Kategorier
Europa Indien Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Västs sista tid

Uschela von der Liar har annonserat ett nittonde paket med sanktioner, denna gång inte bara mot Ryssland utan även mot Indien och Kina. Samtidigt säger man sig söka nya frihandelsparter i ljuset av Trumps handelskrig med Europa, bland dem Indien. Få ihop den logiken, den som kan!

Men detta är sedan länge Europas modus operandi, att från elfenbenstorn högt uppe i skyn titta ned föraktfullt mot nationer som anses vara mindra värda och utvecklade. Man spottar först motparten i ansiktet, läxar upp vederbörande i «mänskliga rättigheter» och så vidare, och föreslår slutligen handelsavtal med njugga villkor.

De postkoloniala europeiska länderna har inte bara den attityden mot supermakten Kina och den stigande stormakten Indien, utan framförallt mot sina före detta koloniala utposter i Afrika. Varje gång man söker handel med afrikanska länder kommer man med en lång lista politiska krav och en lektion i mänskliga rättigheter och demokrati, medan konkurrenten Kina istället anländer med ett nytt sjukhus, en ny järnväg eller en ny damm. Vart kontrakten går kan nog var och en räkna ut.

Indien angriper man för att Naidili tydligen «bryter» mot EU:s unilaterala sanktioner mot Ryssland, det vill säga att Indien importerar rysk olja. Men då borde i rimlighetens namn EU även sanktionera sig själv, eftersom man är den överlägset största importören av rysk gas, samtidigt som den olja man importerar mestadels är rysk med något lämpligt mellanled.

Den koloniala ådran upphör alltså aldrig, trots att EU bara blir allt svagare med tiden. Man har grävt ned sig i skyttevärnen för att utkämpa ett virtuellt krig med Ryssland, med Ukraïna som bondeoffer, och man verkar numera på fullt allvar tro att det rör sig om en «existentiell» kris för EU snarare än geopolitisk dragkamp om Europas kornbod.

Existentiell är konflikten däremot för Ryssland, och därför har Moskva inget annat alternativ än att framhärda. Ju hårdare man ansätts, desto större är förstås risken att konflikten utvecklas till ett storkrig. Så länge man inte förstår denna logik och de underliggande premisserna kring Natos östexpansion och Moskvas säkerhet, kommer heller ingen fred att infrias. Oavsett vilket har Ukraïna ingen framtid i Nato eller EU, och Europa har ingen möjlighet att stå som segrare.

Europas grundläggande problem är att man våldsamt överdriver sin egen styrka och i motsvarande mån undervärderar Rysslands och övriga världens. Donald Trumps santioner mot Indien har inte förmått landet att byta kurs, utan istället handlar man allt mer olja av Ryssland. På motsvarande vis agerar Kina, som har betydligt mer muskler. Varför tror Bryssel då att man ska kunna förmå Indien, eller för den delen Kina, att bry sig om dess lilla regionala skärmytsling?

Washington verkar därvidlag ha en mer realistisk hållning. Trump går visserligen ut hårt, men Taco-Boy har samtidigt fått backa varje gång Beijing kommer med något lämpligt motdrag, som att införa exportkontroll för jordartsmetaller och magneter.

Häromdagen möttes parterna i Madrid för nya förhandlingar, som mest handlade om knäckfrågan kring Tiktok. Detaljer är ännu inte offentliggjorda, men man har ett «ramverk» på plats, vilket torde innebära att amerikanska privata intressenter kan köpa in sig i en majoritet i bolaget. Den amerikanska versionen av Tiktok kommer därmed sannolikt att mista Bytedances algoritm, och man får försöka emulera denna – något som Instagram med flera har gått bet på i flera års tid.

Trump har även pratats vid i telefon med kollegan Xi, varvid ännu en märklig nyhet har kommit i dagen. Tacopojken har som ett led i förhandlingarna med Kina stoppat en vapenleverans till utbrytarrepubliken Taiwan värd 400 miljoner US-dollar, vilket är en kraftig avvikelse från tidigare protokoll.

Tacokillen har tidigare uttryckt ogillande över att USA skickar vapen utan betalning till såväl Ukraïna som Taiwan, samtidigt som han har slängt häftiga tullar mot Taibei. Trump anser att de rebelliska kineserna därstädes har stulit USA:s halvledarindustri, som han därför vill ha tillbaka. Det kommer naturligtvis aldrig att ske, men om Trump kan invaggas i falsk föreställning därom kan mycket vara vunnet.

US-presidenten ser världen med affärsmannens raster för ögonen snarare än i geopolitisk optik. Därför har han en medgörlig och nästan undfallande attityd gentemot Kreml, för att han vill bli av med en konflikt som mest dränerar resurser och förflyttar fokus från kampen mot Kina.

För Trumps del är Taiwan samtidigt bara ett förhandlingskort i mängden, snarare än en geopolitisk bricka. Han skulle mycket väl kunna tänkas överge stödet till Taibei för något lämpligt utbyte, och på samma vis skulle Zhongnanhai betala ett högt pris för en sådan affär. Alternativet är nämligen en avsevärt högre prislapp i form av militär invasion, krig med USA och en långvarig politisk kris. Win-win, i ljuset av dessa parametrar.

Problemet för Trumps vidkommande är att tiden är på väg att rinna ut. Hans tullar mot hela världen har visserligen dragit in miljardtals dollar, men det är samtidigt kaffepengar i förhållande till den skenande statskulden och det pris det amerikanska näringslivet måste betala. Tullarna är nämligen en skatt som betalas av amerikanska konsumenter och producenter, och i synnerhet innebär tarifferna att industrins import av insatsvaror blir så mycket dyrare.

Dyrare produktion innebär dyrare utpris, vilket gör amerikanska produkter mindre konkurrenskraftiga, och därmed går Trumps plan helt i baklås. Det kunde förstås vilken ekonom som helst berätta, och det gjorde man också. Men man har inte Donalds öra.

Resultatet ser vi nu, när jobbsiffrorna viker drastiskt och USA i praktiken har gått in i recession. Dyrare produktion och sämre konkurrenskraft innebär nämligen vikande produktion, nedläggningar, konkurser, arbetslöshet och så vidare i välkänd spiral. Tanken var att industrier skulle flytta till USA, men så har inte blivit fallet, och kommer inte heller att ske.

Trump spelade högt, och hans enda möjlighet är att fullfölja, vilket innebär att han måste få med sig Kina på tåget. I annat fall väntar handelskrig, som USA kommer att förlora. Trump måste därför ge något i utbyte, och Taiwan respektive Ukraïna är två resurser han kan avvara – i gengäld köper han Moskvas och Beijings tystnad då han tar sig an Grönland. Win-win.

Konflikten i Mellanöstern och den inrikespolitiska turbulensen i USA hjälper inte heller Trumps ambition, och han har inte heller evig tid att iscensätta sin plan. Just för att han har så bråttom och är så pressad, kommer han att spela bort sina kort och ge motståndarna vad de vill ha. Men det han själv får i utbyte är inte guld, utan sand.

Så går Västvärlden under, genom en lång serie misstag av fullständiga pajasar som von der Lügen, skatan Kallas och Taco Trump, till vilken trio man förstås kan lägga obetydliga bifigurer som Kristersson, Rutte och allt vad de heter. Fel fokus, fel strategi och fel attityd har lett Europa och Väst till klippans brant, och man har nu bara att ta det sista klivet över kanten.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Grisigt för EU

Du vet väl att priset på elbilar konstgjort hålls uppe vid stratosfäriska nivåer, eftersom EU tillämpar handelstullar på upp till 45.3 % mot kinesiska elbilar och annan grön teknik? Det där med «grön omställning» och sådant trams får tydligen komma i andra hand när man prioriterar att rädda en döende europeisk bilindustri som inte hänger med i svängarna.

Men tullarna möts förstås även av motdrag från Kinas sida, som en direkt spegelbild av den europeiska aggressionen. Det hjälper inte heller att imbecill retorik emanerar från idioter som Kaja Kallas och andra företrädare i unionen, utan sådan fientlighet tenderar att yttermera få elden att flamma upp.

Franska lyxvaror, italienska viner och andra europeiska produkter drabbas således hårt när Kina balanserar tullarna med motåtgärder, varvid båda parter naturligtvis står som förlorare, allrahelst konsumenter i båda delarna av världen. Europa tycker inte om amerikanska tullar, men tycks inte ha några problem att tillämpa sådana mot andra, med sedvanlig ambivalent hållning.

Kinas senaste spegeldrag är att angripa Europas fläskexport med tullar mellan 15.6 % och 62.4 %, de senare för producenter som inte vill «samarbeta» med kinesiska myndigheter – även retoriken är fullt speglad, för att visa européerna med all tydlighet vad saken dröjer sig om.

Kina anklagar europeiska producenter för att «dumpa» fläskprodukter i Kina, vilket därmed missgynnar inhemska producenter. Viss sanning finns ändå i påståendet, då Kina är världens största producent av fläsk och då marknaden är mättad. Enda sättet att konkurrera är således genom att locka med lägre priser.

Draget är måttfullt kalkylerat, och kommer inte att påverka prisbilden i Kina. Däremot riskerar den europeiska produktionen att ytterligare lida men, efter en tid med vikande efterfrågan, sjukdomsutbrott med mera.

Det kanske bara är bra för svenska och europeiska konsumenter, givet att priset på bacon och annat fläsk har skjutit i höjden under senare år. Konsumenterna tycks rata de skyhöga priserna, varvid livsmedelsoligarkerna småningom har att rea ut svinnmärkt fläsk till halva priset (som borde vara det egentilga utgångspriset). Med vikande efterfrågan från Kina borde därmed priset sjunka rejält, eller så får grisuppfödarna rikta in sig på nedläggning.

Det slutar dock inte där, utan Kina fortsätter metodiskt att undersöka andra segment av livsmedelsinduistrin där man ser europeisk dumpning. Det gäller bland annat fransk konjak och danskt mejeri, för att ta några exempel. Någon omedelbar lösning finns inte i sikte, utan man kan räkna med att detta kommer att dra ut på tiden. Tack för den, Uschela.

Spanien, Nederländerna, Danmark och Frankrike är de stora förlorarna när Kina kontrar Europas tullar.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

EU:s knäppa fruntimmer

Många i populasen är bekanta med EU-kommissionens president Ursula von der Leyen, ett stycke fruntimmer som ofta agerar på eget bevåg utan att först förankra med medlemsländerna. Som när tanten proklamerade att EU «står med» folkmördarstaten Israel, kanske en ryggmärgsreflex från en tysk kristdemokrat, men ett rött skynke för stora delar av Europa.

Nyligen ville hon få oss tro att hennes plan utsattes för ryskt sabotage när hon skulle landa i bulgariska Plovdiv, att planet fick «cirkulera» i en timma och att piloterna fick landa med «papperskarta». Den märkliga propagandan spreds i stats- och kommersmedier i Europa och Sverige, men visade sig snart vara just propaganda, en påhittad historia för att ställa Ryssland i mörk dager, men som ändå aldrig drogs tillbaka av sagda stats- och kommerstidningar.

Det är på grund av sådana märkliga kalamiteter som kärringen går under öknamnet von der Liar, von der Lügen och så vidare, faktiskt på en rad språk. I Kina översätts hon vanligen Fengdelai’en (冯德莱恩), men folkhumorn där har istället tecknen 疯德莱恩, där det homonyma 疯 (feng) betyder just galen.

Men det lögnaktiga stycket har även en vice, tillika Europas «höga representant» för utrikespolitik och säkerhetsfrågor, EU:s «toppdiplomat» om man så vill, som är något mindre känd, men för närvarande arbetar sig upp i folks medvetande på ett än mindre smickrande vis, så till den grad att Europa blir utskrattat i omvärlden.

Det rör sig om den forna estniska statsministrinnan Kaja Kallas, som här har tagit på sig en flera storlekar för stor kostym, i vad som måste förstås som en form av nepotism eller könslig inkvotering av fruntimmer för sakens skull. Hon har helt enkelt inte på posten att göra, utan är ett inkompetent och okunnigt blåbär.

I veckan deltog hon i en iscensatt «debatt» med den ruttne Nato-chefen Rutte, varvid hon förvånade publiken och sedermera hela världen genom en lång rad märkliga påståenden, främst utsagan att Ryssland inte skulle ha vunnit över nazisterna i andra världskriget. Det senare betecknade hon som ett «narrativ» som okunnigt folk «köper», eftersom de tydligen inte «läser» eller «kommer ihåg historien».

Like Russia and China… we, eh, you know‚… fought the second world war, we won the second world war, we won the nazis, and I was like, OK, that is something new. But then… you can see… first, you can, you know, if you know history, then you know it raises a lot of question marks in your head, but I can tell you nowadays people don’t really read and remember history that much. Which is that, you know, you can see that they buy these narratives.

Låt detta sjunka in ett tag. Det är alltså Europas «höga representant» för utrikespolitik och säkerhetsfrågor som uttalar denna formidabla blunder, att Ryssland inte skulle ha vunnit i andra världskriget, och indirekt även den skröna som nyligen har fått fäste, nämligen att Kina inte skulle ha hört till segrarmakterna.

Det är ett uttryck för Europas kris, nedgång och pågående fall, när retoriken blir allt mer förvrängd och avskild från verkligheten, men vad man vill åstadkomma med det är inte gott att veta. Man lär inte vinna Ukraïna under några omständigheter, men lögner, amsagor, fantasier och taskiga historiekunskaper lär så att säga inte hjälpa till.

För min del får Putin gärna både störa ut och skjuta ned flygplan som transporterar såväl von der Liar som skatan Kallas, han skulle därvidlag göra Europa och världen en stor tjänst genom att befria oss från dessa vedervärdiga stycken. Han kan även få Estland och de övriga baltländerna i förläning, dessa forna sovjetstater samt ryska och svenska kolonier som inte är egentliga nationer, utan koloniserade trälar och dumskallar som inte kan hantera frihet under ansvar.

Sovjetunionen intar Berlin 1945. Men man vann tydligen inte kriget mot nazisterna för det, enligt kajan Kallas. Det är bara ett «narrativ».
Kategorier
Kina Politik Taiwan

Vem vann kriget?

Att svensk statstelevision ständigt och jämt förmedlar märkliga narrativ som har föga med verkligheten att göra beror förvisso på de egna statsreportrarnas monumentala inkompetens och okunskap, enkannerligen med avseende på Kina, men den trenden förstärks genom de muppar man bjuder in som «experter» på området, i regel figurer med fientlig inställning till fenomenet i fråga, för att matcha statsmediernas hållning.

I regimteves morgonstudio kunde man därför få sig till livs skrönan att det var nationalistregeringen som vann kriget mot Japan, det vill säga «det styret som i dag sitter på Taiwan», och att det därför är ironiskt att Kommunistpartiet arrangerar en segerparad till minne av krigsslutet. Enligt denna, eh, skarpa «analys» hade kommunisterna ingenting alls med saken att göra, utan var vid tiden en mindre falang utan betydelse.

För det första sitter nationalisterna, det vill säga Guomindang (国民党), inte alls i regeringsställning i Taibei, utan det gör istället Demokratiska framstegspartiet Minjindang (民进党), i den «gröna terror» som leds av Lai Qingde. Man kunde tycka att en kinaanalytiker borde känna till sådana elementära fakta.

Sagde Lai har för övrigt förbjudit veteraner från Guomindang att delta i paraden, under hot om indragna pensionsutbetalningar och dylikt. Det är just en snygg demokrati. Guomindang som parti har för övrigt inget att anmärka på tillställningen, utan man är ense i det mesta med fastlandet, utom i frågan om vem som ska representera Kina – och så har det varit sedan slutet på inbördeskriget.

För det andra hävdar inte Kina att det var Kommunistpartiet som segrade mot Japan, utan den kinesiska nationen. Vid den tiden var idioten Jiang Jieshi, nationalisternas ledare, mer upptagen av att kriga mot kommunister än att bekämpa den japanska invasionen, vilket fick hans egna generaler att småningom sätta honom i husarrest (!) tills han gick med på att ingå i en (andra) gemensam front med kommunisterna.

Nationalister och kommunister stred alltså i allians under hela kriget, och återupptog inte de interna stridigheterna förrän japanerna hade besegrats. Detta enade Kina var i övrigt i allians med USA, som var den makt som ytterst betvingade det japanska imperiet.

Visserligen hade nationalisterna större styrkor, ungefär fyra gånger fler, men kommunisternas gerillatrupper var samtidigt betydligt mer effektiva. Japanerna hade därför ingen framgång mot kommunisterna i norr, på samma sätt som nationalisterna småningom var chanslösa mot kommunisterna i det fortsatta inbördeskriget.

Om regimteves «verifieringsdesk» hade satts på uppdraget, hade man alltså tvingats fastslå att kommunisternas bidrag till segern var omfattande och otvivelaktigt, och att dagens kommunistparti knappast sysslar med historierevisionism. Man varken förminskar nationalistregeringens bidrag eller förstorar de egna, utan berättar om nationens kamp och seger mot japansk och västerländsk imperialism. Förstår man inte till fullo den bakgrunden, förstår man inte heller Kina och dynamiken i grannskapet.

Kategorier
Asien Europa Indien Kina Politik Ryssland USA

Klumpig dans mellan panda och elefant

Njä, man ska nog inte övertolka det snabbt förändrade tonläget mellan Kina och Indien, utan det har sin grund i pragmatism och realpolitik mer än verklig vänskap. Tvisterna om gränsen ligger fast, och tills man har löst upp den knuten kommer spänningarna i grunden att bestå.

Men om man formellt uttalar att man är partner snarare än fiender, är det naturligtvis en grund för konstruktiva samtal om hur sådana tvister ska lösas. I grunden är emellertid båda länderna måna om att inte binda sig i allianser, och man vill stå fri från pakter av olika slag, för att kunna samarbeta med vemhelst man vill utan att ta hänsyn till andra.

Det är den ideologiska skillnaden gentemot Väst, som ständigt och jämt binder upp sig i sådana allianser och pakter, som med jämna mellanrum utlöses i regelrätt krig, som under första och andra världskrigen, och som under samtliga krig i Europas historia dessförinnan.

Draken – eller pandan – och elefanten dansar kanske för stunden, men det är en klumpig dans som inte leder vidare till äktenskap eller någon djupare relation, utan mestadels ekonomisk integration kring handel, turism och annat. Men den omständigheten i sig är ändå en del av den omdaning av världsordningen som är förhandenvarande, för den cementerar Asien som nytt centrum snarare än det gamla trötta Europa, som har spelat ut sin roll.

Kina, Indien och Ryssland är centrala medlemmar i Brics, men även i Shanghaigruppen (SCO), som för närvarande konfererar i undersköna Tianjin (天津), en halvtimmes snabbtågfärd från Beijing, där man på onsdag ska hålla en storslagen segerparad i åminnelse av krigsslutet 1945. Det är organisationer som utgör motvikter till G7 och andra västliga diskussionsklubbar, och de har inte bara större folklig representation i världen, utan allt mer ekonomisk och politisk kraft.

Att Indien graviterar mot Öst snarare än Väst är en given konsekvens av Trumps tullkrig och sanktioner, och därmed har man för lång tid framåt förlorat en «allierad» i den geopolitiska kampen att isolera och obstruera Kina. Man tänkte sig att det halvdemokratiska Indien skulle ersätta Kinas roll som Västs fabrikör, men det blir nog inte så mycket av den planen efter detta debacle.

Specifikt vill Trump nyttja tullvapnet som politiskt straff för att Indien handlar rysk olja, men det är en form av utpressning som Indien aldrig kan förlika sig med. Dels har man ingen möjlighet att ersätta den andel olja man handlar från Ryssland med annat, dels har man inget med det ryska inbördeskriget i Ukraïna att göra, och dels har Ryssland aldrig utövat kolonialism i Indien, till skillnad från de opålitliga västmakter som spottar fräser och hotar.

Förhållandet mellan Kina och Ryssland är även det pragmatiskt mer än ideologiskt, och de två staterna drar i grunden inte jämt. Men i ljuset av Västs aggressioner mot bådadera länderna, dras man naturligt till varandra, och därmed får sanktionerna mot Ryssland ingen effekt alls.

Om man hade tänkt sig att få med sig Kina mot Rysslands krigföring i Ukraïna, skulle man naturligtvis inte ha infört strafftullar mot kinesiska elbilar och annan grön teknik, och man hade inte heller lagt sig i kinesisk inrikespolitik i Xinjiang, Tibet, Hongkong eller för den delen Taiwan. Det är en märklig tanke att man först kan spotta någon i ansiktet, och därefter be vederbörande om hjälp, men det är så man behandlar Kina sedan lång tid tillbaka.

Och nu behandlar man Indien på samma sätt, vilket alltså leder till detta närmande, om än inte av djupare karaktär. Men om Västs konfrontationspolitik och eviga schackrande består, permanentas dessa relationer allt mer, vilket gynnar dessa inbördes parter samtidigt som det missgynnar oss. Det är helt självförvållat av Västs jubelidioter till politiker.