Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik Teknik USA

Energikampen

Alla krig som har utspelats i världshistorien har i sista hand att göra med resurser snarare än ideologi eller andra bevekelsegrunder. Så även kriget i Iran, som har mindre att göra med judestaten och kärnvapen än landets enorma tillgångar av fossila bränslen och dess kopplingar till Kina.

Att den amerikanska skurkstaten angrep Venezuela och handgripligen plockade landets ledare har samma orsaker, nämligen att Venezuela förfogar äver världens största oljereserver och samtidigt har allt tätare band till Kina, som bidrar till att bearbeta den tröga råoljan. Detta står faktiskt explicit uttalat i den säkerhetsstrategi som Washington antog 2025:

After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere.

Med non-Hemispheric competitors förstås numera Kina i denna utvidgade «Donroe-doktrin», snarare än Europa, som var föremål för samma slags exkludering under 1800-tales Monroe-doktrin. Ändå sägs från europeiskt håll att «intressesfärer» inte har någon relevans, och att det står Ukraïna fritt att uppgå i Nato – är det månne lika fritt för Venezuela, Mexiko och Colombia att ansluta till en tänkt pakt med Kina?

I samma dokument fastslås ambitionen att säkra amerikansk energidominans, vilket har bäring på innevarande konflikt i Iran. USA och tidigare Storbritannien har visserligen alltid söndrat och härskat i Mellanöstern för att tillförsäkra sig olja och gas, omfattande statskuppen i Iran 1953 och de båda gulfkrigen med många fler intermezzon, men när USA numera är självförsörjande på olja handlar det mer om att hindra Kinas åtkomst till det svarta guldet.

Energy Dominance – Restoring American energy dominance (in oil, gas, coal, and nuclear) and reshoring the necessary key energy components is a top strategic priority. […] We reject the disastrous “climate change” and “Net Zero” ideologies that have so greatly harmed Europe, threaten the United States, and subsidize our adversaries.

I bredare mening handlar det om energi i stort, framförallt elektricitet, som är nyckeln till ett allt elintensivare samhälle med elbilar och artificiell intelligens. USA leder alltjämt den nukleära ligan med 94 reaktorer (22.6 %) före Kinas 59 (14.2 %), eller 782 TWh mot 418 TWh. Men medan USA inte har någon nyproduktion, uppförs för närvarande 28 reaktorer i Kina, vilket gör att landet går om USA före årtiondets slut.

På samma tema kan man för övrigt notera att 67 % av världens nybyggnation av reaktorer sker i Asien, men bara 5 % i Europa. I Tyskland, Italien, Irland och Österrike är kärnkraft numera olagligt (!), samtidigt som Spanien och Schweiz överväger utfasning. Det är uppenbart att idealisterna i Europa inte har med den vidare energikampen att göra, utan att man hellre petar sig i naveln och berömmer sig för sina fina «värderingar».

Västvärlden lade sin kärnkraft i malpåse efter Tjernobyl, medan Kina började bygga efter Fukushima.

Men kärnkraft är bara en mindre komponent, för Kinas del blott 5 %, medan USA har ett tyngre beroende kring 18 %. Kina står samtidigt för 1 226 TWh vattenkraft, motsvarande 29 % av världens samlade produktion, medan USA blott producerar 234 TWh (6 %). Det är bland annat i detta faktum som den geopolitiska striden kring Tibet står, eftersom det är där vattenkraftens källa finns.

Vindkraften uppvisar samma mönster, med Kina på en tätplats med 992 TWh (40 %), före USA med 453 TWh (18 %). Solenergi? Kina med 834 TWh (39 %) före USA med 303 TWh (14 %). Det är även så att Kinas utveckling är accelererande, medan USA:s är måttligt linjär.

Den totala elproduktionen i världen domineras då av Kina, med 10 087 TWh (33 %) före USA (14 %). Man kan hävda att USA per capita har en högre produktion, men det spelar mindre roll då den mesta energin har att göra med industriell produktion snarare än privat konsumtion, enkannerligen i Kina där konsumtionen är synnerligen låg i jämförelse.

Det är som Karl Marx en gång sade, att den som äger produktionsmedlen har makten, och till dessa medel hör inte bara den industriella kapaciteten i sig, utan även energiproduktionen. Kina dominerar numera båda stort, och har dessutom ett överlägset (och överdimensionerat) humankapital i form av utbildade ingenjörer och forskare.

USA har egentligen ingen chans att hänga med i den utvecklingen, varför man tar till de enda medel man känner: obstruktion, koercivt agerande, handelstullar, sanktioner, exportkontroll, intervention och invasion. Iran råkar ha den tredje största oljereserven i världen efter Venezuela och Saudiarabien, samtidigt som man förfogar över den andra största gasreserven, efter Ryssland.

På grund av långvariga amerikanska sanktioner går det mesta av Irans fossila bränslen till Kina, och Washington vill därmed slå två flugor i en smäll genom att försöka störta ledarskapet i Tehran på samma sätt som i Venezuela samt på samma sätt som 1953 installera en marionettregim. Man stryper därmed exporten till Kina samt får själv åter kontrollen över de väldiga persiska oljefälten.

Det är i alla fall ambitionen, men den blir nog inte helt lätt att genomdriva, såvida inte man inleder en markoffensiv, det vill säga en regelrätt invasion. Sådana företag har inte varit lyckade i Irak eller Afghanistan, och oddsen är emot USA även denna gång. Kina kan luta sig tillbaka och se USA fucka upp sig självt, även om det innebär att man måste hämta mer olja från Ryssland och Centralasien som kompensation.

Detta är vad konflikter i nutiden handlar om, och vad konflikter i framtiden kommer att röra sig om. Räkna med dragkamp i Panama, där Kina har tillförsäkrat sig en kortare handelsrutt och på kort tid skulle kunna installera en bas.

Brasilien är en annan potentiell konfliktyta, där Kina redan har gjort stora insteg, Men det jättelandet kan nog inte dompteras militärt av USA, och man ska nog inte heller utesluta att Kina ger sig in i en skuggkonflikt i Sydamerika, om inte annat för att hålla USA borta från den egna regionen samt nöta ut Washingtons resurser.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Politik Ryssland Taiwan USA

Världskriget inleds

Som en vår tids Nostradamus beskrev jag i tiotalets sista skälvande dagar hur det svåra tjugotalet skulle komma att gestalta sig, med en allt kraftigare uppladdning stormakterna emellan, följt av lågkonjunktur, hög arbetslöshet, polarisering, pandemi och allsköns elände. Bara dagar senare inträffade pandemin, och inom loppet av några år har de flesta förutsägelser infriats.

Inte nödvändigtvis i den ordning som skissades – kristallkulan är suddig – men i principiella drag ser vi hur denna uppladdning nu börjar anta en urladdningsfas, med början i Ukraïna och fortsättning i Iran och Mellanöstern. Judestaten tar samtidigt tillfället i akt att invadera Libanon, och därmed är tredje världskriget redan ett faktum, då det involverar sammanlänkade konflikter och ett allt större antal länder på minst tre kontinenter.

Väpnad konflikt råder ännu inte i Europa, utan striderna begränsas till det ryska inbördeskriget i Ukraïna. Icke desto mindre har Europa fört krig mot Ryssland i politisk och ekonomisk mening i fyra år vid det här laget, samtidigt som man nu inleder väpnade attacker mot ryska civila fartyg på Östersjön – en modern form av statlig piratverksamhet som underminerar navigeringsfriheten och slutligen kan tända gnistan för en större väpnad konflikt.

Washingtons och Tel Avivs oprovocerade angrepp mot Tehran resulterade i skurar av robotar mot samtliga länder i Mellanöstern, nämligen de som härbärgerar amerikanska militärbaser. Därtill stängde Iran i försvar av Hormuzsundet för alla fartyg andra än kinesiska, vilket yttermera eldar på konflikten.

I denna konflikt förser Ryssland Iran med signalspaning, medan Kina har en mer undanskymd roll i båda krigen. Men Kina kan snart komma att bli en mer aktiv aktör, nämligen om dess intressen hotas. Dessutom kan Beijing ta tillfället i akt att nu i april återbörda Taiwan till moderlandet, då jänkarna än en gång går ned sig i evighetskrig i Mellanöstern – skillnaden mot förr är att Kina nu har kapaciteten.

Om så sker kan Japan engagera sig militärt i konflikten, i enlighet med vad Takaichi Sanae yttrade efter att ha svorts in som premiärminister. Det leder i sin tur till krig mellan Kina och Japan, vilket med automatik drar in USA i handlingarna, i egenskap av Japans avtalade beskyddare. Därmed är världskriget vidgat till en östlig scen.

Det stormoraliska Bryssel kommer samtidigt att utfärda en skur «sanktioner» mot Kina, men får genast som svar en hög exportkontroll på viktigare produkter som Europa är beroende av. Europas ekonomi tvärnitar, och som resultat skickar Storbritannien och Frankrike en «armada» till Sydkinesiska sjön för att bistå USA och Japan i dess krig mot Kina. Ja, till och med krigsminister Pål i Kristerssons moderatregim skickar HMS Karlskrona för att symboliskt lägga sig i det kinesiska fortsättningskriget!

Ryssland ställer sig med automatik på Kinas sida, och det lär bli osedvanligt varmt i Tokyo. Även Vietnam sällar sig till Kina, medan Sydkorea intar en neutral position. Gim Jeongeuns Nordkorea får tillfälle att ge igen för tidigare japanskt förtryck, och ställer sig således på Kinas och Ryssland sida. Hur Asean och enskilda länder som Thailand agerar återstår att se, det är inte självklart att de tar USA:s parti.

I Europa brakar helvetet löst när skärmytslingar på Östersjön småningom resulterar i eskalerande väpnad konflikt. Sverige får nu notan för sin aggressiva hållning och för att ha övergett neutraliteten, men värst blir det nog för de forna sovjetiska baltstaterna, vars höga svansföring nu förbyts i svansen mellan benen.

Europeiska Sovjetunionen riskerar att implodera, då Ungern och Visegrad-länderna inte vill gå i krig mot Ryssland. Det blir USA-marionetten Tyskland under Merz som får låta Wehrmacht tåga mot Moskva, i de villigas koalition eller vad man nu kallar det. Frankrike och Spanien ställer sig vid sidan.

Ytterst används kärnvapen, och inte i särskilt begränsad mening. Sådan är Rysslands kärnvapendoktrin, att om landets existens står på spel, kommer man att nyttja vapnen. Tre svenska storstäder pulvriseras, då Sverige ju är stridande part i Nato. Hundratals städer på kontinenten erfar samma öde, likväl som ett stort antal ryska städer.

Huruvida detta armageddon sprider sig till USA och Asien återstår att se, men under alla omständigheter är Europa den givna förloraren i detta scenario. För det har vi att tacka Uschela von der Liar, skatan Kallas och en rad europeiska länders ledargarnityr, inte minst den skogstokiga svenska moderatregimen under Kristersson. Det är nu begreppet liten hund med stor hunds attityd förkroppsligas och omsätts i dess givna konsekvenser.

Kategorier
Kina Politik USA

USA förlorar krig igen

Man tänkte sig kanske att göra en da capo på interventionen i Venezula, för att såmedelst installera en följsam marionettregim villig att lyda Washingtons minsta vink. Men det är tveksamt om den strategin ens fungerar i Venezuela, och helt klart att den inte gör det i Iran.

Alla Trumps målsättningar har nämligen grusats, och det ser inte ut att vända till den amerikanska skurkregimens fördel i den nära framtiden. För det krävs nog att man sättar stövlarna i backen och föranstaltar en fullskalig invasion. Även om man i medier aldrig kommer att kalla det så.

Förvisso lyckades man peta av huvudet på ayatolla Khameini, nämligen Ali, men han efterträddes raskt av ayatolla Khameini, nämligen Mojtaba, som råkar vara son till Ali och därmed i behov av att utkräva en våldsam hämnd. Följsam är han i vart fall inte.

Och förvisso är USA helt överlägset i militär förmåga och slagkraft, men man förlorar ändå det strategiska kriget mot Tehran då man inte kan avsätta hierokratin, inte kan få folket att resa sig, inte kan arrangera och leda en opposition, och inte förmår slå ut Irans robotsystem och anrikningsanläggningar.

Till yttermera visso går man bet på huvuduppgiften att tillfoga Kina skada genom att strypa Irans oljeexport. Genom Hormuz kommer visserligen inga europeiska eller andra fartyg, men hittills har tolv miljoner fat olja med destination Kina passerat sundet. Alla kinesiskflaggade fartyg släpps igenom, medan inkräktare från Europa och USA hålls ute.

USA åstadkommer således inte mycket annat än kaos för sig självt och Västvärlden, medan Kina inte berörs av konflikten. Därtill ska fogas att Tehran nu har större motivation än eljest att faktiskt utveckla kärnvapen, eftersom det tycks vara den enda möjligheten att bli lämnad ifred av den store Satan och hans lakejer i Väst.

Regionen har stuckits i brand, men till ingen nytta. Onkel Sam och juden har lekt med elden, med resultat att oljekällorna brinner i hela grannskapet och ytterligare en energikris står för dörren. Allt medan ledarskapet i Iran står intakt. Det är vad man brukar kalla för pyrrhusseger.

Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik Teknik

Ropen skallar: elbil till alla

Moderatregimen tog ju bort bonus malus-systemet för bilar, eller rättare sagt behöll malus-taxeringen och eliminerade bonus-avdragen. Kristerssons junta sade även ja och amen till att införa strafftullar på kinesiska elbilar i EU, med det kombinerade resultatet att försäljningen av nya elbilar störtdök.

I elfte timmen introducerar regimen nu en smula valfläsk i form av en «elbilspremie» motsvarande 1 300 kronor per månad, förutsatt att man bor på landet och att hushållets inkomst är lägre än 80 % av medianinkomsten. Maximalt kan man erhålla 46 800 kronor i bidrag.

Flott, men då ska man begrunda vad elbilar hade kunnat kosta om regimen och Bryssels diktatur inte hade snedvridit marknaden med vidrig protektionism på falsk grund, nämligen den att Kina «subventionerar» sin bilindustri. Den subventionen, som syftade till att stärka den inhemska industrin och ge incitament till utbyggnad av laddinfrastruktur, upphörde nämligen redan 2019, då ett antal vinnare hade utkristalliserat sig och man hade uppnått moment i omställningen.

Europeiska Sovjetunionens avskyvärda merkantilism har således det enda syftet att skydda den döende europeiska bilindustrin, i praktiken ge den några år till innan den blir helt irrelevant på marknaden. Sådan protektionism är som att pissa i sängen: det blir varmt och gott ett kort tag, men sedan blir det kallt, vått och äckligt.

Vad man borde ha gjort istället är att kopiera Kinas metod och därmed införa en industripolicy i syfte att snabba på övergången till elbilar och annan grön teknik. Men man gör tvärtom genom att ta bort alla incitament och att kraftigt fördyra för konsumenten. Det ska vara svindyrt att vara europé!

Miljöpartiet ger sig också in i frågan genom att kritisera moderatregimens elbilspremie. Man menar att den borde komma alla till del, och inte bara lantbor. Det har man ju rätt i, men även ekoterroristerna bortser från den allra enklaste lösningen för att snabbt öka andelen elbilar i den svenska fordonsparken: att häva strafftullarna och införa frihandel.

Betrakta till exempel en kinesisk BYD Haibao 06 EV (海豹, säl), som i sitt grundutförande kostar 109 000 renminbi i Kina. Det är i svenska pengar räknat 146 213 kronor, exklusive skatter, avgifter och pålägg.

Naturligtvis kan den aldrig bli riktigt så billig i Sverige, men när man först lägger på tio procent tull (🤦🏼) för kinesisk grön teknik ökar priset till 160 834 kronor. Ytterligare 17 % additiv strafftull (🤦🏼) höjer priset till 185 691 kronor. Handlaren ska förstås ha sitt courtage, och därefter ska staten röva dig på 25 % moms och en skur andra avgifter och skatter med progressiv verkan på strafftullarna (🤦🏼).

Därmed hamnar BYD Haibao 06 EV i samma prisklass som en Volvo EX för 429 000 kronor, eller nästan tre gånger dyrare än det ursprungliga priset (🤦🏼). Som plåster på såren kan man få rabatt i form av moderat CP-elbilspremie, med resultat att bilen «bara» blir 2.6 gånger dyrare än fabrikspris.

Så här kan vi förstås inte ha det, utan om man menar allvar med «omställningen» till grön teknik och så vidare, måste importen från Kina släppas helt fri. Protektionism kan inte lösa Europas mångahanda problem, utan de måste angripas genom att tackla elpriserna, energikrisen, den enorma byråkratin, den ickefungerande inre marknaden och en lång rad andra parametrar.

Var är det parti som lägger förslag i denna riktning, i verklighetens domäner? Denna dimension saknas helt i debatten, men är den enda framkomliga lösningen för den som menar allvar med «omställnings»-tugget. Allt annat är fluffig valretorik utan relevans.

För min del blir det en tullfri BYD, eller en gammal dieselbil som sprutar ut så mycket skit som möjligt.
Kategorier
Europa Kina Liberalism Politik USA

Koerciv folkrätt

Trumps löfte om att inte starta några krig eller agera för regimskifte tycks ha vänts i sin motsats, och man måste då fråga sig varför. En uppenbar möjlighet är att presidenten, nu som förr, mest är en marionett som kontrolleras av aktörer bakom kulisserna, eller kanske av den mer bellikose Rubio.

Men en annan hypotes är att målen är indirekta och tjänar ett högre syfte, nämligen att kontra Kina. Interventionen i Venezuela var uppenbart av det slaget, då man motiverade tillslaget på det mest löjliga vis om landet som källa till narkotika, då verkligheten är så beskaffad att den mesta narkotikan kommer från Colombia och Mexiko, medan Venezuela blott tillför rännilar.

Samtidigt har Kina intresse av att utvinna Venezuelas massiva reserver av svårhanterlig råolja och därtill få ett allt starkare fotfäste i landet och på kontinenten. Just den utvecklingen vill Washington inte se, varför man plockar bort Maduro och installerar en marionettregim. Som bonus tar man hand om oljan i Kinas ställe.

Hur är det då med Irans olja? Jo, inte mindre än åttio procent av den går på export till Kina, varför vi har samma motiv som i Venezuela, att hämma Kinas tillförsel av fossila bränslen. Men Kina har också ett politiskt intresse av att hålla Tehran vid någorlunda god vigör för att kontra USA i regionen.

Det hindrar inte att de gängse motiven är del av agendan, exempelvis att bistå den sionistiska folkmördarstaten eller att understödja iranska folket att skaka av sig en islamistisk regim. Men det är uppenbarligen inte huvudsaken, eftersom man på samma sätt som i Venezuela nöjer sig med luftangrepp och precisionsattacker mot ledargarnityret.

Däremot är det motivet allenarådande i det idealistiska Europa, där man på sina håll nu dammar av tanken på en «ny» folkrätt av mer koercivt slag, det vill säga hederlig gammal bombliberalism i ny skepnad. Med en sådan «koerciv folkrätt» vill man mer handgripligen ta sig an regimer av olika slag, just på det vis som Trump har gjort två gånger på kort tid.

Men å ena sidan kan man inte ha en egen folkrätt eller ens en egen tolkning av den befintliga, utan det är en sak just för FN och det internationella samfundet. Det är själva poängen med folkrätten att i stort sett alla nationer i hela världen godtar den som rättsligt bindande dokument, det vill säga en konvention.

Men om Europa hittar på helt egna definitioner av folkrätt, eller för den delen mänskliga rättigheter, är det ingen annan än européerna själva som tar dem på allvar. Sådana konstruktioner saknar vidare all juridisk legitimitet i internationell rätt, och kan alltså aldrig motivera angrepp mot andra länder.

Rationalen för en sådan «koerciv folkrätt» är att Iran är en så hemsk regim att det är motiverat att gripa in och befria folket från tyrannin. Man kan visserligen sympatisera med tankegången, men det är i grunden bara ännu en variant på temat «vårt system är överlägset» samt «vårt system är universellt giltigt», där systemet kan växla mellan kristendom, demokrati eller egentligen valfri -ism – ävan nazister och fascister närde sådan hybris.

Om vi kan ha den uppfattningen, kan alltså företrädare för andra system också ha det. Man legitimerar på så vis andra potentater att på samma sätt som Trump avlägsna figurer som representerar andra system och värderingar, under devisen att vi ju har rätt och de fel. Putin har just fått ett argument för att skicka en skur Iskander mot Zelenskyjs gömställe (som man givetvis känner), vilket tidigare var otänkbart just på grund av folkrätten.

Även moderatjuntan och stassmister Kristersson gaggar om den «traditionella folkrätten», och menar att det snarare är resultatet som kommer att avgöra hur bombningen av iranska skolbarn kommer att tolkas i historieböckerna. Men om den tidigare historien är en pålitlig vägvisare, kommer resultatet att utebli, och vi får samma kaos som i Irak, Afghanistan och en lång rad andra länder som USA har invaderat och destabiliserat genom åren.

Till det kaoset hör inte minst ett nytt lämmeltåg av sociala turister från Mellanöstern, denna gång från Persien. Konflikten tar de förstås med sig, och därmed kommer vi att befinna oss i ett sämre läge än tidigare. Historien upprepar sig.

Gordon Chang är förstås galen, men rapporten i övrigt är saklig.