Kategorier
Kultur Liberalism Politik

Skugge kommer ut som feminist

Linda Skugge ville en gång visa att det finns tjejer som har högre mål än att bli framröstade till Fröken Sverige, nämligen i antologin Fittstim. Hon kan nu sägas ha gjort detta med eftertryck efter att ha kommit ut som BDSM-aktris på en notorisk plattform för crowdfunding av porr.

Man ska då veta att radikalfeministen i fråga har varit tongivande i den monotona mediedebatten, och så att säga inte har varit någon vän av kommersiell hårdporr. Ty i hennes traditionella vänsterfack ser man utan undantag pornografi som en mannens «objektifiering» av kvinnan, och idealet är istället en «fin» kärleksrelation mellan högst två jämngamla parter, utan inslag av våld, objekt eller pengar.

På samtliga punkter fallerar Skugge, enligt de bilder som finns till förfogande att skåda, och hela vänsterfeminismen kraschlandar med dunder och brak när den halvsekelgamla donnan fläker ut sina intima delar till högstbjudande. Man får förmoda att tidigare feministkolleger redan har sagt upp bekantskapen.

Allmänheten är dock mer tudelad, nämligen i de gängse facken av libertina libertarianer respektive radikalfeminister och kristna typer. Själv hör jag ju till den första gruppen, och har därför ingen anledning att sälla mig till kritikerna – tvärtom, detta är feminism på riktigt, nämligen att som kvinna vara självständig utan att behöva ta hänsyn till ett större kvinnokollektiv.

Bilderna kunde jag vara utan, eftersom jag – denna eviga storkonsument av erotik och pornografi – är präglad av och föredrar vaniljframställningar, som enkla utvik. Men det är inte min sak att döma andra, och smaken är som bekant lika delad som baken. Min analys ligger på det principiella planet, ovanför midjehöjd.

Om man får tro medier är bevekelsegrunden brist på pengar. Extrakneget på plattformen sägs ge skribenten nog med pengar för att kunna gå på gymmet samt köpa bättre mat, kläder och smink till barnen. Hon sägs även ha Addisons sjukdom, vilket skulle medföra behov av att träna för att må bra.

Fan tro’t, och det kunde förstås lika gärna vara ett kulturellt experiment i stil med Anna Odells planerade «psykos» för en del år sedan. Addisons underhåller man för övrigt med kortisolbehandling och god kost i allmänhet, omfattande kalcium och vitamin D, och ett dyrt gymabonnemang är varken nödvändigt eller av något som helst värde – det finns enklare sätt att träna, helt gratis.

Att Expressen pröjsar snålt hade jag kunnat gissa, men hade i övrigt ingen aning om att en så framstående skribent lever på marginalen, synbarligen utan att ha sparat. Eller så är det kanske livsstilen som är lite för extravagant i förhållande till inkomsten, vem kan egentligen veta.

Hur som helst kan det knappast vara fel att dra in kosing på en smula sexuell underhållning, annat än i de radikalfeministiska omegasexkärringarnas optik förstås. Faktum är att just den här typen av dubbelarbete i det offentliga och det mer privata är relativt vanligt i Japan, och ingen höjer där på ögonbrynen för att en väderpresentatör blir porrskådis eller vice versa – man har där inte den kristna synden i fonden, den arvssynd som numera förvaltas i den sekulära vänsterns motstånd till kommersialisering av förment heliga ting som kärlek och blodgivning.

Linda Skugge har helt enkelt kommit ut som feminist på riktigt, efter alla dessa år av intellektuell rännskita i slaskmedier. Skugge visar vägen för andra att ha högre mål än att bli hornalist i tabloider, och att istället ta befälet över sin egen tillvaro, samt att inte bry sig om vad andra kan tänkas tycka. Hur kan det inte vara frigörelse?

Kategorier
Kultur Politik Vetenskap

Klimakteriekris, inte klimatkris

Lena Andersson serverade ännu en intellektuellt svidande svada, denna gång angående den klimatporr som statstelevisionen och andra medier har ägnat sig åt under sommaren, först genom att mer eller mindre utlova en «rekordvarm» sommar och riktigt hoppas på stora skogsbränder att rapportera om, för att därefter i besvikelse enligt sedvanlig bekräftelsebias aktivt söka varmt väder på annat håll världen runt.

Noga räknat är det ingen märkvärdig analys, utan av samma slag som har förekommit här och uttryckts av många andra, men megafonen är förstås något större i ett stort dagblad, samtidigt som den litterära stilen kan tänkas reta andra.

En som verkligen blev uppretad är tabloidbloggaren Magda Gad, som på X kvittrade att Andersson är en «otroligt äcklig människa». Det kanske inte helt mogna utfallet avser indikera att Andersson så att säga inte har kommit till samma «insikt» som extremvänstern, men det är ju just här det kniper – vänsterns «klimatkris» är lika fabricerad som det «konsensus» man tror finns för fenomenet.

Om det är på den nivån debatten ska ligga, kan man nog konstatera att betydligt fler blir äcklade av Gad än av Andersson, och lite elakt uttryckt kan man säga att «klimatkrisen» mer liknar en klimakteriekris, i det att det mest är medelålders feministkärringar i medier som driver frågan, med de uppskrämda flicksnärtorna i generation Z som naturliga gräsrötter.

Det är samma äckliga vänsterfalang som driver agenda om veganism och köttmotstånd, kampanjar mot kärnkraft samt föreslår insekter på matsedeln. Den jetsettande medieelit i wokevänstern som flyger kors och tvärs jorden runt samtidigt som man vill inpränta «flygskam» i allmänheten. Den intellektuellt funktionsnedsatta klick som ser «klimatet» i varenda jävla värmebölja, skyfall eller varför inte en särdeles kall och normal svensk sommar, ungefär som en psykotisk patient ser blodfläckar i varje rorschachtest.

Kategorier
Hongkong Kina Kultur Politik

No Hongkong glory in Britain

En kvinna bryter ihop i en videosjälvis i en bil, efter att ha insett att livet i Lillbritannien inte riktigt blev som tänkt. Hon saknar Hongkong och dess mer sprudlande kultur, släkten och de gamla vännerna, och känner sig som en fisk på land i det nya landet.

Men samtidigt har hon alltjämt en absurd noja kring den nationella säkerhetslagen som Kina införde per dekret och per grundlag, efter att Hongkong under tjugo års tid misslyckats med att själv åstadkomma den saken. Hon vill inte att dottern ska behöva utstå «patriotisk undervisning», och plågar sig därför med spotted dick, brittiskt oväder och ett land i ekonomiskt förfall.

Kasumi, som hon kallar sig, är ändå mer lyckligt lottad än de flesta av de hundrafemtio tusen kineser som lockades av den brittiska skurkstaten att fly staden, förutsatt att man hade BNO-pass. Man erbjöds uppehållstillstånd i fem år, efter vilken tid man skulle kunna erhålla medborgarskap. Det är en rutten deal.

De som har emigrerat till poor old England, likväl som till Australien, Kanada och övriga anglosfären – som konstant lägger sig i kinesiska angelägenheter – är för övrigt främst lycksökare som söker en utväg ur Hongkongs egentliga problem med bostadsbrist för unga.

Men tillvaron i det nya värdlandet erbjuder istället enkla och billiga immigrantjobb på restauranger och liknande, samtidigt som rasismen gentemot kineser och asiater är utbredd i anglosfären och Väst. Tillvaron är därför inte så rosenröd som den brittiska skurkstaten ville ge sken av, utan är ett ordentligt nedköp för de allra flesta som har gjort resan.

Ironin här är ju att det finns fler än dubbelt så många brittiska expats i Hongkong som BNO-emigranter i Lillbritannien, och att staden alltjämt har stor dragningskraft. Det är inte helt enkelt förstå varför man skulle överge en ekonomiskt och kulturellt rikare tillvaro i Hongkong för det soppköksfattiga England och dess mindre tilltalande wokekultur…

https://www.youtube.com/watch?v=pUSrzu_b1co
Kategorier
Asien Europa Kina Kultur Politik

Västvärldens undergång

Domedagsretoriken är kanske tröttsam, men den har ändå visst fog för sig. Civilisationer som Europa och Kina har växelvis rest sig och stagnerat i cykler, om än inte i fullständig regelbundenhet. Dessa civilisationens hjärtslag beror i sin tur på en rad faktorer, som till sin natur är ganska komplexa, och inte alls särskilt förutsägbara, främst beroende på externa faktorer.

Men uppgång och fall är ändå givna periodiska företeelser, och det finns därmed ingen anledning tro att historien inte än en gång ska upprepa sig. Faktum är att vi redan är inbegripna i ett sådant skifte, varvid Kina och senare Indien återtar sina forna och rättmätiga positioner i världsekonomin, medan Väst präglas av stagnation och förruttnelse.

Sådan «kliodynamik» skissar ett förlopp med en uppgångsfas, präglad av demografisk tillväxt (babyboom) och därmed en korresponderande ekonomisk sådan, följd av avmattning och sedermera recession. Tillbakagången karakteriseras i sin tur av allt större konkurrens på arbetsmarknaden och växande ekonomisk ojämlikhet, vilket leder till interna motsättningar och i värsta fall konflikt eller rent av inbördeskrig om det inte pareras.

Med Sverige som exempel utgjorde en inhemsk övergång från utfattigt bondesamhälle till industriell demokrati en grund för omfattande tillväxt, accentuerad av externa faktorer som andra världskriget, efter vilket den svenska demografin och dess intakta industri möjliggjorde en omfattande ekonomisk tillväxt och en klassresa till socialistiskt välfärdsland.

Jätteproppen Orvar, eller den generation som föddes under 1940-talet, har således haft det särdeles förspänt i livet. Man har alltid med enkelhet kunnat finna arbete och bostad, och man har kunnat se fram emot en trygg framtid med en aldrig avtagande tillväxt.

I kontrast har efterföljande generationer haft det successivt svårare, men samtidigt även enklare i viss mening, givet att boomergenerationens politiska reformer åstadkom allt större välfärd med fri högre utbildning och andra förmåner. Men här återfinns den första vändpunkten, i det att alldeles för många personer utbildas för yrken som inte har motsvarande behov.

Med större konkurrens om de givna positionerna på arbetsmarknadens högre nivåer uppstår ett allt större akademiskt trasproletariat, varvid universiteten i sig transformeras till bastioner för klasskamp och radikalisering. Denna omdaning kan sägas ha tagit sin början under det omvälvande året 1968, och har sedermera utmynnat i en allt mer vänsterbliven akademi omfattande allt från genusöverideologi till fullfjädrad woke – den långa marschen genom institutionerna.

Med avmattning i ekonomin följer även ett behov av att importera arbetskraft för att hålla låneekonomin i gång, vilket har lett till omfattande invandring. Dessvärre har denna varit av alldeles fel slag, och mer präglats av förment sorg om tredje världens utarmade folk än kompetens, även om de som i slutändan har anlänt hit är förslagna sociala turister, medan de verkligt förtryckta har lämnats hemmavid.

Här har ännu en konfliktyta öppnats, och den kompletteras med relokalisering av industri till Asien, vilket har medfört att industrin i bruksorterna har avstannat och den traditionella arbetarklassen övergetts. Sverigedemokraterna är svaret på båda dessa fenomen, och man finner motsvarande utveckling i resten av Europa och även i USA med dess rostbälte.

I nutiden skördar vi konsekvenserna av denna utveckling med allt fler kluster av utanförskapsområden präglade av massiv kriminalitet och våld, samtidigt som arbetslösheten stiger och ekonomin kärvar. Avmattning och upphettning präglar visserligen ekonomin i naturliga cykler, men detta är en permanent företeelse till följd av en rad omständigheter.

Den kull till vilken vi överlämnar detta elände är samtidigt inkapabel att hantera situationen, vilket alltså ger den slutliga undergången. Vi talar om den söndercurlade generation Z, som präglas av ständig ångest och oro, trots – eller kanske snarare på grund av – att man har levt i en vadderad fantasitillvaro.

Detta är alltså generation snöflinga, en «kroppspositiv» kull som kräver «trygga rum» och «triggervarningar» vid universiteten för att inte falla ihop av en plötslig «mikroaggression» av verklighet. Det är generation Klimat-Greta, a non-fucking generation som röker braja hellre än dricker alkohol, och som har ständig ångest över «klimatet» – trots att klimatförändringarna inte kommer att påverka dem annat än positivt.

Den svenska situationen känner jag inte i detalj, men i USA har 42 % av gen Z diagnosticerats med någon form av psykisk ohälsa. Givet att inte alla söker vård, och att det därmed finns ett omfattande mörkertal, kan man på goda grunder hävda att hela kullen är psykiskt störd med hela raddan av bokstavskombinationer. Asperger-Greta är i detta hänseende helt «normal».

En femtedel av de amerikanska ungdomarna går i terapi, medan hela 57 % tar någon form av läkemedel för psykiska besvär, utöver droger som fentanyl. Motsvarande utveckling sker även i Europa och Sverige, att döma av explosionen i diagnoser. Till detta kommer även den omfattande identitetskrisen till följd av identitetspolitik, med allt större andel ungdomar som definierar sig som «ickebinära».

Det är alltså denna generation som ska förvalta och vidareutveckla välfärdsarvet, i konkurrens med mer rationella och materialistiska arméer av kinesiska ingenjörer. Samma generation ska tydligen gå i krig med Kina om Taiwan, om jag förstår de politiska signalerna från Tidölaget korrekt – men var och en förstår ju utgången av ett sådant scenario.

Till yttermera visso underpresterar samma generation lättkränkt i internationella jämförelser, vilket för övrigt är en kontinuerlig trend. Oavsett hur «kreativ» man tror man är i kullen i fråga, kommer i slutändan den mer kunniga världen att ha det absoluta övertaget i vetenskaplig och teknisk utveckling, och därmed även i ekonomi och dess följder i kulturverksamhet.

Så går alltså Västvärlden under, i en inre kulturrevolution och inre stridigheter om de smulor som blir över när det dukade bordet har konsumerats. Även Rom gick under efter en tid av fullständig galenskap och dekadens, och det är ett ständigt återkommande mönster i världshistorien. Förloppet kan nog inte förhindras, utan lär småningom leda till krig.

Kategorier
❤️ Film Kina Kultur

❤️ 周冬雨 Zhou Dongyu

En film med 章Zhang子怡Ziyi var det bananskal som en gång fick mig att halka in på Kina och upptäcka en ny värld. Skådespelerskan i fråga hade sådana där förtrollande drag som är svåra att förklara, och berättelsen var därtill av ett högklassigt snitt som jag sedermera förstod är typiskt för kinesiska dramer.

Successivt kom jag att vidga min kännedom om kinesisk film, varvid storheter som 周Zhou迅Xun, 李Li冰冰Bingbing och 汤Tang唯Wei blev tillskott i favoritskaran, och för all del även äldre personligheter som 巩Gong俐Li.

Under senare år har en ny generation stjärnor etablerat sig, av vilka framförallt 周Zhou冬雨Dongyu är den klarast lysande stjärnan. Likt Zhang Ziyi förmår hon spela med enbart ansiktsuttryck, och likt Zhou Xun ikläder hon sig ofta skruvade roller som ger utrymme för personliga uttryck.

山楂树之恋 (Under the Hawthorn Tree, 2010)

Vissa bara har det, och Zhou Dongyu hör till den skaran. Premiären skedde som artonåring i 山楂树Shanzhashu之zhi恋lian (Under the Hawthorn Tree, 2010) i regi av ingen mindre än 张Zhang艺谋Yimou, utan att ha den minsta erfarenhet av eller utbildning i skådespeleri – snacka om bananskal.

Även Zhang Ziyi handplockades en gång i tiden av Zhang Yimou, men hon hade i gengäld en passande utbildning och bakgrund, och därtill fortsatte hon att spela för Zhang Yimou. Zhou Dongyu har istället tagit sin egen väg, och sedermera nått himmelska höjder.

七月与安生 (Soul Mate, 2016)

Ett par av hennes filmer har hundra procent på Rotten tomatoes, nämligen fantastiska 七月Qiyue与yu安生Ansheng (Soul Mate, 2016) och 后来Houlai的de我们women (Us and Them, 2018), medan mästerverket 少年Shaonian的de你ni (Better Days, 2019) når nästan lika högt.

喜欢你 (This Is Not What I Expected, 2017)

Zhou Dongyu anses allmänt sakna den klassiska skönhet som ofta karakteriserar större skådespelerskor, men å ena sidan är det då ett bevis för talangen i fråga, och å den andra är hon inte lika fåfäng som många andra i facket, och är ofta osminkad i olika slags framträdanden. Man ska inte heller förväxla skönhet med attraktionsförmåga, och Zhou Dongyu är mycket riktigt hetare än en spis, därtill fotogenisk som få.

后来的我们 (Us and Them, 2018)

Att insupa kinesisk och annan östasiatisk film är ett gigantiskt projekt som aldrig tar slut, men vill man ha en enkel ingång är Zhou Dongyus filmer en bra tematisk inledning.

少年的你 (Better Days, 2019)