Det finns known unknowns, alltså faktorer man vet finns eller kan finnas men inte närmare känner i detalj. Sedan finns det även unknown unknowns, faktorer man inte hade kunnat förutse i sin vildaste fantasi. Detta med forne US-försvarsministern Rumsfelds terminologi.
En sådan unknown unknown är uppenbarligen Wagner-gruppens revolt mot Kreml, en oväntad och fullständigt bisarr händelse, och vars fortsatta logik på samma sätt i grunden är okänd. Jevgenij Prigozjin har korsat Dnepr igen, men nu med riktning Moskva.
Nu är Prigozjin förstås ingen Caesar, men han kan ändå stöka till det enormt för Putin, inte minst genom att försvaga hans ställning och ge incitament till andra grupper och personer att sticka kniven i ryggen på Putin. Då ligger inbördeskriget alldeles om hörnet, i en kamp om den fortsatta makten.
Mer sannolikt är emellertid att Prigozjin har en önskan om få dö, och att Putin kommer att bifalla denna. Då är det ändå en form av inbördes strider, men i miniformat och under en kort tid, innan SV-trupper slaktar Wagners rebellstyrkor. Det är det förväntade, om inte ytterligare unknown unknowns gör sig gällande.
I så fall blir konsekvensen att Putins ställning försvagas, och han måste nog rensa ut fiender här och var för att konsolidera makten. I övrigt blir konsekvenserna marginella, och det lär inte påverka utgången i kriget i Ukraïna, mer än att Kreml förlorar en elitstyrka.
Men som sagt, vi som bevittnade utvecklingen 1989–1991 gjorde ideligen stora ögon, och händelseutvecklingen är aldrig given på förhand. Det är den främsta lärdomen man ska dra av historien, att dramatiska händelser kan ske, och att de då sker oerhört snabbt.
Betalar din chokladkaka Putins krig? Det är i vart fall en tes som kommunistwebben driver, men det är svårt att se hur den ekvationen håller måttet, eftersom din konsumtion av choklad i Sverige förstås inte ger ett kopek till Putin.
Saken gäller istället en symbolhandling av att bojkotta ett bolag vars moderkoncern har verksamhet i Ryssland. Det är godhetssignalering på allra lägsta nivå, en sorts präktighet som inte har någon som helst praktisk betydelse. Detta även om amerikanska Mondelez och dess dottersvulst Marabou skulle vända på en femöring och dra sig tillbaka från Ryssland.
Krigets huvudfinansiär är nämligen alltjämt EU, som fortfarande köper naturgas från Ryssland i stor omfattning, så stor att om den översattes till chokladkakor skulle världens reserver av kakao och socker ta slut i ett nafs. Chokladhandeln på Ryssland kan alltså mätas i termer av miljondelar i jämförelse med de större strömmarna av fossil energi, konstgödsel och vete.
Det är nu varken kommersiella bolags eller statliga myndigheters roll att överpröva konsumentens fria val eller att ta ställning i politiska frågor – allra minst utrikespolitiska sådana – utan det är just konsumenterna som äger bojkottvapnet. Sådan politisk aktivism kan i slutändan bara skada en organisation, eftersom man då utsätter sig för polariserande krafter genom att ta ställning.
Vän av ordning kanske invänder att alla minsann är emot Ryssland, men det är alltså en lokal ordning som inte gäller globalt. Företag som verkar internationellt har att ta hänsyn till internationell opinion snarare än provinsiell svensk, vilket H&M blev varse när man försökte slå mynt av fantasierna kring Xinjiang.
En mer lokal aktör som försvarsmakten har emellertid också rättat in sig i det rättfärdiga ledet, vilket bara är ägnat att ytterligare resa frågetecken kring den organisationen. Tidigare har man proklamerat att man minsann inte bara har i uppdrag att försvara rikets gränser mot inkräktare, utan även hela vänsterenchiladan av woke kring Q-frågor och annat.
Men försvarets uppgift måste ligga fast oavsett vilken regim som styr riket, vilket innebär att man inte tar ställning i politiska frågor, inklusive den om chokladfabrikanters verksamhet i främmande land. Politiken ska man lämna till riksdag och regering, och man ska i övrigt utföra sitt kärnuppdrag, att försvara landets fysiska gränser.
Men för all del, om det känns uppbyggligt att bojkotta chokladkakan i tron att det har någon verklig effekt på krigets utgång (det har det inte), så varsågod. Ett sekundärt resultat kan ändå vara bättre hälsa genom minskad konsumtion av socker, förutsatt att man inte växlar chokladen mot något annat skräp av samma kaliber.
Mondelez och Marabou bör alltså bojkottas av helt andra skäl, nämligen för att bolagen undergräver folkhälsan genom sina toxiska produkter. Men om de äventyrar den ryska folkhälsan?
Det statliga tågverket har beslutat att sluta försälja chokladprodukter från ett visst bolag, för att detta har verksamhet i Ryssland. Det är ett typiskt exempel på hur företag engagerar sig politiskt istället för att ägna sig åt kärnverksamheten, i SJ:s fall att få tågen att gå i tid, att få bokningssystemet att fungera, och så vidare.
Företag ska helt enkelt inte ägna sig åt sådan politisk verksamhet, utan ska istället lägga all kraft på att utföra den syssla man har åtagit sig samt att maximera ägarnas vinst. Det gynnar inte aktiekapitalet att tågverkets ledning godhetssignalerar, utan indikerar istället att man har tankarna på alldeles fel ställe.
Bojkotter av produkter ska istället ske på individnivå, som en gräsrotsmanifestation när så är påkallat. Om folket vill bojkotta företag som verkar i Ryssland, så är det således helt i sin ordning, men däremot är det inte godtagbart att statliga eller andra företag engagerar sig sålunda och därmed överprövar konsumentens vilja och valfrihet.
Om jag vill köpa rysk vodka är det min ensak, och ingenting som den statliga vinlådan ska lägga sig i, och om jag vill förstöra min hälsa med sockrig choklad, är det inte det statliga tågverkets sak att avgöra.
Däremot är det förstås statens uppgift att begränsa intag av såväl socker som alkohol, men då i regi av vårdinrättningar och annat. Tragiskt nog finns på varje vårdcentral automater i vilka man kan inhandla amerikanskt sockervatten, sockerdopad kakao och andra giftiga produkter. Helt huvudlöst, med andra ord.
För egen del bojkottar jag såväl SJ som choklad, och för den delen även allt som är märkt «organiskt», «kravmärkt» eller «fair trade». Jag försöker i övrigt minimera inköp av allt från USA och övriga anglosfären, exempelvis odrickbara australiska viner, och väljer hellre europeiskt och östasiatiskt. Bilen är japansk, skärmarna koreanska, den mesta elektroniken kinesisk, vinerna italienska, maten europeisk eller nordafrikansk, och så vidare.
På samma sätt bojkottar jag alla företag som engagerar sig politiskt eller uttrycker woke och andra politiskt korrekta sentiment (H&M, Disney med flera), likväl sådana som nyttjar annonser med en tydlig «multikulturell» prägel – då vänder man sig uppenbarligen inte till mig, utan till ett helt annat klientel, med vilket jag saknar all beröring.
Tankesmedjan Europeiska utrikesrådet (ECFR) har tagit till råds européernas attityder i en rad utrikespolitiska frågor, i vart fall med hänsyn till en mindre korg av europeiska länder. Det visar sig då att Sverige är en statistisk uteliggare, med en mer proamerikansk respektive antikinesisk hållning än övriga.
Det sistnämnda är inte en överraskning, utan Sverige har under flera år haft en kontinuerlig utveckling mot en mer aggressiv hållning gentemot Kina och ett allt större närmande till USA. Faktorer som kan spela in är att vi har en mindre (direkt) handel med Kina än övriga Europa, och att vi likt andra germanska länder har en traditionell kulturell förankring i anglosfären. Kriget i Ukraïna har förstärkt det sistnämnda bandet.
Men även enskilda händelser som fallet Gui Minhai kan spela in, likväl som den tidigare ambassadörens vargkrigarstil, samt förstås den enkelriktade debatten i medier. Som kinakännare kan jag konstatera att Kina inte har förändrats nämnvärt under de senaste tio åren, utan förskjutningen ligger helt på svensk sida. Det sker vidare mer eller mindre slaviskt under amerikansk ledning.
Således härbärgerar inte mindre än 26 % av svenskar den smått sinnessjuka föreställningen att Kina är en fiende som vi är i konflikt med. Vad skulle den konflikten i så fall bottna i, och på vilket sätt är Kina en fiende? Är regeringen införstådd med den ordningen? Hur har man kommit att omfatta en sådan hatisk inställning, och på vilken kunskapsbas? Man kan här misstänka att den fräna opinionsjournalistiken har haft avsedd effekt.
Ytterligare 24 % anser att Kina är en rival som vi måste konkurrera med. Det är väl en rimligare hållning, men sammantaget innebär det att hälften av befolkningen ser Kina i negativt ljus, medan en tredjedel har den mer realistiska inställningen att Kina är en nödvändig partner. Siffrorna är helt annorlunda i Sydeuropa, där man har större engagemang med Kina.
Motsvarande siffror för USA är ungefärligen de omvända, med 41 % av svaranden som anser att landet är en allierad och lika många som ser det som en nödvändig partner. Enstaka procent anser att USA är en rival respektive fiende. Det har inte alltid sett ut så, och det som föranleder det snabba skiftet torde vara den negativa utvecklingen i Europa. Men vad händer om Trump tar makten igen?
Sverige utmärker sig även i fråga om Taiwan, där drygt en tredjedel vill stödja USA i händelse av en konflikt. Hälften vill dock förhålla sig neutralt, en siffra som är större i övriga Europa. Den hökaktiga skaran har förmodligen inte tänkt igenom vad en konflikt mellan USA och Kina om Taiwan skulle innebära, eller för den delen vad svenskt respektive europeiskt stöd till USA skulle få för konsekvenser.
Å andra sidan är det en klar minoritet som ser en sådan konflikt som trolig och nära förestående. Samtidigt är det bara en minoritet som tror att Ukraïna kan vinna kriget mot Ryssland, och än färre som tror på valseger för Trump 2024. Samma nyktra hållning har européerna i fråga om handeln med Kina, där närmare två tredjedelar ser minst lika många fördelar som risker.
Statstiken visar att Europa varken vill eller har möjlighet att välja sida i den kinesisk-amerikanska geopolitiska striden, även om man tycks dra en röd linje vid kinesiskt militärt stöd till Ryssland. Det är ett uttryck för att vi är beroende av båda parter för vår fortsatta välfärd respektive säkerhet, och att vi – med Macrons ord – bör satsa på att bli ett tredje ben i världspolitiken, en tredje politisk pol. Alternativet vore nämligen amerikanskt vasallskap, och det vill vi nog inte innerst inne?
Ont krut förgås inte så lätt, vilket illustreras av att statsmannen Henry Kissinger just har passerat hundra års levnad. Han är förknippad med en rad omvälvande händelser, som den amerikanska inblandningen i den chilenska statskuppen 1973 samt i bombliberalismen över Kambodja 1970–1973 under Vietnamkriget.
Men framförallt kom han att spela en avgörande roll i att etablera formella förbindelser med Kina under pingpongdiplomatin 1971, då Kissinger under hemliga former överlade med premiärminister Zhou Enlai och därmed banade väg för Nixons senare besök 1972. Det är alltså på Kissinger Expressens ledarredaktion borde skylla allt dåligt som har hänt!
Egentligen var det Mao som var den drivande parten, i det att Kina satt i ett skruvstäd under amerikanska sanktioner och var i stort behov av att få åtkomst till världsmarknaden, dels för att exportera egna produkter, men även för att kunna producera konstgödsel till ett jordbruk som nätt och jämnt kunde försörja befolkningen.
Men även USA var i behov av Kina för att kunna göra en någorlunda snygg exit från Vietnam samt för att kapsla in Sovjetunionen. Zhongnanhai och Kreml hade vid tiden varit bittra fiender under nära ett decennium, och med ett närmande till Beijing skulle USA kunna nyttja Kina som en bricka i det geopolitiska spelet under kalla kriget.
Intressant nog försöker Washington numera ringa in eller i vart fall begränsa Kina på motsvarande sätt, med allierade kors och tvärs över «Indo-pacifien», även om det i grunden är en helt annan situation. Bland annat är de båda länderna så ömsesidigt beroende av varandra att en repris av det sovjetiska imperiets sönderfall inte är att vänta – det skulle i så fall vara den amerikanska statens nedgång.
Den realpolitiska ådran stammar delvis från den judiska barndomen i Hitlers Tyskland, en uppväxt som fostrade Kissinger i att godta ödet och gilla läget, och att verka efter den verklighet som är förhandenvarande snarare än efter ett önskat ideal eller höga principer. Det är en nyttig egenskap för den som har att fatta svåra beslut i utrikespolitiska spörsmål.
I Kina är Kissinger alljämt aktad, medan man i Väst är mer kluven till hans gärningar. Och så har det för övrigt alltid varit, ända sedan han 1973 tillsammans med Lê Đức Thọ erhöll Nobels fredspris för att ha dragit sig ur ett tjugo år långt krig (känns det igen?). Hans insats som utrikesminister begränsade sig inte till att avsluta kriget, utan även att dirigera spelet under den mest intensiva fasen.
Det är Kissinger som lät övertala Vita huset att dra sig tillbaka från Taiwan, där man sedan förlusten under Koreakriget hade en militärbas i syfte att motverka fastlandets eventuella aggressioner. Svängningen i FN om att erkänna Folkrepubliken snarare än Republiken på Taiwan som hela Kinas företrädare bidrog förstås till den hållningen, även om man har behållit en tvetydig attityd i frågan in i nutiden.
I motsats till de flesta andra står Kissinger även på den realpolitiska sidan i fråga om incidenten vid Himmelsfrid 1989, då han tog Deng Xiaopings parti för att slå ned upproret med våld. I annat fall hade Kina riskerat att halka in i sönderfall, och därmed hade de efterföljande fyrtio årens ekonomiska tillväxt i stort uteblivit, likväl som landets allt större politiska betydelse. Kina hade då gått Rysslands öde till mötes, med en svag ekonomisk utveckling. Kissinger förstod den sortens logik.
Han har även varit framsynt i att bedöma utvecklingen i Ukraïna långt innan kriget blev verklighet, och han tar därvid positionen att Krim är ryskt och att Kiev inte kan gå med i Nato. För sådant blir man numera förklarad persona non grata, men detta är en man från verkligheten snarare än en ideolog som torgför idealistisk bombastisk retorik från någon tidnings ledarsida – en äkta liberal republikan.
