Befrielsearméns övning under amerikanska regeringsrepresentanten Nancy Pelosis besök i Taiwan omfattade ett antal missiler som flög över ön för att senare landa i vad Japan menar är dess ekonomiska zon runt ett par småöar. Symboliken i det är att Japan ska hålla sig borta från Taiwan och inte lägga sig i.
För Kinas vidkommande är Japan en tidigare aggressor som redan har stulit Taiwan en gång (1895–1945), och man kommer inte att tillåta att landet än en gång angriper kinesiskt territorium, så som när kejsarmakten genomförde en fullskalig invasion av Kina (1937–1945).
De två tidigare sinojapanska krigen kommer i så fall att följas av ett kärnvapenangrepp på Japan, menar Beijing i en ny strategi i syfte att avskräcka Japan från att åter expandera militärt. Landet har sedan kapitulationen 1945 endast en nationell självförsvarsstyrka, och man är per konstitution förhindrad att delta i offensiva strider, exempelvis för att undsätta Taiwan.
Tokyo gör bäst i att fortsätta iaktta en pacifistisk hållning och inte väcka gamla imperiedrömmar till liv, men dessvärre har man under lång tid utmanat både Kina och Sydkorea genom att från högt politiskt håll frekventera Yasukuniskrinet, där klass A-förbrytare från kriget finns begravda. Man har vidare i skolans undervisningsmaterial tonat ned Japans brott mot mänskligheten under kriget, samt vägrat kompensera de «tröstekvinnor» man utnyttjade överallt i Asien.
Japans konstitution framtvingades av USA, men man har på senare år sökt kringgå dess bokstav. Exempelvis har man skickat fredsbevarande trupp utomlands, och man har även byggt offensiva hangarfartyg. Japan har tekniken att på kort tid bli en kärnvapenmakt, givet Washingtons bifall – eller på eget bevåg i smyg.
Det givna resultat av att såväl USA som Japan drar en lans för Taiwan samt i övrigt gaddar sig samman mot Kina kan bara bli kraftig rustning i regionen, med allt större risk för en urladdning. Japan meddelade således nyligen att man har för avsikt att anskaffa ytterligare tusen långdistansmissiler för att kontra Kinas kapacitet.
Sådana offensiva missiler, avsedda att slå ned i Kina, är alltså strikt förbjudna per Japans pacifistiska konstitution. Därav följer Beijings hot om att svara ensidigt med kärnvapen, vilket i sin tur är ett avbräck från gängse doktrin om att inte först använda massförstörelsevapen.
Sådana tongångar hördes redan föregående år från Kina, då Japan först luftade sina tankar om Taiwan, men förkunnas nu i mer officiell kapacitet. Förutom att det utgör en kraftig signal till Tokyo, kan utspelet även ses som att Zhongnanhai står redo att inta Taiwan med kort varsel, även om man med all säkerhet först kommer att uttömma alla fredliga medel för att undvika vidare eskalering.
Japan räknas som världens femte starkaste militärmakt, men Kina är vida överlägset Japan i både kvantitet och kvalitet.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
Vissa brukar hävda att Mao Zedong är historiens värsta massmördare, men det har inte så mycket med verkligheten att göra. Nog för att Mao – och andra i det kommunistiska ledargarnityret – hade ihjäl människor, noga räknat ett par miljoner «klassfiender» i form av godsägare som ansågs suga ut bönderna.
Det större mord Mao brukar anklagas för är svälten under Stora språnget 1958–1961, då tjugo miljoner eller fler människor fick sätta livet till i en politisk kampanj för att på kort tid söka transformera ett traditionellt bondeland till en industrination. Intentionen var emellertid inte att mörda någon, utan tvärtom att dra upp massorna ur svår fattigdom och armod. Mord kan knappast föreligga utan uppsåt.
Resultatet blev emellertid svält, eftersom lokala kadrer grovt överrapporterade skördar, varvid underskott uppstod då bondekollektiven tvangs sälja alldeles för stora volymer till staten, spannmål som gick på export till Sovjetunionen enligt gällande handelsavtal. Problemet förvärrades av att man nyttjade sovjetisk lysenkoism i jordbruket, och inte minst av att man smälte ned jordbruksverktyg i syfte att tillverka «stål» i hemgjorda «masugnar».
Ledningen får ändå ta på sig ansvaret för galenskaperna, även om avsikten var en helt annan. Men i det timade har vi faktiskt nyckeln till det moderna Kinas problem och framväxten av Kommunistpartiet som en central faktor, likväl som den senare transformationen till en ekonomisk supermakt. Vi tar det från början.
Under dynastin Qing (1644–1911) hade Kina nått den absoluta höjdpunkten, och man utgjorde kring år 1800 ledigt världens största ekonomi, med dryga trehundra miljoner invånare som produktionsenheter. Européerna hade sedan ett par sekler försökt involvera Kina i handel, men intresset var svalt inte bara för västliga produkter, utan även idéer.
Det senare skulle visa sig vara katastrofalt då Väst under brittisk ledning påbörjade industrialisering med fossilt kol som grund, varvid man kunde flerfaldiga produktionskapaciteten, inte minst för militärt ändamål. Den kinesiska ledningen var samtidigt självtillräcklig och svag, och landet stagnerade successivt.
Första opiumkriget 1839–1842 kan sägas utgöra startskottet för Kinas nedgång, det man brukar kalla förnedringens århundrade, då britterna tvang på Kina knarkhandel, utkrävde omfattande bötessummor samt lade beslag på Hongkong som krigsbyte. Kina hade tidigare förlagt all handel till Guangzhou och enbart godtagit silver som betalning, men tvangs nu även öppna ett antal fördragshamnar under utländsk kontroll.
Noga räknat hade en starkare politisk ledning kunnat bemästra dessa problem och småningom köra ut inkräktarna, men man lärde alltså inte av omvärlden och plågades dessutom av svåra interna problem i form av massiva uppror som tog stora resurser i anspråk. När såväl britterna som andra västmakter senare återkom med ett andra opiumkrig 1856–1860 och nafsade Kina i allt fler områden, bar det snabbt utför.
Japan tog den andra vägen, och lärde av väst, om än under hot om amerikansk invasion. Landet både industrialiserades och militariserades snabbt, då man tog till sig inte bara västerländsk filosofi och teknik, utan även imperiekonst. Japan prövade sin nyvunna styrka mot traditionellt överlägsna Kina i det första sinojapanska kriget 1894–1895, varvid Kina fick avträda Taiwan samt öppna ett antal fördragshamnar.
Det politiska tumult som följde i Kina ledde småningom till dynastin Qings fall 1911, varvid Republiken Kina proklamerades. Emellertid föll landet snabbt samman i autonoma provinser, som styrdes av lokala krigsherrar, och det fanns inte längre någon central ledning.
Likt Japan hade det nya Kina att söka anpassa sig till en ny världsordning, men givet den förnedring man hade utsatts för av västerländska makter, utgjorde västerländsk liberal parlamentarism inte ett självklart val. Man sneglade därför även på Sovjetunionen, som hade bildats genom kommunistisk revolution 1917, och på den förlagan bildades kinesiska Kommunistpartiet 1921 i Shanghai.
Initialt förelåg samverkan med det dominerande och regerande Nationalistpartiet, inte minst för att gemensamt ta sig an krigsherrarna och återta kontrollen av landet, men småningom uppstod split och nationalisterna rensade ut kommunister ur leden, bland annat med en serie spektakulära massmord. Inbördeskriget tog därför sin början 1927, och skulle komma att vara fram till 1949 i en eller annan form.
Men Japan kom emellan med annektering av Manchuriet 1931 och därefter fullskalig invasion från 1937, då nationalister och kommunister åter gjorde gemensam sak i försvar av landet. Efter Japans kapitulation 1945 återupptogs inbördeskriget, varvid kommunisterna som bekant segrade och 1949 utropade Folkrepubliken Kina, medan nationalisterna drog sig tillbaka till Taiwan som företrädare för Republiken Kina – och där står vi än i dag.
USA hade försett nationalisterna med vapen och annat understöd, men kommunisterna tillämpade framgångsrikt gerillakrigföring under Mao, och lade beslag på den amerikanska materielen. Man hade dessutom folkets stöd, då nationalisterna hade drivit ekonomin i botten och orsakat hyperinflation. Då nationalisterna småningom förlorade gav USA mer eller mindre upp stödet, och man ansåg att det bara var en tidsfråga innan detta sista fäste skulle intas.
Men så utbröt krig i grannlandet Korea 1950, då den sovjetkontrollerade nordsidan anföll syd. FN-trupper under amerikansk ledning drev framgångsrikt tillbaka nordkoreanerna ända till den kinesiska gränsen, och därmed hade en geopolitisk konflikt mellan stormakterna USA och Sovjetunionen kunnat förpassas till historien.
Emellertid valde Kina att gå in i kriget på nords sida, eftersom man helt enkelt inte ville ha ett fientligt USA alldeles invid sin gräns, varvid man drev tillbaka USA och Sydkorea till den ursprungliga skiljelinjen vid 38:e breddgraden. Kinas seger förändrade den amerikanska hållningen, och utöver att man funderade på att nyttja kärnvapen mot Kina lade man om strategin angående Taiwan, som därmed blev en nyttig geopolitisk pjäs.
USA inledde även ett handelsembargo mot Kina med anledning av koreakriget, vilket skulle komma att sinka landets utveckling något, även om de största problemen var av mer intern art. Ty när den långa maktkampen nu var avslutad och fred äntligen rådde, hade man att dana ett nytt Kina ur ruinerna av ett land svårt sargat av inbördeskrig, invasion, svält, sjukdom och stor politisk oreda.
Det är i den situationen Mao och det övriga ledargarnityret befann sig i början av 1950-talet, och givet att Kina traditionellt är en agrar kultur var jordbruket den naturliga startpunkten för reform. I Europa hade jordbruket fungerat under marknadsekonomiska former sedan 1600-talet, varvid svält mer eller mindre hade undanröjts – den svenska svälten 1867–69 var den allra sista av naturlig art i Europa.
Systemet i Kina var då av mer feodal karaktär, med godsägare som arrenderade ut mark under dryga former till fattiga bönder. Tanken att omfördela marken till bönderna omhuldades av såväl nationalisterna som kommunisterna, och båda genomförde således motsvarande reformer på fastlandet respektive Taiwan.
Tillvägagångssätten var dock diametralt olika, så som skissades inledningsvis ovan, med kollektivisering och våld som ingredienser i Folkrepubliken. Även på Taiwan förekom för all del våld och omfattande terror, men inte i detta avseende. Taiwan tillämpade inte heller de sovjetiska jordbruksidéerna, utan hamnade rätt från början.
Stora språnget 1958–1961 resulterade i tiotals miljoner döda i svält och åtföljande sjukdomar, och gav ett betydande hack i befolkningsutvecklingen, som planade ut vid knappt sjuhundra miljoner. Problemet här var att befolkningen nätt och jämnt kunde försörja sig på jordbruket, och att svälten alltid låg om hörnet vid minsta missväxt – eller vid felaktiga politiska beslut.
Fenomenet var ingalunda nytt, utan hade präglat Kina sedan dynastin Qing, och i viss mån kan man hävda att det har varit den naturliga ordningen i hela världen innan mer modernt jordbruk började tillämpas. Kommunisterna ärvde således även detta problem, och det utgjorde grunden för all annan modernisering – en befolkning som lever på marginalen är inte i stånd att industrialisera.
Lösningen fanns emellertid inom räckhåll, och den bestod i växtförädling och konstgödsel, ingredienser som utgjorde en parallell till den gröna revolutionen i övriga världen från 1950-talet och framåt. Kinas jordbruk var vid tiden mekaniserat i mycket liten grad och man förlitade sig främst på mänsklig arbetskraft, samtidigt som man hade ringa resurser i fråga om konstgödsel.
Stora språnget fick Kina att överge lysenkoismen, samtidigt som man satsade på mer traditionell mendelsk ärftlighet. Hybridiserat ris, det vill säga korsade rissorter, med successivt större avkastning togs fram under Yuan Longpings (袁隆平) ledning från 1960-talet, med storskalig implementering från 1973 och framåt.
Med Nixons besök 1972 uppnådde man avspänning och småningom normaliserade relationer med USA, och det amerikanska handelsembargot upphörde samma år. Kina investerade omedelbart i ett dussin amerikanska ammoniakfabriker i syfte att tillverka konstgödsel, vilket småningom säkrade jordbrukskapaciteten och lade grunden för vidare modernisering och industrialisering – Kinas kvävebarriär hade överbryggats.
Man utvecklade småningom egna fabriker för ytterligare tillverkning, och man är i dag världens näst största exportör av konstgödsel efter Ryssland. Konstgödsel är den faktor som initierade den globala befolkningsexplosionen under 1900-talet, och varannan människa existerar i dag enbart på grund av konstgödsel – tanken att «organisk» odling är lösningen på något som helst problem är så att säga dödfödd redan från början.
För Kina är motsvarande siffra tre av fem, eller sextio procent, givet nuvarande näringsgrad, men man hade kunnat upprätthålla en miljardbefolkning på marginalen av existens även med traditionella metoder – befolkningen räknade drygt åttahundra miljoner år 1970. Istället motverkade man förväntad överbefolkning genom ettbarnspolitiken, samtidigt som man initierade marknadsekonomiska reformer från 1980 i syfte att modernisera – kommunismen övergavs i allt utom namn.
En mätt befolkning förvissad om tryggheten i livsmedelsförsörjningen kan inte bara arbeta mer produktivt och generera allt större överskott, utan även tillåta sig allt högre mått av bildning, det vill säga den gängse utvecklingslinje som tidigare har präglat Väst.
Förvisso angrep man från 1949 omedelbart den höga graden av analfabetism, vaccinerade bort sjukdomar och vidtog andra åtgärder för att förbättra det kinesiska samhället, trots intermittenta politiska vansinnigheter, men avgörande för den vidare utvecklingen till supermakt ligger alltså i en så banal detalj som konstgödsel.
Det är en flerstegsraket med jordbruket som grund för vidare industrialisering och tillväxt i explosiv takt. Det är naturligtvis inte den enda komponenten, utan även marknadsekonomiska reformer från 1980 samt inträde i WTO 2001 har varit avgörande pusselbitar.
I den mån vi ska döma Mao för hans illdåd och misslyckanden – våldsamma landreformer, Stora språnget, Kulturrevolutionen – ska vi också beakta vad som finns på pluskontot. Mao var instrumental i pingpongpolitiken och att läka banden med USA, och lade grunden för senare ekonomiska reformer.
Visserligen hade han indirekt ansvar för svältkatastrofen, men han avskaffade samtidigt all vidare svält genom sina gärningar. Det finns en solid grund för klichén att Mao var sjuttio procent bra och trettio procent dålig (七三开, qi-san-kai).
Hälften av världens befolkning existerar på grund av konstgödsel.
Kinas territoriella anspråk är ständigt föremål för dispyt och kontroverser, och kutym i Väst är att inte inkludera provinsen Taiwan i dylika avbildningar, trots den officiella uppfattningen att det bara finns ett Kina. För att vara på den säkra sidan händer det emellanåt att man även kopplar loss provinsen Hainan, eftersom man inte är riktigt säker på vad som är vad – det är inte så noga om man skär ytterligare snitt i Kina.
Företag som utelämnar Taiwan sålunda, eller benämner provinsen som ett «land», straffas dock per omgående, så även om man till äventyrs skulle visa fel slags karta av Kina. Faktum är att det inte heller räcker att inkludera Taiwan, utan man bör även markera den tiopunktslinje som avgränsar Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska sjön – detta är den politiska karta som formellt hävdas av Kina, och som pryder klassrum i kinesiska skolor.
När detta skildras i film, exempelvis i animerade Abominable (2019), leder det ofta till ytterligare kontroverser, eftersom tiopunktslinjen inte erkänns av Filippinerna, Malaysia och Vietnam. Filmen bannlystes i alla tre länder, och samma öde rönte äventyrsfilmen Uncharted (2022) efter att ha visat en karta med en äldre niopunktslinje.
Korrekt karta av Kina i Abominable (2019).
Ursprungligen hävdades en elvapunktslinje av nationalistregimen i Republiken Kina 1947, med stöd av en äldre karta från 1935 över kinesiska öar i Sydkinesiska sjön (中国南海岛屿图, Zhongguo Nanhai daoyutu). Den linjen hävdas alltjämt av Republiken Kina (Taiwan), och man kunde helt enkelt inte vara mer överens med Folkrepubliken Kina i ärendet, varför man samarbetar och gör gemensam sak i internationella tvister.
Nationalisternas anspråk härrör i sin tur från Kairo- och Potsdamdeklarationerna 1943 och 1945, i vilka segrarmakterna lade ned villkoren för Japans kapitulation, bland annat omfattande att återbörda territoriellt stöldgods till Kina (that all the territories Japan has stolen from the Chinese, such as Manchuria, Formosa, and The Pescadores, shall be restored to the Republic of China.)
I vilken grad öar i Sydkinesiska sjön, eller för den delen i Östkinesiska havet, tidigare har hört till Kina är dock omtvistat, och är den springande punkten i dispyten. Sedan 1946 har Kina således sökt stärka sitt anspråk genom att kolonisera öar i området, en verksamhet som även andra makter i regionen bedriver, med resultat att varenda ö numera är tagen i besittning.
Folkrepubliken Kina har sedermera reviderat anspråken, som man 1949 övertog i oförändrad form från Republiken Kina, varvid man uteslöt de två första strecken i Tonkinbukten mellan Hainan och Vietnam. Den resulterande niopunktslinjen utökades dock senare till dagens tiopunktslinje genom att förlägga ett streck öster om Taiwan, där de omtvistade Fiskeöarna (钓鱼岛, Diaoyudao) ligger.
Tiopunktslinjen (断续线, duanxuxian).
I kinesisk retorik benämns de omstridda ögrupperna som Söderhavsöarna (南海诸岛, Nanhai zhudao), med en geografisk uppdelning i Västra sandöarna (西沙, Xisha), Centrala sandöarna (中沙, Zhongsha), Östra sandöarna (东沙, Dongsha) och Södra sandöarna (南沙, Nansha), medan den västerländska terminologin nyttjar kolonialnamn som «Spratly», «Paracel» och «Pratas».
Östra sandöarna kontrolleras här av Taiwan, medan Centrala och Västra sandöarna administreras av Folkrepubliken. Det är egentligen bara för Södra sandöarna som det finns en verklig territoriell konflikt, med en salig blandning av intagna öar, främst tillhörande Vietnam och Filippinerna.
En kontrovers här är att Kina har byggt ut en handfull existerande rev genom landåtervinning i olika former, varför öarna anses vara «konstgjorda». Det rör sig inte om några stora arealer, sammantaget 13.5 kvadratkilometer, men innebär ändå att man har kunnat bygga landningsbanor och annan infrastruktur för permanent besättning och militärt understöd.
Termen «konstgjord» har vidare bäring på juridiken i internationella tvister, framförallt genom Förenta nationernas havsrättskonvention. Permanenta skiljedomstolen har prövat saken under konventionen, med negativt utfall för Kinas och Taiwans vidkommande. Dels är de historiska beläggen inte tillräckliga för att motivera Kinas maritima anspråk, och dels kan konstgjorda öar i denna mening inte nyttjas för att vidga en ekonomisk zon, vilket är vad det ytterst handlar om.
Den brutna linjen har dock aldrig på allvar hävdats vara en fast territorialgräns, utan är i praktiken ett lösare anspråk på det landterritorium som finns inom området, det vill säga öarna i fråga. Permanenta skiljedomstolens utslag gäller således inte anspråken på enskilda öar och angränsande zoner, utan tar enbart fasta på det generella anspråket enligt tiopunktslinjen.
Genom att ta öar i besittning och vidga sin ekonomiska zon kan man komma i åtnjutande av resurser i närområdet, framförallt gas och olja men naturligtvis även fisk. För Kinas vidkommande handlar det således om att borra sig fast i Södra sandöarna, så att man får sin beskärda del av kakan.
Men det finns även geopolitiska aspekter, som att säkra farleder mot en eventuell amerikansk blockad och i övrigt motverka amerikansk maktprojektion i regionen. Tiopunktslinjen är nämligen nära nog identisk med den första ökedjan, som länge har nyttjats av USA för att dominera regionen.
USA vill av lätt insedda skäl inte förlora denna geopolitiska fördel, vilket är det huvudsakliga skälet till att man är så besatt av att försvara Taiwan. Man hävdar att Sydkinesiska sjön inte är Kinas maritima imperium, men det verkligt underliga är vad USA har i regionen att göra och vem som egentligen utgör ett imperium.
USA:s maritima imperium.
Man kan för övrigt betrakta övriga ökedjor i strategin, från Guam i den andra kedjan bort till Hawaii och Samoa i den tredje, omfattande en exklusiv ekonomisk zon av vida större areal än Kinas futtiga anspråk i det egna närområdet. För USA:s del handlar det ytterst om att kontrollera Kina (中国除外, Zhongguo chuwai, förutom Kina), varför man arbetar aktivt för att öarna i fråga juridiskt ska tillfalla vilken som helst annan makt än Kina.
Tant Pelosis förvirrade besök i Taibei har emellertid gett Kina anledning att skruva upp volymen och retoriken kring Taiwan, och därmed även avseende övriga anspråk i regionen. En ny vitbok om Taiwan har publicerats, samtidigt som man har för avsikt att behålla den högre graden av militär beredskap. I propagandan inskärper man hårdare de territoriella anspråken, bland annat med kartor och annan grafik omfattande tiopunktslinjen.
Det är kring denna linje vidare konflikt kommer att ske, framförallt mellan USA och Kina. Malaysia, Vietnam och Filippinerna kommer samtliga att nå resultat förhandlingsvägen med Kina, medan de amerikanska motiven är väsensskilda och har med geopolitisk dominans att göra.
Saken rör således inte bara Taiwan, utan även kontrollen av resten av Sydkinesiska sjön och första ökedjan. Det finns skäl misstänka att USA inte kommer att ge sig av frivilligt, utan väljer militär konflikt i syfte att behålla sin hegemoni i regionen och i världen i övrigt. Därav de ständiga provokationerna.
Karta över Kina. Det är nog ingen tillfällighet att man har nyttjat ett sandmönster i grafiken.
