Kategori: Filosofi

Kinas förste kejsare – 秦Qin始shi皇帝huangdi – vid namn 嬴政Ying Zheng enade de stridande staterna år -221 vid trettioåtta års ålder, och etablerade därmed en dynastisk epok som skulle komma att sträcka sig närmare tvåtusen år i tid. Den första dynastin Qin varade dock bara i elva år, och dog med Ying Zheng.

I modern mening dog Qin-kungen ung, blott fyrtionio år gammal, men för tiden var det en tämligen normal levnadsbana. Likt många andra i samma position sökte han förlänga livet med «livselixir» av olika slag, vilket resulterade i att han snarare förkortade livet. Han dog av förgiftning efter att ha inmundigat tabletter med kvicksilver på inrådan av sina alkemister och hovläkare.

Om än död i fysisk mening, lever han förstås i evigheten i kraft av sitt arv. Han bidrog för övrigt själv till detta genom att låta inrätta ett mausoleum åt sig själv, fullt utrustat med närmare åttatusen människor, hästar och andra figurer utsökt skulpterade i terrakotta, den så kallade terrakottaarmén (兵马俑bingmayong). Det är ändå en förbättring mot den forna seden av att låta ta med sig levande människor in i evigheten.

Ying Zhengs gravpyramid uppvisar stora likheter med faraonernas pyramider, inte bara i yttre betingelser utan även i ambitionen att förbereda för efterlivet. Man sökte alltså inte bara förlänga livet på jorden, utan strävade vidare efter ett tänkt evigt liv efter döden, vilket kanske är den primära drivkraften och lockelsen i allehanda religioner, som vanligen utlovar ett sådant fiktivt paradis i utbyte mot underkastelse.

Numera vet vi att ett sådant efterliv inte existerar, att vår tid är här och nu, begränsad till det fysiska jordelivet. Vi gör bäst i att fylla det med den mening vi själva definierar, under så gynnsamma förutsättningar som möjligt. Det enda som är av relevans är egentligen nuet, ty vårt psyke integrerar eller summerar inte upplevda händelser, utan tar snarare medelvärdet av livets höjdpunkt och aktuell status – skröplig hälsa på äldre dagar förtar ett tidigare rikt liv i övrigt.

En rimlig ambition är således att söka inte bara ett långt liv, utan även ett liv präglat av god hälsa, att vidga hälsospannet. Under sådana förutsättningar kan man sedan sträva efter att fylla livet med upplevelser och erfarenheter, och kanske även söka odödlighet genom storverk av olika slag, om inte en pyramid så i vart fall ett eftermäle i form av en bok eller något annat som är förknippat med den egna personen – man blir då approximativt odödlig, under den större insikten att allt egentligen ändå är förgängligt.

Nå, denna strävan efter ett längre och hälsosammare liv har knappast minskat i styrka, utan är fortfarande en stark drivkraft, kanske på grund av människans nedärvda dödsångest och den plågsamma insikten om att tiden är begränsad. På samma sätt som i den tidiga historien söker man gärna efter olika slags substanser och elixir för att nå erforderliga resultat, i vad man skulle kunna benämna den additiva modellen.

De vises sten i modern tappning är således kosttillskott och läkemedel av olika slag, en veritabel guldgruva för den som vill slå mynt av människans fåfänga. Det kan röra sig om allt från olika slags «supermat» och «antioxiderande» preparat till självmedicinering med metformin och andra kraftfulla substanser, även om forskningsunderlaget är tämligen skralt för samtliga sådana additiva metoder. Man riskerar helt enkelt att ta samma väg som Ying Zheng genom att experimentera med sig själv sålunda.

Rönen är emellertid betydligt starkare för vad vi kan kalla den subtraktiva modellen, det vill säga att reducera intag av såväl energi som vissa nutrienter för att framkalla metabol stress, som i sin tur iscensätter en komplex kedja av reparation och förnyelse på cellulär nivå, ekvivalent med inte bara en hälsosammare organism utan även verklig biologisk föryngring.

Ying Zheng skulle ha struntat i kvicksilverpillren och istället ha iakttagit en sträng regim av fasta, vilket samtida lärde i Indien och Grekland kunde ha talat om för honom. Kalorireduktion och periodisk begränsning av näringsämnen är således den primära mekanismen för att inte bara förlänga livsspannet, utan även hälsospannet.

Bevisen för människans del är visserligen inte fullt så starka – vi har inte haft möjlighet att bedriva stringent forskning i över hundra år – men man ser exakt samma mekanismer för vitt skilda organismer, inte minst oss närstående gnagare, primater och andra däggdjur. Den metabola processen skiljer sig helt enkelt inte mellan olika arter, utan är fundamentalt identisk.

Såväl tidsbegränsat ätande som längre perioder av vattenfasta medför således en cellulär renings- och föryngringsprocess, medan regelbunden aerobisk motion med smärre anaerobiska inslag har motsvarande funktion. Båda metoderna innebär att man utsätter organismen för metabol stress, vilket resulterar i konsolidering av organismens resurser för optimal funktion och ämnesomsättning.

Vidare kan man reducera intaget av vissa näringsämnen för att nå ytterligare resultat. Primärt bör man sträva efter att minska konsumtionen av socker och stärkelse (sockerkedjor), eftersom socker orsakar glykering vid reaktion med proteiner, vilket i sin tur leder till åldrande av både invärtes och utvärtes organ – man bakar faktiskt organen på samma sätt som en sockerkaka i en ugn.

Intag av socker leder vidare till förhöjd blodsockernivå, vilket i sin tur frisätter hormon som insulin, tillväxtfaktorer som IGF-1 och kinas som mTOR, samtidigt som det blockerar antioxidativa processer som autofagi. Samtliga dessa processer ger tillväxt i såväl friska som degenerativa celler (cancer), och hämmar därför hälsan och orsakar åldrande. Stabilt låg blodsockerhalt är därför avgörande för att sakta ned åldrandet.

Reduktionen i energi kan vara beständig, och leder då helt enkelt till en långsammare metabolism. Man kan observera detta bland personer i så kallade blå zoner, regioner i vilka människor lever längre än eljest och med den gemensamma nämnaren av just allmän kalorireduktion.

Samma effekt uppnås emellertid även med periodisk reduktion, som i tidsbegränsat ätande eller periodisk vattenfasta. En förutsättning är dock att reduktionen i näring är tillfällig, det vill säga att man fyller på förråden med erforderliga aminosyror, fettsyror, vitaminer och mineraler efter perioder av fasta, att man inte lider näringsbrist annat än tillfälligt.

En vanlig källa till förvirring gäller föreställningen att växtbaserade livsmedel skulle vara mer fördelaktiga än animaliska. I själva verket är orsaken att grönsaker är kalorifattiga och därmed naturligt ger upphov till kalorirestriktion, som är den centrala mekanismen. Det finns i övrigt inget magiskt med grönsaker, och de är alltså inte heller något «livselixir», utan en form av bukfylla.

På samma sätt finns inget särskilt skadligt i animaliska produkter, även om ett högt intag av proteiner gynnar tillväxt, vilket är en negativ faktor om man vill undvika åldrande. Men under kalorirestriktion sker omfattande nedbrytning, cellreparation och produktion av tillväxthormon, där det senare är avsett just för erforderlig tillväxt efter en period av metabol stress. Det vore direkt skadligt att undvika intag av proteiner efter fasta, och den centrala mekanismen är och förblir därför reduktion i näringsintag.

Alla dessa rön, resultat och insikter ligger till grund för min personliga hållning och min strävan efter att söka maximera såväl livs- som hälsospannet med olika typer av fasta i kombination med motion och adekvat näring. Den subtraktiva modellen är härvidlag den enda med verklig vetenskaplig förankring, och den är även intuitivt rimlig i dess verkan av att bryta ned och återbygga.

Härav tillämpar jag tidsbegränsat ätande 23/1, det vill säga endast ett mål om dagen, för att det ger maximalt tidsutrymme för de processer som renar och föryngrar, samtidigt som det ger mig tillfälle att äta som en gris en gång om dagen, att slafsa i mig tills jag blir fullständigt proppmätt i både kropp och själ – det är att både ha och äta kakan, och det är en process som är både enkel och ekonomisk.

Härav tillämpar jag numera även en inledande period av fem dagars vattenfasta varje månad, för en djupare form av cellulär rening. Det är initialt en tuffare utmaning, men efter några gånger en smal sak att tillämpa. Hungern är faktiskt obefintlig, även om det finns ett visst psykologiskt sug efter mat. Det ger vidare viktreduktion med ungefär fyra kilo, vilket ger extra utrymme för festliga tillfällen och i allra största allmänhet viktkontroll.

I kombination med en timmas daglig löpning torde denna strategi ge bäst utdelning i att hålla organismen vid optimal hälsa under så lång tid som möjligt, enligt de vetenskapliga rön som finns att tillgå. Välfärdssjukdomar angår helt enkelt inte mig, även om det inte finns några garantier i övrigt – men man förbättrar oddsen betänkligt.

En gång är ingen gång, två gånger är en gång, och fler gånger är en vana. Vid närmare eftertanke har vi till mans en rad vanor, som är så automatiska till sin natur att vi inte ens tänker på dem. Med det menar jag inte bara att borsta tänderna, utan även sådant som hur vi alltid tar på oss ena dojan före den andra och liknande mikroritualer i vardagslivet.

Huruvida en vana är «bra» eller «dålig» är en subjektiv fråga. De flesta skulle förmodligen hålla för sant att det är en kass vana att ständigt och jämt fingra på mobilen för att kolla «uppdateringar» i sociala medier och liknande, dels för att det är en företeelse som stjäl (arbets)tid, dels för att det i sig är en mindre uppbygglig form av narcissism.

En god vana är i samma andemening att utföra något moment som stärker kropp eller själ, eller bidrar till någon form av produktivitet. Goda vanor i den meningen präglas av att de ger utdelning på längre sikt, och knappt någon alls på kort, medan det omvända gäller för mindre goda vanor.

Det medför en viss ansträngning att läsa en bok eller lära ett språk, men de färdigheter man övar upp betalar sig i längden. Att «statusuppdatera» sociala medier eller spela tevespel ger förströelse för stunden, men knappast någon bestående färdighet av vikt. Men det finns också kompromisser, som att se film, vilket under vissa omständigheter är att förena nytta med nöje.

Huruvida nyttoperspektivet måste vara allenarådande kan man dock ifrågasätta. Det är klart att destruktiva vanor måste motarbetas, men avkopplande underhållning är i sig inte ett problem, så länge det inte får menliga konsekvenser, exempelvis om tevespelandet går ut över hälsa eller skolarbete. Människan har behov av att koppla av, festa och bara vara i nuet – vanan att gå på match fyller samtidigt ett socialt behov.

Men om man ändå vill försöka bygga nyttiga goda vanor och motarbeta sämre och mindre nyttiga sådana, finns det en del man kan göra för att höja effektiviteten. För dåliga vanor handlar det om att eliminera eller försvåra incitament, och för goda då att stärka incitament på olika sätt.

Tevespelande kan man exempelvis angripa genom att placera apparaturen i garderoben, så att lockelsen inte är lika iögonenfallande, och så att det kräver en viss ansträngning att komma igång. Än bättre är att helt enkelt kasta skiten, så är saken ur världen helt. Att plocka bort frestelsen ur närmiljön är det enklaste sättet att inte falla för den, det vill säga att inte utmana den egna viljestyrkan.

Om det handlar om en mer beroendeframkallande vana, som att pimpla lådvin eller att snusa, måste man förfara mer försiktigt med successiv nedtrappning, innan man slutligen kan bryta helt med (o)vanan. Men principen är i övrigt identisk, och man måste anstränga sig en smula för att komma ur autopiloten.

Omvänt måste man göra det enklare och mer attraktivt att tillämpa goda vanor. De där hantlarna du köpte för länge sedan ska alltså inte vara i förrådet, utan ha en framskjuten placering i vardagsrummet, som en central del av miljön, så att de alltid påminner dig om att nyttja dem. Samma sak med gitarren.

För att det ska bli en vana måste man förstås schemalägga företeelsen i fråga, med lämplig upptrappning från en låg nivå. Det viktiga här är att man verkligen följer rutinen, att man närvarar och presterar även under dåliga dagar, och att om man vid eventuell avvikelse inte följer upp med ännu en avvikelse. Repetitionen gör mästaren.

Målet är därför att gå på autopilot, att göra företeelsen till en automatisk vana, som att borsta tänderna. Att förknippa momentet med den egna identiteten, att se på sig själv som en person som gör den och den aktiviteten varje dag, även när det tar emot och är tråkigt. Man arbetar alltså inte mot ett visst resultat, utan tillämpar en väg – vanans dao.

Ett grepp man kan tillämpa härvidlag är att stapla vanor på varandra, så att en mer ansträngande vana automatiskt kopplas till en mer underhållande, för att minska tristessen eller plågan. Du kan väl lyfta hantlar och titta på teveserier samtidigt, va?

För egen del har jag gjort det till en vana att springa minst en timma per dag, och jag har kopplat vanan till den enda måltiden för dagen, vilket är en annan upparbetad vana. Det krävs en viss disciplin att upprätthålla en sådan ordning, och genom att den är fogad till njutningen att äta i mycket hungrigt tillstånd, blir den betydligt enklare att tillämpa – det är savannens lag: utan jakt, ingen mat.

För att ytterligare förenkla denna ordning har jag gjort det till en princip att det går lika bra att springa inomhus som utomhus, så att man inte låter minusgrader, regn och annat utgöra ursäkter för att inte springa. Som en konsekvens har jag även eliminerat behovet av skor, och lider därför inte av löpartår och liknande skador som tär på viljan. De e bar å löp.

Som grädde på moset och lax på löken har jag även lagt socker på toppen i form av att beta av nya skivsläpp i samband med den dagliga löpträningen, vilket alltså ger en underhållande dimension till företeelsen, och därmed stärker incitamentet att vidmakthålla ordningen. Det kanske tar emot att lubba de första fem minuterna, men sedan inträder endorfin, musikalisk glädje och harmoni.

Under bara två timmars tid staplar jag således dagens motion, dagens musik, dagens dusch och dagens måltid till en enda supervana, som mer eller mindre går i autopilotläge. Det förenklar tillvaron drastiskt.

En annan form av vanestapel utgörs av att konsumera litteratur, film och nyheter på ett antal olika språk i rotation över tid. Jag avsätter därvid ett block för att läsa och lyssna på spanska och tyska en dag, japanska och franska en annan, mandarin och italienska en tredje, och så vidare, vilket för min del blir en ganska perfekt komposition under en vecka, eftersom jag bollar med hyfsat många språk.

De flesta har kanske inte samma överdrivna omfång, men principen är ändå gemensam, att man vidmakthåller och förbättrar sina språkkunskaper genom dagligt aktivt engagemang med böcker, tidningar och kanaler på tuben. Det ger en svårslagen kombination av nyhetsorientering, underhållning och lärande i jämförelse med passivt tevetittande på banala serier.

Till kategorin vanor kan även hänföras att skriva journal, det vill säga att blogga med ett modernt ord. Det är för min del en daglig terapeutisk syssla i syfte att strukturera tankar och få utlopp för politiska aggressioner. Även här gäller grundtanken att alltid närvara, att publicera ett inlägg om dagen om det så bara är en serie videofilmer. Huruvida det är nyttigt vågar jag dock inte uttala mig om.