Kategori: Kultur

Kategorier
Kultur Språk Vetenskap

Götar och jutar, gutar och goter

Östgöten Karl Sverkersson lär ska ha varit den första regent som (1161) kallade sig svea ok göta konung, även om tidigare monarker i praktiken styrde över samma områden. Den frivilliga unionen mellan svear och götar kompletterades sedermera med gutarna på Gotland, som var en oberoende politisk enhet på grund av isolerande geografi.

Å andra sidan titulerade sig den danske monarken Knut VI vid samma tid (1168) konge til Danmarks og de venders, senare kompletterat med og gothers. Med goter avsågs här gutar på Gotland, som erövrades av Valdemar Atterdag 1361. Sverige tog Gotland 1645, men den danska regenttiteln bestod fram till 1944.

Med vender menas här slaviska folkstammar i öster, som både Danmark och Sverige gjorde anspråk på. Gustav Vasa kopierade sedermera sin danske kollegas ordspråk med avseende på vender, men undlät att nämna goter. Varför då? Därför att gutarna visserligen var självständiga, men sågs som en del av samma kultursfär och ytterst samma folk som götarna – de kunde inte lika gärna ha uppstått av sig själva, utan utvandrade från Götaland, den i geografin närmaste regionen.

Urnordiskan som talades i Skandinavien förgrenades under vikingatiden i tre fornnordiska dialekter, varvid det som sedermera skulle bli danska och svenska bildade fornöstnordiska under inverkan av plattyskan. Den gotländska forngutniskan bevarade å andra sidan under sin isolation mer ursprungliga drag i urnordiskan.

Palatalisering i fornöstnordiskan och fornvästnordiskan ger ett mjukt g för götar efter vokalskifte, medan den ursprungliga hårda varianten kvarstår i gutniskan för gutar. Från den urindoeuropeiska stammen *ǵʰewd- (att hälla) härleds det urgermanska *geutaną med samma betydelse. Goter, gutar och götar men även jutar är vidare härledningar, vilket föranleder frågan om alla dessa är samma folk.

Goterna är numera utdöda, men de har den bästa skriftliga dokumentationen bland germanska stammar på grund av sin expansion under folkvandringstiden, då de gjorde slut på Rom. Ostrogoten Iordanes hävdar i De origine actibusque Getarum (Getica, 551) att goterna är utvandrare från Scandza (Skandinavien) till Gothiscandza, som motsvarar nuvarande norra Polen. Iordanes vidhöll därvid säkerligen en mytologisk skildring, men det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i den. Det fanns då inga svenska eller andra intressen som kunde påverka historieskrivningen i en sådan riktning.

Gotiskan är ett östgermanskt språk, till skillnad från svenska, danska och gutniska, som är nordgermanska. Men urgermanskan var i stort gemensam då goterna utvandrade, och det är ingen tillfällighet att den mer konservativa gutniskan på Gotland bevarade drag som återfinns i gotiskan. Goterna stammar emellertid inte från Gotland, utan från Götaland, och de tog en självständig språklig och kulturell riktning från -500.

Jutar är en hårdare nöt att knäcka, för mellan jutar och götar finns daner på de spridda öarna i Danmark. Men det större Jylland har ändå en klar geografisk yta mot Götaland, och avståndet är inte större än till Gotland. Ett snarlikt namn behöver inte innebära och innebär vanligen inte något släktskap, men i beaktande av geografi och språk stärks misstankarna. De germanska stammarna har sitt kärnområde i den region som omfattar Danmark och södra Sverige, och både Götaland och Jylland är en del av denna kärna, från -750. Goter och saxare är bland de första avknoppningarna, franker, burgunder och vandaler några senare.

Betraktar man DNA-studier föreligger en stark koncentration av Y-DNA-haplogruppen I-M253 i just detta kärnområde, med runt 50 % i Västra Götaland och 30 % i övriga Skandinavien och delar av Finland. Med det menas inte att Götaland är civilisationens ursprung, utan blott att det finns en stark genetisk gemenskap mellan de grupper som här avhandlas.

Ursprunget till I-M253 står annars i Danmark vid -2500, som ett resultat av indoeuropeisk expansion från Pontiska stäppen. Just denna omständighet, att koncentrationen av mutationen är högre i Västra Götaland, utanför ursprungsområdet, talar för att jutar och götar är besläktade.

Även svear, daner och norrmän har förstås samma genetiska komposition, varför det blir mer diffust. Men I-M253 är alltså bara en särskilt beständig markör, den berättar inte om övriga egenskaper. Götar och svear är snarlika folk, men de är inte ett och samma, särskilt inte för tusen år sedan. En mer förfinad analys av götar, jutar och gutar – och någon gotisk lämning – skulle kunna bringa vidare klarhet i den eventuella släktskapen.

Kategorier
Kultur Språk

Underliga pronomen

Språkets kontinuerliga föränderlighet tar sig emellanåt underliga uttryck, och formas lätt av tidsandan och praktiska omständigheter. Exempelvis äldre engelska hade i andra person singular thou, vilket dock fordrade så mycket ansträngning i uttalet att det småningom reducerades till you.

Men you betecknade redan andra person plural, varför det emellanåt blev otydligt om man menade en eller flera personer. Därför har även you i andra person plural omfattats av förändringar, åtminstone informellt, och man säger på sina håll därför you guys, y’all och till och med youse.

I likhet med engelskan har spanskan (och portugisiskan) utvecklat pronomina i andra person på en rad märkliga sätt. Latin hade kort och gott (i nominativ) tū respektive vōs, men i äldre spanska framträdde vos som en respektfull form av tú i singular.

Därmed uppstår samma problem som i engelskan, att man har identiska former för person i singular och plural, och sålunda sker som följd en motsvarande transformation i plural: vos blir vos otros (ni andra), småningom ihopdraget till vosotros.

I mer formellt språkbruk användes vos genomgående för andra person i både singular och plural, men under senmedeltiden uppstod ett behov bland diverse feodala småpåvar och andra att utmärka sig från mängden. Finare människor tilltalades således vuestra merced (ers nåd), medan andra fick nöja sig med vos, eller i värsta fall tú.

Ett sådant otympligt pronomen reducerades i rask takt till vuesa merced, vuesasted, och småningom vusted, vilket i modern spanska har reducerats till usted. Spanjorer i allmänhet uppfattar inte att de kallar varandra ers nåd, utan ordet har omfattats av så mycket inflation att det bara är ett vanligt respektfullt tilltal, helt identiskt med det ursprungliga vos. I ett längre tidsperspektiv förefaller reformen därför meningslös.

I svenskan hade vi på motsvarande sätt under en period formellt tilltal Ni istället för du, men det är inte ursprungligt utan ett sätt att höja en person i rang samtidigt som man sänker sig själv i hövlighet alternativt underdånighet. Det är ett uttryck för skarpa sociala skillnader, och bruket är numera avskaffat – vilket inte hindrar en del yngre personer från att återuppta missbruket, i den felaktiga tron att det är respektfullt (det är i själva verket avståndstagande och förolämpande).

Ett sätt att komma runt niandet var att nyttja tredje person singular, på samma sätt som usted i spanskan och você i portugisiskan egentligen är tredje person (verben böjs sålunda). Ska han ha mer kaffe? och har hon arbetat klart? är sålunda exempel på uttryck för att kringgå svårigheten i vilket tilltal som ska användas och därmed undvika att förnärma någon.

I nutiden har hennarna i huvudstaden försökt introducera vad man tror är ett könsneutralt pronomen hen, trots att det redan existerande han är just könsneutralt när det inte används som kontrast till det könsspecifika hon. Det är därför exempelvis äldre lagtexter genomgående använder han som en markör för en person oavsett kön.

I den äldre svenskan hade man inga svårigheter att skilja på grammatiskt genus och verkligt kön, men när morfologin plattades ut försvann intuitionen. De kvarstående personliga pronomina med skillnad i genus har därför av moderna feminister kommit att uppfattas som sexus, varför ett konstlat behov av att modifiera formerna har uppstått. Man hänvisar ofta till finskans hän, men det är alltså det enda pronominet i det språket för tredje person singular.

Man kan av dessa exempel dra slutsatsen att samhälleliga förändringar gör avtryck i språket, även på mer basal nivå som pronomina, och att varje sådan förändring tenderar att dra med sig ytterligare förändringar i följd. Man kommer osökt att tänka på stora vokaldansen och motsvarande vokalskiften i andra språk, där ljudförändring i en vokal föranledde förändringar i samtliga övriga för att undvika missförstånd.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Kultur Språk

Östasiatiska namn i medier

Trump och Jong-Un har mötts står det i den löpande texten till statstelevisionens Nyheter direkt när man rapporterar om Do-Nal-Dos snabbvisit hos ordförande Gim i Nordkorea. Något journalistiskt snille har därvid förutsatt att östasiatiska namn är komponerade av «förnamn» och «efternamn» som i större delen av Europa.

Men alla namn i Östasien skrivs med familjenamn följt av givet namn, som Mao Zedong, Ai Weiwei, Abe Shinzo och Gim Jeongeun. Bindestreck används i regel aldrig, utan givna namn är en odelbar enhet. Kamelnotation (som i *«Jong-Un») används således inte. Personer refereras givetvis med familjenamn (Xi) eller hela namnet (Xi Jinping), men aldrig med givet namn.

Det är en kunskap som helt enkelt inte tycks kunna tas in av journalistkollektivet, eftersom man genom åren regelmässigt har kunnat se hur personer refereras med tilltalsnamn. Xilai var för smart för partiet skrev en tidning angående partipampen Bo Xilai. Med kryptodissidenten Liu Xiaobo var man helt enkelt du, och han omtalades som *«Xiaobo» i de flesta medier. Och nu är man alltså även bror med Nordkoreas diktator *«Jong-Un».

Japans premiärminister Abe Shinzo kallar man *«Shinzo Abe», faktiskt mot japanska regeringens vilja, och samma princip med vända personnamn tillämpas för de flesta japanska namn, trots att sådana i Japan byggs på samma sätt som i Kina, Korea och Vietnam – det är en helt gemensam kultur. Lyckligtvis har man hittat rätt med Xi Jinping och andra större kinesiska personligheter, även om man regelmässigt vänder kinesiska personnamn i andra sammanhang för att få in dem i Skatteverkets trånga databasformat.

Man kunde tycka att det är en struntsak, men å ena sidan vet man emellanåt faktiskt inte vem som avses, och å den andra skär det sig rejält i öronen att se felvända namn. Det är som om man skulle tala om Löfvén Stefan i löpande text. Förutom att det är störande väcker det även misstanken att personen som berättar förmodligen inte vet något alls om ämnet.

Hur svårt kan det egentligen vara att förhålla sig till en enhetlig östasiatisk standard för östasiatiska namn? Om det inte hör till allmänbildningen kan man åtminstone kräva att journalister har sådan kunskap, eller att de har förmåga att söka den vid behov.

Det andra problemet i journalistisk rapportering om Östasien gäller hur man transkriberar namn och företeelser, och för all del även hur man uttalar dem – exempelvis Huawei. Numera har pinyin etablerat sig ganska väl för kinesisk transkription, förutom vad gäller företeelser i Taiwan (som alltså också har antagit pinyin) och äldre historiska namn, och det är bara vid mer sällsynta fall som någon gammal avdankad reporter berättar om *«Mao Tse-Tung».

Samma argument föreligger här som vid namnbruk, att en text ska förmedla ett budskap utan störande inslag, och att man ska kunna veta vad det är som avses. Exempelvis vet de flesta nog inte vad *«Szechwan» är, eftersom vi numera skriver Sichuan.

Koreanska namn transkriberar man av någon anledning enligt nordkoreansk standard eller helt ad hoc, trots att en reviderad sydkoreansk standard föreligger sedan år 2000. Härav följer i medier *«Kim Jong-Un» för 김정은, vilket mer korrekt transkriberas Gim Jeongeun. Frågan är hur man skulle transkribera det påhittade 킴종운 (= Kim Jongun, den lycklige slaven Kim). Konsonanten ㄱ (g) i 김 (gim) låter måhända ofta som k i ett svenskt öra, men den aspirerade varianten ㅋ (k) är defintivt ett hårt k – någonstans måste man skilja mellan dessa olika konsonantljud.

Å andra sidan skriver man numera standardriktigt Seoul för 서울, även om man i uttalet förväxlar e och diftongen eo (ʌ) i något som minner om se-oul istället för seo-ul. Det är samma ㅓ (eo) i 서 (seo) som förekommer i 정 (jeong), men som då blir *«jong». Rena virrvarret!

Sydkoreas president Mun Jaein (문재인) skriver man i medier som *«Moon Jae-in». I 문 (mun) har vi vokalen ㅜ (u), som istället transkriberas *«oo». Hade man tillämpat samma metodik för Seoul, där samma vokal ㅜ transkriberas korrekt, hade det blivit *«Seoool». Det finns alltså inte tillstymmelse till ordning och reda, utan allt renderas i en salig blandning.

Det hjälper förstås inte att Sydkoreas regering själv använder dessa udda namnformer, eller att japaner har en tendens att själva vända på sina namn för att «hjälpa» västerlänningar. För personnamn finns knepiga passregler som förhindrar att man kan ändra transkription, samtidigt som man förstås är fri att byta namn helt – det där med ID-nummer verkar inte spela så stor roll.

Ändå vore det inte särskilt svårt att i den lilla svenska journalistiska ankdammen etablera en konsekvent standard som alltid följs, och statstelevisionen kunde här med sina enorma skatteintäkter göra en insats värdig public service. Man har vid varje större redaktion rimligtvis en handbok i hur namn och företeelser ska renderas, och det är förstås så att en sådan måste följa vedertagna nationella och internationella standarder. Det kan enkelt sammanfattas på en A4.

Det finns en tradition av att vinnlägga sig om korrekt ryskt, franskt, spanskt, tyskt och naturligtvis även engelskt uttal, varför motsvarande inte kan vara så mycket svårare för betydelsefulla östasiatiska G20-länder. Ingen begär att man ska kunna östasiatiska språk, förutom om man är korrespondent i landet förstås, men däremot att man ska förstå ett antal grundläggande fakta och vid behov kunna plocka fram rätt approximativt uttal genom en enkel sökning. Det är en helt grundläggande journalistisk uppgift, att söka och förmedla korrekt information.

Kategorier
Filosofi Kultur Liberalism Politik

Religionen mänskliga rättigheter

Upplysningstidens ambitioner att katalogisera ett antal medborgerliga fri- och rättigheter utgör ett politiskt försök att kodifiera en allmängiltig moral, nämligen hur staten ska förhålla sig till medborgarna och hur medborgarna ska förhålla sig till varandra.

Exempelvis stipuleras i den franska deklaration om mäns rättigheter att frihet består i allt det som inte skadar andras motsvarande frihet, och lag äger bara rätt att begränsa det som är skadligt för samhället. Det är en allmängiltig princip som sedan kan utvecklas i mer detalj.

Den amerikanska rättighetskatalogen uttrycker en mer absolut hållning i första tillägget, i vad jag menar är den skönaste, kortaste och hittills oöverträffade deklarationen: Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof; or abridging the freedom of speech, or of the press; or the right of the people peaceably to assemble, and to petition the Government for a redress of grievances.

Här finns minimalt utrymme att manipulera och begränsa de friheter som nedläggs i konstitutionen, och den ålägger också staten att förhålla sig sekulärt i förhållande till religionerna. Det absoluta uttrycket gör den amerikanska demokratin stabil, medan den europeiska varianten ger utrymme att successivt urholka friheter till dess att ingen egentlig frihet återstår; när man bara får uttrycka det ofarliga är man inte fri.

Efter andra världskriget tillkom deklarationen om de mänskliga rättigheterna, som utarbetades inom ramen för Förenta nationerna och sedermera har antagits av i stort sett alla länder. Det är en betydligt luddigare och mer omfattande samling fri- och rättigheter, som anses ha universell räckvidd.

Deklarationen bygger delvis på upplysningstidens liberala fri- och rättighetskataloger, med självklara artiklar om rättssäkerhet, jämlikhet, åsiktsfrihet och mötesfrihet samt lika självklara förbud mot tortyr och annan förnedrande behandling. Men sedan blir det mer komplicerat när man stipulerar ett antal andra rättigheter som saknas i tidigare kataloger och som traditionellt är en angelägenhet för den enskilda nationen och kulturen.

Till exempel definierar artikel 16 att män och kvinnor har rätt att under (och endast under) samtycke ingå äktenskap och bilda familj utan inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion, samt att familjen är den grundläggande enheten i samhället.

Det innebär inte att jag kan gifta mig med min syster, eftersom man kan finna andra inskränkningar för sådana äktenskap, exempelvis förbud mot incest. Det innebär inte heller nödvändigtvis att samkönade äktenskap är tillåtna, och inte heller att polygama äktenskap är förbjudna.

Änfå finner man i medierapporteringen och den politiska debatten anklagelser om att exempelvis Ryssland bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att motarbeta homosexualitet. Det står faktiskt inte ett ord om Q-rättigheter i deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Saudiarabien skulle lika gärna kunna anklaga Sverige på motsvarande sätt eftersom vi förbjuder polygami, en för den kulturen godtagbar samlevnadsform.

Rättigheter för H, B, T, Q och allt fler tillägg i bokstavskombinationer är en senare utveckling i Yogyakartaprinciperna, som anses utgöra ett tillägg till de mänskliga rättigheterna. Det finns ett stort antal sådana extensioner som gör att katalogen sväller över alla bräddar, som till exempel barnkonventionen och migrantarbetarkonventionen.

Yogyakartaprinciperna är emellertid inte antagna av FN, utan utgör ett slags vänsterliberalt önskemål om hur mänskliga rättigheter borde utvidgas. Sålunda betraktas de av västerländska politiker som just mänskliga rättigheter, och man försummar inte ett tillfälle att anklaga andra länder för att bryta mot dessa påhittade rättigheter.

Den ursprungliga deklarationen om mänskliga rättigheter var avsiktligt luddig och allmänt hållen utan att gå in på detaljer, eftersom det helt enkelt inte går att samla världens alla kulturer kring en mer detaljerad förteckning kring exempelvis äktenskapets natur. Dessutom hade homorörelsen ännu inte sett dagens ljus vid tiden för deklarationens tillkomst, utan är en senare utveckling.

Q-rättigheter kanske borde vara en mänsklig rättighet? Det kanske även polygami borde vara? Eller incestuösa äktenskap? Något objektivt sätt att fastställa en grund för sådana rättigheter finns inte, utan är hårt knuten till tradition och kultur och i övrigt föremål för tyckande och argument som aldrig kan fastslås som allmängiltiga.

Som västerlänning är jag förstås en produkt av den tradition och kultur jag tillhör, och är därmed självklart förespråkare för fri kärlek (ja till samtliga tre: Q-rättigheter, polyamori, incest). Men jag har också erfarenhet av andra kulturer och kan tillgodogöra mig andra synsätt, utan att för den skull nedgradera mig till något slags kulturrelativist. Rättigheterna får inte heller begränsa friheter.

En universell och allmängiltig fri- och rättighetskatalog måste vara kort, koncis och begränsad till de mest relevanta fri- och rättigheterna, och kan inte utvecklas till flertusensidiga dokument som varje stat måste underkasta sig. Detaljerna är upp till varje folk och nation att besluta om, och inte något som självutnämnda rättighetsadvokater äger rätt att instifta på sina privata sammankomster.

En universell och allmängiltig fri- och rättighetskatalog måste antas av dem det berör, och kan inte påtvingas andra folk. Men det är ändå det vi allt oftare ser när ett moralistiskt väst försöker kränga just sin socialliberala uppfattning på världens folk, med motiveringen att alla önskar just dessa fri- och rättigheter (jag kan garantera att så faktiskt inte är fallet).

Denna glödande mission i demokrati och mänskliga rättigheter har påfallande likheter med tidigare mission i avsikt att sprida kristendomens lära, ett uttryck för att man tror sig sitta inne med en av kultur oberoende universell sanning som måste komma att omfattas av alla. Men det finns ingen sådan universell sanning, och många kulturer är mer orienterade kring familj än individ (enligt konventionen är familjen samhällets grundläggande enhet).

Har äldre människor rättigheter, till exempel att bli väl omhändertagna av sina barn och barnbarn? I Östasien anser man det, medan vi i Sverige institutionaliserar pensionärer på äldreboenden i en meningslös tillvaro i väntan på döden. Hur är det kompatibelt med mänskliga rättigheter som princip?

I artikel efter artikel kan man utveckla begreppen i sådan detalj att det blir oöverskådligt, och det är därför futilt att ens försöka. Sedan grunddokumentet med de trettio «budorden» stipulerades har en myriad fraktioner och avledningar sett dagens ljus, på ungefär samma sätt som den katolska (universella) kyrkan krackelerade och förgrenades i myriader samfund på grund av olika uppfattning om nattvarden och påvens skägg. Ingen är faktiskt överens om någonting.

Själv skulle jag nöja mig med att artikel 19 (om yttrande- och informationsfrihet) implementerades i varje stat lika kort och kärnfullt som i den amerikanska konstitutionens tillägg. Det skulle med automatik bana vägen för resten av rättigheterna genom politisk process, men för närvarande är det i princip bara USA och Japan som uppfyller kriteriet.

Kategorier
Kultur

Hur många kön?

Förr i världen var allt ganska enkelt. Det fanns män med snopp och kvinnor med snippa, två kön av det slag som naturen selekterat fram genom hundratals miljoner år av evolution i syfte att säkra artens fortbestånd och vaska fram kombinationer av genuttryck för att hantera en föränderlig värld.

Numera är det mer komplicerat. Halvkön och andra naturens experiment har visserligen alltid varit kända, men har aldrig erkänts som specifika könstillhörigheter. Kromosomrubbningar som ger obestämd androgyn eller tvekönad intersexuell form förekommer i ett antal olika varianter, och dessa ses idag som särskilda biologiska kön. För enkelhets skull ska vi här definiera mängden av biologiska kön som B = {M, K, A, I, Am, Ak} av manliga, kvinnliga, androgyna och intersexuella personer. Am och Ak innebär androgyna personer med specifikt manliga respektive kvinnliga könsdelar.

Men könet är inte bara biologiskt, säger man. Det finns även ett socialt kön, ett genus, som definierar hur människor beter sig enligt typiska mallar. Socialt kön behöver inte överensstämma med biologiskt kön, och en man kan således uppvisa typiskt kvinnligt beteende och vice versa. Här definierar vi mängden av sociala kön som G = {m, k, a, i, ∅}, det vill säga manligt, kvinnligt, androgynt, intergender samt ingetdera.

Varken biologiskt kön eller socialt kön behöver ha något med sexuell preferens att göra, hävdar man bestämt. Man kan vara biologisk man klädd i kjol men ändå föredra kvinnor. Vi kan således definiera sexuellt kön som mängden S = {het, hom, bi, pan, asex} för personer som är heterosexuella, homosexuella, bisexuella, pansexuella och asexuella. Pansexualitet är som bisexualitet för såväl biologiskt som socialt kön.

Trivialt kan man nu kombinera dessa mängder B x G x S, varvid man får 150 olika slags kön beroende på biologiskt, socialt och sexuellt kön. Istället för det förlegade entydiga binära synsättet har vi en maffig vektor i tre dimensioner. Exempelvis (K, k, het) betecknar en vanlig heterosexuell kvinna som beter sig som en kvinna traditionellt gör, medan (M, a, pan) betecknar en man med androgynt socialt mönster och sexuell aptit för allt.

Men man kan gå vidare. I mängderna ovan antas personerna vara samtyckande vuxna individer, men det finns för all del även sexuella uttryck som omfattar företeelser som mestadels är kriminaliserade och inte ens erkänns som en specifik läggning. Vi har således även ett transitivt kön definierat av mängden T = {N, P, L, Z, O}, där N är normalstadium, P omfattar pedofila uttryck, L innebär lik, Z avser djur och O står för objekt av olika slag. Vi täcker med denna utvidgning in i stort sett alla sexuella uttryck, och mängden kön uppgår nu till 750 stycken. En person (M, i, bi, P) är till exempel en bipedofil man med intergenderbeteende.

Även en mängd med metamorfiskt kön M = {mask, fem, eun} kan definieras för personer som har modifierat det av naturen givna tillståndet. mask och fem står här för en person som på kirurgisk väg har försetts med manliga respektive kvinnliga könsdelar, medan eun betecknar en person som har avlägsnat dem. I teorin skulle man även kunna tänka sig medicinsk intersexuell metamorfos, men såvitt jag förstår är det få i verkligheten som önskar bli hermafroditer.

Matrisen B x G x S x T x M omfattar således närmare 2000 möjliga könstillhörigheter, och det börjar bli svårt att orientera sig i mångfalden av spännande sexualiteter. Alla kombinationer är dock inte längre möjliga, eftersom en man inte kan metamorfera sig till man och motsvarande för kvinnor. En person (K, i, hom, N, mask) betecknar en till man opererad biologisk kvinna med intergenderbetende och homosexull läggning av normalgrad.

Vi har kommit långt i vår liberala ansats att befria människan från stigmatisering och det tunga oket av att uppleva sig befinnas i fel slags kroppshydda. Men har vi därmed verkligen tömt ut alla möjligheter, eller finns det fler tänkbara könskategorier?

Man kan till exempel tänka sig ett pluralitetskön P = {sing, dual, plur} för den som inte nöjer sig med trist parsex utan föredrar två eller flera partner. Även kategorin Z kan vederfaras tämligen omfattande expansion, då personer som dras till hästar kanske inte går att likställa med sådana som gillar kor eller hönor.

Vidare kan man definiera en mängd E = {kau, asi, afr, oce, uni} för etnisk sexualitet, då det finns bestämda läggningar för vissa etniciteter likväl som universell aptit. Själv placerar jag mig entydigt i det gula facket, medan andra kan ha en annan preferens. Ett generationellt kön g = {y, =, ä} av yngre, jämngamla och äldre skulle likaså kunna definieras.

Vidare finns ingen särskild anledning att begränsa sig till könsdysforiska tillstånd, då även artdysfori är en valid kategori. Den upplevda arttillhörigheten torde ha bäring även på sexualiteten, och vi skulle därför kunna definiera en artsexualitet A genom mängden av tänkbara djur inklusive människor. En person kanske identifierar sig som en örn, men har likväl preferens för getter.

Resonemanget kan även tillämpas för upplevd etnicitet, då en vit person kan känna sig som en svart eller en amerikansk urinvånare, så kallad etnodysfori. Det är en till E parallell mängd R = {kau, asi, afr, oce, =}, men där elementen betecknar subjekt snarare än objekt.

Den slutliga mängden B x G x S x T x M x P x E x g x A x R bestämmer därför samtliga möjliga kön, och antalet element är här inte fixt. Det är inte bara så att vi nu har tappat räkningen, utan det är en i princip ouppräknelig mängd, en sant kontinuerlig könspalett lika steglös som färgerna i regnbågen.