Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Splinternet

Bidenregimen införde som bekant exportkontroll kring all avancerad chipteknik med minsta del som har amerikanskt ursprung, vilket fick till följd att nederländska ASML inte fick skicka sina mest avancerade EUV-maskiner till Kina, och att andra tillverkare på samma sätt engagerades i ett veritabelt embargo mot Kina. Kina fick dessutom bara köpa andra rangens GPU:er från Nvidia, i mindre kvantiteter.

Syftet uppgavs vara att «kinesiska militären» kan nyttja tekniken, och att det därför är en «nationell säkerhetsrisk» för USA:s vidkommande. Men den egentliga ambitionen är förstås att försöka lägga krokben för Kina och förhindra att landet kommer i fatt och förbi, och det är symptomatiskt att USA inte tål marknadsekonomi när man själv står på den förlorande sidan.

En annan sak som USA inte riktigt tål är att bli sanktionerad, vilket man för närvarande faktiskt blir av den starkare parten Kina. För om USA kan införa exportkontroller, kan Kina förstås svara med samma mynt, vilket är just vad man gör.

Men då grinar USA högt och pratar om «economic coercion» och att «vår militär är beroende av magneter från Kina» (!). Man får alltså tillbaka den bumerang man själv kastade, och gillar det uppenbarligen inte. Kina säljer så gärna magneter och jordartsmetaller till USA och övriga världen, så länge det rör sig om civilt bruk. Tit for tat.

Då ska man hålla i minnet att Zhongnanhai länge undvek att svara på USA:s provokationer, då Trump införde handelstullar under sin första sejour och då Biden införde exportkontroller. Man närde ett hopp om att Washington skulle ta sitt förnuft till fånga, och antydde mest att man förfogar över motmedel, som jordartsmetaller.

Men sedan dess har Beijing metodiskt utarbetat en spelbok, som inte bara tar fasta på ovan metodik med att svara med samma mynt medelst exportkontroller och reciproka handelstullar, utan även inbegriper större mått av självförsörjning och att handla produkter av andra än USA, till exempel soja från Brasilien.

Man kunde tro att Dongwang (懂王, besserwisser, det vill säga Trump) skulle ha fördel i att nyttja Nvidias GPU:er som lockbete för att blidka och tämja den kinesiska draken, men Beijing antog den radikala strategin att helt enkelt nobba Nvidia helt och hållet. Inte för att man har bättre chips, men för att man kommer runt problemet ändå med egenutvecklad klustring och för att man vill ha alla incitament på den egna industrin att utvecklas snabbare.

På samma sätt har Huawei utvecklat hundra procent självförsörjning under de senaste åren, sedan man av USA och dess allierade mobbades ut från telekommarknader. Huawei var helt enkelt för överlägset, men USA ville inte tappa sitt privilegium att tillhandahålla de nät i vilka man bedriver sitt långvariga spioneri mot europeiska företag och politiker. Återigen är det så att USA och Väst inte tål konkurrens från uppstickare, och då använder man alla fula knep som finns i verktygslådan.

Det som sker nu är därför en teknisk bifurkation, ett så kallat splinternet, där Kina utvecklar egen hård- och mjukvara av alla de slag, utan något beroende av amerikansk eller västerländsk teknik. Vi talar inte längre om «riskminimering« från endera hållet, utan om en omfattande frånkoppling mellan Kina och Väst.

Och det är här Kina som har intiativet och momentet, medan USA inte riktigt har orken eller förmågan att svara. Visst, man kan låta TSMC bygga fabriker i USA, men det kommer alltid att vara en äldre generations produkter som tillverkas, om man överhuvudtaget får lönsamhet i produktionen. USA har helt enkelt inte produktionsförmågan, vare sig det gäller halvledare, magneter eller ens raffinering av jordartsmetaller.

Det är inte frågan om om, utan om när Kina blir ledande i halvledarteknik och utveckling av hårdvara, och med viss fördröjning även mjukvara. Frågan är då hur Väst ska förhålla sig till detta, och hur världen framgent utvecklas, när de bästa tekniska lösningarna finns på andra sidan jorden och inte längre i vår del av världen.

Ja, det kan vara svårt att mentalt föreställa sig att Apples lurar ska gå samma öde till mötes som en gång Nokias och Ericssons, och att framtidens nallar heter Huawei och Xiaomi, men det är nog vad man bör förbereda sig på. Samt alla de nu okända märken och prylar som kommer att dominera marknaden om tjugo år.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik USA

Sojadiplomati

De amerikanska skördarna slår nya rekord under den store landsfadern Donald Trumps eminenta ledning, och bönderna har bara honom att tacka för detta! Problemet är bara att bönderna inte har någon att sälja sina sojabönor till, sedan Kina valde att istället importera soja från Brasilien. Se där en given effekt av de amerikanska tullarna mot Kina.

Amerikanska regimen måste därför göra som man gjorde förra gången det begav sig, under Trumps första handelskrig mot Kina 2018, nämligen att stödja bönderna medelst subventionerade köp av soja, produkter som sedermera blir ultraprocessade flingor och annan skräpmat, jämte djurfoder.

Och vreden låter inte vänta på sig, utan Trump har som svar på tal annonserat tullar om hundra procent mot Kina den första november om Zhongnanhai fortsätter att trilskas. Problemet är bara att han redan har prövat den strategin, varvid USA blev utan magneter och jordartsmetaller.

De amerikanska sojaböndernas orderböcker gapar tomma.

Samma sak kommer att ske än en gång, eftersom Trump och hans koleriska ministrar inte begriper att Kina sitter med trumf på hand och alla äss i ärmen. Man har den globala handelskedjan under kontroll, med mer eller mindre monopolställning på en rad kritiska råvaror och produkter, samt förstås produktionskapaciteten i stort.

«Economic coercion» säger Greer & kompani, men det är naturligtvis så att detta är Kinas fullt legitima svar på USA:s ohemula ekonomiska utpressning medelst handelstullar mot hela världen. Kina har i egenskap av frihandelns främsta förkämpe ingen ambition att trilskas, men har i rent självförsvar slipat på denna spelbok sedan man blev överrumplade under Trumps första mandatperiod.

Den regin agerar man nu efter, och det kommer att stå USA dyrt i längden. Japan, Sydkorea, Storbritannein och till och med EU gav med sig omedelbart och vågade inte ta striden med Washington, men Kina har helt andra muskler och förutsättningar att ta sig an den amerikanska mobbaren.

Och vad mynnar allt detta då ut i? Att Kina står som slutlig segrare, medan främst EU och andra som finner sig i mobbningen återigen står som sura förlorare. Men främst är det USA som kommer att bita i gräset, vilket vi redan ser tecken på i form av drastiskt minskad produktion av nya arbeten, stagnerande ekonomi och mer eller mindre recession i görningen.

Sojabönor är USA:s största exportprodukt till Kina, och denna ordning lär alltså knappast hjälpa Trump att fixa handelsunderskottet. En del spekulerade i att Trump borde ha fått Nobels fredspris för sitt hot om att ta Grönland och Kanada, men frågan är om han inte vore en bättre kandidat för ekonomipriset med samma slags omvända logik?

Kategorier
Asien Japan Kina Politik

Två steg tillbaka med Takaichi

Prognosen för ett år sedan var att Takaichi Sanae (高市早苗) nog skulle återkomma i striden om premiärministerposten, och den utsagan förefaller nu redan infrias. Detta efter att även Ishiba Shigeru (石破茂) klivit av sin post i förtid, främst för att ha lyckats med konststycket att förlora sitt partis majoritet i båda kamrar.

Vänsterliberala representations- och kvoteringspressen noterar att Takaichi i så fall blir den första kvinnan på premiärministerposten, men den som hoppas på en «feministisk» politik med detta rivjärn bör nog ställa in festligheterna. Tvärtom är detta en mycket konservativ dam, som värnar tradition och borgerliga värderingar.

Och det är nog bra det, för trots att Japan har en hypermodern kulturell yta, är den underliggande konservatismen djupt rotad. Det är det som ger landet dess unika karaktär och gör kvinnorna så extremt charmiga. Radikalfeminism har helt enkelt ingen plats i detta land.

*2SHBTQIAP++ och andra märkliga västerländska fenomen har således ingen stark ställning i Japan, som inte ens erkänner samkönat äktenskap. Särskilt dominerande Liberaldemokratiska partiet (Jimintō, 自民党) är emot erkännande av sådana relationer, och Takaichi Sanae är härvidlag inget undantag.

Men det är inte i socialpolitiken som ommöbleringen i regeringen har relevans, utan i ekonomin och utrikespolitiken. Ishiba bidrog till att töa upp relationerna med Beijing, bland annat med förenklade visumregler och möten med kinesiska kolleger. Takaichi har här helt motsatt hållning, och ses som en hök i förhållande till Kina.

Takaichi ser Taiwan som en sak för Japan, och har besökt Lai Qingde i Taibei, till Beijings förtret. Hon har också besökt Yasukunihelgedomen i egenskap av minister, vilket med automatik retar upp både Kina och Sydkorea, eftersom ett tusental krigsförbrytare har sin sista vila där. Hon har en revisionistisk hållning till Japans krigsbrott och brott mot mänskligheten under andra världskriget, och är i likhet med sina senaste företrädare på posten medlem i ultranationalistiska grupperingen Nippon kaigi (日本会議).

Med Takaichi tar Japan dessvärre två steg tillbaka till Abenomics, upprustning och tätare samarbete med USA, trots Trumps tullar. Det ökar spänningen och konfliktrisken i regionen, och kyler ned den samarbetskultur som har varit förhandenvarande under senaste tiden. Tredje gången gillt för Takaichi, men frågan är hur långlivad hon blir på posten. Jag ger henne frikostigt ett år.

Kategorier
Kina Kultur Politik Taiwan USA

USA släpper Taiwan?

Folkrepubliken Kina firar i dag 76 år, och resan man gjort från utfattig bondenation sönderslagen i invasion och inbördeskrig till ledande teknikmakt saknar motstycke i världshistorien. Men sår och ärr från den tidigare historien finns alltjämt, och ett av dem är den olösta frågan kring Taiwan, som ännu har rebellstatus.

Som present och en skänk från ovan blottar sig då den amerikanske handelsministern Howard Lutnick när han frankt uttalar att USA inte längre kommer ge beskydd åt utbrytarprovinsen med mindre än att Taibei förlägger femtio procent av den avancerade chipstillverkningen på amerikansk mark. Vilket förstås aldrig kommer att hända, och inte ens är möjligt inom några decennier.

I förlängning och i klartext betyder det att USA säger sig vara berett att fimpa Taiwan när man väl har säkrat den egna produktionen av halvledare, och att det inte rör sig om och aldrig har handlat om att värna Taiwan per se, utan dröjer sig om purt egenintresse. Kineser som kineser, de är för USA:s vidkommande ändå inte värda ett skvatt.

För initierade analytiker har sådan power politics alltid utgjort grundbulten, och vi ser samma fenomen i Trumps förhållande till Ryssland. Han har helt andra prioriteringar än tidigare administrationer, och menar allvar med sin isolationism och America first-policy.

Det innebär att han ser realistiskt på en ny polycentrisk världsordning, och att fredspresidenten inte är beredd att gå i krig för att upprätthålla unipolär hegemoni. För det blir småningom resultatet om Washington skulle framhärda när det gäller Beijings och Moskvas röda linjer kring Taiwan och Ukraïna. För detta förtjänar den store presidenten faktiskt Nobels fredspris.

Därmed kommer tryck att sättas på Taibei att förhandla med Beijing om villkoren för att bevara sin autonomi i utbyte mot att släppa «självständigheten» och formellt införlivas i Folkrepubliken. Alternativt se den egna demokratin och det egna styret slaktas på slagfältet, en utveckling ingen vill se, inte ens Zhongnanhai, men som är den ultimativa utgången på dilemmat.

Samtidigt vässar Washington sin kapacitet för att bibehålla sin status som världens globalt mäktigaste militärmakt, även om man inte längre kommer att upprätthålla hegemoni i Asien och andra delar av världen. Under gårdagen församlades gräddan av generaler, amiraler och andra befälhavare i Virginia för att få sig till livs nya förhållningsregler från krigsdepartementets chef Hegseth samt en lång osammanhängande svada från presidenten himself.

De nya direktiven innebär att woke och vänsterliberalt slafs slängs ut ur USA:s hippiearmé, och att man inte längre tolererar skägg, långt hår och annan kroppsbehåring, eller för den delen fetma och övervikt. USA skämde ut sig rejält när man nyligen höll en parad för Trump, en odisciplinerad tillställning som blev fullständigt utskrattad i Kina, varvid Trump personligen blev förorättad.

Amerikanska militären ska således åter bli som i fornstora dar, en slank och vältränad styrka med hög disciplin och sammanhållning, utan transor, inkvoterade kvinnor och andra vänsterliberala inslag. En armé som kan matcha den kinesiska, ty även om man inte har för avsikt att gå i krig med Kina, måste en formidabel militärmakt ändå visa sig minst lika kapabel i alla avseenden. Ytan är inte oviktig.

Befrielsearméns disciplinerade styrkor

Frågan är sedan hur denna nyordning sprider sig till Natos övriga medlemsländer, givet att USA är den ledande kraften i organisationen. Sveriges wokeförsvar ligger i sådana fall väldigt risigt till, givet att man här har som ambition att försvara prideflaggan och allt det den står för mer än den svenska nationen och dess gränser, och givet att man har alldeles dille på «representation» och andra former av socialistisk kvotering.

Till yttermera visso ska det bli intressant att se hur EU och europeiska regeringar agerar när USA inte bara överger Ukraïna, utan även Taiwan. Ska Bryssel nu bli idealismens och det förment godas härförare även långt borta i Asien och komma med svärdet draget på sin vita springare till Taibeis försvar? Eller ska man äntligen börja anpassa sig till denna nya världsordning? Detta är i sanning märkliga och intressanta tider.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik

Sverige förfaller, Kina utvecklas

Dalbrobron i Vänersborg stängs i nio månader. Bron i Rusele i Lycksele stängs i flera månader. Bro i Deje stängs av under hela sommaren. Så har rubrikerna haglat under sommaren. Pendlare, förskolebarn med flera får ta omvägar på flera mil under tiden det saktfärdiga arbetet pågår.

Till det kommer förstås den ständigt utsatta tågtrafiken, som regelbundet är antingen försenad eller inställd. Undermåliga vägar som rasar samman. Något nytt byggs överhuvudtaget inte med avseende på infrastruktur, och det som finns är ofta i dåligt skick.

Så ligger landet i moderatregimens Sverige, som ju har sin Ukraïna först-policy och i övrigt inte gör ett skapandes grand för att sätta fart på ekonomin och utveckla Sverige. Man är mer intresserad av att klippa band på prideparader och på annat sätt godhetssignalera än att sätta spadar i jorden.

Detta ska kontrasteras med Kina, som bygger allt från höghastighetståg och massiva broar till nya energianläggningar i ursinnigt tempo. Under gårdagen öppnade man världens högst belägna hängbro i ravinen Huajiang i Guizhou, belägen på 625 meters höjd och med en längd om 2 890 meter, ett ingenjörsmässigt mirakel.

Huajiangs ravinbro (花江峡谷大桥, Huajiang xiagu daqiao) i Guizhou (贵州).

Under året har man färdigställt ytterligare tre sådana broar med över kilometerlångt spann, två i Nanjing, en i Guizhou, samtidigt som mindre projekt är oräkneliga. Guizhou är en bergig provins som mer eller mindre saknar flack terräng, och dess 32 000 broar är därför helt nödvändiga för effektiv transport. Hälften av världens högsta broar finns således i provinsen, som samtidigt är Kinas fattigaste.

Landet i övrigt förfogar över en miljon broar, varav nittio av världens högsta samt förstås världens längsta, den 165 km långa Danyang–Kunshan-bron (丹昆特大橋, Dan-Kun teda qiao) i Jiangsu. Det är motsvarande femtio gånger fler broar än i Sverige, på en yta som bara är tjugo gånger så stor.

Sverige har förvisso ändå ganska tät population av broar, och ett projekt som Öresundsbron är ägnat att inge viss respekt och stolthet. Men sådana byggnationer sker inte längre, och om man ändå försöker blir prislappen astronomisk och byggtiden utsträckt i det oändliga. Huajiang-bron tog tre år att bygga, i jämförelse, till en bråkdel av kostnaden att bygga Öresundsbron.

Det är alltså riktningen man ska ta fasta på, den riktning med vilken Sverige förfaller och den riktning med vilken Kina utvecklas. Ta till exempel Chongqing östra (重庆东站, Chongqing dongzhan), världens största järnvägsstation, som blev färdigställd i juni i år, som kompletterar världens tredje största station i samma stad, Chongqing västra (重庆西站, Chongqing xizhan). Medan man i Sverige inte ens förmår underhålla den 1800-talsmässiga rälsen, och förstås än mindre bygga ut järnvägen. Eller ens uppföra kärnkraftverk.

Sverige och Europa förvandlas därför sakteliga till den nya tidens u-länder under avindustrialisering, energikris och katastrofalt usel politisk ledning, medan forna u-länder som Kina tar täten i den fortsatta utvecklingen. Vad vill du göra åt det?

Chongqing östra (重庆东站, Chongqing dongzhan).