Linda Skugge ville en gång visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige, nämligen i antologin Fittstim. Hon kan nu sägas ha gjort detta med eftertryck efter att ha kommit ut som BDSM-aktris på en notorisk plattform för crowdfunding av porr.
Man ska då veta att radikalfeministen i fråga har varit tongivande i den monotona mediedebatten, och så att säga inte har varit någon vän av kommersiell hårdporr. Ty i hennes traditionella vänsterfack ser man utan undantag pornografi som en mannens «objektifiering» av kvinnan, och idealet är istället en «fin» kärleksrelation mellan högst två jämngamla parter, utan inslag av våld, objekt eller pengar.
På samtliga punkter fallerar Skugge, enligt de bilder som finns till förfogande att skåda, och hela vänsterfeminismen kraschlandar med dunder och brak när den halvsekelgamla donnan fläker ut sina intima delar till högstbjudande. Man får förmoda att tidigare feministkolleger redan har sagt upp bekantskapen.
Allmänheten är dock mer tudelad, nämligen i de gängse facken av libertina libertarianer respektive radikalfeminister och kristna typer. Själv hör jag ju till den första gruppen, och har därför ingen anledning att sälla mig till kritikerna – tvärtom, detta är feminism på riktigt, nämligen att som kvinna vara självständig utan att behöva ta hänsyn till ett större kvinnokollektiv.
Bilderna kunde jag vara utan, eftersom jag – denna eviga storkonsument av erotik och pornografi – är präglad av och föredrar vaniljframställningar, som enkla utvik. Men det är inte min sak att döma andra, och smaken är som bekant lika delad som baken. Min analys ligger på det principiella planet, ovanför midjehöjd.
Om man får tro medier är bevekelsegrunden brist på pengar. Extrakneget på plattformen sägs ge skribenten nog med pengar för att kunna gå på gymmet samt köpa bättre mat, kläder och smink till barnen. Hon sägs även ha Addisons sjukdom, vilket skulle medföra behov av att träna för att må bra.
Fan tro’t, och det kunde förstås lika gärna vara ett kulturellt experiment i stil med Anna Odells planerade «psykos» för en del år sedan. Addisons underhåller man för övrigt med kortisolbehandling och god kost i allmänhet, omfattande kalcium och vitamin D, och ett dyrt gymabonnemang är varken nödvändigt eller av något som helst värde – det finns enklare sätt att träna, helt gratis.
Att Expressen pröjsar snålt hade jag kunnat gissa, men hade i övrigt ingen aning om att en så framstående skribent lever på marginalen, synbarligen utan att ha sparat. Eller så är det kanske livsstilen som är lite för extravagant i förhållande till inkomsten, vem kan egentligen veta.
Hur som helst kan det knappast vara fel att dra in kosing på en smula sexuell underhållning, annat än i de radikalfeministiska omegasexkärringarnas optik förstås. Faktum är att just den här typen av dubbelarbete i det offentliga och det mer privata är relativt vanligt i Japan, och ingen höjer där på ögonbrynen för att en väderpresentatör blir porrskådis eller vice versa – man har där inte den kristna synden i fonden, den arvssynd som numera förvaltas i den sekulära vänsterns motstånd till kommersialisering av förment heliga ting som kärlek och blodgivning.
Linda Skugge har helt enkelt kommit ut som feminist på riktigt, efter alla dessa år av intellektuell rännskita i slaskmedier. Skugge visar vägen för andra att ha högre mål än att bli hornalist i tabloider, och att istället ta befälet över sin egen tillvaro, samt att inte bry sig om vad andra kan tänkas tycka. Hur kan det inte vara frigörelse?
