Cwejman på Göteborgsposten vill att Sverige ska «visa solidaritet med det demokratiska Taiwan» och inte böja sig för «Kommunistkina», ty i annat fall riskerar Taiwan bli «nästa Ukraïna». Han menar att dessa «länder» symboliserar ett demokratiskt Kina respektive Ryssland, vilket «despoterna i Moskva och Shanghai» inte kan tillåta.
För ordningens skull måste vi här först klargöra att Kina förstås bara är «kommunistiskt» i formell mening, och det rör sig snarare om en statskapitalistisk hybridregim sedan fyrtiotalet år tillbaka. Cwejman kunde ju studera sådant som ginikoeffiecient för Kina respektive Sverige för att utröna vilket land som i praktiken ligger närmast kommunismen.
De så kallade despoterna finns för övrigt inte i Shanghai, som visserligen är Kinas till folkmängden största stad, utan i Beijing. Det är ekvivalent med att folkmördarstaten Australien inte styrs från Sydney, som samme skribent tidigare har hävdat, utan från Canberra.
Kunskaperna om Kinas geografi är förstås usla över hela linjen, och Cwejman har i tidigare stick yrat om «Wuhanprovinsen» och likt andra babblat om «Xinjiangprovinsen». Korrekt är här att Wuhan är huvudstad i provinsen Hubei, medan Xinjiang är en autonom region. Svenska journalister kunde överlag slopa de eviga påhängen «-provinsen» och «-området» för att vara på den säkra sidan.
Att märka ord och raljera kring petitesser kan tyckas vara futtigt, men det har faktiskt bäring på huvudargumentet. Det är typiskt för samtliga debattörer av Cwejmans kaliber att de saknar kunskap om och förståelse för de tekniska detaljerna i frågan, och därför blir resultatet i regel goddag yxskaft och en futil övning i demokratiaktivistiskt godhetssignalerande.
Cwejman är ju «liberal», och borde därför högakta rättsstatens principer, lagstyre och andra mekanismer som vi brukar förknippa med demokrati. Här i Sverige är konstitutionen visserligen mest en form av dekoration, och fungerar för varje parti mer som karottunderlägg vid finare middagar än som ett verkligt styrdokument för demokratin, vilket gång efter annan visar sig i hur man kör över lagrådets rekommendationer.
I rättsstatlig mening är Taiwan dock oomtvistat en del av Kina, nämligen för att Taiwans – Republiken Kinas – konstitution säger det. Såväl Taibei som Beijing gör formellt anspråk på att representera hela Kina, vilket är oförändrat sedan Folkrepublikens bildande 1949.
Det är av detta skäl Taiwan bara erkänns av tretton mikrostater och obetydliga nationer, enligt den så kallade ett Kina-principen. Sverige anslöt sig till denna redan 1950, och har sedan dess betraktat Folkrepubliken Kina som legitim företrädare för hela Kina.
Man kan nämligen inte erkänna båda, utan måste välja. Av detta skäl har Sverige ingen ambassad i Taiwan, utan ett «representationskontor», och på motsvarande sätt har Taiwan i Sverige en «kulturattaché» snarare än en ambassadör.
Man kan förstås resonera att Taiwan «i praktiken» är ett «självständigt land», men i så fall kan man väl också öppna ambassader där och i Sverige för att proklamera formella förbindelser? Taiwans «president» Cai Yingwen har alltså inte formellt deklarerat oavhängighet eller förändrat konstitutionen i sådant avseende. Hon vågar helt enkelt inte, vilket berättar hur «självständigt» «landet» är i realiteten, samtidigt som det inte finns något opinionsstöd för «självständighet».
Konsekvensen blir nämligen att Beijing då kommer att «invadera», om man nu verkligen kan invadera sitt eget land. En bättre term är kanske konsolidera, återinkorporera eller rent av «befria» i traditionell kinesisk retorik. Liknelsen med Ukraïna haltar alltså betänkligt redan av det skälet, nämligen för att det senare landet är erkänt som självständigt av världen, inklusive Ryssland, medan Taiwan mangrant ses som en del av Kina.
Taibei har alltid valet att utropa självständighet, och det är då en fråga för omvärlden huruvida man vill erkänna en sådan statsbildning. Konsekvensen för Taiwan är att man äventyrar sin demokrati och riskerar att Beijing installerar en provinsledning, medan följden för länder i övrigt är att de diplomatiska kontakterna, handeln och allt annat med Kina bryts. Är detta alltså Cwejmans önskan?
Taiwans demokrati – om det är den man omhuldar – kan bara existera under status quo och som en del av Kina. Varje försök att upphäva denna ordning innebär snarare slutet för demokratin, och man bör därför vara försiktig med vad man önskar. Det är vidare knappast en sak för Sverige att lägga sig i en hundraårig konflikt på andra sidan klotet.
Sleepy Joe arrangerade föregående vecka ett toppmöte för demokrati, i syfte att förnya demokratin hemmavid och att konfrontera «autokratier» utomlands. Till det digitala mötet var sådana demokratiska förebilder som Kongo (demokratiindex 1.13), Nigeria (3.29) och Irak (3.62) inbjudna.
Det egentliga syftet var förstås att åter bilda allianser för att slå mot Kina och Ryssland, länder som självklart inte var inbjudna, och som utgör de autokratier man talar om. Det urartade närmast i fiasko, och man vill i många länder, inte minst i Afrika, inte tvingas in i en stormaktskonflikt.
Samtidigt gick Kina på diplomatisk offensiv utanför sändning. Bland annat släppte man en vitbok i syfte att visa att «kinesisk demokrati» är den verkliga demokratin, till skillnad från det politiska kaos man numera kan skönja i USA. Kina menar att man även måste ta hänsyn till resultatet, och inte bara stirra sig blind på proceduren med fria och rättvisa val, rättsstat och en grundläggande katalog av fri- och rättigheter under skydd av maktdelning.
Även detta måste emellertid betecknas som ett praktfiasko, som ingen utanför Kina tar på allvar, utan tvärtom betraktar som pajasfasoner av ett slag som dessvärre är symptomatiska för Kommunistpartiet. Demokrati är visserligen ett omdiskuterat begrepp, men Kina uppfyller helt enkelt inte de mest grundläggande av kriterier för statsskicket i fråga, och vi är inte betjänta av parallella definitioner.
Demokrati är på samma sätt som «liberalism» ett attraktivt begrepp som många vill appropriera för egna syften, exempelvis när kommunisterna i Vänsterpartiet talar om «ekonomisk demokrati» (marxism) eller när varteviga parti betecknar sig som «liberalt» trots ambitioner att skjuta verklig yttrandefri i sank och i största allmänhet förgripa sig på liberala kärnfrågor – narkotika, sexhandel, spel med mera.
På samma sätt har vi sett en rad diktaturer beteckna sig som «demokratiska», som exempelvis Östtyskland, Nordkorea med flera. Andemeningen är då att «proletariatets diktatur» företräder folkviljan, även om man inte kontinuerligt undersöker den saken i fria och rättvisa val.
Det Kina kunde göra, och borde göra, är att berömma sig självt för sitt pragmatiska styrelseskick sedan Deng Xiaopings tid från 1980 och framåt, som ett passande verktyg för den nivå landet har befunnit sig på, med helt fantastiska resultat.
Man kunde till och med benämna det «demokrati med kinesiska kännetecken», på samma sätt som man talar om «socialism med kinesiska kännetecken» när man egentligen menar en pragmatisk statskapitalistisk hybridregim. Däremot kan man inte benämna det «demokrati», eftersom detta är ett vedertaget begrepp, trots alla varianter.
Kina har visserligen fria och allmänna val, men det är bara på stads- och länsnivå. Den vidare urvalsprocessen till Folkkongressen ligger utanför de demokratiska ramarna, så även tillsättningen av det centrala styret. Kina har även en konstitution med erforderliga kriterier för demokrati, men de upprätthålls inte i praktiken, eftersom domstolsväsendet är under partiets kontroll.
Om Kina vill slå ett slag för «demokrati med kinesiska kännetecken» som styrelsekick behöver man egentligen bara jämföra med Indien, ett land i samma storleksordning och med samma slags bakgrund. Indien frigjorde sig från britterna 1947, medan Folkrepubliken Kina proklamerades 1949.
Initialt utvecklades de båda nationerna likformigt, medan Kina sedan 1980 har dragit ifrån med avseende på alla tänkbara parametrar, som medellivslängd, utbildningsnivå, infrastruktur, energi, vård, sysselsättning, tillväxt och så vidare, till och med i fråga om förekomst av korruption. Om Indien är demokrati, kan vi vara det förutan.
Utvecklingen kan egentligen härledas till kinesisk konfucianism, den statsfilosofi som under hela den dynastiska eran har präglat Kina och angränsande länder i Östasien, med betoning på meritokrati, humankapital och utbildning. Sydkorea, Japan och Taiwan har samma slags samhälleliga struktur, och det är således inte fråga om demokrati eller diktatur – Kina är inte en demokrati, men det är en meritokrati.
Kina var förstås en konfucianistisk kultur även 1840, då man utsattes för opiumkrig och förnedrades grovt av västmakterna, men framförallt var man en förpuppad och efterbliven stat som inte förstod västerlandets övertag i termer av industriell och militär kapacitet. Det har tagit Kina och Östasien drygt ett århundrade att resa sig ur de koloniala ruinerna.
Det är dock en öppen fråga hur långt det bär, och Kinas nuvarande styrelseskick passar möjligen utvecklingsländer, men frågan är om det är fruktbart under annat än en konfucianistisk samhällsstruktur, exempelvis för klanvälden i Afrika?
Förr eller senare når Kinas nuvarande modell vägs ände, nämligen när Partiet inte längre förmår leverera. Folket kommer då att kräva förändring, och så kommer även att ske, under väsentligen samma former som tidigare har präglat Taiwan och Sydkorea, två forna diktaturer.
Det blir då av allt att döma fråga om demokrati som är trogen definitionen, om än med vissa kinesiska särdrag, och det är en fråga som kineserna själva äger, utan vår inblandning. Jag hävdar bestämt att ju mindre yttre press, desto snabbare kan det interna förloppet fortgå, och omvänt.
Tills vidare får Kina nog dock finna sig i att betraktas som en diktatur som lockar föga i den demokratiska världen, och det är på det hela taget meningslöst att försöka definiera sig som en demokrati under sådana omständigheter. Som filosofisk diskussion kan det ändå vara underhållande att diskutera demokratins väsen.
Q-rörelsen i Kina är inte som det hävdas i medier utsatt för något «bakslag» bara för att något Wechat-konto har strypts eller för att en prideparad har ställts in på grund av pandemin, utan har fortsatt ungefär samma förutsättningar som i övriga Östasien. Naturligtvis minus Taiwan, som har antagit hela det västliga Q-paketet och har en transa som digitaliseringsminister i Tang «Audrey» Feng.
Saken har dock inte så mycket med styrelseskick att göra, utan mer med kultur. Man observerar således ungefär samma förhållningssätt i Sydkorea och Japan som i Kina. Det allmänna varken förbjuder eller uppmuntrar sexuella minoriteter, utan lämnar det som en privat företeelse. Därmed erkänns inga samkönade giftermål eller andra officiella relationer, medan transpersoner kan byta juridiskt kön.
Speciellt för Kina är emellertid att Q-rörelsen de facto har en ideologisk komponent, och om något är det den som i förekommande fall angrips, om den utmanar andra bärande samhällsprinciper. Kina är helt enkelt inte den rätta platsen om man vill ställa sig på barrikaderna och förespråka radikal wokepolitik, medan man inte stöter på några problem alls att leva som man vill i den privata sfären.
Man kan således betrakta Kina och Östasien som mer konservativa samhällen, med attityder som motsvarar de amerikanska republikanernas don’t ask, don’t tell. Det är en skarp distinktion mellan friheten att leva som man vill, och särskilda rättigheter av allt mer udda slag.
Friheter är alltså sådant som existerar naturligt tills en makt explicit inskränker dem – yttrandefrihet, mötesfrihet –, medan rättigheter är sådant som tilldelas någon av en makt, ofta av abstrakt slag, som rätten att i det allmännas ögon erkännas för någon särskild egenskap, exempelvis att tillhöra en minoritet, med därtill hörande privilegier.
Ur liberal synvinkel finns här två huvudsakliga spår, där den libertarianska frihetsideologin förespråkar en mindre stat som inte alls lägger sig i människors vare sig sexualitet eller religion, utan helt lämnar saken åt privatlivet. Åt andra hållet finns en etatistisk socialliberalism som förespråkar en stor stat med social ingenjörskonst på programmet, i syfte att indoktrinera människor i de förment rätta värderingarna och upprätthålla riter som exempelvis äktenskap genom reglering.
Q-ideologi är ett uttryck för det senare, och det har inte så mycket att göra med friheten att leva ut sin sexualitet. Det är en rörelse som syftar till att erhålla särskilda privilegier, och som hänsynslöst nyttjar evenemang för att driva sin agenda, exempelvis festivaler och idrottsmästerskap.
Någon skribent vid DN-tidningen konstaterade således nyligen att fotbolls-EM åter förblir bögfritt, i det att ingen spelare av rang någonsin har «kommit ut» som Q-person. Samtidigt försöker man från politiskt håll rama in mästerskapet med regnbågsupplysta arenor och andra Q-symboler, vilket har fått UEFA att gripa in med stränga förbud mot att blanda in politik i idrotten.
För det är politik, och den är inte mer «liberal» än den minimalistiska ansatsen att det inte angår det allmänna vad du har för sexualitet, upplevd identitet eller tro. Den verkliga friheten gäller att kunna leva fritt efter egna preferenser, värderingar och trosuppfattning, inte den fiktiva «rätten» till Q-toaletter eller deltagande i det andra biologiska könets idrottstävlingar. En annan frihet gäller den att kunna delta i samhällslivet utan att ständigt bli påprackad vare sig religion eller sexualpropaganda och annan ideologi.
Det östasiatiska synsättet är här att betrakta som det «normala», medan det västliga är helt extremt och en politisk nymodighet i postmodern anda – man har därvidlag gått från en extrem till en annan. Till skillnad från det tidigare kristna väst har Kina historiskt inte haft något särskilt förtryck av homosexuella och andra minoriteter, utan har tolererat sådana uttryck utan att för den skull omfamna dem i officiell kapacitet.
Konfucianism och buddism har visserligen förordat traditionella könsroller, men samtidigt har samhällslivet ofta präglats av uttryck som strider mot den normativa uppfattningen. Crossdressing har mer eller mindre alltid förekommit, och har tidiga litterära förlagor i legenden om Hua Mulan. Transvestiter och homosexuella har ofta flockats kring operan, för att där få utlopp för sina böjelser, till publikens förtjusning – en tradition som har en modern motsvarighet i stå upp-komedi.
Pionpaviljongen (牡丹亭, Mudan ting), Kunqu-opera (崑曲). Periodvis har man kunnat skönja förtryck av udda sexualiteter i Kina, som under Mao-eran, men det normala är sedan urminnes tider tolerans.
蘋果日報 (Pingguo ribao), eller Apple Daily som den vanligen kallas utrikes, har gått i graven som ett resultat av den nya säkerhetslagen i Hongkong. Belackare, som Helmerson å DN-tidningen, menar att tidningen är en försvarare av demokrati och yttrandefrihet, och att det inträffade är ännu ett uttryck för att Hongkongs friheter har strypts av det illvilliga kommunistpartiet i Beijing.
Men å ena sidan är Beijings ingrepp ett resultat av att den särskilda administrativa regionen Hongkong själv har misslyckats ända sedan 1997 att stifta en sådan säkerhetslag, eftersom oppositionen ideligen har förhalat och obstruerat i frågan. Det är alltså ett villkor som stipuleras i den grundlag Kina och Storbritannien drog upp inför överlämnandet av den forna kronkolonin. I en rättsstat ska grundlagen efterlevas.
Och å den andra sidan är Apple Daily inte någon vanlig tidning av det slag vi är vana vid, utan en rabiat blaska som förordar secession, uppmuntrar uppror, samt samverkar med utländska krafter för att påverka Hongkongs styrelse, just sådana aktioner som säkerhetslagen tar fasta på. Att Hongkong numera har en säkerhetslag är ekvivalent med att man har uppnått samma slags tillstånd som gäller i Sverige och övriga världen.
Ty inte heller i vårt land är sådant tillåtet, utan anses höra till uttryck som kan inskränkas utan men för åsiktsfriheten. Helmerson et al är förmodligen bekanta med Tryckfrihetsförordningen som reglerar DN-tidningens och andra mediers förehavanden, och i den finns motsvarande paragrafer om högförräderi, krigsanstiftan, landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet med mera.
Helmersons chefredaktör Wolodarski hade på samma sätt som Li «Jimmy» «Lai» «Chee-Ying» Zhiying (黎智英) blivit arresterad, förhörd, åtalad och slutligen fängslad om DN-tidningen hade agerat så som Apple Daily, exempelvis begära att utländsk makt sanktionerar och på annat sätt griper in i den politiska styrelsen av landet, uppvigla «demonstranter» att förstöra och åstadkomma kaos, eller förorda annat som uttryckligen inte anses tillhöra normal opinionsbildning. På samma sätt som i Hongkong kan den svenska staten beslagta tillgångar vid tryckfrihetsbrott.
Man kan naturligtvis föra en ultraliberal diskurs kring huruvida även sådana yttringar ska anses vara fredade, men så länge Helmerson et al tar den svenska tryckfriheten i försvar har man avhänt sig rätten att klaga på andras motsvarande regelverk. Den normala tryck- och yttrandefriheten i Hongkong är fortsatt opåverkad av säkerhetslagen, och är inte mer begränsad än här. Det är fakta i målet.
Kinas officiella resultat för 2020 är +2.3 % tillväxt, medan världen i övrigt har siffror i illrött. Även det andra Kina på Taiwan har positiv tillväxt, och det är förstås en konsekvens av att ha bemästrat coronapandemin. Kina vann, om än med måttliga siffror, och springer nu ärevarv efter ärevarv medan övriga världen kämpar febrilt.
Man kan också se det som det avgörande moment då västvärlden slutligen «föll» och östvärlden åter blev herre på täppan. Historien känner visserligen inte så skarpa kanter, utan är mer kontinuerlig, men sådana avgränsningar kan ändå vara illustrativa.
Västvärlden som vi känner den i dag kan sägas ha bildats 1453, året då Östrom gick under. Osmanska riket kontrollerade därmed handeln mot Kina och Indien, vilket fick väst att söka nya rutter till havs. Som ett resultat upptäckte man Amerika och den dittills förborgade världen i övrigt, samtidigt som flödet av lärde från Konstantinopel utmynnade i renässans och medeltidens slut.
Kolonisation, nationalism, kapitalism och renässans övergick sedermera i vetenskaplig revolution, upplysning och slutligen industriell revolution, vilket fick pendeln att tippa över helt i västs favör. Fram till dess hade Kina och Indien självklart stått för huvuddelen av världens produktion i kraft av sina stora befolkningar, men när maskiner kunde göra flera personers arbete tog västvärlden kommandot helt.
Indien koloniserades, medan Kina och Japan inte ville lära och inte heller ville ha med västvärlden att göra, utan slöt sig i sina skal, övertygade om att ha uppnått det högsta stadiet av civilisation och inte ansåg sig vara i behov av tekniska eller filosofiska nymodigheter. Båda länderna fick öppnas upp med kanonbåtsdiplomati och tvingas till handel under förnedrande omständigheter.
För Kinas del utgjorde opiumkrigen i mitten av 1800-talet den omständighet som blev början till kejsardynastins fall, som sedermera inträffade 1911. Den republik som kom i dess ställe 1912 blev kortvarig och landet drabbades istället av splittring. Japansk invasion och ockupation från 1931 och sedermera inbördeskrig från 1945 lade Kina i ruiner, och ur askan föddes Folkrepubliken Kina 1949. Nationalisterna tog sin flykt till Taiwan, där de i omvärldens ögon representerade hela Kina fram till 1971.
Folkrepublikens första årtionden blev tumultartade, med ett antal huvudlösa reformer som decimerade ekonomin brutalt. Bonderevolutionären Mao Zedong och hans kommunistiska parti hade visserligen erövrat makten, men förstod inte att regera ett land. I termer av tillväxt ökade man i medel med måttliga 2.9 % per år under de första två decennierna, vilket givet den ökade folkmängden närmast motsvarar negativ tillväxt.
Västvärlden hade å andra sidan fördärvat sig själv med två världskrig, och även om man skulle komma att åtnjuta god ekonomisk tillväxt länge än, kan man skönja en en platåfas kring 1950, då västvärlden stod på topp i termer av andelar av världens samlade bruttonationalprodukt.
Västvärlden hade blivit rik inte bara på industrialisering utan även kolonisation, slaveri och plundring av andra länders tillgångar, men efter andra världskriget skedde en omfattande avkolonialisering. Västvärlden hade fått ett samvete och skämdes över vad man hade ställt till med, och ville nu ställa saker och ting till rätta. Mänskliga rättigheter blev den nya ledstjärnan i politiken.
Samtidigt övergick det varma kriget mot axelmakterna i ett kallt krig mellan USA och Sovjetunionen, eller i vidare mening mellan den kapitalistiska västvärlden och den kommunism som erövrade stora delar av den värld som hade frigjorts efter kolonisationen.
USA hade en paranoid «dominoteori» om att när länder föll till kommunistiskt styre, skulle angränsande länder följa efter som fallande dominobrickor, vilket man såg sig föranledd att förhindra med vapenmakt, till exempel i Vietnam, och med andra metoder, till exempel i Kuba och Chile.
Även Kina ingick i den teorin, vilket är varför USA stödde nationalisterna i inbördeskriget. Men trots omfattande amerikanskt materiellt och logistiskt stöd avgick kommunisterna med segern, och USA lät saken bero. Man ansåg att det bara var en tidsfråga innan fastlandet skulle ta Taiwan och slutligen avgöra kriget.
Men Nordkoreas plötsliga anfall mot Sydkorea 1950 förändrade saken. FN-förband med USA i spetsen hade drivit nordkoreanerna mot den kinesiska gränsen, och det var bara en fråga om tid innan Sydkorea skulle kunna utropa fullständig seger. Kina fann det dock mindre lustigt att ha amerikansk trupp vid sin gräns, och gick in i kriget på Nordkoreas sida, varvid man drev tillbaka USA med flera till den ursprungliga gränsen mellan de två koreanska staterna.
Därmed cementerades den koreanska situationen, och som en konsekvens blev USA förargat och alarmerat över Kinas ingripande. Kinas militära styrka vid tiden var föga imponerande, men ändå lyckades man tränga tillbaka världens mest avancerade vapenmakt, inte helt olikt den senare situationen i Vietnam. Som ett resultat permanentade USA sin närvaro i regionen och beslöt att ta Taiwan i försvar, vilket blev ännu en geopolitisk bricka som är med oss in i denna dag.
Geopolitiska spänningar förekom även i Tibet, där USA tränade gerillatrupp och gav understöd åt separatistiska krafter. Tibet hade som en rad andra provinser slitit sig loss från Kina efter dynastins fall, men återtogs 1950 utan att ha erkänts som en självständig stat av något annat land. Samma sak hade förstås hänt om nationalisterna hade vunnit kriget, men då hade USA inte haft anledning att komma till tibetanernas undsättning och lägga sig i utvecklingen – det var en effekt av kalla kriget, som lever kvar än i dag som en restpost, och har inget med Tibet i sig att göra.
Kommunismen var dock inte den monolit man gärna föreställde sig, och Kina bröt med Sovjetunionen 1956. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän gav detta incitament till ett närmande mellan Kina och USA, vilket 1971 ledde fram till hemliga möten mellan utrikesminister Henry Kissinger och premiärminister Zhou Enlai.
Det politiska tövädret innebar att USA – och därmed världen i stort – bytte fot i frågan om vem som är legitim företrädare för Kina, naturligtvis som ett krav från Folkrepublikens sida. Folkrepubliken Kina är därför sedan 1971 företrätt i FN, medan Republiken Kina på Taiwan fick omvandla sina ambassader och konsulat till kulturföreningar världen över. Enligt resolution existerar bara ett Kina, och konflikten mellan fastlandet och Taiwan måste lösas bilateralt på fredlig väg, en situation som ännu är förhandenvarande.
1972 är här ett synnerligen viktigt årtal, då Richard Nixon avlägger statsbesök i Beijing. Den amerikanska strategin var att nyttja Kina för att ringa in Sovjetunionen och slå in en kil i det kommunistiska blocket, medan Kina sökte erkännande. Ekonomin hade under den pågående kulturrevolutionen stagnerat helt, och Kina befann sig på den absoluta botten – politisk stabilitet med USA innebar att handelsvägar och möjligheter plötsligt öppnades.
Mao Zedong dör 1976, och med honom den vansinniga epoken i Folkrepublikens historia. Deng Xiaoping griper småningom makten 1978, och därmed påbörjas Kinas väg till toppen. Marknadsekonomiska reformer – «socialism med kinesiska kännetecken» – samt fullständig normalisering med USA 1979 leder till att ekonomin fortsättningsvis växer med i medeltal 9 % fram till i dag – en trettiodubbling av ekonomin.
1979 är ett viktigt årtal av flera andra skäl, då islamisk revolution i Iran äger rum och då Sovjetunionen invaderar Afghanistan för att undsätta regeringen mot mujahedin. Enligt devisen min fiendes fiende är min vän griper USA åter in i skeendet för att såra ärkefienden Sovjetunionen. Man beväpnar således mujahedin och den nybildade gruppen al-Qaida till tänderna, och Sovjetunionen får dra sig tillbaka med svansen mellan benen.
Den islamiska revolutionen i Iran har även betydelse för Kina, i så måtto att uiguriska muslimer i Xinjiang börjar radikaliseras vid den här tiden, som sammanfaller med Kinas öppnande mot omvärlden. Även den historiken har sitt efterspel i dag, men med en annan utgång än den i väst.
Den amerikanska strategin bär samtidigt frukt, och man lyckas innesluta Sovjetunionen, som upplöses 1990 efter revolution i Östeuropa 1989. Francis Fukuyama utropar «historiens slut», och de flesta tror att samma utveckling ska ske i Kina. Besvikelsen blir stor när den prematura demokratirörelsen slås ned 1989, men man när ändå en förhoppning om att Kina småningom ska rätta in sig i ledet och kineserna välja den överlägsna västliga modellen med demokrati och frihet.
Men Kina är vid det laget en i stora delar marknadsekonomiskt driven nation med stor årlig tillväxt. Det finns inga brödköer som i Sovjetunionen, och inte heller brist på något annat, utan tvärtom ett allt större överflöd. Befolkningen har tillförsikt och är optimistisk, även om man inte har de västliga friheterna i samma utsträckning.
De av USA beväpnade islamistiska grupperna vänder sig samtidigt snart mot USA och västvärlden, där man bedriver terror i allt större omfattning. 2001 skickar man chockvågor genom världen när man lyckas demolera tvillingtornen WTC i New York, vilket föranleder USA att inleda ett omfattande krig mot terrorismen, med invasioner i både Afghanistan och Irak. Som en följd skalas även de demokratiska friheterna ned, massövervakning sker och flyktingar börjar strömma till Europa, vilket i sin tur skapar politiska förvecklingar och ekonomiska påfrestningar.
2001 skulle kunna sättas som sludatum för västvärlden på grund av dessa händelser, men även för att Kina detta år blir medlem i världshandelsorganisationen WTO, bland annat som en följd av att USA behöver Kina som allierad i kriget mot terrorn. Närmare en miljard arbetare ställs plötsligt till världens förfogande.
Medlemskapet innebar för Kinas del att man tvangs anpassa sig efter en ny regelbok, vilket ledde till omfattande liberaliseringar. Det i sin tur gjorde att Kina så att säga kopplade på en efterbrännkammare på ekonomin och blev en magnet för än mer produktion, samtidigt som den privata sektorn fördubblades på några få år. Så länge terrorkriget pågick befann sig Kina under radarn, och man såg inte den omfattande tillväxten som något problem.
Men utlokaliseringen av företag från västvärlden till Kina innebar i praktiken att man flyttade «produktionsmedlen» och know-how dit, vilket gav upphov till nedläggningar och arbetslöshet i västvärlden. Visserligen kunde man lösa saken tillfälligt med «utbildningreformer» och andra medel, men faktum är att den fattigare hälften av den amerikanska populationen sammantaget inte har haft någon reallöneökning sedan 1990.
Detta har i sin tur banat väg för den så kallade högerpopulismen och splittringen i USA, medan invandring och motsvarande utlokalisering i Europa har skapat samma slags strömningar och schismer. Finanskrisen 2008 accentuerade problemen, och Kina kunde segla iväg ostört medan övriga världen tvangs bita i det sura äpplet.
I köpkraftsjusterad bruttonationalprodukt räknat passerade Kina år 2013 USA, och blev därmed världens största ekonomi, med fortsatt hög tillväxt. Det är vid det här laget man börjar oroa sig för att Kina har blivit för framgångsrikt på alltför många områden, och man börjar formulera strategier för att innesluta Kina på olika vis.
Donald Trump väljs till president 2016 för att han lyckas mobilisera de massor som inte har gynnats av globaliseringen. Han lovar att gå hårt åt Kina, återföra produktion till USA samt att göra landet «stort igen». Trump inleder ett fullskaligt handelskrig mot Kina och angriper med illegitima medel Huawei, ZTE och den kinesiska telekomindustrin, och senare även IT-industrin i stort i vad som inte kan betraktas som annat än protektionistiskt vansinne.
Problemet med strategin är att Trump även angriper EU och andra allierade, och därmed minskar möjligheten att kunna angripa Kina med största möjliga samordnad kraft. På sin första ämbetsdag drar han sig även ur handelsavtalet TPP, som var avsett just att innesluta Kina.
2020 briserar så coronapandemin, och västvärlden visar en paradoxal oförmåga att handskas med utbrottet, på alla nivåer. Samtidigt tar Kina och Östasien sig an problemet med bravur, och lider betydligt mindre skada på alla sätt och vis, inte minst med avseende på antal sjuka och döda. Det är en uppvisning i både regeringsduglighet och tillämpning av teknik för att bemästra ett hälsoproblem.
2021 avslutar Trump sin mandatperiod med ett resultat motsvarande fler döda än under andra världskriget i kampen mot corona. Hans ambition att betvinga Kina har gått i baklås, och handelsbalansen fortsätter att vara kraftigt negativ för USA:s del. Den amerikanska ekonomin blöder, arbetslösheten skjuter i höjden och till råga på allt utsätts Kapitolium för en veritabel statskupp på Trumps inrådan – 6 januari 2021 blir symbolen för USA:s och därmed västvärldens slutliga fall.
EU struntade samtidigt i USA och gick sin egen väg genom att teckna ett investeringsavtal med Kina alldeles i slutet av 2020. Även världens största handelsavtal RCEP ingicks av femton nationer i Östasien, Sydöstasien och Oceanien, och därmed har den amerikanska ambitionen att lägga krokben för Kina försvårats betänkligt.
Coronapandemin har snabbat på förloppet, och Kina beräknas nu även i absoluta termer bli världens största ekonomi framför USA år 2025. Fyrtio års obruten tillväxt kommer därefter att fortsätta på hög nivå, eftersom stora delar av Kina ännu är relativt outvecklat och man har en expansiv plan i Nya sidenvägen.
Det är ett moment som inte plötsligt kommer att ändras, och det finns i princip inget man kan göra för att hindra förloppet, möjligen med undantag av väpnad konflikt. På samma sätt kommer de krafter som representerar trumpism och annan populism inte plötsligt att försvinna, utan problemen kommer snarare att accentueras.
När jag säger att västvärlden har fallit innebär det således att dess flerhundraåriga hegemoni är över, och att man hädanefter får finna sig i en mer multipolär ordning – i synnerhet USA. Kina har ingen ambition att axla USA:s roll, men kommer att vara ett självklart centrum i denna nya ordning, som vi gör bäst i att godta istället för att streta emot i tron att vi kan ändra förloppets riktning. Quand la Chine s’éveillera, le monde tremblera, som Napoleon visste att berätta.
