Sjuttio- och åttiotalens megastjärna i Asien var tveklöst Deng Lijun (邓丽君) från Taiwan. Det sägs att hennes musik utgjorde inspiration för ett nyligen uppvaknat Kina, vars ledare Deng Xiaoping styrde om dagen, medan Deng Lijun förgyllde natten. Hennes popularitet utanför den kinesiska sfären beror på att hon var flerspråkig och även framförde sina sånger på japanska och indonesiska.
I bakgrunden fanns enkel folk- och vismusik, som medgav möjlighet att maximalt utnyttja röstens register och förmedla ett brett spektrum av känslor. Det är samma princip som kännetecknar många andra framgångsrika asiatiska artister, och för all del även mycket av västerländsk pop. Många senare storheter, som Wang Fei (王菲), har tagit stort intryck av Deng.
Texten är en bearbetning och ett koncentrat av en tonsatt dikt från 1927 av Xu Zhimo (徐志摩) med samma namn. Det är en allegorisk framställning av kärlek, där flickan i fem verser möter ett allt mer fientligt hav och sedermera slukas av det. Den arytmiska sångstilen är karakteristisk för Asien, och medger ett mer obundet förhållningssätt till musiken. Även poesin är typiskt integrerad i vispopen, vilket gör den förhållandevis tung.
女郎你为什么 Tjejen, varför
独自徘徊在海滩 vandrar du fram och tillbaka på stranden
女郎难道不怕 tjejen, är det inte så att du fruktar
大海就要起风浪 att havet är på väg att piska upp stormiga vågor
Den nya sidenvägen (一带一路, yidai-yilu, eller ett bälte en väg) är ett stort nätverk av järnvägar, motorvägar och sjöfarleder som förbinder Kina med Centralasien, Mellanöstern och Europa. Initativet kommer dels att öka handeln och snabba på transporterna mellan Asien och Europa, men innebär dels även möjligheter för centralasiatiska regimer att blomstra. För den eurasiska kontinenten är detta helt enkelt mycket välkommet.
Kinas ekonomiska styrka gör även att man investerar i hamnar och andra installationer utomlands, för att kunna ha en viss kontroll över handeln och expandera sin industri. Det skiljer sig inte från hur västerländska företag har vallfärdat till Kina under de senaste trettio åren, och det är hög tid att Kina nu spelar pucken tillbaka och bereder väg för europeiska arbetstillfällen.
Europa kunde själv ha tagit initiativ till en sådan ny sidenväg, på samma sätt som man själv kunde ha utvecklat relationerna med Afrika på strikt marknadsekonomiska grunder. Men Europa har kört fast och känner inga andra medel än bistånd och uppfostran av främmande länder i den demokratiska värdegrunden. Trots en läpparnas bekännelse till frihandel är protektionism för franska bönders räkning fortfarande viktigast i praktiken.
Men bland europeiska stater – inte förvånanade bland annat protektionismens Frankrike – finns ett visst motstånd mot att låta Kina få del i infrastruktur, inte minst telekommunikation som det kommande 5G-nätet. Vi minns ju Five Eyes, Echelon, XKeyscore och andra kinesiska spionage mot Europa som den kinesiske underrättelseagenten Edward Snowden avslöjade…
Länder som Portugal och Italien har emellertid en annan inställning, och det är inte förvånande med tanke på deras femhundraåriga handelsrelationer med Kina. Portugal, Venedig och Genoa blev omåttligt rika på den handeln, som givetvis även gynnade Kina, i vart fall innan andra ostindiska kompanier påbörjade knarksmuggling och kanonbåtsdiplomati.
Sådan handel är helt enkelt en vinn-vinnsituation som gynnar alla inblandade parter och får ekonomier att expandera. I Europa är man emellertid nu rädd för att den egna demokratin inte håller måttet, att den kinesiska dikaturens värderingar ska spridas och att Kina ska få större inflytande i Europa. Man är också rädd för att skuldtyngda länder ska hamna i en beroendesituation till Kina och därmed bli ett hinder för fortsatt europeisk demokratimission i Kina och övriga världen.
Man kan givetvis inte vifta bort sådana farhågor, men de ska inte heller överdrivas. Kina har inte rört sig en millimeter under de trettio år man har översvämmats av utländskt inflytande, och det är svårt att förstå varför en stark demokrati skulle vara mer sårbar än en diktatur. Om demokratin är så skör har vi faktiskt ingen nytta av den, utan den måste tåla påfrestningar i form av utländsk påverkan.
Att unionsstater är så ekonomiskt sköra är i sig ett problem som måste åtgärdas oavsett omständigheter i övrigt. En massiv och okontrollerad ekonomisk migration från MENA-området är inte ägnat att avhjälpa detta problem, utan lägger stor börda på i första hand sydeuropeiska länder. En skvalpande euro utan federativa inslag är som gjord för att gynna Tyskland på Sydeuropas bekostnad.
Dessa problem fordrar en långsiktig lösning, men om man fruktar att Kina ska ta kontroll över infrastruktur är det enkelt åtgärdat med en påse akuta pengar för ändamålet. Det vill säga om Italien inte förmår kontrollera majoritetsägandet, tar EU över. Svårare än så är det inte att förebygga det problemet.
Istället för att se problem ska man se möjligheter. Nya sidenvägen är en injektion som kan blåsa liv i ett döende Europa och få ekonomin att blomstra. Det omvända uppnår man då genom att ställa sig utanför och se på hur världen utanför växer, medan vi själva krymper i vår allt mer paranoida och auktoritära union. Kina är Europas framtid, och omvänt har Europa ingen framtid utan Kina.
Mänskligheten har drygt 300 000 års existens i bagaget, där de första 290 000 åren (97 %) präglas av spridda grupper av jägare–samlare i numerärer understigande ett hundra personer. Paleodemografiska uppskattningar gör gällande att världsbefolkningen pendlat mellan några få tusen och ett par hundra tusen som mest, innan mänskligheten spred sig till Levanten, Asien och Europa vid -70 ka.
Det är under de sista 3 % av mänsklighetens existens som allt egentligen händer, med början i islossningen vid -10 ka. Perioden kallas holocen och präglas av ett ovanligt stabilt klimat som möjliggör framväxten av jordbruk, sedentära samhällen och småningom civilisation med tekniska och kulturella framsteg. Den där bibliska uppfattningen att världen kom till vid -5500 fungerar därför rätt bra i allegorisk mening, ty det är då den första protoskriften växer fram i större samhällen.
Världspopulationen uppgick till cirka två miljoner vid -10 ka, och har sedan dess växt exponentiellt. Vid civilisationens uppkomst i Sumer vid -4000 hade den ökat till trettio miljoner, medan hundra miljoner passerades vid järnålderns inträde runt -1000. Under europeisk medeltid sker en tillfällig avmattning med en konstant befolkning om några hundra miljoner, innan den exponentiella tillväxten tar fart igen på tusentalet – det är ingen slump att vikingar söker sig utåt vid denna tid, utan beror delvis på effekter av den medeltida värmeperioden 900–1300.
Miljardstrecket nås strax efter år 1800, och därefter ökar den exponentiella utvecklingen kraftigt tack vare industrialisering och framsteg i medicin. Det är framför allt minskad mortalitet som står för accelerationen, en trend som fortsätter än i dag. År 1900 är vi 1654 miljoner, och år 1950 hela 2500 miljoner, trots den mest destruktiva perioden i mänsklighetens historia. För närvarande skriver vi 7500 miljoner, med en prognos om 11 200 miljoner år 2100.
Befolkningsutveckling under holocen. Logaritmisk skala.
Om åttio år – ett människoliv – har världsbefolkningen således ökat med ytterligare 50 % eller 3700 miljoner. Av denna tillväxt utgör 3300 miljoner afrikaner, som mer än trefaldigar sin numerär, medan övriga världen har en mer måttlig utveckling. Asien står still, med en ökad indisk befolkning men minskad kinesisk (från 1400 till 1100 miljoner). Europa tappar tio procent, trots kraftig migration, och kommer att utgöra 6 % av världsbefolkningen, mot 28 % 1913.
Att titta i kristallkulan är alltid vanskligt, men ändå nödvändigt för att försöka se vart vi är på väg. Befolkningsprojektioner är någorlunda säkra, men kan ändå kullkastas av plötsliga förändringar som pandemier, krig och klimatförändringar. Värre är det med politiska och kulturella förutsägelser, men det finns trots allt klara trender och historiska paralleller.
Afrikas enorma tillväxt kommer exempelvis att ge avtryck i såväl klimat som ekonomi då en ny kontinent blomstrar, men också i vidare och allt större migration av afrikaner till Europa. Klimatförändringarna kan göra Mellanöstern än torrare och hetare, och därmed ge upphov till mer migration till Europa. Sammantaget med den inhemska europeiska befolkningens låga nativitet innebär det att Europas befolkning skiftar karaktär, att en befolkningsersättning äger rum – den tredje i ordningen.
Redan i dag utgörs 25 % av Sveriges befolkning av första eller andra generationens invandrare, och den amerikanska organisationen Pew Research uppskattar att 20 % av befolkningen kommer att tillhöra islam år 2050 i ett medelscenario, eller 30 % med fortsatt hög migration. Extrapolerar man de siffrorna med hänsyn till högre nativitet i gruppen invandrare erhåller man muslimsk majoritet före 2100, och med den kulturella och samhälleliga förändringar i enlighet med folkviljan.
Det är inte nödvändigtvis så att Sverige och andra europeiska länder omvandlas till islamiska republiker, utan det kan gestalta sig i ett amalgam eller en fusion. Under alla omständigheter kommer de ursprungliga befolkningarna att hamna i minoritet, och kontinenten kommer att stå i skuggan av Afrika. Europa går in i en ny medeltid efter ett svårförståeligt självförvållat självmord.
Även USA fortsätter att brunas, med den vita befolkningen i minoritet vid 2050. År 2100 är hispanics i majoritet, och landet blir en del av den spanska hegemonin i Latin- och Sydamerika, inte minst genom fortsatt migration söderifrån. Den instabilitet som präglar Sydamerika kommer att spridas till USA, som tappar sin hegemoniska ställning och isolerar sig allt mer från omvärlden.
Kinas ekonomiska uppsving kommer att mattas förr eller senare, men allt pekar på att landet blir den ledande ekonomiska och tekniska stormakten under resten av seklet. De investeringar man i dag gör i Afrika kommer att betala sig lika bra som tidigare europeiska i amerikanska och afrikanska kolonier, och man kommer inte att drabbas av motsvarande Europas demografiska förändring med kraftiga folkförflyttningar. Kina är troligen något slags konfuciansk demokrati år 2100, med goda relationer till grannarna Japan och det enade Korea. Detta är världens nya mittpunkt.
De apokalyptiska klimatprognoserna kommer inte att realiseras, men en del låglänta trakter kommer att plågas av större vattenflöden medan andra får mer torka, och naturlig migration kommer att ske där så behövs. Den tekniska utvecklingen går inte att förutse i detalj, men kommer att vara lika omvälvande som under de föregående åttio åren – det fanns exempelvis inga datorer för åttio år sedan. I stora drag har människan då löst utsläppsproblemen, och nyttjar i huvudsak ren energi. Man kan hålla en befolkning om elva miljarder, men har implementerat vissa mått av befolkningskontroll i globala traktat.
Dina barnbarn kommer således att växa upp i ett annorlunda Sverige, där presidenten kanske heter Abdulmajid. Europeiska unionen är sedan länge upplöst, och Europa präglas av instabilitet, kriminalitet och klanvåld. Svenska städer kommer mer att påminna om brasilianska favelor än folkhemsmetropoler, och klasskillnaderna kommer att vara påtagliga. I skolan lär sig dina barnbarn att tala kinesiska och franska, med sikte på en karriär i någon av städerna Lagos, Kinshasa eller Dar es Salaam, vardera med en befolkning över sjuttio miljoner. Där är den ljusnande framtid.
Verkligheten har väl så sakta sjunkit in, och det hörs inte så mycket om Tibet i debatten just nu. Inga meningslösa självbränningar, inga protestyttringar. Och Trump är förmodligen helt ointresserad av frågan, varför ingen seriös kraft finns att driva frågan. Även om så vore fallet, skulle Kina aldrig släppa Tibet.
Orsaken stavas resurser: Tibet utgör den nedströms vattenförsörjningen för Kina, har grässlätter av vikt för boskapsindustri och ståtar med rikliga tillgångar på mineraler av allt från koppar till sällsynta jordartsmetaller. Dessutom är det naturligtvis en geopolitisk areal av omfattande betydelse, eftersom högplatån ger ett naturligt skydd mot ränker västerifrån.
Det finns även mjukare värden, som att Tibet och Kina har en sammanlänkad kultur och historia, där tibetansk buddism länge var dynastisk religion i Beijing. Tibet utgjord en en gång ett imperium lika stort som dagens Kina, men kunde inte kontrollera sin expansion. Många tibetaner i Kina har ingen direkt koppling till vad som idag är den autonoma regionen Tibet, utan bekänner sig utan omsvep till den kinesiska nationen.
Tibet utgjorde länge, likt Korea och Vietnam, en tributstat till Kina, i utbyte mot dynastins militära skydd. Åtskilliga gånger har kinesisk trupp kommit till undsättning mot allt från barbarer till britter. De senare imperialisterna slöt småningom ett avtal med Tibet och Kina om att Tibet faller under kinesisk suzeränitet, det vill säga att Tibet är en vasallstat under nominell självständighet. På den vägen har nuvarande internationella konsensus slagits fast.
Självständighetssträvande fanns redan då dynastin Qing föll och Kina föll in i en lång turbulent period av inre stridigheter, men de accentuerades först med västligt understöd som en del i kalla kriget. CIA assisterade tibetlaman Dainzin Gyatso och utbildade sedermera tibetansk gerilla för att utgöra en front mot Kina. Motivet var aldrig Tibets välfärd, utan USA:s geopolitiska intressen.
Men rörelsen har levt sitt eget liv efter kalla krigets slut och USA:s sorti. En «exilregering» har upprättats i Dharamsala, ledd av indier som aldrig har satt sin fot i Tibet och som naturligtvis inte i någon mening representerar tibetanerna. Laman far fortfarande jorden runt som någon buddistisk påvefigur och representant för frihetsrörelsen, trots dess meningslösa prägel. Det enda man åstadkommer är nämligen onödiga umbäranden för befolkningen.
På sikt kommer såväl separatisterna som det repressiva svaret att dö ut, och Tibet blir en mer normal del av Kina. Detta för att de flesta tibetaner inser hur Kinas starka ekonomiska muskler hjälper regionen att utvecklas i huvudsakligen god riktning. Den forna lamakratin präglades av en obildad analfabetisk befolkning stadd i slaveri, medan det moderna Kina erbjuder såväl allmän utbildning som vederbörlig respekt för den lokala kulturen – en integrerad del av kinesisk kultur.
Mot detta brukar hävdas att Nepal har utvecklats i en demokratisk riktning med världens högsta lycklighetsmått, och att Tibet kunde ha gått samma väg givet självständighet. Vem kan egentligen veta? Det är nu en gång alla folkgruppers rätt att söka självständighet och odla sin egen kultur, men i fallet Tibet finns för många invecklingar för att detta ska kunna bli verklighet i den förutsebara framtiden – inte minst för att det var Tibet som en gång initierade saken genom angrepp mot Kina under sin expansion som imperium. Kina och Tibet är sammanlänkade av historien.
Huruvida Tibet bör bli en självständig stat kan besvaras med en motfråga: bör Sápmi bli en självständig stat, och ska Sverige, Finland, Norge och Ryssland ge upp sina mineraltillgångar och geopolitiska knutpunkter för detta behjärtanvärda ändamål? Ska Katalonien och Baskien beviljas självständighet från Spanien? Nej, säger med emfas samma personer som brukar förorda exempelvis Tibets frihet – gärna balkanisering, söndring och splittring där hos den förmenta fienden, men här måste vi hålla ihop. I slutändan kokar saken ner till just denna distinktion.
Förenta nationerna ämnar konferera om Kinas omskolningsläger för radikaliserade muslimer i Xinjiang, och man vill se ett beslut om en internationell kommission som överser projektet. Det är en bra idé, för då kan vi måhända få slut på de våldsamt överdrivna uppgifterna i socialliberala medier om att «en miljon» muslimer sitter i «fångläger» eller rent av «koncentrationsläger».
Att de hyperinflaterade uppgifterna omöjligt kan stämma framgår även indirekt av statstelevisionens naiva reportage om en i Turkiet boende uigur, som berättar om hur han fängslats för ett brott han förnekar. Han berättar att han placerades tillsammans med ett fyrtiotal andra fångar, vilka samtliga var hankineser och verkliga mördare, rånare och andra kriminella – det var bara denna uigur som var oskyldig.
Det kanske han var, och det kan vi inte veta, men vad hans fall har med saken att göra framgår inte riktigt, inte heller hur hans medfångars våldtäkt har med den kinesiska staten att göra. Sådant händer ju inte i exempelvis amerikanska eller svenska fängelser… Men om han har rätt borde merparten av hans medfångar ha varit uigurer, inte hankineser. Hans fall indikerar knappast någon etnisk särbehandling.
Kinas bevekelsegrunder tycks vara svårförsteåliga för ett västerländskt samhälle som är så djupt engagerat i den enskilda individens mänskliga rättigheter, men de bottnar i att utradera ideologier som hotar samhällets stabilitet eller uppmuntrar till separatism och vidhängande terrorism – uigurer är våldsamt överrepresenterade i sammanhanget.
De personer den kinesiska staten intresserar sig för är således de som visar tecken på att inte vilja uppgå i det större samhället, personer som avviker och visar förakt för gemensamheter – likt muslimer i Sverige som inte vill ta i hand, följer sharialagar eller i övrigt ställer sin egen invandrade kultur före den svenska.
Man tar således större hänsyn till majoriteten och dess rättmätiga krav på att få leva i trygghet och utan onödig kulturell friktion, och man verkar preventivt mot radikalisering i islamistiska miljöer. Den enda legitima frågan är egentligen varför Sverige och europeiska länder inte gör likadant, det vill säga att att kräva deltagande i och bejakande av majoritetskulturen samt omskola dem som motsätter sig integration. Då hade vi bland annat haft färre återvändande jihadister att bry oss om.
