Stjärnskotten på Aftonbladets ledarsida upphör aldrig att förvåna med sin vänsterblivna okunskap. Senast är det någon tranny femcel Fanny som hävdar att man lever längre av att äta socker, i vart fall om man undviker mobilen och ingår i någon social gemenskap. Inspiration för detta horribla påstående hämtar skribenten i det japanska begreppet ikigai (生き甲斐), som i princip betyder livsmening.
Flummiga filosofiska koncept i all ära, men människokroppen är och förblir en kemisk fabrik, vars reaktioner är föremål för vetenskaplig analys. Och för denna kemiska fabrik är socker – eller rättare hög glukoshalt i blodet – en avgörande biomarkör för åldrande, alldeles oavsett omständigheter i övrigt.
Socker (glukos, fruktos, stärkelse) är alltså det mest bombsäkra sättet att skynda på såväl åldrandet som utveckling av i stort sett samtliga välfärdssjukdomar, från diabetes och högt blodtryck till cancer och demens. Hög konsumtion av socker och snabba kolhydrater i allmänhet ger fenomenet glykering, som leder till plackbildning i artärer och hjärna, med senare följder.
I kombination med inflammatoriska omega-6-rika oljor, som de vänsterblivna mupparna menar är «nyttiga fetter», får man dessutom en fin turboeffekt på åldrandet och sjukdomsutvecklingen.
Social gemenskap är å andra sidan inte en mätbar parameter i sammanhanget, och givet att många personer faktiskt föredrar stora mått av enskildhet snarare än tvångsgemenskap, är det svårt att förlika med begreppet ikigai. Bara den enskilda individen kan avgöra den egna livsmeningen, den kan inte bestämmas av andra.
Här brukar man åberopa befolkningen på Okinawa med flera så kallade blå zoner, varvid man försöker sammanställa likande faktorer för grupperna i fråga. Det visar sig då att dieten är vitt skiftande, men att inslag av kalorirestriktion och tidsbegränsat ätande är den enda gemensamma nämnaren.
Den som fastar under en större del av dygnet, med vilje eller på grund av fattiga omständigheter, har helt naturligt en lägre halt av blodsocker, och är därmed mindre benägen att utveckla sjukdomar eller avancerade glykerade slutprodukter, vars effekt är åldrande. Den som följer ett sådant mönster lever både längre och friskare.
Hundraåringarna på Okinawa har främst varit utsatt för ofrivillig fasta under krigsåren, medan moderna okinawabor tenderar att äta mer likt andra japaner. En speciell ingrediens i den så kallade okinawadieten är för övrigt sötpotatis, som konsumerades i riklig mängd. Men sötpotatis innehåller speciellt en α-glukosidasinhibitor som reglerar blodsockerupptaget, och därmed bidrar till den observerade effekten.
Det är inte som (för)ledarskribenten hävdar att det här dröjer sig om en konflikt mellan väster- och österlanden, utan man är i Japan ledande på just denna medicinska front. Inte minst den renande effekten av autofagi avtäcktes av en japan, samtidigt som den socker- och kalorisnåla, fiskrika japanska dieten framställs som föredömlig (till skillnad från vissa andra skräpkulturer).
Gorillavalen ゴジラ – eller oftare Godzilla – är förstås det populära japanska monstret (怪獣), en ödleliknande best som har blivit en kulturell följetong världen över sedan 1950-talet. Havsmonstret sägs ha muterat av strålning från ett amerikanskt atombombsprov, med grotesk tillväxt som en av flera följder.
Verkligheten kanske inte alltid överträffar dikten, men Japan har från och med idag börjat pumpa ut radioaktivt vatten från katastrofdrabbade kärnkraftverket 福島 (Lyckoön). Det rör sig om en miljon ton förorenat vatten, som går rakt ut i Stilla havet, med okända konsekvenser.
Kina har länge protesterat mot de planerade utsläppen, och har som en konsekvens stoppat importen av fisk och skaldjur från Japan. Även Sydkorea och andra nationer i regionen har vissa tvivel kring hanteringen, så ock en rad miljöorganisationer.
Bland isotoperna finns ³H, ¹⁴C, ⁹⁰Sr och ¹²⁹I, radioaktiva element vars konsekvenser för det marina livet inte är klarlagda. Särskilt strontium är ett problem, då det har samma slags kemiska egenskaper som kalcium. Strontium lagras således i ben, där betastrålningen orsakar bencancer och leukemi.
Vi känner strontium sedan olyckan i ukraïnska Tjernobyl 1986, då vinden förde hit isotopen, som lagrades i svampar och andra organismer och småningom överfördes till älgar och renar. Halveringstiden är 28.8 år, varför elementet finns i omlopp under lång tid. Havet kan tyckas vara stort, men det ansamlas alltså i organismer, med högre koncentration ju högre upp i näringskedjan man kommer, med människor i den yttersta toppen.
Problemet är inte missbildade fiskar – och eventuella jätteödlor – utan det fiktiva monster som strålningsskador utgör för människan. Det japanska experimentet kommer med matematisk precision leda till att människor drabbas av strålningsskador, till skillnad från själva olyckan 2011. På bojkottlistan bör således sashimi, sushi och andra sorters fisk och skaldjur från Japan nu placeras.
Det finns ingen känd gräns för hur många kinesiska tecken som har förekommit i bruk i historien, men de mest omfattande lexika omfattar över hundra tusen. Typiska ordböcker i Kina, Japan och Sydkorea behandlar ungefär hälften, det vill säga femtio tusen, men då är huvuddelen historiska tecken, varianttecken och specialtecken av olika slag.
Det säger sig självt att man inte kan ta in den mängden, och i praktiken behöver man några tusen tecken för att ta del av nyheter och kultur. Kinas regering har för ändamålet publicerat 8105 ofta använda tecken, fördelat på tre listor om 3500, 3000 och 1605 tecken vardera.
Den första om 3500 tecken motsvarar grundläggande läskunnighet, medan den andra om 3000 täcker en mer litterär och teknisk vokabulär. För egen del behärskar jag ett antal tusen tecken, nämligen alla i den första listan, färre i den andra, och knappt några alls i den tredje – märkligheter som 厣 (yǎn), 崧 (sōng) och 铴 (tāng). Det är typiskt även för kineser, och indikerar en sorts praktisk gräns.
Ofta förskräcker denna otympliga massa tecken den som är nyfiken på kinesiska, eller för den delen japanska, men det är knappast i tecknen svårigheten ligger. Dels finns en systematik i hur tecknen konstrueras, och dels är det förstås så att det finns en mindre mängd mer grundläggande tecken.
Om man studerar frekvens för tecken finner man att tio procent av skriftspråket representeras av blott sex (!) tecken, tjugo procent av tjugo tecken, och trettio procent av fyrtioåtta tecken. Hälften av en genomsnittlig textmassa kan representeras med hundrafemtio tecken, och man når nittio procent med drygt tusen tecken.
Teckenfrekvens för kinesiska tecken. En stor del av språket behärskas med en begränsad mängd tecken.
Nu är tecken inte alltid samma sak som ord, och man måste förstås lära sig en stor mängd ord i form av teckenkombinationer, men tecknen som sådana är inte så skrämmande som man först föreställer sig. Man kan ganska raskt tugga i sig en grundmängd, varefter det blir mindre sjå i att slå upp ju mer man läser – det skiljer sig inte från inlärning i andra språk, och i grunden kokar allt ned till ordförråd.
Å andra sidan kommer man alltid att stöta på nya tecken, oavsett hur lärd och beläst man är. Det är ekvivalent med att finna ett nytt ord i ett annat språk, som man då kanske måste slå upp. Skillnaden är att man inte kan vara säker på hur tecknet uttalas, även om utformningen kan ge en viss vägledning. Ofta kan man även härleda betydelsen genom kontext och tecknets komponenter.
Min erfarenhet är att man ledigt kan plöja en bok med ett par tusen tecken, varvid man kan jobba upp vokabulären på sedvanligt vis. Tidningsartiklar kan vara mer krävande, beroende på ämne, nämligen för att fackuttryck förekommer.
Men även om man bör och måste studera tecken i sig, är det inte där man bör lägga krutet, utan på inlärning av ord. Tecknen lär man sig samtidigt, och får då ett slags förstärkning i inlärningen. Man behöver bara ta sig över den första tröskeln.
Tecken i en tidningsartikel. Gul markering motsvarar tio procent eller blott sex tecken; orange tjugo procent eller tjugo tecken; röd trettio procent och 48 tecken; grön fyrtio procent och 90 tecken; blå femtio procent eller 149 tecken; violett sextio procent eller 239 tecken; och slutligen brun upp till sjuttio procent med 373 tecken. Kvarvarande tecken är inte ovanliga, och befinner sig bara snäppet högre upp i rang.
Mjuk makt är förmågan att få andra nationer att omfatta vissa värden, utöva en viss kulturform eller på annat sätt sympatisera med en nation eller kultur, naturligtvis på helt frivillig basis. Motsatsen är hård makt, som kan yttra sig i allt från militär förmåga till ekonomiskt tvång som sanktioner med mera.
Värdena behöver i sig inte vara goda, vilket kan illustreras med att den amerikanska livsstilen omfattande smaklös McDiabetes och Cancer-Cola har haft stor framgång i världen, även om allt fler nu betecknar den matkulturen som helt förkastlig. Å andra sidan har de asiatiska och medelhavsköken en mer robust ställning i den kulinariska världen.
Man ska inte heller förväxla regional framgång med global. Vi i västvärlden befinner oss i en bubbla av kultur från anglosfären, främst USA, medan andra delar av världen har andra preferenser. Således ska man inte bli förvånad av att kinesiska filmer toppar den kinesiska biostatistiken (nio av tio), sydkoreanska den sydkoreanska (sju av tio) eller japanska den japanska (sex av tio).
På samma sätt förhåller det sig med musik. Taylor Swift kanske är vad som betecknar det mest fashionabla i Väst för närvarande, medan man har helt andra preferenser i Kina, Japan och Sydkorea. K-popen i det senare landet åtnjuter för övrigt en omfattande global popularitet, framförallt i Asien, USA och Sydamerika.
Hård makt kan nyttjas för att motarbeta mjuk makt. Vi finner det inte särskilt anmärkningsvärt att amerikanska filmer förmedlar en proamerikansk hållning, men tycker av någon anledning att det är förkastligt när kinesisk kultur gör sammalunda. Att man på sådana grunder stänger konfuciusinstitut är sålunda i syfte att motverka kinesisk mjuk makt, och samma motiv föreligger när man angriper Tiktok och andra kinesiska företeelser med påhittade anklagelser.
Det är förstås inte bara Väst som agerar så, utan även Kina och andra makter i regionen. En evig träta mellan länderna därstädes har resulterat i tillfälliga förbud mot K-pop i kinesisk television, kulturkrig angående dräkters och maträtters ursprung med mera. Kina har vidare en importkvota för utländsk film.
Mjuk makt kan vara lika effektivt i att kullkasta en nation som militär erövring. Det är en viss förenkling, men man kan hävda att västerländsk rockmusik och amerikanska jeans bidrog till att få Sovjetunionen på fall, i det att man övertygade det sovjetiska folket om att det fanns en bättre tillvaro på andra sidan muren. Härav följer ambitionen att emellanåt vilja förhindra att främmande kulturformer får fäste.
Den äldsta formen av kulturimperialism är religiös mission, som ofta har gått hand i hand med hård makt. Kristendomen fick Rom och dess kultur på fall, men har aldrig fått riktigt fäste i Kina, Japan eller den övriga buddistiska världen, delvis för att man aktivt har motarbetat västerländsk mission, men även för att åskådningen inte är lika attraktiv som inhemska motsvarigheter.
Den moderna världen präglas av motsvarande mission för sekulära värden, filosofiska idéer och annat tankegods, idéströmningar som förmedlas via böcker, film och annan kultur, men numera framförallt i sociala medier. Här har Kina sedan dag ett haft en strategi för att förhindra att bli översköljd av amerikanska värden genom att kontrollera nätet på olika vis.
Syftet är alltså inte främst att lägga sordin på debatten eller förhindra kineserna från att uttrycka sig (det är betydligt friare än vad som ofta hävdas), utan att premiera inhemska lösningar för sociala medier och annan informationsteknik. Härav har en teknisk bifurkation skett genom framväxten av Baidu (百度, Google), Weibo (微博, Twitter/Facebook), Youku (优酷, Youtube), Baike (百科, Wikipedia) med flera slags tjänster och företag anpassade för kinesisk och i viss utsträckning asiatisk kultur i stort.
Det är inte så som det ofta framställs att Kina förbjuder västerländska motsvarigheter, utan man ställer enbart det tämligen självklara kravet att tjänsterna måste följa kinesisk lagstiftning. Google försökte, men valde småningom att självmant dra sig ur, eftersom man inte var villig att anpassa sig efter lokala regler – man ville sprida den egna västerländska filosofin, man ville utöva västerländsk mjuk makt.
Nå, man kan naturligtvis definiera mjuk makt på en lång rad sätt, och en sådan (Brand) tar fasta på en rad parametrar kring hur landet och dess kultur, varumärken, utbildning med mera uppfattas av andra världen över. Det visar sig då att anglosfären med USA och Storbritannien intar tätpositionerna, följda av Tyskland, Japan och Kina, där de två senare byter plats från föregående år.
I globalt hänseende är Kina alltså en mjuk stormakt, även om det inte uppfattas så i den region som definierar Västvärlden, den sjundedel av världen som i all hybris förstår sig själv som «världen». Kina har genom både egen förskyllan och amerikansk aggression tappat betänkligt i anseende i Väst de senaste åren, men det är inte en global företeelse. På samma sätt har USA och Väst åkt genom golvet i Kina avseende rykte och anseende, och det är således en ömsesidig utveckling, del i en betydligt större maktkamp.
Även lilla Sverige ligger i täten (plats elva), och de nordiska länderna har gott renommé tack vare värden kring välfärd, hållbarhet och liknande. Det är ändå märkligt att vårt land placerar sig före Sydkorea (plats femton), som måste betecknas som en kulturell stormakt.
Man kunde tro att Ryssland skulle placera sig i bottenskiktet, men man återfinns på plats tretton, ned fyra snäpp från föregående år. Det återspeglar återigen det faktum att den högst regionala konflikten i Ukraïna inte uppfattas på samma sätt i övriga världen som i Väst, och att Ryssland för många andra är en högst värdefull och pålitlig aktör.
Ukraïna finns för övrigt på plats trettiosju, upp rejält från föregående års plats femtioett. I botten finner man istället Zimbabwe (121), Guatemala (120) och Uganda (119), vilket reflekterar att fattiga länder har svårt att göra kulturella avtryck, och omvänt att mjuk makt går hand i hand med välstånd och utveckling.
Världens tjugo främsta mjuka stormakter, enligt Brands index (2023). Det är Västvärlden och Östasien men även Ryssland och delar av Mellanöstern, vilket kan förvåna.
Justerat för köpkraft är Kina redan världens största ekonomi, men i nominellt värde dröjer det ytterligare några år innan man kan göra anspråk på titeln. Även så har man med fyra gånger större folkmängd än USA förstås långt till samma rikedom per capita, men det är egentligen ett helt annat mått.
För nationer är det bruttonationalinkomsten som är den jämförbara parametern, eftersom den kan uttryckas i disponibla medel att satsa på forskning, militär och annat, vilket i sin tur avgör hur väl nationen står sig i konkurrensen med omvärlden. Särskilt gäller saken här huruvida USA kan behålla sin globala hegemoni, eller småningom får se sig detroniserat och degraderat till en mer regional mobbare.
Under alla omständigheter är Washington fullt inställd på att med alla till buds stående medel försöka hindra eller i vart fall fördröja Kinas vidare avancemang, och det sker genom mekanismer som exportkontroll, handelstariffer, sanktioner, provokationer och kanske även militärt våld vad det lider, men förstås även genom att försöka återta initiativet i den tekniska utvecklingen.
Således har Vita huset sjösatt en ny industripolitik avsedd att medelst statssubventioner locka till sig aktörer i halvledarindustrin, samtidigt som man försöker kontra Kinas nya sidenväg med motsvarande infrastrukturprojekt. Det går väl så där, och man ses med misstro i Afrika och andra delar av världen.
Även Europa har uttalat ambitioner att tillverka chips och konkurrera med Ett bälte, en väg, men här är det verkligen mest struntprat, och EU har helt enkelt inte förmågan att tävla med vare sig USA eller Asien i fråga om teknik eller infrastruktur. Europa har dessutom ett mer akut problem att tampas med i grannskapet, givet kriget i Ukraïna och följderna av det – inte minst energibrist och som följd ekonomisk recession.
Kriget har vidare inneburit att man ser till Washington för ledning, eftersom man i vanlig ordning är oense inom unionen hur man bör förhålla sig till Moskva. De ledande nationerna Frankrike, Tyskland och Italien är mer försonliga, medan nordiska och östeuropeiska länder allierar sig med anglosfären.
Problemet för Europa är emellertid att USA mer är fokuserat på att bemöta Kina, och att konflikten i Ukraïna mest är ett proxykrig för amerikanskt vidkommande. I den ambitionen vill man ha med Europa som allierad, bland annat i att göra i princip allt till en fråga om «nationell säkerhet» och därmed stänga ute det kinesiska näringslivet, från Huawei, ZTE och Tiktok till kärnkraftsindustri, tunnelbaneoperatörer och annat – inte en plätt skog ska kineserna få köpa!
Men det innebär även att man banar väg för amerikanskt näringsliv att ta vid där kineserna portas, samtidigt som de amerikanska statssubventionerna dränerar Europas kompetens. Det är en form av vasallisering, i vilken USA ånyo blir Europas säkerhetsmässiga garant, men till priset av att USA tar hela kakan.
Europas ekonomiska tillväxt har stagnerat som tidigare Japans, medan Kina och USA ångar på för fullt.
Om man studerar ett diagram över bruttonationalinkomstens utveckling, finner man att Europa står still sedan (den amerikanska) finanskrisen 2008, medan Kina jagar ikapp ett stadigt växande USA. Europa befinner sig i samma stagnerade tillstånd som Japan sedan landet tvangs underkasta sig amerikansk överhöghet under 1980-talet – för övrigt en händelse Washington nu försöker upprepa med Kina.
Genom amerikanskt vasallskap kommer den utvecklingen att fortsätta, och Europa blir – är redan – en tredje rangens aktör, en museal pjäs, en turistfälla, en föredetting utan politisk relevans i den nya världen, i vilken USA och Kina dominerar kraftigt.
Man kan jämföra med tiden under kalla kriget, då USA tog sig an Sovjetunionen i en ideologisk kraftmätning, men det var då under en mer rättvis fördelning av den ekonomiska tillväxten. Till skillnad från under kalla kriget är vi inte i vare sig ideologisk eller annan konflikt med Kina, annat än i vissa ledarskribenters fantasier. Beijing är inte en ideologiexportör, och landet ligger på betryggande avstånd.
Macrons och kanske även Scholz idé om ett starkt Europa som en tredje pol i världspolitiken är därför den enda rimliga, och den förutsätter att vi inte lägger alla ägg i den amerikanska korgen, utan kan hedga mellan de två makterna och vara självständiga i vår utrikespolitik. En sådan ordning förutsätter emellertid också att vi kan borga för vår egen trygghet utan att hålla USA i handen, vilket fordrar en starkare union – och det är kanske just där det kniper.
