Ledardårarna vid Expressen fortsätter odla sin paranoida hysteri om det omedelbart förestående kriget. Under många år har man gnällt om att vi måste gå med i den förlegade försvarsalliansen Nato för att trygga fred och säkerhet i landet, men när det nu visar sig att medlemskapet istället destabiliserar sagda säkerhet gormar man om massiv upprustning och omställning till krigsekonomi.
I tidningens senaste stick i ämnet, för allt vad det är värt ett sömnigt hafsverk till artikel i brist på bättre, lånar man motsvarande hetsiga retorik från Krigsvetenskapsakademin, som i en rapport (Projekt SV-A-R) berättar att situationen är akut och att Sverige kan vara i krig inom de närmaste åren. Men detta är då när man tar höjd för värsta tänkbara scenario, som i realiteten aldrig kommer att infrias.
KKRVA tror inte själv på en sådan utveckling, men menar att man måste förbereda sig för både det kända okända och det okända okända, det vill säga ta i beräkning att utvecklingen sällan är linjär eller förutsägbar, utan snarare disruptiv och överraskande. Luntan är tänkvärd och är väl så god som andra strategiska analyser, men den sticker samtidigt ut i jämförelse med de trötta rapporterna från Säpo/FRA/Must samt de kongressfinansierade «tankesmedjorna», nämligen i att man har ett mycket bredare perspektiv.
Framförallt förefaller utvecklingen i USA ha fått konsekvenser i den vidare analysen, för det var länge sedan man såg någon i de kretsarna tala om behovet av att integrera Kina i den svenska och europeiska ordningen, nämligen för att kontra ett alltför nära samarbete mellan Kina och Ryssland. Någon med hjärna har tänkt till, för en gångs skull.
Sverige bör verka för att Nato och EU aktivt medverkar till att förstärka det kinesiska beroendet av västvärlden för att undvika en allians mellan Kina och Ryssland, samtidigt som västvärldens beroende diversifieras så långt som möjligt.
Detta är sunda tankegångar, som å ena sidan klargör att Europa och Kina alltid har haft omfattande utbyten, samtidigt som man alltid har utgjort olika kulturer och «system»; och å den andra att Europa måste stå självständigt och fritt från svåra beroenden och vasallskap av olika slag, inklusive det till USA.
KKRVA menar i samma anda att det vore ytterst problematiskt för Europa om Kina utvecklas till att uppfattas som en huvudfiende för USA, men så är förstås redan fallet. Man ser nämligen för sig en utveckling där USA kan komma att ställa krav på Sverige och Europa att gynna amerikanska intressen genom att minska flödena till och från Kina, vilket också redan är verklighet, bland annat genom det riktade marknadsförbudet för Huawei.
Ett ytterligare problem är om USA kommer att försöka tvinga EU in på samma hårda linje mot Kina som USA själv för, men frågan om tullar för att skydda sig för den kinesiska bilindustrin är komplicerad och EU:s eget val att höja tullarna delar organisationen.
Analysen framför i konklusion att Sverige framdeles har att navigera ett mer komplext landskap, och under en sådan polycentrisk världsordning har behov av att agera mer proaktivt snarare än reaktivt (som under det hastiga Nato-inträdet), bland annat omfattande mer inslag av bi- och multilaterala samarbeten, främst med västmakter.
Samtidigt betonas att Kina och Indien är aktörer av allt större betydelse, och att det fordras av oss (inklusive statsteve och Expressen, nota bene) att se utvecklingen i dessa länder samt Ryssland med öppna ögon snarare än genom ett ideologiskt verklighetsförvrängningsfilter av det slag som länge har varit förhandenvarande. Det är väl ungefär det som brukar hävdas härstädes?