Bombastiska demagoger i medier eldar massorna med hätska termer som «Assadregimen» för att förklara den syriska situationen. Därmed har man, även på förmedlande nyhetsplats, tagit ställning i konflikten mot al-Assad och Ryssland, och för USA och en kommande jihadistregim i Syrien, bestående av de förmodade segrarna i de stridande rebellfraktionerna, varav de flesta hör till terrornätverkens band.
Låt oss därför begrunda vad saken egentligen gäller, och varför Förenta nationerna är och har varit tandlöst i att bringa ordning i den humanitära katastrofen. Kartan nedan visar hur stormakternas pjäser är uppställda i det geostrategiska spelet, nämligen i form av utländska baser, och här framgår att Rysslands enda postering i Mellanöstern finns just i Syrien. Rysslands intresse är självklart att bevaka denna utpost.
USA vill å andra sidan motsatsen, det vill säga att mota bort ryssarna för att bli ensam herre på täppan i regionen. Av det skälet har man lagt ned omfattande resurser på att stödja regimkritiker och att forma rebellgrupper för att destabilisera Syrien. Det är inte al-Assad man i första hand har velat eliminera, utan Ryssland, med full vetskap om att en jihadiststat skulle komma att ersätta den nuvarande installationen. Tanken att USA skulle kunna invadera Syrien med landtrupp är dock befängd, eftersom det skulle resultera i direkt konflikt med Ryssland.
Kalla kriget tog således aldrig slut, utan tog bara en ny skepnad. Efter Sovjetunionens fall och Warszawapaktens upplösning har Nato expanderat in i Baltikum, Polen och andra territorier invid Rysslands gräns, vilket har fått landet att revidera sin säkerhetsdoktrin. Samtidigt upplever sig Ryssland förnedrat, med följd att Putin med populistiskt majoritetsstöd har kunnat rusta upp och hävda sig i den regionala politiken, i syfte att åter göra Ryssland till en stormakt. Annekteringen av Krim är trivial i beaktande av detta.
Därför är också Förenta nationerna impotent, för att de båda makterna har vetorätt i säkerhetsrådet. Det är så organisationen är konstruerad från första stund. De brutala effekterna på civilbefolkningen är en sekundär fråga och ses som indirekt skada som är underordnad den geopolitiska ordningen. Man ger förstås en läpparnas bekännelse för tragiken, men pekar mest finger åt motparten, medan sanningen är att båda har exakt samma grad av medskyldighet: det går inte att särskilt peka ut Ryssland, så som man gör i «objektiva» medier.
Men det finns även andra intressen i konflikten. Iran stödjer den syriska regeringen och Saudiarabien rebellerna (trots att Syrien till övervägande del är sunni) i det proxykrig som sedan länge utkämpas mellan de stora shia- och sunnistaterna. Här är Iran en fiende till USA, medan Saudiarabien är en allierad, vilket ytterligare låser USA till rebellsidan, trots att den består av fientliga krafter.
Ytterligare en spelare i konflikten är kurderna, som strider mot al-Assad och därmed finns på den amerikanska sidan. För Türkiet är det främsta målet att förhindra kurdernas framfart och en framtida kurdisk stat, varför man sedermera har ställt sig på al-Assads och Rysslands sida, enkannerligen sedan kuppförsöket mot Erdoğan tidigare i år. Men Türkiet är medlem i Nato och allierat med USA, vilket bara accentuerar virrvarret i getingboet.
Kina deltar indirekt i spelet genom att stödja Ryssland i internationella sammanhang, nämligen för att man likt Ryssland känner av en stark amerikansk närvaro kring sina gränser, och således har ett naturligt intresse av att reducera USA:s globala inflytande.
Givet hur brädet ser ut kan USA därför svårligen gå segrande ur konflikten. Syrien kommer att bestå, och rebellerna motas bort, även om det för al-Assad är en pyrrhusseger av formidabla mått. De verkliga förlorarna är dock civilbefolkningen och det allt mer destabiliserade Europa som axlar den humanitära katastrofen i stormaktsspelets skugga.
