Kategori: Indien

Kategorier
Indien Kina Kultur Politik Religion Språk

Bharat: kolonialismens bojor

Diskussionsklubbarna är numera legio, och inom kort vankas åter möte bland crème de la crème av stater i G20-mötet i Indien. Gruppen, som består av nitton länder plus EU, som i sin tur består av tjugosju länder, kan snart utökas till G21, då Afrikanska unionen, med ytterligare 54 länder utöver Sydafrika, förväntas upptas som permanent medlem – ett sätt för Väst att söka stärka sin tvivelaktiga image i Afrika.

Den nya formeringen G21 blir då i princip liktydig med FN och hela världen, varför spektaklet blir tämligen uddlöst. Härav kan man förmodligen söka orsaken till att Xi Jinping (och Vladimir Putin) uteblir, då han nyligen medverkade i Brics, vars ingående länder redan är representerade i G20.

Andra har tolkat det som ett försök att näpsa Modi, men det är långsökt med tanke på att de båda var inbegripna i samtal under Brics-rundan, med resultat i ambitionen att minska spänningarna kring de gränsdispyter som föreligger de båda länderna emellan.

Narendra Modi har i sin tur orsakat viss uppståndelse genom att på inbjudningar till middagen i anslutning till evenemanget titulera sig som Bharats president, där Bhārat (भारत) är namn för Indien på sanskrit och dess efterföljare hindi. Anledningen sägs vara att markera ett uppbrott med landets koloniala arv, främst tiden under Ostindiska kompaniet (1757–1858) och det påföljande Brittiska Indien (1858–1947).

Problemet med den ansatsen är att Bharat i sig är en kolonial term, nämligen en vedisk beteckning för landet. Den vediska religionen stammar från den indoariska kolonisationen, som i sin tur ytterst härleds till de indoeuropéer som även koloniserade Europa och delar av Centralasien. Härav följer att hindi hör till den indoeuropeiska språkfamiljen, och av samma skäl har nordliga indier ofta europeiskt utseende, inklusive Modi själv.

Men Indien är ytterst ett imperium, som under historien har förelegat i många skepnader och omfattat mångahanda kulturer och folkslag, inte minst draviderna i söder, som inte omfattas av begreppet Bharat. Britterna är inte heller de enda som har koloniserat regionen, utan har i den genren sällskap av såväl perser och türkar som mongoler och afghaner, med bestående kulturella inslag, inte minst islams framträdande plats.

Indien är därför på samma sätt som Kina en ursprunglig mångkultur, där det senare landet samlar en brokig skara folkslag (officiellt femtiofem stycken) och kulturer under hankulturell dominans. Modis hindunationalism har ett liknande syfte, som ett resultat av den splittring som föreligger i landet och som redan har orsakat klyvning i Pakistan och Bangladesh. Man kan se det som ett dharmiskt värn mot islam och andra ideologier, inte minst västliga sådana, och ett försök att ena landet under den faktiska (men krympande) majoritetskulturen.

Indien som namn härleds annars från urindoiranska *síndʰuš (flod), vidare till sanskrits síndhu (सिन्धु) och därefter med bortfall av ljud till fornpersiska hindūš och vidare till forngrekiskans Indíā (Ἰνδῐ́ᾱ) och slutligen latinets India med moderna varianter. Det är i den meningen ett korrekt lånord för regionen, eftersom de ständigt skiftande imperierna och kulturerna därstädes inte hade en fastare beteckning.

Även här kan man jämföra med Kina, vars moderna västerländska namn stammar från den första dynastin Qin (秦), men som i sig självt skiftade beteckning med växlande dynastier som Han, Tang, Song och Qing, utöver namn som Huaxia, Shenzhou och Zhongguo (中国), det centrala riket, en term som har funnits i bruk i tre tusen år. Kina idag heter för övrigt Zhonghua (中华, den magnifika kulturen i centrum), där Folkrepubliken (人民共和国, renmin gongheguo) är tillnamn på fastlandet och Republiken (民国, minguo) på Taiwan.

Kina har av detta skäl ingen invändning mot beteckningen Kina, men väl mot koloniala begrepp som Mount Everest (Zhumulangma feng, 珠穆朗玛峰, efter tibetansk förlaga, Heliga moderns topp) och engelskspråkiga beteckningar för allsköns öar i Sydkinesiska sjön, som Scarboroughrevet (黄岩岛, Huangyan dao, Gula klippön) eller Paracelöarna (西沙群岛, Xisha qundao, Västra sandöarna).

Kina har förstås också koloniserats i omgångar, nämligen av mongoler (Yuan) och manchuer (Qing), men bara naggats i kanten av de västliga marodörerna. Värre är det då med Indien, som våldtogs så fullständigt att det nog inte finns någon väg ut ur dilemmat. Man kan notera att engelska alltjämt är officiellt språk i landet, och att dess huvudstad New Delhi grundlades av de brittiska kolonisterna. Däremot är namnet (Naī Dillī, नई दिल्ली) faktiskt ren hindi, och beror på att engelska och hindi är indoeuropeiska kusiner: nayā (नया) har samma rot som new i urindoeuropeiskans *néwyos.

Historien kan inte göras ogjord, och även koloniala företeelser och utländska influenser blir småningom en del av den inhemska kulturen, som kristendom i Sverige, islam i Indien eller buddism i Kina. Taj Mahal är otvivelaktigt indiskt, från det türkmongoliska Mogulriket, men är samtidigt en muslimsk helgedom och ett världsarv som man knappast kan riva i hindunationalismens namn.

Och Indien kommer aldrig att kallas Bharat av omvärlden, eftersom Indien som namn inte är en kolonial företeelse, till skillnad från den brittiska beteckningen Burma för Myanmar och andra motsvarigheter.

Kategorier
Indien Kina Politik Teknik Vetenskap

Rymdlilleputten Indien

Om medier händelsevis slår ned i rymdteknikens värld sker det med sedvanlig selektiv bias. Exempelvis skriver man gärna att ryssarnas sond kraschade mot månens yta, samtidigt som det blev stor nyhet av att den indiska Chandrayaan-3 härförleden äntligen lyckades (till skillnad från föregångarna) landa på vår satellit. Nu följer man upp med nyheter om någon solsond, vilket man förstås måste gratulera till.

Samtidigt skjuter Kina upp fler raketer än någon annan, undantaget amerikanska kommersiella företag, men eftersom alla sådana missioner är av det lyckade slaget och eftersom medier inte gärna vill berätta något som helst positivt om Kina, blir landet helt osynligt i mediebevakningen. Ja, med undantag för när något raketsteg faller ned i atmosfären, förstås.

Om Kinas rymdstation Tiangong har man således inte hört ett knyst i svenska eller västerländska medier, ej heller angående den vetenskapliga utbyggnaden med modulen Mengtian, eller för den delen om landets många månsonder i Chang’e-serien och därmed relaterade företeelser.

Publikum får sig därför till livs en fullständigt falsk bild av vad som faktiskt försiggår i rymden, och om vilka de primära ledarna är. Indien hör inte till dem, och kommer inte på flera årtionden att kunna utmana USA, Kina och Ryssland om herraväldet eller den tekniska överlägsenheten, utan kommer att förbli en mindre aktör i likhet med ESA och Japan under lång tid framöver.

Detta för att Indien som land och ekonomi alltjämt är synnerligen outvecklat. Man ligger kanske tjugo år efter Kina i det mesta, men allrahelst i fråga om teknisk utveckling, forskning och utbildning överlag.

Indien kommer i själva verket aldrig ikapp, om man inte först förmår lösa de grundläggande hindren, framförallt det avskyvärda kastsystemet och de ständiga religiösa striderna. Medan Kina undertrycker religionen för allas bästa och sätter den nationella gemenskapen först, är det religiösa kaoset i Indien en ständig grogrund för extremism.

President Modi själv har ju här varit föremål för västerländska sanktioner efter att ha varit inblandad i hindunationalistiska kravaller 2002, då han företrädde Gujarat. Det beskrevs då som ett «folkmord» och «etnisk rensning», och Modi förbjöds resa in i USA och Europa. Numera välkomnas han emellertid med öppna armar, i egenskap av en möjlig kil för att slå hål på Kina, en potentiell allierad i Quad och andra mekanismer.

Men Indien borde tvärtom ta rygg på Kina, och veta vilken sfär man egentligen tillhör. Tiden som kolonial undersåte under Brittiska ostindiska kompaniet borde ha lärt landet att västmakterna inte kunde bry sig mindre om Indien i sig, utan alltid har mer pragmatiska och själviska motiv för sin låtsade vänskap.

Gränsdispyterna med Kina kan enkelt lösas om viljan finns, och det finns ingen naturlig fiendskap de två jättenationerna emellan. De har en naturlig barriär emellan sig i Himalaya, och har därtill en gemensam dharmisk grundkultur. Som primära aktörer i Brics har de betydligt mer att vinna på att samarbeta, allrahelst i rymden.

Kategorier
Afrika Indien Kina Politik Ryssland USA

Guldtackeländerna i B11

Akronymen löd ursprungligen BRIC efter initialerna hos de ingående ländernas engelska namn, Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, men den var samtidigt i bruk innan man formaliserade ett samarbete snabbväxande ekonomier emellan. Klubben utökades sedermera med Sydafrika, varvid akronymen förlängdes till BRICS.

Men på samma sätt som vi inte kan ha förkortningar som 2SHBTQAIP+ i allt fler besynnerliga bokstavskombinationer, utan – i vart fall här – nöjer oss med att kalla det för Q respektive Q-rörelsen, måste även BRICS få ett «hållbart» namn i takt med att nya medlemmar tillkommer.

Redan till nyår mer än fördubblar diskussionsklubben sin medlemsskara, med Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade arabemiraten. Ett tänkbart anagram är då ICE ABUSERS, men det finns säkert betydligt fiffigare och elakare varianter.

Det är även så att engelska bara är officiellt språk i ett par av länderna i fråga, varför termen är mindre lämplig bara av det skälet. I Kina kallas föreningen 金砖Jinzhuan国家guojia, eller «guldtackeländerna», där 砖 (zhuan, bricka) anspelar på engelskans «brick».

Noga räknat lägger man till ett ordningsnummer för varje ny instans, varvid den ursprungliga formeringen kallades 金砖Jinzhuan四si国guo (de fyra guldtackeländerna) och den innevarande 金砖Jinzhuan五wu国guo (de fem guldtackeländerna), helt i analogi med Group of five (G5) och vidare i G6, G7, G8, G20 &c.

Efter utökning 2024 blir det då 金砖Jinzhuan十一shiyi国guo (de elva guldtackeländerna), vilket skulle kunna formaliseras internationellt med någon bokstav plus elva i siffror. Här är G redan upptaget, varför man måste finna en annan bokstav. Kanske D11, för «developing», även om inte alla medlemmar är utvecklingsländer. Alternativt B11 eller Brics-11, för att bevara den ursprungliga termen.

Brics-11 eller B11.

Nå, frågan är då vad organisationen kan tänkas komma att betyda för det globala geopolitiska spelet. B11 är alltså ingen allians, utan i likhet med G20 ett diskussionsforum, men samtidigt även en gemensam plattform för ekonomisk utveckling. Bland annat har man gemensam utvecklingsbank och valutareserv, med planer på gemensam valuta och andra finansiella mekanismer.

Syftet är inte så mycket att konkurrera med västliga institutioner, utan att utgöra ett alternativ, samt inte minst neutralisera det formidabla missbruk som USA och Bryssel tillämpar genom «economic coercion» i form av sanktioner, uteslutning ur Swift med flera tilltag.

Givet att B11 förfogar över enorma finansiella tillgångar och materiella resurser samt även representerar närmare hälften av världens befolkning, ger man de västliga kolonialmakterna visst huvudbry, eftersom bombliberalism, invasion och andra metoder här inte är tillämpliga så som fordom när man ville tukta en argbigga till uppstickare.

Inte minst att man har knutit till sig merparten av världens oljeländer, samt i handeln etablerat kinesisk renminbi som ny petrovaluta, lär ge svåra våndor i västvärlden. Man kan här notera att forna ärkefienderna Iran och Saudiarabien tidigare i år beslöt upprätta diplomatiska förbindelser efter kinesisk medling – man kan nu förstå det större syftet med detta.

Överhuvudtaget är B11 en mekanism för att även länder med viss konfliktyta ska kunna samarbeta, exempelvis Kina och Indien, och man tar således fasta på gemensamma behov och förutsättningar. Man har även det uttalade målet att inte lägga sig i vare sig de egna medlemmarnas bestyr eller andras – ickeinblandningsprincipen.

I så måtto kan B11 betraktas som en benägen organisation i syfte att upprätthålla vänskapliga och fredliga förbindelser under föresatsen att arbeta för det gemensamma goda. Man kan också se det som en typiskt kinesisk och daoistisk företeelse, nämligen som en kropp av vatten som rundar alla hinder i dess väg, en den mjuka vägens kraft.

Kategorier
Ekonomi Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Brics-valuta

Större desinformationskanal än svenska statsmedier får man leta länge efter, och man har därstädes på senare tid kunnat erfara att Kina och Ryssland är «allierade», och att samarbetsorganisationen Brics söker «ersätta» den amerikanska dollarn som internationell reservvaluta. Huruvida det är avsiktligt eller pur inkompetens är inte gott att veta, men det rör sig förmodligen om bådadera.

Hursomhelst saknar Kina per definition allierade, eftersom ickeinblandningsprincipen inte medger sådana förbund. Man tror inte heller på allianser, utan föredrar gränslöst samarbete, eller möjligen lösare «strategiska partnerskap» med andra makter, som Pakistan, Ryssland och Nordkorea. Man skulle kunna ha ett sådant även med EU, men den senare parten vill som bekant hellre koppla loss. Allianstänkandet är ett västligt fenomen.

Vad gäller den föreslagna gemensamma valutan i Brics, syftar den inte till att ersätta dollarn som reservvaluta, utan är mer tänkt att fungera som en redundant kanal för penningtransaktioner i syfte att neutralisera försök till amerikansk «economic coercion» medelst sanktioner, uteslutning ur Swift med flera mekanismer. Däremot har Kina på längre sikt ambitionen att låta den egna renminbin utgöra en konkurrerande reservvaluta.

Brics-valutan i fråga är inte heller avsedd att ersätta inhemska valutor, eftersom det är ett helt omöjligt projekt givet ländernas enorma olikheter. Kina har för närvarande heller inga planer på att släppa sin valutakontroll, utan det rör sig om en extern gemensam valuta som är konvertibel gentemot övriga valutor och hanteras via CIPS eller något annat alternativ till Swift samt även via någon digital valuta.

Någon gemensam fiskal politik krävs således inte, utan det räcker med att Kina i egenskap av största ekonomi garanterar valutan, som knyts till guld eller en gemensam valutakorg. Anslutna länder kan då handla med varandra i denna valuta och i dessa system, utan att USA eller Bryssel har någon insyn eller förmåga att straffa förment misshagliga länder.

Därmed neutraliseras i ett slag Västs allt mer bisarra tendenser att sanktionera allt och alla man inte är överens med i någon form av ekonomisk nykolonialism, eftersom det då finns alternativa rutter och medel. Det är inte svårt förstå varför intresset för att ingå i Brics-samarbetet är så stort i det globala Syd, utanför den lilla klicken av västländer.

Detta är en del i konceptet med en flerpolig världsordning, i vilken en hegemonisk supermakt som USA inte längre godtyckligt kan mobba andra länder, utan där det finns balanserande krafter och mekanismer. Kina har alltså ingen som helst ambition att ersätta dollarn, ej heller att utmana USA om världsherraväldet, utan att erbjuda mångfald – ett begrepp det politiskt monoteistiska Väst inte vill veta av.

Brics med ansökande länder och intressenter.
Kategorier
Asien Indien Kina Kultur Politik

Vackra desikvinnor och äckliga indiska män

Stereotyperna om Indien begränsar sig inte till döda kroppar som flyter på Ganges, personer som förrättar sitt tarv på gatan eller överfulla tåg, utan har även bäring på genusaspekter. Indiska kvinnor anses således äga skönhet i medel, medan männen ses med en mer negativ valör.

Kina präglas inte av samma slags politiska korrekthet som Sverige och andra västländer, varför man inte ska bli förvånad över att Ministeriet för offentlig säkerhet i dagarna publicerade en karikatyr av indier i videoformat, omfattande så kallad «blackface» med kineser som gestaltar indier.

Härvidlag porträtteras männen som byfånar med mer mörk ton i hyn, medan de dansande kvinnorna har en ljusare hudfärg och i allmänhet vackra anletsdrag. Det är en i Kina allmänt vedertagen stereotyp, men frågan är om den inte också äger internationell giltighet.

Indien är nämligen ökänt för sin misogyna och pedofila manschauvinism, som förstärks av ett likaledes förtryckande kastsystem. I ett sådant efterblivet samhälle föreligger inte jämlikhet, varför männen ses och ser sig själva som överlägsna det täcka könet. Den bilden kolliderar emellertid med det jämlika Kina (och övriga världen) varför männen med rätta ses som arroganta pajasar.

Angående desikvinnor är det noga räknat mest kvinnor i ett övre skikt av medelklass som kan räknas till den vackra skaran, eftersom extrem fattigdom tenderar att förfula. Därtill är det främst nordliga indiskor med indoeuropeiskt arv snarare än sydliga dravider som anses sköna i såväl Kina som större delen av världen, vilket då bekräftar den rasistiska stereotypen. Det är så det är.

Palki Sharma är förstås en skön och tilldragande desi, men så är hon också indoeuropé och medelklass.