Kategori: Kultur

Den danska socialistregimen menar att det blott är ett fåtal – en lille flok – som ägnar sig åt koranbränning, och att en inskränkning av yttrandefriheten i det avseendet därför inte drabbar det stora flertalet. København aviserar därför en lagändring vad det lider, vilket i så fall innebär en återgång till de hädelselagar man avskaffade först 2017.

I svensk statstelevision intervjuas en dansk statsvetare, som upprepar pluralitetstanken och att bränningarna «inte har stöd» bland den stora allmänheten. Även den haltande jämförelsen med nationalsocialistiska bokbål upprepas.

Någon motbild ges emellertid inte, och svenska statsmedier står alltid och entydigt på den sida som vill inskränka yttrandefriheten till mån för andras inbillade rätt att slippa smädelse – det är statlig opinionsjournalistik av vänsterkaraktär under täckmantel av nyhetsjournalistik.

Därför kunde det vara värt rekapitulera att yttrandefriheten existerar enkom för att uttrycka det som du och andra inte vill höra. Något särskilt skydd för yttrandefriheten behövs inte för att majoritetens uppfattningar ska värnas, utan den gäller typiskt ett litet fåtal av högst obekväma yttringrar. Yttrandefriheten är en del av minoritetsskyddet.

Yttrandefriheten ska således speciellt ge skydd åt den lille flok som bränner koraner, smädar religion och politik i satir, eller på annat sätt retar upp andra. Yttrandefriheten är exakt till för sådana uttryck som Josef Stalin, Adolf Hitler, Mette Frederiksen, Ulf Kristersson och allsköns islamister ogillar och vill förbjuda, snarare än för att spegla majoritetens uppfattning i någon fråga.

Det är ändå märkligt att man gång efter gång går fel i fråga om vad yttrandefrihet och dess funktion är, likväl som dess fundamentala historiska grund i hädelse och religionskritik. Att man i Sverige har avvecklat historieämnet och urholkat såväl bildning som meritokrati är välkänt, men uppenbarligen har det paralleller även i Danmark – det kan vi ikke lide.

Ett populärt nöje under det glada åttiotalet var att «knacka bög», det vill säga att puckla på homosexuella personer. Det gjorde man enklast genom att bege sig till någon park, där den homosexuella promiskuiteten frodades i brist på alternativ (bastuklubbar var en möjlighet). Detta var uppenbarligen en helt annan tid, men ändå inte särskilt avlägsen.

Samma slags kontaktverksamhet förekom även vid centralstationer och liknande ytor, vilket jag blev medveten om då jag under en stormig period «rymde hemifrån» i späda tonåren. Pederaster som söker «grekisk kärlek» med småpojkar är alltså högst verkliga figurer, och de har definitivt beröringspunkter med mer legitim homosexuell verksamhet – och har för övrigt alltid haft.

Man bör ha detta i åtanke när fenomen som sagostunder med dragdrottningar diskuteras, eller för den delen queersexualitet överhuvudtaget. Som den gode Federley (C) kan intyga, finns personer med en bredare aptit och mer flytande preferenser runt omkring oss, och de vill av lätt insedda skäl inte öppet deklarera dessa.

För den medborgarrättsrörelse som med början i USA sökte legitimera homosexualitet och bekämpa stigma innebar den kopplingen ett problem, så även den allmänna promiskuitet som präglade gruppen, varför man tvangs lägga band på sig själv och bli mer normalt seriemonogam – särskilt efter aidsepidemin – i utbyte mot att bli upptagen i den bredare församlingen samt åtnjuta den tvivelaktiga rättigheten att bli «vigd» i en kyrka vars egentliga doktrin hade något annat att förtälja om gruppen i fråga.

Den rörelse – G som i gay, L som i lesbisk och B som i bådadera eller bi – som etablerades hade därför att ta hänsyn till sådana kompromisser i sitt arbete, vilket är varför LGB-rörelsen sätter samtycket främst och officiellt tar avstånd från pederastri, pedofili och liknande sexuella avarter.

Björn Söder (SD) med flera i det socialkonservativa lägret har således fel i frågan om att rörelsen vill legitimera pedofili, men samtidigt finns och har alltid i marginalen av rörelsen funnits figurer och organisationer som verkar för just det. Det är så för att HB-rörelsen, som det förkortas på svenska, inte är en monolit med en central ledning, utan en löst sammanhållen gemenskap med en rad förgreningar.

Kristkonservativa och andra grupperingar kommer därför inte att dra sig för att dra peddokortet så fort tillfälle ges, för att det appellerar till den grupp man representerar. Söder sitter således säkert, trots kraven på hans avgång.

Ändå är det inte typiskt homofoba åsikter som torgförs, vilket kanske mer hade varit fallet under 1990-talet, då den frågan alltjämt var aktuell. Tvärtom bedyrar Söder med flera i detta läger att man inte har något alls emot sådana sexuella preferenser, utan främst reagerar mot offentliga promiskuösa inslag under pridefestivalen samt ovan nämnda sagostunder med dragdrottningar vid svenska bibliotek – att undanhålla barn från spektaklet.

Från mer liberalt håll ser man det kanske som en storm i ett vattenglas, och vi har väl kommit längre än så numera? Som folkpartiledaren uttrycker saken är det osvenskt att reagera så, och här tror vi ju på alla människors rätt att älska vem man vill. Men jag vill nog hävda att det är en viktig distinktion, av helt andra skäl.

Frågan är nämligen vad rörelsen vill, och svaret är förstås att yttermera erhålla särskilda privilegier och rättigheter för det egna kollektivet, men framförallt att vinna internationellt erkännande i så måtto att Q-rättigheter upphöjs till mänskliga rättigheter, vilket bara är möjligt genom att FN antar en resolution i frågan.

Den ambitionen hade varit betydligt enklare om man hade stannat vid HB, men blir förstås omöjlig när man vidgar begreppet till att omfatta inte bara sexuella preferenser, utan även psykiatriska diagnoser som könsdysfori (transsexualism, T), könsidentitet samt en aldrig sinande bokstavssoppa med andra former av sexuella minoriteter A, I, + – vilket vi med fördel kan förkorta till enbart Q som i queer.

När rörelsen växer över alla bräddar med tydlig dragning åt woke och vänsterliberal kulturmarxism, och med en omfattande flora abstrakta teorier om ickebinära könsidentiteter, särskilda pronomen och andra egenheter, försäkrar man sig om att aldrig någonsin få framgång i arbetet för internationellt erkännande, ty världen i stort tänker mer som Björn Söder än folkpartiledaren. Problemet är att man i vanlig ordning tror att «världen» är samma sak som Västvärlden, medan den större världen är religiös, konservativ och traditionell snarare än liberal och progressiv.

Invändningar finns även från mer närliggande håll om den ständiga utvidgningen, och det är nog inte alla som känner sig bekväma med att stuvas samman med hela menageriet av udda sexualiteter, dysforier och upplevda identiteter. Det rimmar inte alls med den primära målsättningen om normalisering, utan ger åter en flärd av freak över hela nätverket.

Man kan också ifrågasätta det politiska engagemanget i rörelsen. Man vill gärna godhetssignalera och frottera sig i glansen, trots att man i flera avseenden är på kollisionskurs med nätverket. Det är nämligen inte bara MAPs (minor attracted persons) som stryker omkring i marginalen, utan även sexarbetare, porrskådisar och andra figurer, personer som definitivt inte har politikers öron utan tvärtom motarbetas intensivt, trots att de faktiskt har rörelsens stöd.

Det är en väldigt märklig hållning att sträva för fri sexualitet samtidigt som man bekämpar andra uttryck av samma sak, som porr. Därtill är man förstås helt inkonsekvent när man betraktar manlig sexhandel som en harmlös yttring av homosexuell promiskuitet, medan kvinnlig sådan ses som tvång, slaveri, människohandel och så vidare. Statsfeminism av det mer radikala slaget trumfar Q-rättigheter när det väl kommer till kritan – ingen «inkludering» här inte.