Kategorier
Kina Kultur Politik USA

Smutsiga franska spel

Öppningsceremonin och dess politiserande av vänsterradikal ideologi ligger alltjämt som en black om foten över de olympiska spelen i Paris, och det blev nog inte bättre av att man släppte fram en manlig boxare i kvinnornas tävling. Algeriern Imane Khelif ser inte bara ut som en man, utan har även XY-kromosomer och testosteronnivåer som en man, enligt rapporter.

Khelif är nu inte trans, utan ett udda naturligt fall av «intersex». Men samtidigt arbetar Q-rörelsen för att transkvinnor (födda män) ska få delta som just kvinnor i olympiska spel och andra idrottstävlingar, trots att det är helt uppenbart för var och en att dessa personer har orättvis fördel av sitt biologiska kön. Man anser det vara «diskriminering» att transkvinnor inte får delta i sporttävlingar, men mig veterligen är det fritt fram att delta i egenskap av män?

Politisering förekommer även med avseende på Kinas simlandslag, som har testats för dopning över 200 gånger under året, på specifik begäran av USA. Per individ är det tjugoen gånger, medan motsvarande för USA och Australien är sex respektive fyra gånger. Historien är bisarr, nämligen för att den utgår från ett fall av kontaminering av mat år 2020, omfattande spår av ett förbjudet ämne i en koncentration som inte bidrar till prestationsförhöjning.

Sådan kontamination är vanlig, och har förekommit även i USA och Australien. Men när Phelps vinner rekordmånga tävlingar med rekordmarginal är inte första tanken att dopning är involverad, utan att han är en stor idrottsman. Inte så när det gäller kineser, som systematiskt misstänkliggörs utan rationell grund.

Dopningskontrollen av särskilt kineser äger dessutom rum klockan fem på morgonen av någon outgrundlig anledning, vilket väcker misstanken om att man vill psyka sönder den kinesiska truppen. Icke desto mindre presterar man bättre jämfört med Tokyo 2021, hittills omfattande nio medaljer mot tidigare sex, om än färre guld, med några grenar kvar. Kina är nu ingen egentlig konkurrent till USA:s och Australiens dominans i simsport, men man kan i vart fall bedyra sin renhet efter alla dessa tester.

Fusket är då nog betydligt mer utbrett bland postkoloniala länder i anglosfären, exempelvis manifesterat i Kanadas bruk av drönare för att spionera på motståndarnas träning, eller hur en australisk domare i surfing frotterar sig med deltagare i australiska laget på sin privata tid. Lirarna i USA:s korgbollslag sägs ha avvisat OS-byn och dess problem med mat och luftkonditionering, för att istället ta logi på ett lyxhotell för nätta femton miljoner dollar.

Men givetvis finns även i dessa olympiska spel idrottsliga bravader som piggar upp stämningen. Drottning Zheng Qinwens (郑钦文) överraskande guld i damernas tennis är en sådan bragd som går utanpå allt annat, och den smäckra och mentalt starka kinesiskan blev därmed en hjältinna för hela Asien, som inte har några tidigare sådana framgångar i den olympiska tennisen.

https://www.youtube.com/watch?v=agm3hXF9bsI
Zheng Qinwen (郑钦文) har en stark personlighet. Här några dispyter med publiken, som hon kallar shabi (傻屄, dumfitta) som svar på tal.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Fredsmäklaren Kina

Folkmördaren och krigsförbrytaren Netanyahu möttes av stående ovationer i den amerikanska kongressen, vilket bara är ägnat att illustrera den «regelbaserade världsordningen» i dess huvuddrag. Den ordning som hävdar USA och Israel som «exceptionella» länder som inte behöver bry sig om sådant som Internationella domstolen.

För USA och dess satelliter spelar det mindre roll hur många palestinier som dödas, skadas, svälter, tvångsförflyttas och på annat sätt drabbas, det är ändå ett «proportionerligt» svar, samtidigt som palestinierna anses ha ett «kollektivt» ansvar för Hamas‘ gärningar. Det är ändå inte amerikanska eller judiska liv, och räknas därför inte lika högt.

För närvarande är kvoten dödsoffer i konflikten 30:1 i palestinsk övervikt, medan Israel jämnar Gaza med marken i förberedelse för bosättning. Enligt Netanyahu är detta ett uttryck för en «kamp mellan barbari och civilisation», och en «sammandrabbning mellan dem som förhärligar döden och dem som helgar livet», där de som helgar livet tydligen ska finnas på ockupationsmaktens sida.

På andra sidan jorden pågår samtidigt febrilt diplomatiskt arbete för att släcka de bränder som USA medvetet underhåller. Kinas toppdiplomat och utrikesminister Wang Yi (王毅) har samlat fjorton palestinska faktioner i en gemensam deklaration om nationell enhet i syfte att kunna upprätta en palestinsk stat. Det hjälper nämligen inte med inbördes kiv mellan Fatah, Hamas och andra grupperingar om man avser upprätthålla statsskap.

Beijingdeklarationen välkomnas i grannskapet och av EU, men avfärdas symptomatiskt nog av USA och Israel, eftersom de senare inte är intresserade av vare sig fred eller en tvåstatslösning. Slutmålet för dessa nationer är fullständig fördrivning av palestinierna och etablering av en israelisk stat omfattande Gaza, Västbanken och Jerusalem, i enlighet med biblicistisk tro och sionistisk ideologi.

USA har inte heller fred som mål i Ukraïna, utan nyttjar kriget som en skuggkonflikt i syfte att slita ned Ryssland samt kränga gas till Europa och underhålla den egna krigsindustrin. Vapen levereras till Ukraïna i exakt den omfattning som krävs för att hålla fronten stabil, men inte mer, samtidigt som man naturligtvis inte går in med egen trupp i konflikten. Man låter ukraïnierna dö med ära för att upprätthålla amerikansk hegemoni.

Även här pågår som motvikt tyst diplomati i Beijing under Wang Yis ledning. Kievs utrikesminister Dmitrij Kuleba meddelar således under möte i den kinesiska huvudstaden att man är redo att förhandla med Ryssland när Kreml har en ärlig ambition därtill. Det är en positionsförflyttning i förhållande till den «fredskonferens» man nyligen höll i Potsdam-stil under den virriga ansatsen att man är den framtida segrarmakten med mandat att sätta villkor för fred.

I den besvärliga verkligheten är Ukraïna nämligen i ett skruvstäd, och aldrig så mycket undervapen från Väst kommer inte att förändra situationen på slagfältet. Man har också att ta hänsyn till en förändrad dynamik i USA efter presidentvalet, och hedgar således med Kina för att finna bästa möjliga utfall.

Kina är därför nyckeln till fred i både Ukraïna och Palestina, eftersom man är en neutral aktör utan intresse av allianser eller avlägsen geopolitik. I den västliga propagandan hävdar man förstås att Kina «möjliggör» kriget genom att handla rysk gas och olja samt förse Ryssland med kylskåp och diskmaskiner, sådana «dual use»-produkter från vilka man teoretiskt skulle kunna plocka chips för att nyttja i krigsproduktion – i verkligheten tar Ryssland in sådant material från Europa via smuggling längs den långa porösa gränsen.

Det är en form av pax sinica och internationell diplomati av ett slag som tidigare Sverige utmärkte sig för, men som vi numera har avsagt oss genom att ingå allians med krigshetsaren i Washington. Beijing har intresse av största möjliga fred för största möjliga utfall i handel, samtidigt som man per definition är alliansfri och sig själv nog.

Washington och Bryssel är å andra sidan involverade i krigshandlingarna, antingen direkt genom ingrepp av olika slag, som sanktioner och vapenleveranser, eller indirekt genom att ta ensidigt parti för den ena parten, exempelvis drottning Usrsulas märkliga uttalanden om att EU står med den kriminella skurkregimen i Tel Aviv.

USA och EU är därför förhindrade från att mäkla fred, varför den rollen naturligt faller på Kina, den tredje polen i den polycentriska världsordning som numera är realitet, till skillnad från den inbillade «regelbaserade världsordningen» under amerikansk ledning.

Det Kina «möjliggör» är därför inte rysk krigföring, utan fred, och det är i Beijing man kommer att samla parterna för samtal och förhandling. Om det inte vore för att det är Stollenbergs Nato-kompisar och USA-lakejer i Stortinget som utser fredspris, hade Wang Yi redan haft nobelmedaljen i sin ficka.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Geopolitiskt skifte med Trump

Vad har Kamala Harris betytt för USA under Bidens sejour vid makten? Ingenting, eftersom vicepresidenter är ett slags backup utan vidare funktion. På samma sätt kommer Trumps vapendragare J. D. Vance att spela en marginell roll, och man ska mer se honom som en arvtagare när Trumps tid är ute.

Vance linjerar förstås ändå med Trump, och han är av åsikten att Kina är det största «hotet» mot USA. Därmed inskärps strategin att packa ihop kriget i Ukraïna och sluta fred med Ryssland, för att koncentrera sig helhjärtat på «Indopacifien». Särskilt värnar Vance Taiwan på grund av öns halvledarteknik.

Trump hävdar å andra sidan att Taiwan borde betala för det stöd USA erbjuder, vilket indikerar ett geopolitiskt skifte. Det innebär nämligen att amerikanskt stöd till Taiwan inte är garanterat vid ett eventuellt återupptagande av inbördeskriget, utan villkorat. Trump ser det som en försäkringspremie, affärsman som han är.

Nog för att Trump kommer att vidga handelskriget mot Kina, men han har alltså mindre lust att spilla blod i militära konflikter än vad Sleepy Joe har. Ändå är det de demokratiska krigshetsarna som ständigt får Nobels fredspris. Obama till och med innan han tillträdde, bara för att därefter släppa fler bomber än företrädarna.

Men detta är i själva verket utmärkta nyheter. Dels för att konflikten i Europa därmed tar slut och att en ny stabil fred nås med Ryssland, om än till priset av massiv prestigeförlust för Bryssels vidkommande. Och dels för att vapenskramlet i Taiwansundet minskar, då Taibei får mindre incitament att utropa självständighet och mopsa upp sig i allmänhet.

Utökat handelskrig är kanske inte optimalt, utan kommer att leda till fördyringar för kreti och pleti, men sådana strategiska spel är ändå att föredra framför militära konflikter. Det kommer dessutom att sortera fram resultat ganska snabbt, och av allt att döma inte till USA:s eller Europas fördel.

För Taiwans del har man att framöver se fram emot ett slags bötning eller skatt för Washingtons maffialiknande beskydd, utöver allt det militära skräp man köper från USA, även om man inte kan lita på att «försäkringen» verkligen gäller. Man får alltså förlita sig mer på sin egen förmåga, och den är i sammanhanget inte tillräcklig.

Det rimligaste alternativet vore därför att förhandla om en formell återförening med fastlandet, varvid Taibei behåller sin autonomi och demokrati i evigheten, medan Beijing tar kontroll över försvar och utrikespolitik. Alla andra alternativ är i princip katastrofscenarier.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

America going bye-bye

Creepy Joe fungerade någorlunda habilt under någon timmes utfrågning, kanske för att man hade pumpat honom full med stimulantia för att kunna hantera situationen. Några missöden förekom emellertid, som att han inte skulle ha valt Trump som vicepresident om hon inte vore kapabel för jobbet. Tidigare under dagen introducerade han Zelenskyj som Putin.

Namnförvirringen till trots pekar alltså det mesta mot att gubben vägrar kliva åt sidan, och att han därmed fullföljer valkampanjen. Det är också den strategi som har bäst möjligheter att vinna valet för Demokraterna, givet att Biden kan hålla sig någorlunda vid sunda vätskor fram till november.

Svensk regimtelevision berättar visserligen ur sitt sedvanliga vänsterperspektiv att «en mätning» visar att Kamala har ett mindre övertag gentemot Trump, men i aggregat ger sådana mätningar att hon är chanslös. Det finns även andra indikatorer som berättar att Kamala har avgjord nackdel om hon skulle ställas mot Trump, och att finna en annan habil kandidat på så kort tid är inte realistiskt.

Vi har alltså ett vägval i november, som i mångt och mycket kan komma att avgöra betydligt mer än USA:s inrikespolitiska framtid. Med Trump vid rodret lär kriget i Ukraïna läggas till handlingarna med en svidande förlust för Kiev och Europa, medan Putin kan ställa till med segerbankett i Kreml.

Trump lär också dra sig bort från Nato och Europa i viss mån, varvid den tidigare klyftan återuppstår. America is back, sade Sleepy Joe för fyra år sedan, men nu är kanske America going bye-bye på nytt. Det sätter Sveriges nya och underliga roll i den förlegade organisationen i förnyat perspektiv, och innebär att Europa måste börja förlita sig på sig själv istället för USA i fråga om säkerhet och försvar.

Förutom att definiera en ny relation med Ryssland måste EU även stabilisera den med Kina, och kan inte längre vara en bricka i USA:s smutsiga geopolitiska spel. Bryssel måste skaffa sig en industripolitik, då USA och Kina har satt ramarna sålunda, och det finns ingen möjlighet för Bryssel att sätta spelregler för världen.

För all del kommer Trump att fortsätta gå hårt åt Kina i syfte att återindustrialisera och «ta hem jobben», men som isolationist har han inte alls samma geopolitiska ambition som Sleepy Joe och hans anhang. Zhongnanhai kan därför få större spelrum trots att man blir hårdare ansatt ekonomiskt. Därmed befästs den polycentriska världsordningen.

Under general Biden eskalerar konflikterna i världen.

Om Biden å andra sidan får förnyat mandat är framtiden mer oviss. Dels vet vi inte hur länge gubben har kvar några fungerande hjärnceller eller ens lever, eller vem som styr i hans ställe när man byter blöjor på presidenten i ovala rummet. Dels vet vi inte hur en utrikespolitiskt oerfaren radikal vänsterkvinna som Kamala skulle hantera omvärldssituationen i Sleepy Joes slutliga frånfälle, som lär inträffa under mandatperioden.

Oavsett vem som då är formell president skulle den exekutiva makten i USA i hög grad ligga hos rådgivare med dold agenda, det vill säga hökar bland det militärindustriella komplexet. Det vore ett recept för fortsatt och eskalerad konflikt med såväl Ryssland som Kina, och därmed inte en lösning som gagnar oss och övriga världen.

Snubbarna med ukraïnaflaggor på kavajen vill säkert ha en fortsättning under Creepy Joe, men den vägen leder inte till fred och stabilitet, utan till en fryst konflikt mitt i Europa. Av det gynnas inte EU och framförallt inte Ukraïna, utan mest USA och Kina. Tanken att Kiev skulle kunna «vinna» kriget är förstås fullständigt orealistisk, men dessvärre är det den som dominerar narrativet och den yviga retoriken. Det är mer känslor än rationell analys.

En bifurkation i världspolitiken är därför det mest önskvärda scenariot i november, det vill säga America going bye-bye då Trump tar hem spelet. Den orangefärgade idioten är visserligen oberäknelig och opålitlig, men samtidigt isolationistisk och mindre benägen att dra i krig. Med Trump kommer fred och stabilitet, helt enkelt en något bättre värld.

Medan Trump lägger ned vapnen och drar sig tillbaka.
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland USA

Nato «varnar» Kina…

Den åldrade papperstigern Nato vågar inte ge sig i lag med Ryssland i direkt strid, men tror sig nu kunna varna Kina för konsekvenser ifall Beijing inte upphör med att «möjliggöra» rysk krigföring genom normal handel. Men därmed åstadkommer man förstås bara än mer närmande de båda makterna emellan, en mekanism man borde ha förstått för länge sedan.

Man har redan fjärmat Kina genom den amerikanska innestängningspolitiken, exportkontroll, sanktioner och andra fientliga instrument, och därvid tvingat fram ett närmare förhållande mellan Beijing och Moskva. Man hade nog fått bättre respons och resultat med en annan taktik, och särskilt befinner man sig inte längre i en styrkeposition visavis Kina.

Every nation has the right to choose its own security arrangements.

Med undantag för Ryssland, så klart. Eller för den delen Kuba tidigare i historien.

Tiden då man kunde gorma på och befalla Beijing som en lopphund är alltså för evigt förbi, och att skicka en spottloska mot Zhongnanhai kommer inte att ha någon positiv effekt. Tanken att Kina skulle åtlyda «varningen» är absurd, och konsekvenserna skulle bli minst lika kännbara hos den som önskar infria «varningen» i handling.

The People’s Republic of China’s (PRC) stated ambitions and coercive policies continue to challenge our interests, security and values. The deepening strategic partnership between Russia and the PRC and their mutually reinforcing attempts to undercut and reshape the rules-based international order, are a cause for profound concern.

Enligt den «regelbaserade världsordningen» och FN-stadgan äger var och en nation att handla med varandra utan hinder, och speciellt är inte Nato polis, åklagare och domare i saken. Den som är «coercive» här är Nato, som vill tvinga andra länder att dansa efter dess pipa under hot.

Nato, Washington och Bryssel ska vara extremt tacksamma för att Kina står neutralt i kriget, och att man därmed inte skickar krigsmateriel till Ryssland. I så fall hade det regnat missiler i en helt annan skala över Ukraïna, givet Kinas helt överlägsna produktionskapacitet, som Nato-länderna inte kan matcha – man kan inte ens tillgodose behovet av lutfvärnsprojektiler givet att man har avindustrialiserat under fyrtio års tid.

Kravet att Kina skulle sluta handla med Ryssland är löjeväckande, då Kina inte är en del av konflikten och inte har något ansvar för den. I princip alla produkter har dubbla civila och militära användningsområden, och de kan inte enkelt åtskiljas.

The PRC has become a decisive enabler of Russia’s war against Ukraine through its so-called “no limits” partnership and its large-scale support for Russia’s defence industrial base. This increases the threat Russia poses to its neighbours and to Euro-Atlantic security. We call on the PRC, as a permanent member of the United Nations Security Council with a particular responsibility to uphold the purposes and principles of the UN Charter, to cease all material and political support to Russia’s war effort. This includes the transfer of dual-use materials, such as weapons components, equipment, and raw materials that serve as inputs for Russia’s defence sector. The PRC cannot enable the largest war in Europe in recent history without this negatively impacting its interests and reputation.

Vidare är marknaden global, vilket innebär att antingen har alla åtkomst eller ingen. Man kan notera att det är kinesiska drönare som nyttjas av Ukraïna, men vid ett fullständigt embargo försvinner alltså även den komponenten. Det rör sig om samma civila drönare som exporteras till Ryssland, och som sedermera byggs om och apteras.

Om Nato vill få slut på kriget är lösningen enkel: förhandla. Man kan näppeligen skylla Kina eller andra för en europeisk konflikt som helt och hållet är Natos och Västs egen förskyllan genom dess aggressiva expansion österut. Alternativt ger man sig in i kriget på riktigt istället för att sitta gömd bakom ett bord för att skriva politiska pamfletter utan värde.