Kategori: Kina

Kategorier
Kina Politik

Xis tredje mandatperiod

Kinesiska kommunistpartiets tjugonde nationalkongress – 中国Zhongguo共产党Gongchandang第二十di’ershi次ci全国quanguo代表daibiao大会dahui – inleds under söndagen i Folkets stora sal i Beijing, varvid ledargarnityrets vidare sammansättning i Centralkommittén ska fastslås. Framförallt väntas Xi Jinping erkännas för en historisk tredje mandatperiod som generalsekreterare, utöver den redan befintliga informella rollen som partiets högste ledare.

Det har väckt en del uppmärksamhet att Xi har undanröjt tidigare begränsningar om två mandatperioder, och att han därmed skulle göra sig själv till «diktator på livstid». Begränsningen tillkom mycket riktigt för att försvåra att en personkult som Maos åter skulle upprepas, men å andra sidan är en sådan maktkoncentration svår att förena med dagens utvecklade partiapparat – Xis mandat är på Partiets nåder.

Xi verkar således under meritokrati, och begränsningen i tid av mandat är därmed ett onödigt hinder – Sverige och många andra länder känner inga sådana tekniska barriärer. Xi kommer därför inte att sitta på «livstid», utan så länge man har förtroende för den politik han driver och så länge han anses vara bäst skickad för uppdraget. För närvarande är det förtroendet grundmurat, och det finns ingen egentlig konkurrent.

Under Xis tioåriga ledarskap 2012–2022 har tillväxten dubblerats, och hans uttalade mål är ännu en dubbling. På årsbasis har det rört sig om 6–8 procent i tillväxt, med undantag för pandemiåret 2020, som stannade på 2.2 % – vilket ändå är positivt i jämförelse med den negativa utveckling världen i övrigt erfor.

Tillväxttakten är visserligen något lägre än under tidigare perioder, men det sker i en mer mogen period och under allt större tryck från USA, omfattande handelskrig, exporthinder och andra mekanismer i det uttalade uppsåtet att försvåra landets vidare utveckling. Xis gärning har av detta och andra skäl till stor del präglats av utrikespolitik, till exempel att förhandla om det amerikanska gisslantagandet av Meng Wangzhou i Kanada.

Oroshärdar inom landet har kunnat bemästras. Bland annat kunde Partiet under Xis ledning neutralisera det politiska tumultet i Hongkong genom att slutligen införa den säkerhetslag som grundlagen föreskriver, varvid secessionister och andra fientliga krafter kunde angripas och Västs hävstång mot Kina brytas itu.

Även i Xinjiang har man rönt framgång genom att i grunden angripa utanförskap och radikalism, sociala reformer som mer eller mindre har utrotat den terrorism som har varit endemisk för regionen, men som samtidigt har utnyttjats geopolitiskt av Väst med bisarra anklagelser om «folkmord». Xi har dock skickligt kunnat neutralisera även den angreppsytan.

Pandemin erbjöd ytterligare incitament för katastrofhantering, och även om kritik aldrig har saknats för de metoder och den strategi man har tillämpat, är den överväldigande bedömningen att man i stort har visat var skåpet ska stå, särskilt i förhållande till det kaos som präglade hanteringen i Väst. I Kina är pandemin alltjämt pågående, vilket riskerar dämpa ekonomin, men man har därmed fått ett lindrigare och mer utdraget förlopp avseende både ekonomiska och mänskliga förluster.

Det allvarligaste bakslaget för Xi torde vara den fastighetsbubbla som nyligen har spruckit, och som har orsakat stor irritation bland allmogen. Händelsen sätter visst avtryck på makroekonomin, samtidigt som – med Maos ord – en sådan gnista kan orsaka en präriebrand, det vill säga leda till politiska oroligheter. Inte för att sådana saknas i Kina, utan de är otaliga, men de ligger vanligen på en låg nivå och utvecklas sällan till massrörelser. Xi och Partiet måste här som alltid leverera och ta folkets berättigade oro på allvar.

Xis mandatperiod har i övrigt kännetecknats av en rad landvinningar, som lanseringen och utbyggnaden av den nya sidenvägen Ett bälte, en väg (一带一路yidai-yilu); ytterligare 26 000 kilometer höghastighetsräls; det enorma brobygget Hongkong–Zhuhai–Macau som förbinder tre tillväxtcentra i södern; kraftig utbyggnad av 5G-nätet; satellitnavigeringssystemet Beidou (北斗, Karlavagnen); och inte minst en frenetisk utbyggnad av rymdprogrammet med sonder på månen och Mars, samt uppförandet av rymdstationen Tiangong (天宫).

Kina har under Xi kraftigt moderniserat sin militär, och har numera världens största flotta. Man är ledande i hypersoniska missiler, och har även tagit eller nosar på ledarplatsen i allt fler tekniska discipliner, som AI, kvantberäkning och bioteknik. Man producerar överlägset flest ingenjörer, registerar flest patent av alla länder samt är på god väg att bli världens ledande kunskapsnation – just det scenario som USA fruktar mest av allt.

Givet denna formidabla meritlista är det svårt att se varför man inte skulle utse Xi Jinping för en tredje mandatperiod, och för nöjes skull kan den som alltjämt är kritisk som kontrast lägga fram en lista över vad Sverige eller något annat land har uppnått under samma tidsperiod.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik USA Xinjiang

Återställare med Kina

Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) skulle ha en debatt om autonoma regionen Xinjiang, på begäran av USA med marionetter. Men det bar sig inte bättre än att förslaget röstades ned, och att man alltså inte ens kunde enas om att diskutera den rapport rådet självt har tagit fram i ämnet.

Det är åter en påminnelse om att Västs korståg mot Kina saknar internationellt stöd, och noterbart är att muslimska länder i rådet röstade nej, bland andra Pakistan och Qatar. Till och med Ukraïna valde att ändra sig, och lade ned sin röst, till Washingtons förtret.

Samtidigt är klädexporten från Xinjiang till USA på rekordnivå, trots att regimen i Washington för ett år sedan stiftade en särskild lag som tvingar företag bevisa att produkter från området inte är framtagna med «tvångsarbete», det vill säga en märklig form av skuldpresumtion.

Att den totala produktexporten ändå ökar med remarkabla femtio procent över året tycks då indikera att man inte finner de problem man säger ska finnas i regionen? Eller kanske det är mer troligt säga att de arbetsmarknadsprogram som föreligger (eller förelåg) är av så ringa omfattning att de inte har någon bäring på Xinjiangs produktionsvolym, och att det inte heller är exportprodukter som omfattas i sådana sociala reformer.

Verkligheten är också sådan att Xinjiangs produktion i många avseenden är essentiell för Västvärlden. Med det menas inte bomull och vattenmeloner, utan mineraler, solpaneler, vindturbiner och andra produkter som stammar från regionen. Man kommer alltid att finna lämpliga undantag för det man behöver, medan den som straffas av sanktionerna i slutändan är den uiguriske bonden, som berövas en exportmarknad.

Sammantaget innebär denna utveckling emellertid att saken glider Väst ur händerna, och att även denna geopolitiska angreppsyta mot Kina nu går förlorad, på samma sätt som tidigare Hongkong. Man kan för all del fortsätta skrika sig hes om ett «folkmord» som inte existerar, men världen i övrigt avfärdar diskursen, som därför inte leder till något konkret.

Det är vidare ett mått på Kinas formidabla styrka och internationella politiska kapital, att man förmår stå emot Västs envetna anstormning, och att kritiken i slutändan rinner av som på teflon. Givet detta och den digra situationen i Europa borde i vart fall Bryssel nu inse att man har mer att vinna på att samarbeta med Beijing än att gå i Washingtons ledband med vettlösa provokationer om Taiwan och annat.

När Xi Jinping under nästa veckas partikongress väljs om för en tredje mandatperiod och ett nytt ledargarnityr presenteras, innebär det att Kinas färdriktning under Xi cementeras och intensifieras. Den som till äventyrs hade hoppats på en annan utveckling får se sina illusioner krossade i grunden.

Nu kunde därför vara ett bra tillfälle för europeiska länder att återställa relationerna med Kina, inte minst de centrala spelarna Frankrike och Tyskland. Nämligen för att Europa behöver Kina, dels som ekonomisk motor, dels som en motvikt till Moskva, samtidigt som Kina behöver Europa av liknande skäl.

Kategorier
Europa Kina Teknik

C919

Medan Europa går ned sig i meningslöst krig, inflation, recession, energikris och avindustrialisering, står Kina fortsatt starkt. Visserligen har man lidit en del skada av det pandemiska slutspelet med ett otal nedstängningar samt en irriterande fastighetsbubbla, men samtidigt har man normal inflation, stark export och god orderingång.

Mycket talar vidare för att landet kommer att släppa nollcovid så fort partikongressen har utsett Xi Jinping till generalsekreterare för en tredje mandatperiod, eftersom han och den nya ledningen då är mer fri att ta risker. När Kina öppnar upp så sakteliga lär tillväxten ta fart igen, och man lämnar då ett sargat Europa efter sig med bred marginal.

Nationaldagen till ära har Kinas luftfartsmyndighet certifierat luftvärdighet för det inhemska passagerarplanet Comac C919, som därmed har drifttillstånd att trafikera luftrummet per omgående. Det betyder att Kina blir mindre beroende av Boeing och Airbus, och att man på sikt kan konkurrera med nämnda bolag på exportmarknaden.

Comac C919

För närvarande ligger några hundra ordrar från inhemska operatörer, medan antalet färdigbyggda plan än så länge understiger dussinet. Utländska operatörer lär vänta på att barnsjukdomar upptäcks och åtgärdas, och att modellen når en viss mognad. Det sagt finns ingen anledning tvivla på att man småningom blir en stark konkurrent till de västerländska fabrikanterna.

Det är i viss mån en parallell till Japans tidigare industriella utveckling, och man ser i framförallt Washington med viss bävan inför Kinas tekniska frammarsch. Det är också därför man med alla medel försöker sätta käppar i hjulet för landet, för att sinka den vidare utvecklingen.

Bryssels problem är förstås ett helt annat, och frågan är hur den förhandenvarande energikrisen och recessionen slår mot Airbus och underleverantörer. Det är prioriterad industri, men fördyringarna på grund av inflation och annat slipper man inte undan, varför Comac kan konkurrera med inte minst en billigare prislapp.

Kategorier
Asien Europa Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Mineralkriget

Jänkarna har tills vidare stoppat all leverans av flaggskeppet F-35, nämligen för att en komponent i stridsflygplanet innehåller en legering tillverkad i Kina. Det rör sig om en samarium-kobolt-magnet (SmCo₅) i ett pumpsystem, och vart och ett av de drygt åtta hundra plan som har tillverkats innehåller det fruktade kinesiska mineralet.

Det är kanske inte så att man tror att metallklumpen i fråga plötsligt ska få liv och börja spionera, utan det är mer en fråga om att följa ett nytt regelverk som svartlistar tusentals kinesiska företag och produkter, dels för att undertrycka kinesiskt näringsliv, dels för att säkerställa tillgång i logistikkedjan och dels för att värna inhemsk försvarsindustri.

Med den ambitionen lär denna den nya tidens paranoida mccartyhism komma att innebära våldsamma problem för USA, då Kina är världsledande i gebitet, mer eller mindre har monopol på raffinering av jordartsmetaller och framförallt är på god väg att etablera dominans i materialfysik och besläktade områden.

Minst hälften av en F-35 består förmodligen av komponenter med någon koppling till Kina, nämligen för att det är dit man har förlagt världens tillverkning av plast, elektronik och mineraler av olika slag, och för att den ordningen har resulterat i att Kina är världens logistiska nav för allsköns produkter från magneter till halvledare. Det amerikanska militärindustriella komplexet kan därför komma att få det svettigt framöver.

USA:s vilja att försöka frikoppla landet från Kina är i övrigt meningslös, givet hur sammanflätade de båda länderna är med varandra och med resten av världen. Kina är framförallt inget hot mot USA, utan bygger sin rikedom på handel med landet, i ömsesidig vinst.

Däremot är Kina ett «hot» mot USA:s hegemoni och roll som världens enda supermakt, och Kina kommer inte att nöja sig med att spela andrafiolen i Asien. Det är av detta skäl USA i allt större utsträckning försöker isolera och skada Kina med handelskrig, pakter, sanktioner och NGO-förmedlat förtal om Xinjiang, Hongkong, Tibet och så vidare, och det är också därför man biter sig fast i Taiwan.

Inget nytt under solen, utan det är så stormakter alltid har agerat. Man vill inte frivilligt släppa sin dominanta roll som herre på täppan, utan är beredd att i värsta fall gå i krig mot en ny uppstickare. Det måste inte sluta så, men det finns en viss historiskt betingad sannolikhet för att så ska ske.

En annan observation är att materialteknik har format historien, från stenålderns olika raffineringar av verktyg till bronsåldern och dess kollaps under järnets framväxt. Stål, cement och plast har byggt vår moderna civilisation, och det är ingen tillfällighet att Kina numera har en brutal dominans i dessa tre bärande element.

Men det finns också en mer högteknologisk sida, där jordartsmetaller, mineraler och legeringar av olika slag är definierande för moderna tillämpningar som mobiltelefoner, vindsnurror och för all del stridsflygplan. Även den verksamheten har förlagts till Kina, som därmed har skaffat sig spetskompetens och blivit den centrala logistiska knutpunkten.

Den nya rymdkapplöpningen mellan USA och Kina innebär på sikt en tävling om att utvinna mineraler även i rymden, och då inte bara mer av samma sort som finns på jorden, utan helt andra slags legeringar med extraterritoriellt ursprung och därmed unika egenskaper.

Betrakta exempelvis det nya mineralet chang’esit-(Y), ett fosfatmineral som fanns i den mängd rymdgrus Chang’e 5 (嫦娥五号) plockade med sig hem för något år sedan. Mineralet har den ideala formeln (Ca₈Y)◻︎Fe₂+(PO₄)₇, där Y betecknar yttrium eller annan jordartsmetall. För närvarande finns inget tillämpningsområde för just detta mineral, men händelsen illustrerar att det pågår en ständig forskning på nya material.

Här finns en berättigad rädsla för att utsättas för avbräck i tillgångsleden för produkter av olika slag, i allt från olja och gas till jordartsmetaller och halvledare. Både Europa och USA vill säkra egen produktion av halvledare och egen raffinering av mineraler och jordartsmetaller för att inte vara beroende av Kina och övriga Asien, och i Europa har man just insett att man inte kan lägga ned den egna stabila energiproduktionen och göra sig beroende av ett enstaka externt energislag som rysk gas.

Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt att varje land ska ha en egen produktion av alla möjliga slags produkter, eftersom det inte bär sig ekonomiskt. I slutändan kommer marknadsekonomiska mekanismer att omöjliggöra europeisk chipstillverkning och amerikansk mineralutvinning, varför man är tillbaka på ruta ett.

Den globalisering som har möjliggjort den högteknologiska nutiden måste därför fortsätta ha sin naturliga verkan, och det enda sättet att undgå konflikt är att låta världen integreras så mycket som möjligt, så att alla är beroende av varandra. Det är samma tanke som för Europeiska unionen, men på global skala.

En given konsekvens härav är emellertid framväxten av en multipolär ordning, att Washington och Bryssel inte längre kan diktera för övriga världen som under kolonialismens tidevarv, utan att man måste respektera olika världsåskådningar och regionala skillnader, i Beijing och New Delhi, och även i Moskva.

Kategorier
Kina Politik Teknik USA Vetenskap

Fiaskot Artemis

Jänkarna tycks ha skaffat sig ett rekreationsfordon med destination månen, men det bar sig inte bättre än att uppskjutningen blev uppskjuten på grund av något vajsing med en av de fyra motorerna. Nästa försök lär ska ske på fredag.

Man får onekligen vibbar av rymdfärjan Challengers explosion 1986 på grund av problem med O-ringar, och av Marsklimatkretsarens destruktion i Mars atmosfär 1998 till följd av att man hade beräknat höjdnavigationen i pundsekunder per furlong eller liknande. Det «exceptionella» USA är som bekant ett av tre länder (tillsammans med Liberia och Myanmar) i världen som inte vill ansluta sig till den «regelbaserade världsordningen» under SI-enheter.

Visserligen använder NASA SI internt, men underleverantörer nyttjar typiskt flytande uns, tum och fot, oftast i salig blandning med gram, millimeter och andra SI-enheter, eftersom «frihetsenheterna» är kolossalt otympliga att nyttja. Eftersom det kan gå fel, kommer det också att gå fel.

Månprogrammet Artemis (Apollons syster i grekisk mytologi) är ett hopkok av ett antal tidigare program, småningom införlivat genom dekret av forne US-presidenten Trump i syfte att ta upp kampen med Kina i en ny rymdkapplöpning. Den mer skruvade retoriken gör gällande att USA måste kolonisera månen innan kineserna paxar himlakroppen för egen del, även om Kinas inställning om fredlig samexistens i rymden är välkänd.

Ytterst dröjer det sig om utvinning av mineraler på månen och andra kroppar, likväl som vetenskaplig utforskning och förberedelse för en längre resa till Mars. Den militära aspekten har dock inte så mycket bäring utanför jordens omloppsbana, även om den politiska prestigen är stor.

Någon landning är dock inte planerad förrän 2025 med Artemis III. Den första obemannade Artemis I ska blott runda månen och placera satelliter i omloppsbana för att säkra framtida navigation (om man bara använder SI-enheter!), medan efterföljaren Artemis II är tänkt att utgöra en bemannad drive by shooting star runt månen.

Man har även lösa planer på en permanent månbas, även om inget närmare datum har spikats. Kina avser färdigställa en internationell forskningsstation på månen 2035, tillsammans med Ryssland, med konstruktion från 2026. Det är inte troligt att amrisarna kan matcha den ambitionen, särskilt som Artemis-programmet är kantat av frågetecken – däremot kan man komma att ha en rymdstation i omloppsbana runt månen 2028, om tidsschemat skulle råka hålla.

Programmet är osäkert på grund av de enorma kostnaderna, byråkratin, de många underleverantörerna och de ifrågasatta tekniska lösningarna, men även på grund av politiska faktorer av olika slag. USA har sent omsider fått för sig att ta fajten med Kina i precis allt från massiva infrastrukturprojekt och mineralutvinning till chipstillverkning och rymdkapplöpning, en spretig ambition som kommer att dränera landet på resurser, särskilt om man avser vidmakthålla sitt överdrivna militärindustriella komplex.

Det är för all del bara bra att USA kommer på banan igen, och konkurrensen får samtliga parter att skärpa sig – även om det amerikanska fulspelet är både ovälkommet och kontraproduktivt. Usonierna har alltjämt ett litet övertag i rymdtillämpningar, men även där är det bara en tidsfråga innan man blir akterseglade.

Den tidigare rymdkapplöpningen med Sovjetunionen vann man för att man då hade ett överlägset system, medan man inte längre har den fördelen. Kina har momentet, logistiken, den politiska stabiliteten, kunskapen och framförallt resurserna för att leverera, och man har en långsiktighet som det splittrade USA helt enkelt inte kan matcha – man ska därför inte bli förvånad om Artemis småningom läggs i malpåse, som så många tidigare projekt.