Kategorier
Asien Indien Japan Kina Politik USA

Kvadrilateral dynga

Strategiska diskussionsklubben Quadrilateral security dialogue (Quad) har återupplivats, efter att ha legat vilande under en tid. Forumet initierades 2007 på japanskt initiativ, under en tid då Japan och Kina hade en häftig dispyt kring de obebodda öarna Diaoyu (Senkaku), och man behöver bara slänga en flyktig blick på kartan för att inse vad syftet är: att innesluta och utgöra en motvikt till Kina.

Det stöp den gången på regimskifte i Japan, samtidigt som Indien inte ville bli del i en sådan aggressiv strategi mot Kina. Men gränsgruffet mellan Kina och Indien i Himalaya och det åtföljande politiska bråket har gett nytt bränsle åt tanken att bilda en enad front mot den framväxande supermakten, den här gången på initiativ av Trump, som såg koalitionen som ett möjligt asiatiskt Nato.

Även Australien har för närvarande skakiga relationer med Kina, efter att ha föreslagit en coronakommission under australisk ledning, bannlyst Huawei och på andra sätt rest ragg mot Kina. Men Australien är i sammanhanget en lättviktare, ett «tuggummi under Kinas sula» och alldeles för beroende av kinesisk handel för att kunna mopsa upp sig.

Quadländerna tonar visserligen ned Kinas roll för samarbetet, men samtidigt är de avhandlade ämnena av just sådant slag som berör Kina. Således har man diskuterat samarbete kring 5G, det vill säga i syfte att fortsatt motverka Huawei, samt föreslagit ett «kvadrilateralt vaccinpartnerskap», även det naturligtvis i syfte att balansera Kinas «vaccindiplomati».

Man kan här notera att USA sitter på Astras vaccin och vägrar släppa det till EU, trots att det inte är godkänt i USA. Samtidigt vaccinerar Kina betydligt fler utanför sina gränser än inom landet, som ett resultat av att man sedan länge har pandemin under kontroll. Bland mottagarna finns Förenade arabemiraten, som har vaccinerat 65 % av befolkningen, Chile (32 %) och Serbien (27 %). Detta är en ordning som väcker ont blod på sina håll och ger Kina pluspoäng, samtidigt som det fördjupar den transatlantiska klyftan.

Något «asiatiskt Nato» lär det inte bli tal om, men däremot kan man förvänta sig en viss militär samordning. Syftet sägs vara att hålla «farlederna öppna» (vem vill stänga dem?), och i den ambitionen har man även samlat ett gäng externa spelare som Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som alla har återupplivat sina koloniala ambitioner genom att skicka kanonbåtar till Sydkinesiska sjön.

Men frågan är hur samspelta länderna är, då de samtidigt har Kina som största handelspartner. Det finns gott om utrymme för kinesisk vedergällning, och man kan vid behov manövrera ut dem en efter en med påtryckningar av olika slag, ungefär så som man hanterar det tykna Australien. Kvar blir bara USA, som inte längre är stort nog att kunna köra med sina vanliga mobbingfasoner.

I slutändan är det pengarna som talar, och det är då handelsavtal som RCEP som fäller det pragmatiska avgörandet. Det går så att säga inte att ha goda handelsförbindelser med Kina samtidigt som man medverkar i aggressiva operationer för att sinka och obstruera landet, utan man får vara så god att välja sida.

Med USA vet man inte hur det förhåller sig efter nästa val, eller hur stabil relation man kan ha med ett land som ständigt ändrar hållning och allianser. Kina är kanske buffligt, men på en och samma gång förutsägbart och pålitligt. Därför finns ingen förutsättning att få till någon hårdare allians mot landet, och de fyra ländernas klubb är samma kvadrilaterala dynga nu som 2007.

En ondskans axel tornar upp sig i bortre Orienten…
Kategorier
Asien Japan Politik

🇯🇵 Japan

Ett av de absolut mest spännande länder, med en av de mest spännande kulturer, om än med en grund från en annan minst lika spännande kultur i Kina. Japan 可愛いです, Japan är sexigt, Japan är enigmatiskt. Men Japan har också en del issues med grannländerna Kina och Korea som är av mer modernt slag, och som man förr eller senare måste lösa.

Kategorier
❤️ Asien Japan Kultur Musik

❤️ 松尾レミ Matsuo Remi

Vi har varit inne på det förr, och det tål att upprepas: japanska rockduon Glim Spanky (グリムスパンキー) är ett fenomen som ger 60- och 70-talsrocken nytt liv i nutiden. Och det är hela kitet med kläder, grafik och andra attribut, men med en fräschör som är helt modern.

Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och man bör betona att det är en duo med en extremt kompetent gitarrist i Kamemoto Hiroki (亀本寛貴) och duktiga kompmedlemmar, men den otvivelaktiga stjärnan är ändå sångerskan och gitarristen Matsuo Remi (松尾レミ), med en raspig röst som brukar liknas vid Janis Joplins.

Matsuo Remi (松尾レミ)

Faktum är att hon emellanåt ser ungefär lika nerknarkad ut som nämnda Joplin, men det är nog helt naturligt. Detta är en japanska med maximal självkontroll, på en och samma gång en helyllebrud och en farlig femme fatale, och därmed också vansinnigt vansinnigt vansinnigt attraktiv.

Matsuo Remi (松尾レミ)

För musiken spelar det naturligtvis ingen roll, men personen Matsuo Remi är bland de mest tilldragande av kvinnor. Knappast en skönhet i traditionell bemärkelse, men extremt fotogenisk och oerhört säregen – så japansk! Det är kärlek från första till sista ögonkastet.

ワイルド・サイドを行け

Duon kokar ofta soppa på spik, med enkla sets istället för påkostade scener. Det är renodlat och tekniskt fulländat, och genuint och äkta – de behärskar musiken live lika bra som i studio, helt i sjuttiotalets tradition. Sin image odlar de helt professionellt.

ハートが冷める前に

Matsuo har någon gång hävdat att rock sjungen på japanska är en oxymoron, men jag vill nog hävda motsatsen, att det passar alldeles utmärkt. Troligen är hon alldeles för känslig för sitt eget språk, på samma sätt som vi kan vara för svenska i dylika sammanhang.

All of us

Gruppens låtar slår ofta an från första ackordet – som Boys & girls (ボーイガール), 褒めろよ (Homero yo) och ダミーロックとブルース (Dummy rock and blues) – och är om inte geniala till sin natur så mycket ovanliga för japansk musik.

愚か者たち
M-ON! sessions
焦燥

Kategorier
Asien Japan Politik

Rätt invandring

DN-tidningen – såklart – rapporterar frejdigt om att man i Japan numera ökar graden av invandring, dessutom – kan ni tänka er? – utan politiskt motstånd, som i högerpopulismens Europa! Se här ett exempel för oss andra att ta efter!

Men i det mer finstilta framgår förstås orsaken, att Japan nyttjar invandring som ett demografiskt styrinstrument och inte som en förment världsförbättrande humanistisk migrationspolitik. De som invandrar är inte opportunistiska asylanter från Afrika eller krigsskadade muslimer från Mellanöstern eller Centralasien, utan kompetent arbetskraft från Korea, Kina, Vietnam, Sydöstasien och en del spridda regioner i övriga världen.

Det är samma slags politik som tidigare Tyskland har haft genom så kallade gästarbetarprogram, en form av ickepermanent arbetskraftsinvandring där det är tänkt att invandrarna småningom ska återvända till sina hemländer efter att under några år ha arbetat upp ett ekonomiskt sparkapital.

Bara en mindre andel höggradigt specialiserade arbetare beviljas permanent boplats i Japan, och de som naturaliserar sig är redan från början välanpassade eller har en uttrycklig vilja att anpassa sig, exempelvis genom att lära språket, skaffa sig ett japanskt namn och så vidare. Till Japan invandrar man för att bli japan, inte för att kunna fortsätta vara kurd.

I Japan finner man således inga utanförskapsområden, och förekomsten av våld och kriminalitet är en bråkdel av den i Sverige. Man får leta länge efter skadegörelse, och fenomen som förnedringsrån förekommer överhuvudtaget inte. Japan är en konfucianistisk stat, där man antas veta sin plats för allas gemensamma bästa och största smidighet i sociala relationer.

Att Japan närmar sig 3 % utländsk befolkning under dessa omständigheter är således inte ägnat att väcka opposition, eftersom syftet och förutsättningarna är givna – detta handlar om att stärka Japan, inte om att sänka det.

Det är således den diametrala motsatsen till situationen i Sverige, där över 25 % har utländsk bakgrund efter omfattande invandring under kort tid av framförallt asylkaraktär, där svenskarna hunsas och manas att anpassa sig efter islam och invandrarnas så kallade kultur, och där veritabla ghetton växer fram som svampar ur jorden och utgör en grogrund till skenande kriminalitet och social misär.

Om man vill vara elak kan man säga att den invandringspolitik Japan har är den som Sverige och Europa skulle ha haft om de uschliga högerpopulisterna hade haft makten, för de har samma bevekelsegrunder i att sätta den egna kulturen och de egna folken främst. Man finner samma slags sentiment i Korea, Kina och andra konfucianistiska stater, och hela Östasien är i den meningen «högerpopulistiskt».

Den japanska invandringen är således ett instrument som nyttjas för att hantera en åldrande befolkning. Gästarbetare gör relativt sett stora pengar och betalar skatt för att betala japanska pensionärer, men blir aldrig själva en del av denna pensionsbörda eller andra välfärdsmekanismer (som utbildning) i framtiden, eftersom de flesta återvänder till sina hemländer. Simsalabim, och man kan successivt växla ned sin befolkning utan att skada ekonomin.

Invandring till Europa har egentligen samma syfte, att understödja ett system som bygger på ständig befolkningstillväxt. När Europas egen tillväxt viker, måste man således tillåta arbetskraftsinvandring. Men om man låter arbetskraften stanna permanent har man inte uppnått någonting, utan måste fortsätta processen i all evighet, eftersom även invandrarna blir gamla. Man måste då kompensera med ännu mer invandring.

Den europeiska invandringen har även kapsejsat fullständigt sedan man lät omdefiniera asylrätten och därmed tog på sig att bli världens socialbyrå. Det klientel man fick in på den vägen bidrog inte till att stärka ekonomin, utan har destabiliserat samhället. Japan har ingenting av den varan, utan lät antalet asylanter stanna vid 42 föregående år, den högsta siffran någonsin.

För socialister anses den japanska formen av invandring vara «orättvis›, eftersom man «utnyttjar» människor i deras mest produktiva år utan att ge dem samma fördelar som den inhemska befolkningen. Men i själva verket är det en vinnvinnsituation, i vilken värdlandet kan bevara sin ekonomiska struktur och hantera sina demografiska problem, och i vilken gästerna kan stärka den egna ekonomin och skaffa sig en bättre tillvaro i hemlandet – och på längre sikt bidra till att hemlandet utvecklas i samma riktning.

Det kommer i världen alltid att finnas klyftor som motiverar en sådan ordning med gästarbetare i mer avancerade ekonomier, och om det i framtiden skulle uppstå en fullständigt homogen ordning där alla världens länder har samma välfärd, så har man säkert även funnit mekanismer att hantera de demografiska effekterna.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik USA

Efter Abe Shinzo

Japans premiärminister Abe Shinzo (安倍晋三) har meddelat sin avgång från sin post, vilket väcker frågor om nationens fortsatta inriktning. Man kunde tycka att ledaren för en regering inte ensam sätter tonen, men i själva verket har premiärministern stort inflytande i Japan.

Under Abe har Japan antagit en mer militaristisk ådra, bland annat genom ändring av konstitutionen och en allmän upprustning. Förhållandet till både Kina och Sydkorea har varit ansträngt, inte minst på grund av Abes nationalistiska hållning.

Kabinettsekreterare Suga Yoshihide (菅義偉) är tippad att ta över posten som partiledare för Liberaldemokraterna (Jiminto, 自民党), och därmed även som försteminister i regeringen. Suga har fungerat som Abes högra hand, men är en betydligt större pragmatiker än den doktrinäre Abe.

Med Suga vid rodret kommer fokus därför att ligga mer på ekonomi än militarisering och storjapanska fasoner, vilket kan få betydelse för utrikespolitiken. Givet Japans beroende av Kina för sin ekonomi kan man komma att närma sig sin stora granne i väster, samtidigt som man vill behålla sina starka band till USA. Huruvida man fortsatt vill bli ett sjätte öga i säkerhetsalliansen Five eyes är oklart, även om det inte spelar så stor roll – man har redan ett omfattande signal­spanings­sam­arbete med alliansen.

Mest populär i interna opinionsundesökningar är emellertid Ishiba Shigeru (石破茂), som för närvarande har den något udda posten som befolknings­under­skotts­minister. Han ansvarar även för att stimulera ekonomin regionalt och lokalt. Ishiba räknas likt Abe som en nationalistisk militärnörd (軍事オタク, gunju otaku), och kan därför förväntas fortsätta Abes hårdföra policy och fientliga politik gentemot Kina.

Ishibas 34 % i opinionen tycks vara ointagligt för Suga med sina 14 %, men valet kommer att vara begränsat till ett mindre urval av parlamentsledamöter och lokala delegater runt riket. Suga företräder en större fraktion i parlamentet (Kokkai, 国会) än Ishiba, varför han beräknas ta hem segern trots mindre popularitet i partiet.

Beroende på vem som slutligen står som segrare kan den regionala politiken ta en vändning, vilket kan komma att accentueras ytterligare när USA sedermera går till val senare i år. I ett mardrömsscenario vidmakthålls Abes linje, samtidigt som Trump regerar i fyra år till – det innebär i så fall fortsatt upptrappning och spänningar i regionen.