En busskonvoj stoppas på den afghanska landsbygden, och passagerarna frågas ut av beväpnade talibaner. Fjorton personer som är shiiter förs ut på vägen, och skjuts ihjäl av talibanerna, som ju är extrema salafister i sunnigrenen. Dessa wahhabister är fundamentalister och puritanister som eftersträvar den mest ursprungliga formen av islam, vilket vi förstås redan känner från burqans och kvinnoförtryckets Afghanistan – icke renläriga måste därför elimineras.
Även al Qaida och Islamiska staten hör till denna jihadistiska rörelse, där den senare rönt stora framgångar i de sargade Irak och Syrien; att avrätta personer som konverterar till en annan tro eller i övrigt inte ansluter sig till den rätta läran sker ideligen i dessa av krig förödda trakter.
I vår tid är det förstås så att islam står för nästan all religiöst inspirerad och motiverad terrorism och krigföring, men i mer historisk tid har kristendomen betydligt mer blod på sitt konto. Vi behöver bara nämna de flera hundra år långa europeiska religionskrigen, de många korstågen, judeförföljelserna, häxprocesserna, inkvisitionen, tvångskristnandet i koloniserade områden, med mycket mera.
Vi kan här notera att stridigheterna lika mycket har handlat om intern gruppering i katoliker, kristna och puritanister respektive sunni, shiiter och sufister som den kategoriska tillhörigheten i islam eller kristendom. Gemensam nämnare är här de abrahamitiska monoteistiska religionerna med sitt universella krav på underkastelse av den enda sanna guden, och vi har därför att monoteismen har medfört en mycket tragisk utveckling för mänskligheten varhelst den har praktiserats.
Religion i Kina och i stora delar av Östasien skiljer sig här markant från denna hårda och omänskliga monoteistiska livsåskådning, dels för att dessa religioner i många fall i grunden är ateistiska filosofier utan särskilt behov av gudar, eller i andra fall är polyteistiska kulturella traditioner som med enkelhet kan integreras i andra läror. Ingen av de traditionella österländska religionerna kräver exklusiv tillhörighet, utan är mjuka filosofier som i stort är kompatibla med varandra, och som därför också praktiseras samtidigt av många.
Därmed inte sagt att Kina har förskonats från religiösa stridigheter. Tvärtom finns en historia av förtryck av såväl buddism som kristendom, samtidigt som främmande läror som kristendom och islam emellanåt har ställt till med våldsam skada (exempelvis det kristna Taipingupproret). Förtrycket mot religionen har här så gott som alltid haft nationalistiska motiv, exempelvis Tangdynastins buddistiska utrensning, men ibland även strikt ideologiska, som under Folkrepubliken Kinas allmänna förföljelse under Kulturrevolutionen.
Däremot har den kinesiska staten sällan haft religiösa motiv för sådant förtryck, i alla fall inte sedan legalisternas tid då den kinesiska kejsardynastin tog sin början i konfuciansk och daoistisk renlärighet, särskilt under Han. Buddismen kom därefter inom ett par århundraden från Nepal, och transformerades snabbt till en speciellt kinesisk livsåskådning genom synkretism med den förhärskande daoismen och senare även med konfucianismen (och fördes sedan vidare till Tibet).
Senare dynastier, särskilt de mongoliska och manchuriska erövrarna i dynastierna Yuan (1279/1368) respektive Qing (1644/1911), har aktivt tagit ställning för buddism som statsfilosofi eller rent av statsreligion, men har för den skull inte krävt exklusivitet eller folkets underkastelse av läran. Dels för att en sådan tradition inte finns inom buddismen, dels för att Kina som federal stat betraktad alltid har varit pluralistisk med en mångfald etniciteter, språk, religioner och seder.
Dagens moderna regering i Folkrepubliken Kina stödjer numera aktivt buddismen, och även konfucianismen har fått en renässans i Kina, särskilt bland den moderna storstadsbefolkningen och bland intellektuella, och vi bevittnar här en konvergens i hela den sinokulturella sfären i regionen med avseende på de gamla traditionerna.
För folk i gemen fortsätter den polyteistiska folkreligionen att spela stor roll. Buddismen känner inga gudar, även om bodisattvor och liknande figurer ger ett visst inslag av metafysik och övernaturlighet, men samtidigt har buddismen likt tidigare daoismen tagit på sig att förvalta det stora religiösa arvet med förfadersvördnad och panteistisk shenism (神教, shenjiao). Det är inte så som i det kristnade Väst att sådana traditioner har utrotats, även om försök emellanåt har gjorts, utan de lever tvärtom starkt vidare.
När man betraktar denna religiösa kultur kan man i förstone se likheter med religiösa sedvänjor i kristendom och islam, exempelvis människor som ber. Men inte heller kinesisk folkreligion är en religiös tro i monoteismens mening, utan mer en form av riter och socialt kitt. Man kan identifiera gudar och väsen, men i stora drag är det en panteistisk och schamanistisk företeelse; betoningen ligger alltjämt på praktik, även i den starkt mytologiska folkreligionen. Bönen är förmodligen inte så självisk som i kristna sammanhang, utan mer en förhoppning om att göra rätt och vara god.
Hur många som praktiserar buddism och folkreligion är en smula diffust, eftersom vi här inte har att göra med statskyrkor med medlemsrullor i västlig mening. Snarare är man en del av en tradition, där vissa riter är ett naturligt inslag utan att man för den skull identifierar sig med en hel rörelse. En majoritet av Kinas befolkning, eller motsvarande 750 miljoner människor, uppskattas praktisera sådana folkreligiösa traditioner, medan runt en femtedel eller 200 miljoner ser sig som buddister. Inget av detta motsäger alltså att en förkrossande majoritet i Kina också är ateister.
Både kristendom och islam har gamla anor i Kina, men har egentligen ingen förutsättning att växa utöver en viss gräns om några få procent, helt enkelt för att dessa läror är relativt inkompatibla med den traditionella kulturen. Islam är etniskt definierat i Kina, med folkgruppen Hui som välintegrerad och uigurer i Xinjiang som mer svårintegrerade element. Med undantag för dagens separatism i de västra delarna har islam existerat ganska friktionsfritt i Kina sedan 600-talet, inte minst för att man har avstått från att missionera och istället koncentrerat sig på handel.
Kristendom har en mer universell karaktär och har därför större dragning på kineser än vad islam har, något som delvis kan härledas till socioekonomiska faktorer; man kan känna samhörighet med det avancerade Väst och tro att kristendomen har del i framgången snarare än att man lockas av det underliga budskapet i sig – kristendom överförs ju över generationer genom främst kulturell indoktrinering i den mottagliga barndomen, snarare än att man som vuxen antar läran.
Även om sådana mekanismer ligger bakom en ganska stor kristen population i Sydkorea, som ju också är en del i den amerikanska hegemonin i regionen, finns ingen egentlig förhoppning (eller farhåga) om att ett missionens fält plötsligt ska breda ut sig för missionärer från Väst, ty sådan mission har aldrig varit särskilt framgångsrik i Kina; det har ingenting med staten att göra, utan med läran i sig.
Det finns annars gott om både kyrkor och moskéer i Kina, men de är i regel inte platser med en sjudande aktivitet, till skillnad från de många inhemska buddistiska templen. Det finns naturligtvis underjordiska huskyrkor som kontrast till de officiellt erkända protestantiska och katolska, men det är en sektliknande verksamhet som inte har någon vidare grogrund, och de konkurrerar om de vilsna «själarna» med motsvarande buddistiska sekter och pyramidspelsliknande verksamheter.
Huskyrkorna är inte förföljda, så som kristen frikyrkohöger i Väst gärna hävdar, utan tolereras så länge man inte ställer till med subversiv verksamhet. Religion i Kina står som i andra länder under lag, och man har i Kina en långtgående religiös frihet så länge man inte har för avsikt att störa samhällsharmonin eller på annat sätt orsaka skada, sådan skada vi ideligen ser tillfogas samhällen av monoteistiska fraktioner, vare sig det rör sig om extrem islamistisk fundamentalism eller motsvarande kristna abortfundamentalister och politiskt aktivistisk frikyrkohöger.
