. Men sannolikheten för oro beror i stor utsträckning på populationsdynamiska faktorer.

Tidigare skulle man förkasta tankar om historiska cykler som numerologiskt trams, men med allt större förmåga att behandla stora datamängder kan man på ett kusligt sätt visa att de är högst verkliga. Peter Turchin, en av förgrundsgestalterna i detta fält av dynamisk historia («kliodynamik»), kallar de små oscillationerna mellan generationerna för far–son-cykler.

Det finns även större så kallade sekulära cykler som varar i ungefär hundra år. En rad revolutioner kan således ses klustrade kring 1770 och 1870 istället för att vara utspridda. Även här är det befolkningsdynamiken som är avgörande för den politiska utvecklingen. Ideologier som liberalism och socialism är inte godtyckliga tankefoster, utan ett svar på människors behov.

I nutid kan man observera en bostadskris i ett antal västländer, till exempel Storbritannien och USA. Unga har inte råd att köpa bostad på en inflaterad marknad som kontrolleras av äldre generationer och en förmögen klass. Att både USA och Storbritannien befinner sig i politiskt tumult är således ingen tillfällighet, utan har rötter i underskott, svag reallöneutveckling och ökande klyftor.

Detta är inte ett försvarstal för marxism, om någon tycker att det luktar så, utan bara en observation av faktiska omständigheter. Den faktiska och absoluta rikedomen som Väst upplever undergrävs av ökande relativa skillnader och framförallt brist på möjligheter. Detta är varför Kinas diktatur åtnjuter långt större folkligt förtroende än valfri västregering, för att man har omfattande tillväxt och andas optimism – pilarna pekar åt rätt håll, till skillnad från i Väst.

Polariseringen i Väst tycks i förstone inte ha så mycket att göra med traditionella problem som arbetsmarknad och ekonomi, utan bottnar främst i inställning till migration. Men vad är migration annat än en populationsdynamisk variabel?

Den tidigare babyboomen ersätts vid mättnad och stagnation med fallande födslotal, och den vidare tillväxten uteblir. Regeringar ser invandring som en metod att hålla tillväxten vid liv, vilket är en förutsättning för att underhålla de sociala välfärdsprogrammen – utan tillväxt kan ingen pension betalas ut till en åldrande befolkning.

Traditionell arbetskraftsinvandring under 1970-talen förmådde hålla systemen vid liv, och båda parter var i princip nöjda med arrangemanget. Men med flyktinginvandring rubbas förhållandena, dels för att stora delar av den invandrade skaran saknar relevant utbildning för att passa en modern arbetsmarknad. Allt för många invandrare bidrar således inte till att underhålla systemen, utan blir istället en belastning.

Populationsdynamiken generationer emellan är lika tydlig vad gäller invandrare. Första generationens invandrare ser och uppskattar skillnaden mellan Sverige och det skithål man flydde från, medan andra och tredje generationen bara ser skillnaden mellan sig och andra i samma generation. Genom att etablera en etnisk underklass har man förvärrat det ursprungliga problemet och gett stora incitament till social oro – det vi observerar i realtid med dagligt gatuvåld och omfattande kriminalitet.

Ur denna prekära situation finns ingen snabb väg, utan den kommer tvärtom att förvärras och småningom toppa i maximal social och ekonomisk oro innan vi kan gå vidare i en ny guldkantad fas om någon generation. Estamos jodidos. We’re fucked. Det är kört. Vi befinner oss på fel sida cykeln, och den politiska majoriteten har varken kraft eller förmåga eller för den delen vilja eller insikt att parera utvecklingen.

Det kommer alltså att bli betydligt värre, inte bara i Sverige utan även i USA, Storbritannien och större delen av Västvärlden. Lågkonjunkturen är redan här, men dess effekter blir kännbara först efter en tid. Det svåra tjugotalet står för dörren, helt enkelt en fas i en sekulär cykel med parallell i föregående sekels oroligheter vid ungefär samma tid.

Givet att det tar en generation att återhämta sig, kan vi kanske se ljuset i tunneln någonstans kring 2040–2045, då en ny tillväxtfas kan äga rum och Västvärlden få en renässans. Då kan Kina vara världens nya mittpunkt, och den tidens värderingar kommer att skilja sig lika mycket från dagens som mellan, säg, 1968 och 1983. Ha en fortsatt bra dag!

Kategorier
Filosofi Kultur Matematik Vetenskap

Reductio ad absurdum

Första, andra, tredje, fjärde. I språket ligger en antydan om att förhistoriska populationer inte hade något större behov av fler storheter än ett, två och många. Kardinaltalen ett och två skiljer sig etymologiskt från ordningstalen första och andra, medan de därefter följs åt i tre/tredje, fyra/fjärde och så vidare.

Vårt svenska språk är en utveckling av urnordiska, urgermanska och urindoeuropeiska i succession, vilket tar oss fem tusen år tillbaka i tiden. Säkerligen hade man även i den indoeuropeiska jamnakulturen utvecklat behov av och förmåga att handskas med större tal, bland annat för att hålla reda på boskap, men det nedärvda språket hade bevarat en äldre ordning.

Aboriginier, pirahã och många andra nutida inkarnationer av jägare–samlare saknar alltjämt ord för tal högre än två, och om behovet uppstår att räkna större kvantiteter nyttjar man helt enkelt bas 2 i primitiv mening för att bestämma antal, det vill säga två par istället för fyra.

Behovet att mer exakt kvantifiera mängder uppstår i de första civilisationerna i Sumer och Egypten, där man först använder olika benämningar för tal beroende på vad det är man räknar. Tio i tio öl eller tio bröd har således olika benämningar. Abstrakt utveckling i renodlade tal är en senare konsekvens, vilket kan verka svårförståeligt för moderna människor.

Människan har således strosat omkring i över 300 000 år utan att använda den matematiska förmåga som hjärnan erbjuder. Först när det finns behov av att lagerföra och fördela uppstår numerisk abstraktion, och först när det finns behov av att planera byggnation uppstår studium av relationer mellan tal, det vill säga aritmetik. Aritmetiken består av heltal och rationella tal, och man använder (bland annat) bas 60 (= 2·2·3·5) för att få enklare divisionsberäkningar.

Sumerer, babylonier och egyptier utvecklade således geometriska och aritmetiska samband, som emellanåt antog en religiös anstrykning. Exempelvis pyramider är byggda med vissa proportioner som vittnar om en vördnad för sådana samband. Matematiska texter i Babylon och Egypten (runt -1900) visar att man bedrev undervisning i att finna pythagoreiska tripplar och lösningar på geometriska problem, inklusive volymberäkningar.

Matematik i egentlig mening uppstår vid -530 med pythagoréerna, en sekt som nyttjade matematik som ett heligt verktyg för att finna ordning i kosmos. För pythagoréerna kunde allt beskrivas i termer av heltal och rationella tal (heltal delade med heltal), som harmoniska proportioner i musik eller perfekta geometriska kroppar.

Man nyttjade överhuvudtaget inte siffror som den mer verklighetsanknutna samtida grekiska palatskulturens aritmetik, men det var kanske också därför man kunde utveckla ett renodlat studium av matematiken som en självständig gren – μάθημα (mathema) betyder lektion eller det som ska läras.

Pythagoréerna tog således arvet från Sumer, Babylon och Egypten till en ny nivå, med sträng bevisföring som ett element. Pythagoras sats användes i praktisk mening över tusen år före Pythagoras, men det är med pythagoréerna den första allmänna framställningen föreligger, även om ett strikt bevis sker först med Euklides ett par hundra år senare.

En rätvinklig triangel med sidorna a och b respektive hypotenusan c uppvisar således sambandet a² + b² = c², som är enkelt att bevisa geometriskt. a = 3, b = 4 och c = 5 är ett numeriskt exempel med heltal, och man kan visa att rationella lösningar är enkla multiplar av heltalslösningarna.

Om vi istället sätter a = b = 1, vad blir då c? Pythagoréen Hippasos undersökte detta fall närmare (runt -450), och fann då att c inte kan uttryckas som ett rationellt tal p/q. För att visa detta antar vi att c = p/q, där heltalen p och q saknar gemensamma delare, varvid p²/q² = c² = 2 enligt Pythagoras sats.

Vi har då att p² = 2q², vilket innebär att p² är delbart med 2, ett jämnt tal. Det kan enkelt ledas i bevis att även p då är delbart med 2. Vi kan således skriva p = 2r, som vi sätter in i ekvationen p² = (2r)² = 4r² = 2q². Men här kan vi dela båda leden med 2, varvid vi erhåller 2r² = q², vilket medför att även q² är ett jämnt tal delbart med 2, och därmed att q är delbart med 2.

Därmed har vi en motsägelse, eftersom p och q antogs sakna gemensamma delare. Vi har just visat att de har den gemensamma delaren 2 under det givna antagandet, och därmed är antagandet falskt. Reductio ad absurdum och √2 är irrationellt. Myten har att detta störde heltalsmystikerna bland pythagoréerna så mycket att man lät dränka Hippasos i havet.

Man observerar här att 2 är ett primtal, och man kan med ungefär samma metod (plus aritmetikens fundamentalsats) visa att kvadratroten ur varje primtal 3, 5, 7, 11… är irrationell, och vidare att kvadratroten ur varje icke perfekt kvadrat är irrationell. Dessa samlade erfarenheter från pythagoréerna och annan grekisk matematik syntetiserades småningom runt -300 av Euklides i Στοιχεῖα (Stoicheia), mer känd som Elementa, den mest betydelsefulla bok som någonsin har skrivits och som ligger till grund för all senare matematik.

Pythagoréerna influerade även Platon och därmed hela den västerländska filosofin och den senare vetenskapen. Arvet från antikens Grekland är så ohyggligt tungt att det förefaller direkt obegripligt att man i vissa kretsar vill avskaffa undervisning i antikens historia.

I likhet med annan idéhistoriskt viktig matematik lär man i skolan faktiskt inte ut hur kvadratroten ur 2 är irrationell, trots det enkla beviset, utan man begränsar sig till att mekaniskt nyttja Pythagoras sats, vilket är mer i analogi med babylonisk och egyptisk undervisning. Som om vi hade något praktiskt behov av att räkna på trianglar.

I själva verket borde man i åtminstone gymnasiet leda i bevis att kvadratroten ur ett primtal är irrationell, som en nyttig övning i metoder som reductio ad absurdum och induktion, och för att ge en grund i talteori för vidare studier. Tyvärr finns inte en enda matematiklärare i grundskola eller gymnasium som (fritt) kan härleda att √3 är ett irrationellt tal – kan du?