Laboratoriemodulen 梦天 (Drömmar om himlen) har skjutits upp från Wenchang i Hainan, och kommer inom någon dag att docka med rymdstationen 天宫 (Himmelspalatset). Det blir därmed den tredje modulen i ordningen, efter huvudmodulen 天和 (Himmelsk harmoni) och labbmodulen 问天 (Frågor om himlen).
Därefter återstår bara teleskopmodulen 巡天 (Inspektera himlen) innan rymdstationen är komplett i slutet av 2023, även om teleskopet är en fristående modul. Tiangong som enskild struktur blir därmed fullständig med Mengtian, om allt går efter ritningarna.
Kinas rymdstation blir den mest moderna till dags dato, och snart även den enda, då Internationella rymdstationen ISS kommer att skrotas. Givet fiendskapen mellan delägarna Ryssland och USA lär inte någon efterföljare komma på plats inom en snar framtid, och de privata och andra alternativ som föreligger på ritbordet är inte jämförbara med Tiangong.
Tiangong är vidare öppen för internationellt deltagande från vänliga nationer, till vilka förstås inte räknas USA – nationen har i lag förbjudit Nasa att samarbeta med kinesisk rymdindustri som ett led i den övergripande strategin att ringa in Kina och lägga sordin på dess utveckling. Därmed har man bara sporrat till en ny rymdkapplöpning, där Kina tar täten och USA halkar efter – fiaskot Artemis är fortfarande strandsatt.
Tongångarna från Bryssel och Washington mot Kina blir allt hårdare. Creepy Joe Biden har inte bara ärvt Trumps antikinesiska politik, utan intensifierat den och tagit sig för att blockera Kinas utveckling på så många områden som möjligt, även om det samtidigt drabbar USA. Exempelvis gör amerikanska bolag brakförluster när Washington stryper Kinas åtkomst till halvledarteknik, samtidigt som chipbristen i världshandeln förvärras ytterligare, med allt vad det innebär i flaskhalsar, logistisk oreda och följdeffekter i form av mer inflation.
Kina är samtidigt inte Kuba eller någon annan obetydlig spelare som kan isoleras godtyckligt, utan är så djupt intrasslad i världshandeln att det är helt omöjligt att försöka skada landet utan att bränna sig själv kraftigt. Kina står inte bara för en fjärdedel av världshandeln, utan har även logistiken, kompetensen och i en del fall närmast ensamrätt på ett flertal produkter, varor och tjänster.
Ändå tycks det finnas en allmänt utbredd idé om att det är möjligt att ta hem inte bara produktion av halvledare och elektronik till Europa och USA, utan även att man kan utvinna och raffinera jordartsmetaller för att bryta beroendet av Kina. Man när en underlig föreställning om att fyrtio års outsourcing till Kina kan reverseras mer eller mindre i en handvändning, medan verkligheten förstås är att det kommer att ta decennier och leda till oerhörda fördyringar i alla led.
Den enkla sanningen är att det inte är möjligt att förfara så, eftersom Kina och övriga Asien alltid kommer att leverera billigare, snabbare och bättre, och att EU och USA inte kan isolera sig som en exklusiv marknad utanför den globala scenen. Den enkla sanningen är att handeln med Kina förvisso har gjort Kina rikt och mäktigt, men också att det har gjort Väst än rikare och möjliggjort tekniska framsteg som annars aldrig hade kunnat förverkligas. Mobiltelefoner av det slag vi använder i dag hade aldrig varit möjliga utan globalisering.
Det ömsesidiga beroendet mellan Kina och Väst är av samma slag som det mellan enskilda länder i Europeiska unionen, att man nyttjar varandra för maximal ekonomisk utväxling under tvingande fredliga former. Bryter man det beroendet och försöker skära av andra, ökar naturligtvis risken för spänningar och krig, och väpnad konflikt är alltså en högst reell konsekvens när Väst börjar gå sin egen väg, enkannerligen USA.
Europa är alltjämt mer kluvet, men har sakta börjat närma sig Washington, både centralt från Bryssel och i enskilda länder. Kina sägs nu inte bara vara en samarbetspartner och «systemisk rival», utan framförallt en konkurrent i närmast samtliga avseenden, någon man har att kämpa mot snarare än att samarbeta med.
Det är en märklig retorik från en kontinent som är så besatt av klimatet, nämligen för att de ambitiösa klimatmål man har satt upp inte är en enskild europeisk fråga, utan en global, i vilken man särskilt behöver Kinas deltagande. Frågan är emellertid om Kina har lika bråttom som EU om man samtidigt motarbetas på alla fronter?
Det är också en besynnerlig utsaga från en union som är så hårt ansatt av energikris och stundande recession, ett förlopp som kommer att vara i flera år under ambitionen att göra sig av med beroendet av ryska fossila bränslen. Att under de omständigheterna skruva upp retoriken mot Kina förefaller mer än lovligt efterblivet, samtidigt som man i dessa brösttoner kan ana europeisk desperation.
För vad energikris och en vikande marknad leder till är nämligen det motsatta vad man har föresatt sig. Att «ta hem» produktion från Kina och Asien till Europa under sådana omständigheter låter sig inte göras, och i verkligheten går flyttlasset i andra riktningen. Anrika BASF, den tyska kemigiganten, kungjorde häromdagen att man avser att permanent dra ned på verksamheten i Europa med inledningsvis tio procent på grund av energikris, svag marknad och inte minst regulatoriska problem under Europeiska sovjetunionens mastodontbyråkrati – man expanderar istället i Kina, som kan erbjuda mer stabila villkor.
Det omvända problemet gäller kinesiska intressen i Europa, där man allt oftare söker begränsa kinesiska investeringar med luddiga formuleringar om säkerhetsintressen. Ingen i Europa har varit villig att investera i Hamburgs hamn, förutom Kina, som har uppenbara intressen i en effektiv handel med Europas ekonomiska lokomotiv. Ändå har Coscos offert om att köpa en enskild minoritetsandel i en enskild terminal väckt ramaskri bland paranoikerna i Berlin och Bryssel. Affären är nu dock i hamn, med Cosco som obetydlig intressent i terminalen med en fjärdedel.
Tyskland utmärker sig på flera sätt i detta märkliga dubbelspel, där man å ena sidan visar upp en aggressiv retorik med Kina, medan man å den andra värnar fortsatt och vidgad handel. Ekofascisten Annalena Baerbock dundrar således i egenskap av utrikesminister att man måste bryta beroendet av Kina, och att Kina inte kan «utpressa» Tyskland (när Berlin lägger sig i frågan om Taiwan), medan kansler Olaf Scholz tvärtom söker mildra varje sådant utspel och hellre värnar goda relationer med Beijing.
Scholz ska för övrigt avlägga visit och slå en koutou (叩头) i Beijing nästa vecka, vilket då blir en form av återställning av de frostiga relationerna mellan Kina och både Tyskland och EU. Xi Jinping har säkrat sin tredje mandatperiod och Kina har en stark ställning, trots temporära problem med pandemibekämpning och en fastighetsbubbla, varför det inte finns något att vinna på att bråka.
Realpolitiken dikterar således villkoren, och Tyskland och Kina kommer att enas om en ny runda handelsavtal som stärker båda parter och gör dem än mer ömesidigt beroende. Scholz får nöja sig med att uttrycka några retoriska figurer för att tillfredsställa den inrikes symbolpolitiken, kanske någon plattityd om mänskliga rättigheter eller Taiwan.
Skrönan om att Kina har «hemliga» «polisstationer» världen över har nu nått Sverige. Det rör sig i själva verket om servicecentra (服务中心) som i ambassadens ställe hjälper utlandskineser och andra med handlingar, ansökan och andra ärenden, enkannerligen under pandemin.
Sant är visserligen att Kina – i brist på utlämningsavtal – söker förmå efterlysta bedragare och andra att återvända hem för att där inställa sig inför rätta, men för den sortens verksamhet behövs alltså inga särskilda «polisstationer» eller andra lokaler, utan kan bedrivas var som helst. I den mån man idkar verklig myndighetsutövning är ambassaden den enda möjliga platsen för det, då det är kinesiskt territorium.
Det är alltså en skröna, en tunn soppa kokad på spik och ingenting alls, med ett fåtal indicier och felöversatta artiklar som «bevis». Mer intressant är då att se vem som ligger bakom «rapporten», och vad man har för egentligt syfte med den.
Organisationen i fråga kallar sig «Safeguard defenders», i vad som ser ut att vara något slags renommésnyltning på «Civil rights defenders» och det allmänna «human rights defenders», men är i själva verket en reinkarnation av forna organisationen «China action», kort för «Chinese urgent action working group» (CUAWG).
Fondering av «China action» skedde framförallt genom amerikanska National endowment for democracy (NED), en organisation finansierad av amerikanska kongressen i syfte att understödja regimskifte och på annat sätt främja Washingtons agenda.
Vi vet detta för att organisationens frontfigur, svensken Peter Dahlin, konfronterades med en dossier från NED under förhör med kinesisk polis, då han anklagades för att bedriva subversiv verksamhet i Kina. I NED-rapporten framgick i detalj hur «China action» hade fonderats under fem års tid, och vad man hade för syften.
«China action» redovisade aldrig offentligt vem som finansierade verksamheten, utan angav blott att det rörde sig om «privata donationer», när det i själva verket fanns statsaktörer bakom – förutom NED även EU. På samma sätt redovisar inte avknoppningen «Safeguard defenders» varifrån man får sina medel, men det är alltså sannolikt fortfarande NED och EU som sörjer för gruppens existens.
«Safeguard defenders» deltog även i den regisserade «uigurtribunalen», ett bländverk i vilket man försökte smeta skuld på Kina att ha utfört ett «folkmord» bland uigurer i Xinjiang, men vilken teaterföreställning alltså inte har någon som helst juridisk eller annan verkan.
Organisationen har officiellt säte i Madrid, men har även ett kontor i Taibei på Taiwan. Fokus ligger ensidigt på Kina och i viss mån Vietnam, och man kan därför även ana en anknytning till Victims of communism memorial foundation (VCMF), en annan NGO med koppling till – i själva verket instiftad av – amerikanska staten. Knuten till VCMF är bland andra den dårkristne «forskaren» Adrian Zenz, som är hjärnan bakom de bisarra anklagelserna om «folkmord».
Det rör sig alltså om ett synnerligen incestuöst nätverk av personer och organisationer, som i olika skepnader och konstellationer söker sticka nålar i Kina bäst man kan med falsarier, halvsanningar, lögner och förbannad dikt, en statsunderstödd MR-industri i syfte att svärta ned förment misshagliga stater snarare än att arbeta för mänskliga rättigheter i egentlig mening.
Under kinesiska kommunistpartiets partikongress föregående vecka uppstod en situation där förre ledaren Hu Jintao ledsagades ut, vilket fick västlig press att börja spinna konspiratoriska tankar om att det kanske var en «utrensning» för att visa att Xi Jinping nu minsann är envåldshärskare.
Huruvida det är en «tolkning» eller inte kan diskuteras, för medier som gjorde det speciella urvalet valde samtidigt bort motsvarande klipp när Hu ledsagades in, bilder som visar att det rör sig om en äldre man med vissa kognitiva besvär. Man visade inte heller när Hu pillade på Xis papper och därmed frångick inte bara protokollet utan även vett och etikett, vilket alltså är den verkliga orsaken – man kunde se hur Xi och Li var märkbart besvärade av incidenten, som störde den välregisserade tillställningen.
Elementärt är det så att Hu Jintao i nuvarande kapacitet inte har någon som helst makt, och inte spelar någon aktiv roll i kinesisk politik, utan var inbjuden i egenskap av forna partitopp. Det finns således inget att «rensa ut», och Xi är inte heller känd för att agera på närmast nordkoreanskt manér för att göra sig av med fiender (till vilka Hu inte räknas), utan följer gängse regler, exempelvis genom anklagelser om korruption (Bo Xilai med flera).
En storm i ett vattenglas, med andra ord, och på samma vis följde den fortsatta analysen av ständiga utskottets nya persongalleri, med konspiratoriska hypoteser om att Xi nu kan vara mer benägen än tidigare att befria Taiwan, när han inte längre har några «nejsägare» att ta hänsyn till. Analytiker som resonerar så vet faktiskt inte ett jota om hur Kina fungerar i verkligheten.
Men knäppare än vänsterliberala journalister är ändå en klick förståsigpåare på Tuben, med den gemensamma egenskapen att de ideligen förutspår Kinas omedelbart förestående kollaps. Man kan visserligen ana klickonomiska motiv bakom en sådan agenda mer än en politisk, men samtidigt har man visst inflytande över diskursen genom att så många okunniga lockas av det dystra budskapet.
Varför Youtube rekommenderar denna typ av smörja är inte gott att veta.
Hypotesen om Kinas kollaps – 中国崩溃论 – har gamla anor, och har förfäktats konstant sedan paranoikern Gordon Chang 2001 publicerade en bok i ämnet. Förutspåelsen har till dags dato inte slagit in, men det hindrar ändå inte tyckare från att upprätthålla diskursen.
Värst i genren är för närvarande Peter Zeihan, som av många anses vara en städad politisk analytiker, trots att han går så katastrofalt fel om Kina, och dessutom aldrig lär sig, utan likt en papegoja upprepar samma mantra om och om igen. Men värst är ändå att inflytelserika personer kan påverkas av galenskaperna.
Det är klart att även Kinas ekonomi förr eller senare kommer att svikta, och en del tecken på det syns just nu, även om det är ett tillfälligt hack i kurvan. Men det har då ingen bäring på enfaldiga profetior om en kollaps inom år eller till och med dagar.
Det är i så fall mycket mer troligt att EU och USA kollapsar först, med tanke på hur hårt ansatta dessa regioner är av inflation, recession, energikris, avindustrialisering och politisk polarisering. Kina har trots allt låg inflation och positiv tillväxt, även med tillfälliga bekymmer som en fastighetsbubbla och dämpande effekter av nollcovidstrategin. De flesta pilar i Kina pekar åt rätt håll, vilket man inte kan säga om Europa och USA.
Den tjugonde politbyrån i Kinas kommunistiska parti har valt ett ständigt utskott om sju personer, som därmed utgör Kinas högsta politiska ledning. Xi Jinping (习近平, 1953) väljs som väntat om till generalsekreterare för en tredje mandatperiod, och kommer småningom även att för tredje gången utses till president av Nationella folkkongressen i vår.
Till premiärminister utses Li Qiang (李强, 1959), som därmed ersätter Li Keqiang (李克强) med snarlikt namn. Att den senare inte fick förtroende för en tredje mandatperiod har förvånat, då han har varit instrumental i att skifta fokus från exportdriven ekonomi till så kallad inre cirkulation. Li Qiang är partisekreterare i Shanghai och en nära allierad till Xi.
Zhao Leji (赵乐际, 1957), partichef i Shaanxi, är ordförande för Nationella folkkongressen och sedan tidigare medlem i ständiga utskottet. Han är en central figur i Xis antikorruptionskampanj i egenskap av sekreterare för centrala kommissionen för disciplininspektion.
Även Wang Huning (王沪宁, 1955) är omvald medlem i ständiga utskottet, med en ordförandepost vid nationalkommittén för folkets politiskt rådgivande konferens. Mer viktigt är att han är ideologisk rådgivare åt Xi och därmed en av huvudarkitekterna bakom kinesisk politik.
Cai Qi (蔡奇, 1955) är partisekreterare i Beijing och en av de centrala gestalterna bakom vinter-OS i staden. Han har tidigare erfarenhet som borgmästare i Beijing, Hangzhou och en rad andra städer, och man kan tänka att hans organisatoriska erfarenheter kan komma till nytta i ständiga utskottet.
Ding Xueqiang (丁薛祥, 1962) leder Centralkommitténs allmänna kontor samt är generalsekreterare i centrala kommissionen för disciplininspektion. Även han har nära till Xi Jinpings öra, och håller i tåtarna i partiet.
Slutligen tillträder Li Xi (李希, 1956) som vice premiärminister. Likt övriga medlemmar har han funnits bland de tjugofem högrankade politikerna i politbyrån, och får nu en post i högsta divisionen. Erfarenheterna omfattar bland annat rollen som partisekreterare i Guangdong, men han är i övrigt den minst kände i ständiga utskottets persongalleri.
För allmogen utanför Kina är det bara obligatoriskt att känna till Xi Jinping och Li Qiang, som är de som kommer att synas och omnämnas mest i medier. Övriga fem har biroller, men kommer att figurera flitigt i kinesisk press, på ungefär samma sätt som statsråd i Sverige.
Utmärkande för Kinas politiska system är att man kan verka i bakgrunden utan att ha någon formell befattning, vilket länge var fallet med högste ledaren Deng Xiaoping (邓小平). Även Xi skulle kunna – och kommer sannolikt att – anta en sådan roll efter att hans tredje mandatperiod går ut, och han kommer då att vara den avgörande rösten i viktiga frågor.
Det är innebörden av att hans politiska tänkande har upphöjts till central doktrin i partiet, och att han har eliminerat den informella regeln om begränsad ämbetstid. Genom sin omfattande korruptionskampanj har han även undanröjt politiska motståndare, varför han sitter säkert på tronen till sin död eller till dess att han tappar förståndet (ungefär som företrädaren Hu Jintao, som häromdagen orsakade en uppseendeväckande fadäs).
Politbyråns ständiga utskott har under Xi de verkliga maktbefogenheterna i Kina, och det är en konstruktion som gör att det är korta ledtider från beslut till handling, på gott och ont. Ständiga utskottet, den underliggande politbyrån och centralkommittén består emellertid av en högutbildad elit som är vald (även längre ned i hierarkin) på meritokratiska grunder, och som aldrig skulle agera så irrationellt som det tidiga kommunistpartiets okunniga och oerfarna ledargarnityr under Mao.
Det är således en antites till EU, vars kvarnar mal ytterst långsamt och vars medlemmar har svårt att fatta gemensamma beslut. Frågan är således om den klumpiga demokratin ska stå pall mot den snabbfotade auktoritära modell som Zhongnanhai företräder, nu när det blåser upp till verklig storm i omvärlden. Jag sätter i alla fall en hundring på team Xi.
