Kategorier
Kina Politik Teknik USA

Kinesiska vapen till Iran?

Amerikanska skurkregimen under dess demente «fredspresident» har i maskopi med juderegimen i Tel Aviv åter skickat robotar mot Iran, i det uttalade syftet att eliminera eller «utplåna» förmenta «hot» från Tehran. De samtal som har förts under senaste tid verkar således inte ha haft någon framgång, men frågan är vad man hoppas uppnå med dessa missilskurar.

För en sak är säker, och det är att prästerskapet i Tehran inte kan elimineras på det viset, utan i så fall får man sätta stövlar i backen och göra som tidigare i Irak, det vill säga invadera landet. Det är ett mäktigt och kostsamt militärt företag som dessutom har den nackdelen att folket då kommer att sluta upp bakom ayatollorna, för att man hatar USA än mer än Khamenei.

Man kan inte heller göra som i Venezuela och handgripligen plocka ledarna, ty för det är Iran alldeles för starkt. Och hade man kunnat eliminera sådana figurer med robotar hade skurkregimen Uschrael förfarit så för länge sedan. Den metoden fungerar bara för mål av lägre rang, men är förstås en sorts statsterrorism som har en avskräckande och hämmande funktion.

Till yttermera visso är det iranska folkets och bara iranska folkets sak att avlägsna regimen, medan all yttre inblandning i detta skeende är olaglig enligt internationell rätt. Inte för att juderegimen och dess sponsor i Washington tar någon hänsyn till det, men så är alltså de formella förutsättningarna enligt den äldre «regelbaserade världsordningen».

Eftersom denna ordning ändå aldrig har funnits i verkligheten, och eftersom den nu under alla omständigheter är invaliderad, kunde det vara hög tid för Kina att nyttja sin styrka för att jämna ut balansen i Mellanöstern. Inte för att landet någonsin lägger sig i konflikter, men man har ändå intresse av att Iran står pall mot skurkregimernas ständiga attacker.

Uppgifter i medier gör gällande att Tehran är nära att sluta ett avtal med Beijing om köp av överljudsrobotar av typ YJ-12 (鹰击, Yingji, Örnattack), en kryssningsmissil med femtio mils räckvidd och hastighet uppemot Mach 4. Exportvarianten CM-302 har något mindre räckvidd, men är ändå kapabel att slå ut amerikanska fartyg i Persiska viken.

Än bättre skulle vara om Zhongnanhai medgav export av sina hypersoniska robotar med hastigheter över Mach 5, mot vilka US-regimen saknar motmedel. Tehran skulle då kunna sänka amerikanska hangarfartyg, givet att man även får åtkomst till satellitnavigeringssystemet Beidou (北斗).

Kina har här att gå en balansgång, nämligen så att man inte ger Iran vapen som skulle kunna slå mot Israel och därmed förarga USA. Men försvarspjäser anser man sig vara i sin fulla rätt att exportera till vem man vill.

Man skulle således kunna skicka YJ-17 och YJ-19, som båda färdas i Mach 5 och av allt att döma har en räckvidd under tusen kilometer, vilket är avståndet mellan Iran och det ockuperade Palestina. Mer avancerade system som DF-17 och högre serier är däremot uteslutna, eftersom det skulle förarga USA och ställa till med förvecklingar och oförutsedda konsekvenser. Tehran skulle nog inte tveka att skicka en sådan pjäs mot Knesset, givet att USA och Israel agerar sålunda mot Iran.

Därmed skulle Iran kunna freda sig någorlunda mot amerikanska angrepp, utan att man för den skull kommer i åtnjutande av vapen som kan angripa Israel; sådana får man utveckla själva. I slutändan är det bara kärnvapen som kan ge ett fullgott skydd för Iran, på samma sätt som för Nordkorea. Den dagen kommer, och då blir Mellanöstern mer stabil.

YJ-21 med räckvidd om tusen kilometer och hastighet uppemot Mach 10 är i överkant, men skulle ge Iran herravälde över Persiska viken.
Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Kinamaxxing

Tysklands diktator Friedrich Merz är den n:te ledaren på rad som under kort tid har avlagt besök i Beijing i syfte att hedga mot den amerikanska regimen och dess handelskrig mot hela världen. Tidigare har vi bland andra sett den brittiska diktaturens Keir Starmer, Sydkoreas I Jaemyeong, Frankrikes Emmanuel Macron och Kanadas Mark Carney på besök i Förbjudna staden, ett tecken i tiden på nyordning.

Kontrasten kunde inte vara större, jämfört med situationen för en rad år sedan, då Tysklands rabiata miljöfascist Annalena Baerbock egenhändigt pajade relationen med Kina genom att mucka gräl med Beijing, eller då Kanadas pajas Justin Trudeleau kidnappade Huaweis finanschef Meng Wanzhou på amerikanska regimens begäran samt tog sig onödigt hög ton mot Zhongnanhai i en lång rad frågor.

Sedan dess har Kanadas nye ledare nyktert konstaterat att en ny världsordning råder, medan Tyskland bittert har fått erfara industridöden i kölvattnet av pandemin och den psykotiska fixeringen vid inbördeskriget i Ukraïna, men framförallt som en konsekvens av Baerbocks och andras Energieselbstmord då man lade ned kärnkraften och trodde sig kunna leva på vindkraft.

Extra svårt att leva på vind och vatten samt «ställa om» blir det om man samtidigt inför höga strafftullar på kinesisk grön teknik som vindsnurror och elbilar. Förvånad ska man inte heller bli över att det då kommer något slags reaktion på andra sidan den eurasiska kontinenten, och följaktligen har vi sett den tyska överkapaciteten på bilar korrigeras genom drastiskt minskad export till Kina.

Pimmel Merz hoppas således kunna reparera de ansträngda relationerna och bryta ny mark, då den hopplösa situationen med Trump i USA inte ser ut att förbättras under överskådlig tid. Men om han vill ha större åtkomst till den kinesiska marknaden, kunde han ju börja med att övertyga partikollegan von der Liar att skriva under det investeringsavtal som är vilande sedan 2020, då Bryssel höttade finger mot Beijing angående de sociala reformerna i Xinjiang. Nu kunde vara en god tid att inse att den sortens inblandning i Kinas inre angelägenheter helt enkelt inte passar sig, och att man inte längre har något som helst övertag.

Detta kineseri från en strid ström av världsledare har sin motsvarighet bland generation Z, som trendar med Chinamaxxing på sociala medier. Man har tagit till sig kinesisk kultur som aldrig förr, och man kan nog konstatera att den sortens vogue är intermittent återkommande sedan åtminstone 1700-talet.

Det man kan notera är att ju yngre generation, desto mer positiv inställning till Kina, medan äldre generationer behåller sin gubbsura min oförändrad. Man kan tänka sig att ungdomar funderar över den våldsamma och direkt hatiska antikinapropagandan, och ser att den inte verkar ha någon koppling till verkligheten, samtidigt som man ser hur det labila Väst beter sig som ett dampbarn.

Kina framstår därmed som ett stabilt och tekniskt spännande land med en framtid, till skillnad från ett Väst i förfall och besatt över upprustning och krig. Att man dessutom har en spännande kultur som spänner sig flera tusen år i tid bidrar till att göra Kina sexigt i tiden.

Detta är i och för sig Kinas sekel, varför denna trend inte är överraskande, utan snarare förväntad. Själv har jag kinamaxxat i ett par decennier nu, och kan med gott samvete hävda att jag har fått rätt i det mesta. Det har gett idel mersmak att dyka in i denna spännade kultur.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Korea Kultur Politik Teknik USA

Riskminimering

Det bidde en lilla riset denna gång, det vill säga en Xiaomi (小米). Detta efter att iLuren först tappade ljudåtergivning i en rad sammanhang, för att senare slumpmässigt stänga ned sig själv. Kvaliteten för äppelskrutten lämnade således mycket i övrigt att önska, särskilt som den har haft en mycket passiv roll som främst router.

Även en äldre lur från det amerikanska skurkbolaget dog för ett tag sedan, efter att batteriet hade svällt upp och trängt ut både skärm och elektroniskt innanmäte. Dess roll som träningspodd får nu ersättas av den fortfarande levande men sönderfallande modellen.

Givet den utvecklingen var en ny iTelefon utesluten från början i spekulationerna, och som tämligen långvarig kund av äppelprylar kan jag bara konstatera att företagets produkter har haft en långvarig och stadigt nedåtgående kurva i funktionalitet och kvalitet. I mjukvarusammanhang har Apple ersatt Microsoft i fråga om att leverera bloat och att tillföra fler buggar än nyheter.

På förekommen anledning har jag således beslutat att fasa ut mitt beroende av det kaliforniska bolagets ekosystem, för att på så sätt riskminimera de vidare inköpen och den tekniska arsenalen. Givet den politiska utvecklingen kan man inte riktigt veta om och när USA beslutar att stänga ned Europa med någon kill switch.

Det är inte heller någon hemlighet att Apple har samröre med såväl säkerhetstjänsten NSA som den amerikanska regimen, och därmed utgör en given del i det amerikanska militärindustriella komplexet. Man ger federala myndigheter åtkomst till molndata, som därmed inte bara fritt kan samla information om användare utan även ges förstärkta verktyg att bryta sig in telefoner.

Några fler amerikanska tillverkare finns i princip inte längre, men om en sådan funnes skulle den få nobben av samma skäl. Bland de mest populära telefonerna återfinns även Samsung (삼성, 三星, Tre stjärnor), som visserligen är sydkoreanskt men icke förty lyder under den amerikanska skurkregimen genom dess direktiv om exportkontroll och annat.

Xiaomi hamnar först på tredje plats bland popuära tillverkare, men är å andra sidan så mycket mer och så mycket yngre än de båda andra. Det är ett sexigt märke med läckra och tilldragande produkter, som givet priset är synnerligen attraktiva. Min nya Xiaomi 15T Pro ligger exakt rätt i förhållande mellan pris och prestanda.

Operativsystemet, Androgyn eller Genocid eller vad det nu heter, är visserligen fortfarande ett barn av Google, med fullständigt horribla intrång i integritet och annat, men Xiaomi har delvis tagit kontrollen genom att bygga det egna HyperOS på androidskelettet (澎湃OS, Pengpai OS).

Ett alternativ hade varit Huawei (华为) med dess helt fristående HarmonyOS (鸿蒙, Hongmeng), och det kanske blir nästa investering, lagom till att man når paritet med chipseten från TSMC. Även av politiska skäl skulle det vara skönt att ge amerikanska, svenska och europeiska regimer fingret.

Nu kanske vän av ordning undrar om man inte tvärtom borde vara försiktig med kinesiska produkter, givet vad som har stått i tidningarna om möjligt spionage och övervakning med mera? Grejen är ju den, att det stannar just vid möjligheter, medan den amerikanska skurkregimen sedan 1970-talet har varit insyltad i en strid ström av spioneri- och övervakningsskandaler av europeiska företag, politiker och andra personer, dock utan att detta har resulterat i något annat än en axelryckning från de naiva européerna.

Tillfället ger dock tjuven, och man ska generellt vara misstänksam mot stora bolag oavsett härkomst. Det är också av den anledningen man ska diversifiera och riskminimera, så att man inte fastnar i en företagslåsning i form av ett proprietärt ekosystem.

Småningom ska andra mackapärer erfara samma slags transformation, och det är nog hög tid att överge japanska såväl kameror som bilar, för att satsa på andra marknader, som Kina och i förekommande fall Europa – kamerorna i Xiaomi är gjorda av tyska Leica. Kinesiska tillverkarna Oppo och OnePlus har samtidigt avtal med svenska Hasselblad.

Exempelvis föreställer jag mig att nästa bil blir en BYD, när Anderssonskan (S) och Bryssel dels stimulerar inköp av elbilar och dels häver handelstullarna. I annat fall får det väl bli en begagnad dieselstånka tills vidare, eller kanske en kinesisk hoj?

Svårare att ersätta blir datorn, men jag föreställer mig att det blir någon hårdvaruhistoria från Taiwan med ett sydafrikanskt operativsystem i botten. Man får offra lite invand bekvämlighet för att bryta ny mark och skaka av sig gammal mossa.

Kategorier
Europa Kina Kultur Politik USA

Trump gör Kina mäktigt igen

Donald Trumps handelskrig mot hela världen har som syfte att reducera handelsunderskottet, ett mål som faktiskt har infriats. Men ytterligare en målsättning är att på alla nivåer angripa Kina och att försöka utverka fördelar gentemot landet, en ambition som hittills har slagit alldeles slint.

Dels kunde Trump inte införa godtyckligt höga tullar mot Kina, eftersom han då i bumerang fick motsvarande tariffer samt exportkontroller på jordartsmetaller och tillämpningar, som magneter, som inte minst behövs i amerikansk försvarsteknik men framförallt i amerikanskt näringsliv. Till skillnad från EU vek Kina inte ned sig, utan valde att gå i klinch med den amerikanska skurkstaten.

Kina har under senare år utarbetat ett kalibrerat svar mot amerikanska exportkontroller på halvledarteknik av olika slag, och ironin har här att dessa amerikanska obstruktioner har motiverats med att produkterna har «dual use» i militära tillämpningar. När man får samma boll i retur blir man alltså upprörd över att Kina motarbetar amerikanskt försvar, men poletten verkar ändå inte vilja trilla ned.

Som ett resultat av handelstullar och marknadsförbud av olika slag har den kinesiska direktexporten till USA visserligen minskat, men man har delvis kompenserat för det genom att nyttja tredje land som transithamn, varvid lägre tullsatser har kunnat nyttjas. Framförallt har Kina ökat exporten gentemot övriga världen, och därmed satt nytt rekord i handelsöverskott.

Men det är inte bara Kinas ekonomi som gynnas av Trumps märkliga och otidsenliga merkantilism. USA:s relationer med övriga världen har fått sig en rejäl törn under Trump, med effekt att länder graviterar allt mer mot Kina, inte bara i handel utan även i politiska sammanhang.

Världen röstar allt mer med Kina i FN, enligt en sammanställning, ett uttryck för att USA:s dominans är bruten och den västliga alliansen under uppluckring. Europa tenderar att bli ett eget block i denna utveckling.

Man ser Kina som en stabil aktör, till skillnad från de våldsamma slag och den allt större oförutsägbarhet som emanerar från Washington. Ironin har alltså att det är det formellt kommunistiska Kina som upprätthåller det som är kvar av den «regelbaserade världsordningen» samt starkast värnar marknadsekonomi och frihandel, medan den «fria världens ledare» saboterar sagda ordning samt beter sig som ett förvuxet dampbarn.

Härav har vi nyligen sett en strid ström av västerländska ledare besöka Beijing i syfte att hedga mot USA, nämligen genom att teckna nya avtal med Kina och dra ned kraftigt på den sedvanliga flumretoriken kring MR och annat. Trumps vansinnespolitik gör alltså Kina mäktigt igen, tvärtemot den avsedda ambitionen.

Begreppet «Väst» består visserligen, men dess styrka har försvagats kraftigt i takt med att den «transatlantiska länken» har brustit. När Europa plötsligt måste stå på egna ben och inte längre kan stödja sig mot USA måste man ta ansvarsfulla beslut istället för att låtsas vara världens samvete och moraliska centrum, och då blir Kina en given samarbetspartner, givet hur starkt sammanlänkade ekonomierna är.

Den unipolära världsordningen är därmed död och ersatt av en polycentrisk ordning, med USA och Kina som två naturliga centra kring vilka allt annat graviterar. Europas roll borde här vara att etablera sig som ett tredje centrum, men då måste man alltså först frigöra sig helt från USA samt eliminera alla hinder för att kunna konkurrera och på annat vis hävda sig på den globala scenen. Samt sluta bråka med Ryssland, det gynnar bara de två andra.

Under nuvarande inriktning med höga energipriser, energiberoende, störst fokus på klimat, fortsatt massinvandring med åtföljande samhälleliga problem och politiska polarisering samt avsaknad av en europeisk IT-sektor är risken emellertid stor att Europa blir en förstelnad och förpuppad föredetting, som mest får tjäna som turistort och civilisatoriskt museum för övriga världen.

Trump levererar: 让中国再次伟大 (Rang Zhongguo zaici weida) eller Gör Kina mäktigt igen.
Kategorier
Europa Kina Politik Teknik USA

Europa emulerar Kina igen

Lunchen och andra inköp betalar man ju med ett plastkort eller numera vanligen direkt i mobilen, men i bakgrunden för transfereringen finns alltid något amerikanskt bolag som Visa, Mastercard eller Apple Pay. Enskilda nationella europeiska alternativ finns, men bara på den yttersta marginalen.

Det vill EU ändra på, i ljuset av USA:s förändrade utrikespolitik och handelskrig mot Europa. Man har sent omsider kommit på att man har lagt alla ägg i den amerikanska korgen, och därför är extremt sårbar. Det gäller förstås inte bara kreditkort och betallösningar, utan även finansiella och digitala tjänster i allra största allmänhet, samt förstås försvar.

Faktum är att EU gav bort kontrollen över Swift till USA under «kriget mot terrorismen», under svensk folkpartistisk ledning dessutom. Man måste bara skaka på huvudet över all den dumhet som har florerat genom åren, men nu tycks man i vart fall ha börjat inse att det finns en rad problem med att låta sig ingå i amerikanskt vasallskap och ge upp den egna kontrollen.

Ett antal intressenter har således gått samman för att fram till 2027 skapa ett europeiskt alternativ till Visa och Mastercard, dels för att säkra kontrollen över transfereringarna, och dels för att låta avgifterna stanna i Europa istället för att hamna i amerikansk ägo. Hur det går med dylika EU-initiativ återstår att se, men utmaningarna är många, inte minst att få acceptans från miljontals aktörer på marknaden.

Bryssel emulerar här återigen Kina, som i ett mycket tidigt skede förstod att hålla sig utanför amerikanska system i största allmänhet. Man har egna system och bankkort i form av UnionPay (银联, Yinlian), som likt Visa och Mastercard även fungerar internationellt i stor utsträckning, men som kontrolleras av Kina. Amerikanska kort fungerar givetvis i Kina, men har mest täckning i bankomater.

Numera är Kina dessutom ett kontantlöst samhälle med AliPay och andra lösningar för digitala transfereringar. Sådana lösningar har växt fram för att Kina har skyddat och premierat den egna IT-industrin genom att låta resa hinder för amerikanska bolag, exempelvis i form av den «kinesiska brandväggen».

Fordom var det populärt att peka finger mot Kina för den omfattande censuren, men man har alldeles missuppfattat syftet med brandväggen. Förvisso vill man inte låta utländska källor dominera narrativet, men det har aldrig varit några problem för den bildade befolkningen att klättra över muren (翻墙, fan qiang) och ta del av västerlandets internetutbud, särskilt inte med dagens VPN-lösningar.

Istället har man rest vägbulor för att göra det mer obekvämt att använda främmande källor och istället premiera inhemska alternativ, vilket har stimulerat industrin. Samtidigt har västerländska bolag inte riktigt velat anpassa sig, utan har ideligen sökt missionera västerländsk filosofi genom sina lösningar. Google gav självmant upp sin kinesiska sökmaskin just för att man inte ville anpassa sig efter lokal lagstiftning, och det är alltså inte så som ofta felaktigt framställs i medier att västerländska sociala medier som Facebook är «förbjudna» i Kina – det är de inte.

På samma sätt strävar Kina efter oberoende genom att etablera en egen motsvarighet till Swift, för att kunna göra transfereringar utan amerikansk insyn och risk för sanktioner och andra slags «straff». En digital valuta i egen regi finns också att tillgå, samtidigt som man i Brics-samarbetet har en egen utvecklingsbank som alternativ till den USA-kontrollerade Världsbanken.

Vi ser nu alltså att Europa börjar sträva efter samma slags oberoende, inte bara vad gäller betallösningar, utan även avseende digitala tjänster överlag. Danmark har redan påbörjat övergången till öppen källkod och andra alternativ till de förhatliga Microsoft och Google, som fullständigt dominerar molntjänster i Europa. Sverige och andra länder måste genast följa efter och likt Kina premiera och stimulera framväxten av paneuropeiska IT-bolag.

Det kommer att ta tid och mycket resurser i anspråk, men det är den enda vägen framåt om Europa vill stå på egna ben och kasta av sig det amerikanska vasallskapet. Ett starkt Europa måste både vara så oberoende som möjligt i så många tillämpningar som möjligt, och samtidigt interagera med så stora delar av världen som möjligt i handel och annat utbyte för att maximera sin potential.