Kategorier
Hälsa Kina Kultur Politik Vetenskap

Cancerexplosion bland yngre

Om toxiner i miljön, luften och maten vore en faktor för cancer och andra sjukdomar, skulle man se en jämn utveckling över hela befolkningen. Men det man observerar är att det främst är yngre personer under femtio år som i allt högre grad utvecklar cancer, medan incidensnivån för äldre decelererar. Trenden är global.

Alltså kan man sluta sig till att orsaken är livsstilsrelaterad, och en annan parameter som styrker den hypotesen är att cancerincidensen samvarierar med graden av fetma. Det betyder inte, som man ofta tror, att kärlekshandtag är orsak till cancer, utan att fetma, cancer, diabetes och en rad andra sjukdomar alla har en gemensam underliggande orsak, nämligen metabolt syndrom under insulinresistens och höggradig kronisk inflammation.

Särskilt tydligt är detta samband i en ny kinesisk studie. I Kina har befolkningen på enbart en eller ett par generationer gått från fattigdom till överflöd, varför förändrad livsstil får ett tydligare utslag än i Västländer, där utvecklingen har pågått under längre tid.

I vanlig ordning spekulerar man i orsakerna och nämner de gängse käpphästarna rött kött, fet mat och alkohol, men sådana resonemang leder bort från verkligheten. Varken fet mat eller rött kött orsakar inflammation, samtidigt som kineserna aldrig har lidit brist på alkohol. Det sagt föreligger ingen större ökning i konsumtionen av alkohol.

Hongkong erbjuder i kraft av sin särställning ett bra jämförelseobjekt. Man äter där mest kött i världen, har längst livslängd och lägre incidens av cancer än på fastlandet, samtidigt som andelen feta och överviktiga är i paritet.

Typiskt för feta i Kina är istället snabbmatsdiet, godis och läsk i kombination med låg grad av rörlighet. Ultraprocessade livsmedel av olika slag samt oljefriterad snabbmat ligger alltså i grunden för utvecklingen även i Kina avseende fetma och välfärdssjukdomar.

För cancer, diabetes och andra sjukdomar är den hårda genetiska andelen mindre än fem procent, och nästan hela volymen av sådana sjukdomar har alltså att göra med epigenetiska uttryck under livsstil och andra miljöfaktorer. Läkemedel kan aldrig råda bot på detta problem, varför man måste angripa de mekanismer som leder till denna farliga utveckling.

Men staten drar sig för att lägga sig i med pekpinnar om mat, trots att man har föga problem med det i andra sammanhang. Samtidigt är råd och rekommendationer från myndighetshåll belamrade med målkonflikter och föga relevanta. Livsmedelsoligarkerna och snabbmatsjättarna får därför fortsätta förgifta befolkningen med olja och socker utan vidare konsekvenser.

Kategorier
Kina Politik

Dengfeber

Den store statsmannen Deng Xiaoping (邓小平) skulle ha fyllt 120 år i dagarna, om han alltjämt hade varit i livet. I Kina är det visserligen Mao Zedong (毛泽东) som porträtteras som landsfader på sedlar och i andra sammanhang, men det råder nog ingen tvekan om vem som är den verklige hjälten i modern kinesisk historieskrivning.

Mao enade visserligen landet efter att ha besegrat nationalisterna i inbördeskriget, och Folkrepubliken Kina vore inte möjlig utan hans insatser. Han bidrog även i ambitionen att forma ett nytt land från en absolut bottenposition, men samtidigt innebar hans doktrinära kampanjer och hans ego att Kina tappade minst ett decennium, särskilt under den meningslösa Kulturrevolutionen.

Dengs främsta förtjänst är att han gjorde upp med den ideologiska rigiditet som präglade Folkrepubliken under Mao samt införde pragmatism som främsta instrument för den vidare maktutövningen, ofta benämnt kattism och i realiteten införlivat som socialism med kinesiska kännetecken, det vill säga marknadsekonomi under statskapitalistiska former.

Kina hade god tillväxt även innan Deng, men ekonomin kännetecknades då av våldsamma slag och instabilitet. Under reformer och öppnande mot omvärlden slog Kina på efterbrännkammaren, och det är med Deng vid rodret som Kina påbörjade världshistoriens mest makalösa ekonomiska mirakel, nämligen drygt fyrtio år av kontinuerligt hög tillväxt.

Viktigt är att Kina inte tidigare än så hade kunnat ta dessa steg, och att Kinas utveckling inte vore möjlig överhuvudtaget utan det töväder med USA som ägde rum i början av 1970-talet. Utan pingpongpolitiken hade Kina förblivit ett fattigt och efterblivet land, eller i vart fall utvecklats betydligt mer måttfullt.

Lika viktigt är Kinas inträde i WTO år 2001, en händelse som gjorde Kina till världens verkstad och yttermera bidrog till tillväxten. Inte heller den utvecklingen vore möjlig utan USA:s benägna bistånd. Man kan alltså hävda att USA har möjliggjort Kinas utveckling, samtidigt som USA och Väst har gynnats i lika hög utsträckning av denna globalism: win-win.

Men i dag har man slagit på bromsen, efter att ha konstaterat att den egna produktionskapaciteten mer eller mindre har havererat, och att man därmed har försatt sig i ett beroende av Kina som inte är önskvärt. Relationen har blivit mer fientlig när man vill ta tillbaka det man har förlorat, samtidigt som man framställer Kina som en förment fiende. Det i sin tur har lett till att det omaka paret Kina och Ryssland har sammanförts allt mer, och därmed bidragit till de förvecklingar vi ser i dag: lose-lose.

Historien kan dock inte göras ogjord, och Kinas utveckling kommer att fortsätta. Kina kommer att ha fortsatt stor betydelse för oss och vår ekonomi. Man kan välja bort Kina lika lite som USA, och Kina kommer framöver att ha en roll som minner om dagens USA. Det är vad den polycentriska världsordningen ytterst kokar ned till.

I denna kontext har Deng Xiaoping varit helt central i att dana Folkrepubliken som en modern industrination, och efterträdarna har i princip bara fullföljt linjen, så även Xi Jinping. Man ändrar inte på ett framgångsrikt koncept, utan justerar bara där det behövs.

Ofta hävdas att Kina under Xi har blivit mer auktoritärt, men det är just den sortens dumheter som mindre vetande kablar ut utan att förstå det minsta om landet. Kina är verkligen ingen liberal demokrati, men man har förvärvat allt större individuell och social frihet med åren, och informationsflödet har aldrig varit större än nu. Dagens kineser vet betydligt mer om oss än vad vi vet om dem.

I framtiden kommer därför, hävdar jag alltjämt, Kina att gradvis omvandlas till en mer demokratiskt sinnad nation, helt enkelt för att det alltid är den stora medelklassen som har den yttersta makten. Kommunistparitet blir då kanske ett socialdemokratiskt parti i någon form av demokrati med kinesiska kännetecken, som visserligen inte är identisk med västerländsk liberal demokrati, men som ändå medger betydande folkligt inflytande. Singapore är en möjlig modell.

Då fullbordas Dengs vision om ett nytt mäktigt, modernt och reinkarnerat Kina, efter ett sekel av förödmjukelse under semikolonialism, invasion och inre förstörelse. Vissa tycks skrämmas över en sådan utveckling – oklart varför – men själv kan jag bara sympatisera. Deng Xiaoping är tveklöst Kinas evige hjälte.

https://www.youtube.com/watch?v=QvgCRPzSwq0
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik Teknik

Vad kör sossar?

Twitter var ursprungligen en fräsch källa för snabba utspel, men som de flesta andra sociala medier utsattes appen för allt mer långtgående krav från myndigheter, regeringar och enskilda, samtidigt som organisationen i sig befolkades av ett allt mer vänsterlutande klientel. Utöver allt tyngre inre censur förekom även påtryckningar från amerikanska underrättelsetjänster i syfte att kontrollera det politiska narrativet i vänsterliberal riktning, och härav rök självaste president Trumps konto.

Sedermera köpte Elon Musk Twitter för en synnerligen dryg penning, inte i första hand för att bli ännu rikare, utan för att han när en libertariansk hållning och insåg att han hade möjlighet att göra nytta genom att frigöra fågeln från den vänsterliberala buren. Med X återuppstod en smula av den tidigare anarkin och friheten.

Men detta fick det vänsterliberala kotteriet att rynka på näsan, och man sade upp sina konton för att istället gå till… ja, det fanns just inget annat hak av samma kaliber. Så man använder alltjämt X, och försöker istället bussa EU på Musk. På samma sätt kan man inte slita sig från Tiktok.

Ett liknande problem finns numera på bilsidan, då sossepacket på alla sätt försöker ta avstånd från den förhatlige Musk och hans frihetsbudskap. De förknippar således Tesla med Musk personligen, som en politisk symbol för frihet de inte önskar, sådan frihet som låter alla komma till tals istället för att förmenta politiska fiender censureras av etablissemanget.

De avskyr Musk även för hans ickesocialistiska och amerikanska hållning gentemot facket, hans tankar kring vänsterns transagenda och annan woke samt mycket annat. Därför kan de inte ratta en Tesla, för att de då anser sig bli befläckade av ägarens ideologiska inriktning.

Frågan är då vad sossarna och vänsterliberalerna ska köra istället? Det kan inte bli tal om Volvo, eftersom det tydligen är en bil som kan avlyssna konversationer och skicka vidare till kommunistpartiet i Beijing, enligt den förhandenvarande paranojan och det utbredda kinahatet. Av samma skäl kan inte heller andra kinesiska bilar som BYD, Xiaomi, Nio eller Xpeng komma i fråga.

Det får alltså bli någon europeisk bil från kontinenten eller kanske en japansk eller koreansk, men då är frågan hur länge man kan upprätthålla den ordningen. Det är nämligen så att Tesla och kinesiska märken har övertaget, och i längden kommer att dominera stort.

Särskilt kommer europeisk protektionism med strafftullar snabbt ta död på europeisk bilindustri, varför Lindberg på Aftonbladet och andra sossar kanske har tio års respit eller så att köra sina tyska folkvagnar. Därefter har dessa blivit rejält frånåkta, och utgör i bästa fall en modern form av Trabant, medan Volvo har avvecklat sin svenska och europeiska produktion.

För arbetarklassen i stort, om en sådan ännu finns, likväl som för den stora medelklassen, gäller nog ändå det ekonomiska incitamentet, varför man kommer att köpa kinesiska elbilar, som även med straffrabatt är en förmånlig affär. Själva begreppet sosse kommer om tjugo år att förknippas med att köra en kinesisk elbil och använda en kinesisk lur, medan Tesla då är en historisk restpost och europeisk bilindustri mer eller mindre är avvecklad.

Det märkliga här är att det vänsterliberala hatet mot Musk kommer att påskynda denna utveckling, trots det än större vänsterliberala hatet mot Kina. Man gräver sin egen vänsterliberala grop i all irrationalitet, en företeelse som går igen i frågan om kriget i Ukraïna och en rad andra frågor. Man måste ta sig för pannan.

Kategorier
Europa Hongkong Kina Kultur Liberalism Politik

Starmergeddon vs. Hongkong

Ingsoc-ledaren Keir Starmer sparade minsann inte på krutet när han beordrade myndigheterna att slå ned på protesterna. Efter två veckor hade över tusen personer arresterats och över femhundra åtalats, och fängelsedomarna slogs fast med blixtens hastighet.

Exempelvis dömdes en man till tjugo månaders fängelse för att ha publicerat ett inlägg på sociala medier om att man borde «smash the fuck out» ett asylhotell, medan två andra män fick samma straffsats för att ha bråkat med varandra på öppen gata. Till och med två tolvåringar har dömts för deltagande i protesterna.

Kanske är det i sin ordning att agera sålunda, eftersom det hör till statens kärnuppgifter att motverka våld och fara för allmänheten. Problemet är att det bara tycks vara i sin ordning när «vi» gör det, medan man kritiserar när andra gör det, eller till och med uppmuntrar upplopp på annat håll.

Storbritannien har i egenskap av tidigare kolonialmakt inte lyckats släppa greppet om Hongkong, utan vill alltjämt lägga sig i hur man därstädes exekverar rättvisan och stiftar lagar. 10 Downing Street kritiserade således Hongkong under de två år långa protesterna 2019–2020, som man menade präglades av brutalt polisvåld.

Men det enda våld som förekom var från «demonstranternas» sida, när man demolerade stadens infrastruktur och tunnelbana samt stormade parlamentet. Polisen var tvärtom mycket måttfull och i förekommande fall senfärdig, av rädsla för att inför omvärlden framstå som «brutal». Det var därför eländet kunde pågå under hela två års tid, vilket aldrig hade tolererats i någon väststad.

Senare kritiserade man även den säkerhetslag som Hongkong per grundlag har att införa, men som man konstant blockerade i lagstiftningsprocessen tills Beijing klev in och per samma grundlag införde den genom dekret. Storbritannien och andra kritiserade lagen för att vara «för vag», trots att den inte skiljer sig på någon punkt från motsvarigheter i Väst.

I själva verket har Starmer nyttjat Storbritanniens egen säkerhetslag under upploppen, och det är med den i ryggen som ordningsmakten så snabbt och effektivt har kunnat eliminera misshagliga personer. I jämförelse malde rättvisans kvarnar i Hongkong med en åsnekärras hastighet, under iakttagande av rättsstatens sedvanliga protokoll, och man dömde knappast några tangentbordskrigare till tjugo månaders fängelse så som sker helt lättvindigt i den brittiska Ingsoc-diktaturen.

It’s a fascist regime…

Några protester från västerländska regeringar över Starmers tyranniska agerande hörs naturligtvis inte, och inte heller är några sanktioner att vänta, så som skedde mot Hongkong. Även retoriken skiljer sig markant, där man mangrant benämnde Hongkongs ligister för «demonstranter» eller «demokratikämpar», medan motsvarande element i Storbritannien undantagslöst kallas «högerextremister». Västs tunga har alltid varit kluven och dess ord alltid falska.

På samma sätt anklagar man Ryssland och andra externa krafter för att elda på de brittiska upploppen och utöva otillbörlig påverkan, medan man blundade för den amerikanska inblandningen i Hongkongs motsvarigheter. Det är alltid okej när vi gör det, ty vi är de goda, ty demokrati, och så vidare.

I verkligheten har de brittiska protesterna ingenting med Ryssland att göra, utan är en produkt av den egna havererade politiken, inte minst kring invandring och det famösa Brexit. I samma verklighet odlades Hongkongs studenter metodiskt av NED och andra kongressfinansierade instrument i syfte att så split i Hongkong och därmed skada Kina.

Typiskt för «hongkongare» i «demokratirörelsen» är att de är födda i Hongkong under kinesiskt styre, och alltså inte har den ringaste erfarenhet av att lyda under brittiskt styre i en koloni. Typiskt är också att de äldre generationer som har den erfarenheten är betydligt mer välvilligt inställda till Beijing, och inte lika lätt låter sig påverkas av yttre faktorer.

I Storbritannien finns ingen motsvarande generationsklyfta, utan protesterna har sin grund i klass och utanförskap, där mindre bemedlade har fått skörda de ruttna frukterna av massinvandring, Brexit och levnadskostnadskris. Den utvecklingen kommer att fortsätta under Starmergeddon och Storbritanniens vidare förfall, medan Hongkong har fått frid och ro och kan utvecklas positivt igen.

Hongkong har kommit hem.
Kategorier
Kina Kultur Politik Ryssland USA

Olympisk spegling av politiken

Wokespelen i Paris är slut, och för den som är lagd åt det nationalistiska hållet kan konstateras att de blågula presterade över förväntan, med inalles fyra guld, fyra silver och tre brons. Det räckte till en sextonde placering i medaljligan, tätt före Norge på plats arton, Danmark tjugonio och Finland utanför poängplats med noll medaljer.

Först i medaljligan anges USA med fyrtio guld. Det är lika många som tvåan Kina har, men i kraft av fler silver kammar amerikanerna hem spelet enligt detta synsätt. Men å andra sidan uppträder Hongkong som en separat olympisk kommitté, som en kolonial restpost från tiden som brittisk kronkoloni, och räknar man med regionens två guld respektive silver är det Kina som avgår med segern.

Oavsett hur man väljer att räkna kan man genom att studera tabellerna över tid konstatera att världspolitikens skiftningar avspeglas i den olympiska statistiken. Exempelvis Kina gjorde debut först 1984 på grund av dispyter om Taibeis ställning, och före 1952 var man fullt upptagen med inbördeskrig, ockupation, revolution och annat elände.

USA har funnits i täten sedan de olympiska lekarnas återuppståndelse 1896, först tillsammans med västeuropeiska nationer. Detta är naturligt, då spelen är en västeuropeisk företeelse med anor från antikens Grekland och Rom, och då USA och Västeuropa vid tiden dominerade världen ekonomiskt och för den delen även mer handfast genom kolonisation.

Utöver USA förekom således Storbritannien, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna Sverige och Finland i täten för medaljligan under de första spelen, men efter första världskriget försvann Tyskland från tätklungan. Man skulle dock återkomma 1932, tillsammans med Italien och Japan som starka idrottsnationer, en spegling av dessa nationers politiska och industriella ambitioner vid tiden.

Efter andra världskriget blev idrotten en metakamp inom ramen för det kalla kriget, och särskilt Sovjetunionen utmärkte sig som USA:s främsta rival. Småningom kom Sovjetunionen att dominera, tillsammans med det lilla Östtyskland, som ett resultat av statliga satsningar på idrott i kombination med en utbredd dopingkultur i hela östblocket. Men även i USA och på västsidan förekom vid tiden omfattande bruk av prestationshöjande droger.

En kulmen nåddes 1980 i Moskva och 1984 i Los Angeles, då bojkotter från respektive block genomfördes och därmed förstörde spelens andemening och den vidare statistiken. I brist på verklig konkurrens tog Sovjetunionen inte mindre än åttio guld i Moskva, före Östtysklands fyrtiosju och Bulgariens åtta. Samma sak utspelade sig i Los Angeles, då USA hämtade åttiotre guld, före Rumäniens tjugo och Västtysklands sjutton.

Ordningen återställdes 1988 i Seoul, då Sovjetunionen rakade hem femtiofem guldmedaljer, före Östtysklands trettiosju och USA:s trettiosex. Men året därpå föll muren, och inom kort brakade sovjetimperiet samman i Ryssland och ett antal nya stater. Ryssland och en rad forna sovjetrepubliker tävlade emellertid i Barcelona 1992 under beteckningen Oberoende staters samvälde (OSS), och vann i egenskap av den konstellationen för sista gången medaljstriden med fyrtiofem guld före USA:s trettiosju och det förenade Tysklands trettiotre.

Därefter har Ryssland successivt halkat ned i statistiken, för att sedermera uteslutas från spelen, först på grund av omfattande fusk, därefter på grund av krigshandlingar, något som förstås aldrig skulle kunna ske med USA. Men i Rysslands frånfälle har Kina istället tagit sig an USA som främsta rival, och de båda spelar nu i en division för sig.

Men även Japan och Sydkorea befinner sig numera stabilt i det översta skiktet, och därmed kan man även skönja hur Östasien har etablerat sig som en maktfaktor i sportens värld, naturligtvis som en direkt konsekvens av ekonomisk utveckling. De europeiska länderna håller sig kvar på grund av långvarig tradition, men kan inte sägas dominera som tidigare – även om EU aggregerat vinner allra flest medaljer.

Omvänt kan man konstatera att världens folkrikaste land Indien har ett konstant skralt facit, och man tog i dessa spel inte ett enda guld – totalt har man tio guld i samtliga sommarspel. Pakistan och andra folkrika nationer i Syd- och Sydöstasien, Afrika och Sydamerika har samma eländiga resultat.

Envigen mellan USA och Kina lär fortsätta i många år till, men projektionen är att Kina småningom blir helt dominerande och således övertar USA:s traditionella roll. Det är den tydliga utvecklingen under fyrtio års spel, tillsammans med Rysslands kräftgång.

Redan under dessa spel har den politiska manipulationen med underliga dopinganklagelser och annat gäckat tävlingarna, och vem vet vad vidgat handelskrig och allt kärvare relationer mellan USA och Kina kan medföra, för att inte tala om den inrikespolitiska utvecklingen i USA? Spelen i Los Angeles 2028 kanske utsätts för bojkott på grund av bristande demokrati under president Trump eller krig mellan Kina och USA, vem kan egentligen förutsäga?