Kategori: Filosofi

Kategorier
Filosofi Kultur Politik Vetenskap

Klimatsakskvinnor

Ekofascistiska partiets manliga komponent i den underliga språkrörsdualismen har bestämt sig för att frånträda rollen, en position Per Bolund har haft i blott fyra år. Man kan därför misstänka att det klena valresultatet i kombination med fortsatt kräftgång i opinionen ligger till grund för beslutet, även om röret förnekar detta och istället muttrar något om «hat».

Tanken med dualismen är förstås att visa upp en förment jämställd sida, ett tydligt vänsterdrag i en organisation som mest har kommit att värna invandring och woke hellre än att fokusera på den ursprungliga hjärtefrågan om miljö och sedermera klimat. I det senare kan man spåra partiets klena utfall, givet att dess huvudfråga ändå rankas högt av väljarkåren.

Men studerar man sammansättningen bland partiets ledamöter till riksdagen med avseende på kön, finner man inte riktigt den jämställdhet som man vill ge sken av. Givet det rimliga antagandet att det faktiskt bara finns två kön, har Miljöpartiet då tretton kvinnor och fem män i kammaren, vilket motsvarar 72 % kvinnor och 28 % män. Det är inte en tillfällig ordning, utan det såg likadant ut 2018, med tolv kvinnor och fyra män, eller 75 % mot 25 %.

Det är en återspegling av att partiets väljare till övervägande del är kvinnor, på samma sätt som för alla vänsterpartier. I andelar är 62 % av partiets sympatisörer kvinnor, givet valresultatet 2022. För Socialdemokraterna är motsvarande siffra 64 %, för Vänsterpartiet 58 % och för Centerpartiet 53 %. Sverigedemokraterna? 27 %.

Den förda politiken blir förstås därefter, och man finner i en ny opinionsundersökning att det främst är kvinnor som är «oroliga» för klimatet, med ungefär samma övervikt som i sympatisörer bland partiet. Hela 82 % av det täcka könet har således «klimatångest», medan motsvarande figur för män är 56 %. Omvänt är 13 % av män inte alls oroliga, medan den skaran bara representeras av 2 % bland kvinnor.

Även det är ett stabilt mönster, och särskilt frapperande är att det främst är unga kvinnor som är mest nervösa. I en undersökning 2018 angav 63 % av kvinnor 16–29 år att de känner oro för klimatförändringar, att jämföra med 30 % för befolkningen i stort. I samma undersökning tror hälften av befolkningen, med tonvikt på kvinnor, att klimatförändringarna kommer att påverka deras liv negativt inom tjugo år, vilket bara är ägnat bevisa att man i regel inte är införstådd med elementära fakta i målet.

Det senare återspeglas även i det faktum att det främst är samma grupp av unga kvinnor som anpassar sitt livsmönster efter klimatoron, bland annat genom att anamma en hälsovådlig vegansk livsstil, eller handla «organiskt» i den felaktiga tron att det skulle gynna klimatet. Unga fröknar från storstaden är naturligtvis även överrepresenterade i aktivistleden, med Klimat-Greta som en given härförare.

Men att kludda ned Monet och annan konst, eller att stoppa fordonstrafik inklusive ambulanser, kommer inte att rädda något klimat, utan sådant är mest ägnat att väcka vrede och det «hat» som herr Bolund förargar sig över. Med sådan aktivism repellerar man helt enkelt den stora massan av väljare, den som i en demokrati slutligen bestämmer.

Vad vi har att göra med här är en ny sorts klimatsakskvinnor, ett klientel som har ersatt de tidigare kvinnosakskvinnorna när statsfeminismen väl var vunnen. Varje generation måste tydligen ha något att brinna för, och i nutiden är den frågan klimatet, i viss konkurrens med andra vänsterfrågor kring Q-sexualitet, nyrasism och så vidare.

Observera att det alltid är vänstern som har problemformuleringsprivilegiet och förmågan att forma aktivistiska rörelser, och att unga kvinnor alltid är den lättaste gruppen att engagera för sådana ändamål, exempelvis genom att skrämma upp generationen med alarmistisk nyhetsförmedling. Man appellerar då till kvinnans inherenta vårdande natur, och knyter raskt samman saken med ett helt koppel av andra politiska frågor.

Dessa rörelser kommer och går i vågor, och frågan om klimatet är knappast mer brännande nu än då man hellre diskuterade genusfrågor i stort samt delibererade porrens natur, spörsmål som måste sägas vara höggradigt underställda den jordens undergång man numera varnar för i den bombastiska retoriken, även om man förstås sedan 1970-talet har upprepat att «vi har tio år på oss».

Klimathysterin måste därför förstås som en ställföreträdande faktor för annan vänsterpolitik, en hävstång med vilken man kan angripa «produktionsmedlen» (de som orsakar utsläpp och därmed uppvärmning) och de fundamentala mekanismerna (tillväxt, marknadsekonomi), för att därpå radikalt omdana samhället.

Med det inte sagt att klimatförändringarna är problemfria, för så är naturligtvis inte fallet. Men det hindrar inte att företeelsen kan kapas och utnyttjas för andra syften, som en buseman att skrämmas med.

Problemet har inte heller någon lösning som är kompatibel med verkligheten, utan uppvärmningen kommer att passera både två och tre grader, och förmodligen stanna vid fyra eller fem grader. Konsekvenser är bland andra höjd havsvattennivå, en företeelse som dock sker över sekler och därför ger människan möjlighet att anpassa sig över generationerna, som hon alltid har gjort.

Glaciärerna smälter naturligtvis, men det har de alltså redan gjort i tjugo tusen år. Det är ett mer angenämt problem än det motsatta, att glaciärer nybildas under en ny nedisning, en process som redan skulle ha inletts om det inte vore för mänsklig civilisation och industrialisering. I gengäld frigörs mer landyta för jordbruk, växtlighet och annat liv, inklusive mänskligt.

Klimatrealismen har här att vi bara kan anpassa oss efter de konsekvenser som redan är intecknade i framtiden, och att det inte är praktiskt möjligt att förhindra vidare uppvärmning. För att inse det behöver man bara betrakta storskaliga parametrar, av vilka befolkningsmängden är den centrala.

Den andra faktorn är ekonomisk tillväxt, och det finns ett elementärt samband mellan tillväxt och energiutnyttjande. Visserligen kan och bör man sträva efter förnybar energi så långt det går, men produktion av stål, betong och konstgödsel kräver utnyttjande av fossila energislag, och det är inte något som kommer att ändras i brådrasket.

Stål och betong är nu den moderna civilisationens signum, i vart fall om vi vill ha vägar, hus och andra slags konstruktioner (som vindkraftverk), medan varannan människas liv faktiskt beror av konstgödsel. Och ju fler människor, desto mer stål, betong och gödsel kommer att krävas. Men någon aktivism för en global ettbarnspolitik ser man helt enkelt inte.

Klimatsakskvinnorna, i vart fall en del av dem, kanske ändå har förstått denna logik, i det att de har börjat anpassa sig till den verklighet som följer om man vill råda bot på problemet: att terminera det egna släktledet genom att inte föda barn, att sluta konsumera, att återgå till naturstadiet och sätta punkt för den moderna civilisationen.

Större delen av världen stämmer dock inte in i detta resonemang, och man har där inte den fundamentala lyxen att «oroa» sig över i sammanhanget marginella klimatproblem, eftersom man sätter den grundläggande existensen främst. Det finns en given orsak till att Klimat-Greta stammar från Sverige snarare än Indien eller Kina, där det finns verkliga skäl att oroa sig, medan klimatförändringarna i Sverige mest ger goda effekter (bland annat bördigare klimat och mer åkerareal).

Och på samma sätt som det inte är klimataktivisterna som bestämmer Sveriges politik, så är det inte Sverige som bestämmer världens. Vi kan vara hur duktiga vi vill, och vi kan oroa oss fördärvade, men det spelar alltså ingen som helst roll i det stora hela. Carpe diem.

De fundamentala parametrarna ges i Kaya-identiteten: population, ekonomisk tillväxt, energiintensitet och intensitet i utnyttjande av kolväten. Med förnybara källor och andra åtgärder kan man reducera intensiteten, men inte tillräckligt för att kompensera för ökande befolkning och tillväxt.
Kategorier
Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Taiwan

Idealet Elon Musk

Naturligtvis inga jämförelser i övrigt, men jag upplever en allt större själsgemenskap med Elon Musk, med allt fler beröringspunkter i vår respektive åskådning och åsiktsflora. Vi hör för övrigt till samma generation (X) och har dessutom ungefär samma fula utseende, även om det nog inte har så mycket med saken att göra.

Exempelvis har han en syn kring Kina och Taiwan som avviker från den gängse i Västvärlden och mer minner om min, nämligen såtillvida att han prisar den kinesiska regeringens ekonomiska politik samt menar att Taiwan borde bli en särskild administrativ region (SAR) i Kina likt Hongkong. Här menar en del att han mest är ute efter att smickra sig till fördelar för Tesla i Kina, men å andra sidan finns det en hel del som talar emot den tesen.

Häromdagen kvittrade han att den ungerske spekulanten George Soros påminner om skurken Magneto, och att hans intentioner knappast är goda, utan att han tvärtom vill rasera civilisationens kitt. Soros hatar mänskligheten, som han skrev, och för vilket han omedelbart fick en skur ovett från de gängse socialliberala kanalerna, som naturligtvis anklagade honom för «antisemitism».

I en intervju försöker en wokejournalist förstå varför Musk ideligen torgför utsagor som kan reta potentiella Tesla-köpare eller aktieägare i Twitter, varpå Musk efter en lång konstpaus försvarar sin frihet att säga vad han vill, även om det kostar honom pengar och makt. Just den omständigheten att han frenetiskt hävdar denna frihet samt även tillämpar den är bevis för att vi kan ta honom på orden.

Det är för övrigt en märklig omständighet att man i samtiden anses behöva ta ständig hänsyn till hur andra kan uppleva och tänka kring det man säger, och att man därmed i praktiken är förhindrad att säga sin mening såvida den inte fullt ut rimmar med den politiskt korrekta i åsiktskorridoren. Vad ska vi med «liberal demokrati» till om vi inte kan utnyttja de «liberala friheterna» fullt ut?

Wokevänstern har här opponerat sig mot begreppet kancelleringskultur, och benämner det istället «konsekvenskultur», det vill säga att det får «konsekvenser» om man yppar ting som avviker från partilinjen eller det offentligt påbjudna, exempelvis att man blir förklarad persona non grata i debatten, blir av med sin anställning eller kanske till och med förlorar sitt bankkonto om man engagerar sig sverigedemokratiskt eller liknande. Men vad är egentligen skillnaden från motsvarande «konsekvenskultur» i forna Sovjetunionen?

Musk har här förstås en avgjord fördel i att vara tämligen oberoende i så måtto att han är omåttligt rik och därmed har råd att inta en sådan frihetlig position, men det vanliga är emellertid att den sortens entreprenörer infogar sig i den strömlinjeformade mittfåran i syfte att inte väcka ont blod och därmed äventyra affärerna, typ Tim Apple och dennes vedervärdiga PK-dravel.

Men därmed blir han även ett föredöme och en galjonsfigur för oss kvarvarande frihetsliberaler (till skillnad från rättighetsliberaler), utöver att han utövar ett visst inflytande genom sin pionjärverksamhet i SpaceX, Tesla med mera. Twitter passar inte in i Musks entreprenörskap, utan är en mer personlig affär som bottnar i ideologi av frihetlig karaktär, nämligen för att han avskyr den censur och kancelleringskultur som präglar sociala medier och nätet i stort.

Därmed inte sagt att allt vad karln säger är vettigt, exempelvis knäppa konspirationshypoteser kring utomjordisk konstruktion av Egyptens pyramider, eller att han skulle vara något slags universalgeni. Men i det stora hela har han en tämligen nykter och realistisk åskådning kring stort och smått, och är i det avseendet just det slags föredöme världen är i så stort behov av i dessa synnerligen skruvade tider.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Tänka fritt eller rätt?

Till författaren Thomas Thorild skrivs citatet tänka fritt är stort, men tänka rätt är större, som även pryder ingången till en hörsal vid Uppsala universitet. Anföringen kommer i sin tur från «avhandlingen» Rätt, eller alla samhällens eviga lag (1794), i vilken Thorild delibererar tidens upplysningsfilosofiska strömningar med fokus på Montesquieus tankar i ämnet.

Det är en snurrig historia som skulle få en modern gymnasiestudent att rodna av skam, och Thorilds förliberala tankar om frihet och sanning är inte välutvecklade. Han tycks i själva verket mena att det «rätta» består i att verka för det «goda» i någon mening, nämligen i en kollektivistisk anda på det att var och en kommer i åtnjutande av tankearbetets frukter. Det «rätta» är det dygdiga, det gudfruktiga och det goda, det vill säga en typisk moralkaka.

Den sanna frihet, som Gud stiftat för alla väsenden, är den, att följa sin (sanna) natur; och att, då menniskans natur är att söka sällhet, hvilken endast genom det goda kan vinnas, så är ock menniskans naturliga och äkta frihet just rättigheten att få göra allt det goda, som hon kan; hvaraf följer, att hvars och ens dygd är måttet för hans frihet. Ty en rättighet, att äfven få göra allt det onda man kunde, skulle vara en rätt till att göra orätt; hvilket icke kan tänkas.

Devisen har kommit att spegla en falsk dikotomi kring tankens frihet, varvid många har nyttjat citatet i syfte att förespråka frihet framför påbjuden sanning. Ty att en tanke är rätt innebär att den värderas av någon entitet, kanske en makthavare av något slag.

Falsk, ty i själva verket har tankens frihet aldrig premierats i vårt land, där istället ortodoxi och konformism har varit allenarådande. Detta inses enkelt genom att betrakta grundskolans och gymnasiets läroplaner, vilka intermittent utökas med allt fler tämligen detaljerade värderingar att överföra på eleverna i fostran och indoktrinering, men som bara i en kort passus nämner «kritiskt tänkande».

Sådan värdeöverföring grundades tidigast i kristendomsundervisning, på det att barn måtte skolas i sedlighet och en god moralisk uppfattning, men har sedermera antagit en mer sekulär form av att respektera statsskicket (det vill säga demokratin), allas lika värde och så vidare, för att på senare år accentuera begrepp som mångfald och hållbarhet kring vilka tänkandet måste ske. Det är ett hårt riggat ramverk som inte ger utrymme för så många fria tankar, utan bestämt placerar tankeverksamheten i vänsterns mallar.

Saken är vidare övertydlig i den allmänna debatten, där en kväljande åsiktskorridor upprätthålls för viktigare frågor av just det slag som präglar värdeöverföringen i skolan. Det är av det skälet vi har haft en strid om migrationen i ett par årtionden, där den tongivande sidan har borrat ned huvudet i sanden och istället framhållit värdegrunden utan att fundera så mycket kring konsekvenserna.

Den som har tänkt annorlunda (det vill säga fritt) har smetats ned med tillmälen av olika slag, samt mer eller mindre motats bort från såväl debatten som samhället i stort, med angiveri som en synnerligen obehaglig ingrediens. Samma fenomen yppar sig i den överideologi kring klimatet som nu har etablerats, där man inte alls är fri att ifrågasätta huruvida det föreligger en «klimatkris», utan i så fall ska misstänkliggöras och förlöjligas under begrepp som «klimatförnekare» och andra pejorativa uttryck.

Maximen i fråga har inte heller någon tillämplighet vid det universitet den dekorerar, och inte heller i den högre utbildningen i stort, ty även universitetsväsendet präglas av tung postfaktisk materia som genusvetenskap som genomsyrande överideologi för hela verksamheten, samtidigt som identitetspolitiska strömningar bland studenter och lärare inte medger en friare diskurs, utan kräver «trygga rum» samt att obekväma åsikter och fakta hålls på behörigt avstånd.

Under så tung ortodoxi kan ingen ny och banbrytande vetenskap kläckas, eftersom den fria tanken då är kvävd i sin linda. Bara det redan tänkta är då möjligt, vilket lägger tung sordin på kreativiteten. Den fria tanken är en förutsättning för att småningom kunna tänka rätt, exempelvis under den vetenskapliga metodens ramar snarare än vänsterkotteriets politiska överideologi.

Med det menas inte att man ska slopa värdeöverföring och fostran i skolan eller låta anarki bryta ut vid universiteten eller i samhället i stort, men att toleransen för oliktänkande måste bli betydligt vidare. Den som tror sig tänka rätt har nämligen inget att frukta av att i debatt stöta och blöta sina åsikter med meningsmotståndare som tänker fritt, utan det är faktiskt bara så vi kan ta oss framåt.

Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större
Kategorier
Film Filosofi Kina Kultur Vetenskap

Trekropparsproblemet

Science fiction som vi känner genren består vanligen i en grund av amerikanskt snitt, där amerikanska forskare upptäcker något eller leder en expedition av något slag, i nutid eller framtid, för att sedermera rädda världen från utomjordisk invasion. Det är en naturlig utveckling av att stilarten vanligen har amerikanska författare.

Det finns för all del även europeiska motsvarigheter, samt tidigare sovjetiska och nuvarande ryska, medan kinesiska är mer okända. Det hjälper inte saken att kinesiska staten tidigare lade band på sådana framställningar, ett grepp man sedermera har omprövat.

I skärningspunkten av dessa omständigheter har vi här en av de bästa av SF-berättelser i «Trekropparsproblemet» (三体San ti) av 刘Liu慈欣Cixin, en massiv berättelse som alldeles nyligen filmatiserats och släppts fri på en rad plattformar.

Wang Ziwen (王子文) gestaltar den yngre Ye Wenjie (叶文洁) under kulturrevolutionen.

Handlingen är visserligen ickelinjär och ganska komplex, men kokar ned till kontakttemat, att vi upprättar kommunikation med en främmande civilisation, med allt vad det innebär i fråga om farhågor och förhoppningar.

Unikt för denna framställning är emellertid bakgrunden i kinesisk kultur, med såväl moderna (2007) inslag som en grund i kinesisk kulturrevolution, där den senare visserligen gestaltas i synnerligen kritiska drag, men samtidigt även i ett romantiskt skimmer i egenskap av Folkrepubliken Kinas barndom, eller kanske rättare stökiga tonårsperiod.

Snuten Shi Qiang (史强) i tolkning av Yu Hewei (于和伟)

För västerländska betraktare, som från barndomen har drillats i amerikanska delstater och amerikansk historia men inte känner motsvarande kinesiska geografi eller bakgrund, kan här finnas en viss tröskel att ta sig över, men samtidigt är de vetenskapliga frågeställningarna av så allmängiltigt snitt att det inte bereder några problem.

Ye Wenjie (叶文洁) är i berättelsen en skolflicka som under kulturrevolutionen (1966–1976) sänds ned på landet (下乡xiaxiang) att hugga träd, och under dessa omständigheter kommer i kontakt med en journalist och intellektuell med radikala idéer, bland annat om miljövård. Hon hjälper denne att skriva rent ett brev till regeringen, men det bär sig inte bättre än att Ye småningom anklagas för samhällsomstörtande verksamhet, för vilken hon måste straffas.

He Dujuan (何杜娟) som Yang Dong (杨冬), Ye Wenjies dotter.

Men turligen nog har hon en räddare i nöden i egenskap av sin fars forna elev, som rekryterar henne till «Röda kusten» (红岸 / Hong an), en hemlig forskningsanläggning i grannskapet. Yes bakgrund i astronomi anses göra henne lämpad för uppdraget, och hon drillas i att manövrera vad som ser ut som ett radioteleskop men som i själva verket uppges vara ett mikrovågsvapen för att slå ut västliga satelliter.

Men även det är en lögn, och i själva verket är «Röda kusten» en anläggning för att söka utomjordiskt liv, i konkurrens med Väst. Nämligen för att kontakt med en överlägsen civilisation skulle kunna ge ett teknologiskt försprång, med en synnerligen naiv syn.

Ye finner småningom en metod att nyttja solen för att förstärka signaler miljardfalt, och därmed kunna kommunicera med tänkbara avlägsna civilisationer. Hon skickar iväg en sådan förstulen signal under hemlighetsmakeri, men finner naturligtvis inget omedelbart svar. Åtta år senare emottar hon emellertid signaler av intelligent snitt, med innebörden att hon inte bör svara (不要回答 / bu yao huida), eftersom det ofelbart skulle leda till invasion av jorden.

Innebörden är att det finns en civilisation på kortast möjliga avstånd från jorden, fyra ljusår bort (närmare bestämt Alfa centauri). Den vidare handlingen låter berätta att detta är ett system med tre stjärnor, vilket inte är överensstämmande med verkligheten, även om det finns sådana system.

Luke Skywalkers Tatooine med två stjärnor är lika stabilt som vårt, medan ett trestjärnesystem är volatilt och egentligen inte kompatibelt med civilisation. Ändå har en sådan här uppstått, och man har mekanismer för att hantera kaotiska perioder, för att småningom återuppstå i renässans under mer stabila perioder.

Man överför denna verklighet metaforiskt i form av ett spel, i vilket jordens främsta intellektuella sätts att angripa problemet. Trekropparsproblemet är dock känt sedan länge, och har inga allmänna stabila lösningar, varvid det egentliga problemet är hur den främmande civilisationen ska kunna finna ett nytt hem.

Undersköna Li Xiaoran (李小冉) som Shen Yufei (申玉菲), en central gestalt i trekropparskulten.

Detta hem är förstås jorden, och här uppstår en typiskt mänsklig oenighet kring hur man ska hantera det faktum att en invasionsstyrka är på väg och beräknas anlända inom fyrahundra år. En del förfäktar i modern wokeanda att mänskligheten måste offra sig, medan andra menar att det finns utrymme för båda att verka i harmoni – invandringsproblemet i kosmisk tappning.

Denna organisation med en rad falanger är i stort hemlig, men hamnar småningom i sökljuset från rättsvårdande myndigheter och regeringar världen över, inte minst för att en rad prominenta forskare plötsligt begår självmord under oklara omständigheter. Det visar sig att deras experiment har slagit slint, och att de helt har förlorat hoppet om fysiken och vetenskapen.

寻找外星文明 (Xunzhao waixing wenming), eller att söka utomjordiska civilisationer, det utmärkande temat för serien.

Saken får successivt nystas upp av en garvad polis i Beijing, tillsammans med en professor i nanoteknologi och en habil polisaspirant, i samarbete med kinesisk militär och mellanstatliga organisationer. Pö om pö avslöjas en större bild ur mindre mystiska omständigheter. 我们都是虫子。

Efter att ha sett seriens trettio avsnitt två gånger kan jag inte annat än betrakta det som ett bländande mästerverk. Det finns förvisso – och som alltid – en del mer billiga inslag, men i huvudsak håller serien oerhört hög klass, med en intellektuell nivå fullt i paritet med Carl Sagans «Contact». Status är «måste se».

Kategorier
Europa Filosofi Kultur Politik Språk

Indoeuropeisk kultur

Gemensamma nämnare för Europa finner man via språket, nämligen termer för mat, jordbruk och redskap, med ett gemensamt ursprung i ett rekonstruerat urindoeuropeiskt språk för cirka fem tusen år sedan, med ett kulturellt urhem i trakterna av dagens Ukraïna. Även mytologin är i stort sett gemensam.

Utmärkande för urindoeuropeisk kultur var tamboskap, häst och vagn samt inte minst mjöd. Den dragna vagnen i kombination med en krigisk hövdinghierarki samt sjukdomar till följd av boskapshållning möjliggjorde indeoeuropeisk expansion över hela den europeiska kontinenten, samt till Persien, norra Indien och så långt bort som Xinjiang i Kina (tokharer).

Sedermera har indoeuropéernas ättlingar lagt under sig halva världen i ytterligare kolonisation, samt även satt sina spår på jordens naturliga satellit. På gott och ont har indoeuropeisk kultur därför fått en global spridning. Även om vi naturligtvis har filat bort de mer barbariska inslagen i den ursprungliga kulturen, återstår ändå stora drag av denna grundkultur in i våra dagar, inte bara i de moderna europeiska språken, utan även i sedvänjor, kosthållning med mera.

Till exempel är vi indoeuropéer ett mjölkdrickande folk, och våra ord för drycken i de europeiska språken har följaktligen gemensamma ursprung i två varianter. Vi har dels PIE *h₂melǵ- med avledning i PG *melkaną och vidare i milk, Milch, melk med flera. Men vi har även PIE *ǵlákt och vidare i L lac, med moderna former som lait, leche, leite, latte. Laktos och galaktos är två facktermer med samma härledning.

En biprodukt av mjölk är ost, som också har två ursprung i synonymer för fermentering. Dels har vi PIE *kwh₂et- som leder till L cāseus och vidare i queso, queijo, kaas, Käse, cheese med flera varianter. Och dels har vi PIE *yúHs (fermenterad, soppa, samma som juice), som ger en särskild germansk härledning i PG *justaz och vidare i ost.

Samma sak gäller för ägg, med en latinsk gren från PIE *h₂ōwyóm, PI *ōwom, L ōvum över ovo, huevo, œuf, samt en germansk från PIE *h₂ōwyóm och *ōjóm över PG *ajją och vidare till ei, Eier, egg, ägg.

Så där kan man hålla på med en grundläggande vokabulär för en utpräglad jordbruks- och boskapskultur, som definierar den europeiska grundkulturen över flera tusen år in i våra dagar. Den har naturligtvis utvecklats och korsbefruktats med inlånad kultur, exempelvis i form av kristendom och andra idéer, men för den skull aldrig trängts ut.

För den som till äventyrs vill reformera den förefintliga kulturen i någon form av kulturrevolution finns därmed en tämligen tjock kulturell och historisk barriär som egentligen ingen har lyckats penetrera, inte ens den senare dominerade kristendomen, som i praktiken fungerade som ett yttre lager på den befintliga kulturens kropp. Vi vet forfarande varför vi firar jul och midsommar, och veckodagarna talar sitt tydliga språk om vårt mytologiska arv.

En enkel tillämpning av detta resonemang är att den moderna ekofascismen och dess vapendragare i Miljöpartiet, den rödgröna statstelevisionen och andra progressiva aktörer i extremvänstern aldrig någonsin kommer att lyckas i sitt uppsåt att göra svenskarna och européerna till vare sig veganer eller insektsätare, eller på annat sätt undanröja den animaliska kultur som definierar oss.

Européer har aldrig någonsin livnärt sig på insekter, utan det är en företeelse som är unik för primitiva kulturer på annat håll, som bushmen i Afrika och aboriginer i Australien, likväl som mer primitiva primater och våra tidigare släktingar. Faktiskt föreligger sedan urminnes tider ett veritabelt tabu mot att äta insekter, och det är därför ingen tillfällighet att vi äcklas av mjölbaggar och larver, medan man i andra kulturer kan ha ett annat synsätt.

Visst kan man rationalisera ett sådant bruk av entomologiskt protein, och det kan säkert bli (är på sina håll) en kulinarisk delikatess, på samma sätt som fransmännen äter sniglar och kineserna grodhjärna. Men samtidigt kommer en sådan rörelse bara att bli en krusning på den grundläggande kulturen, som även fortsättningsvis kommer att domineras av nöt, fläsk, mjölk, ost, bröd, fisk, ägg, öl och vin.

På samma sätt förhåller det sig med veganism och liknande extrema modedieter, som främst utövas av ett pippinett vänsterklientel av unga progressiva fröknar med ätstörningar. Människan är inte ens naturligt vegetarian annat än mot sin vilja, nämligen om man saknar medel att konsumera kött, som fattiga indier i Mumbais slum.

Man kan förstås ha respekt för en högst modern snöflingefilosofi av att inte vilja döda eller skada djur, men den enkla sanningen är att dessa tamdjur inte skulle existera överhuvudtaget om vi inte konsumerade dem. Det är mer rationellt att förespråka en kortare existens än ingen alls.

Och inte ens med en apokalyptisk klimatdystopi lär man kunna rucka på den hävdvunna indoeuropeiska kulturen, dels för att argumenten inte är särskilt övertygande (vi talar om ett kretslopp), och dels för att man inte kan prata omkull starka kulturer.

Man kan alltid skrämma och övertala en liten minoritet att förändra sitt beteende, exempelvis att bli insektsätare eller veganer samt att terminera sin egen linje genom att inte föra sitt arv vidare, men man kommer aldrig någonsin att förmå den större majoriteten att ge upp sin naturliga kultur och miljö. Vi tar hellre Ragnarök.