Förmodligen jublar man i Rosenbad åt att husse i Washington nu har beslutat skicka klusterammunition till Zelenskyj, och att dagen närmar sig då även Sverige kan delta i sådana grisiga operationer utomlands. Sverige har visserligen ratificerat en konvention om klusterbomber, men medlemskapet i Nato trumfar denna ordning – Gripen står redo.
Noga räknat är krig den ultimativa konfliktnivån, i vilken avsikten är att med dödligt våld betvinga motståndaren till eftergifter. I krig (och kärlek) är alltså alla medel i princip tillåtna, förutom dem man kommit överens om att inte nyttja – som biokemiska stridsmedel, tortyr med mera.
En grundläggande princip är att civila personer ska fredas, även om det är omöjligt att efterleva i praktiken, särskilt om motståndaren nyttjar civilister som skydd. Inte sällan har man tvärtom avsiktligt attackerat civila mål, som de allierade bombningarna över Dresden, USA:s bombningar av Tokyo, USA:s atombomber över Hiroshima och Nagasaki, eller för den delen USA:s klusterbomber över Vietnam och Laos.
De senare räknar i antal en kvarts miljard, med en tvåsiffrig felprocent. Man kan kanske älska doften av napalm på morgonen, då man medelst sådana bomber rotar upp såväl Viet cong som kvinnor och barn som tar skydd, men frågan är om man också kan älska att outlösta bomber ligger kvar under decennier, för att småningom plockas upp av barn i tron att de är leksaker. Tiotusentals småbarn har strukit med av sådana blindgångare.
Men detta är ändå bara fucking gooks och gulingar, och klusterbomber används förstås bara i skithålsländer som Irak, Syrien, Afghanistan och givetvis Ukraïna. Det angår ju inte oss, utan är avsett att underkuva folk vi inte behöver bry oss om, länder och kulturer vi kan angripa som spelpjäser i ett proxykrig om världsherraväldet.
Här har den ukraïnska regimen redan utmärkt sig genom att nyttja egna lager av klusterbomber, till människorättsorganisationers fördömande, även om du inte hörde det i statsmedias utsändningar. Även separatister i Donetsk har nyttjat (ukraïnsk) klusterammunition, likväl som den reguljära ryska armén i några enstaka fall, nämligen multipelvapen apterade på Iskander-robotar.
Varken Ryssland eller Ukraïna har ratificerat konventionen, så inte heller USA, Kina eller Indien. Det är därför en tandlös konvention så länge de främsta militärmakterna håller sig undan, och så länge internationella organisationer som Nato kan kringgå förbudet. Det är det vanliga godhetssignalerandet från ömmande västmakter, de som utan att blinka regelmässigt skickar fjärrstyrda drönare att explodera på något torg i Långtbortistan. Not our people, collateral damage.
USA, Nato och Väst är inte officiellt krigförande parter i konflikten mellan Ryssland och Ukraïna, men är det förstås i realiteten. Kriget förs inte minst med ekonomiska medel, men framförallt genom logistiskt understöd i form av materiel och sigint. Att Washington nu skickar klusterbomber till Kiev är ytterligare en upptrappning.
Mest lidande av det blir småningom ukraïnska barn som någon gång i framtiden hittar någon färgglad mojäng, bara för att sekunden senare slitas i stycken av tryckvågen från en amerikansk bomb.
Europas energiproblem är inte lösta, varför elpriserna kommer att vara fortsatt höga under lång tid framöver, särskilt under vintern. Dock kan man inte räkna med fler elstöd, eftersom moderatregimen vill casha in på kapacitetsavgifterna. Valet är ju överstökat, och just nu finns inget behov av att fjäska med populasen.
Omställningen från rysk gas och olja till andra leverantörer och energislag är alltså en process som kommer att ta närmare ett decennium att fullborda, under vilken tid Europas industrier kommer att vara trängda. Därtill kommer effekterna av EU:s sanktioner, som mer drabbar avsändaren än mottagaren – det är huvudsakligen sanktionerna som driver inflationen.
Samtidigt finns inga utsikter till en militär lösning i kriget, och fronten ligger därför still. Men någon vilja till fredssamtal verkar inte finnas i Kiev, Bryssel eller Washington, utan man har kvar sina ohemula anspråk om ett fullständigt ryskt tillbakadragande. Det kommer förstås aldrig att ske, och tills den insikten infinner sig kommer dragkampen och dess effekter att fortsätta.
Förhoppningarna om den ukraïnska motoffensiven förefaller redan ha kommit av sig, men däremot verkar man inte ha gett upp hoppet om att knäcka Ryssland ekonomiskt med allt fler sanktionspaket, även om det alltså är ett tveeggat svärd som också slår mot Europa.
Frågan är emellertid hur väl sanktionerna biter. Data indikerar för närvarande att den ryska ekonomin knappt påverkas, och prognosen är en tillbakagång med mindre än en procent, att jämföra med det tvåsiffriga tal Väst hade räknat med. Inflation, räntor och andra parametrar är även de i paritet med västländers – Storbritannien är betydligt mer illa ute än Ryssland.
Vidare har man silat choklad och bilar samtidigt som man har svalt det faktum att fler än nio av tio av västerländska företag har intakt verksamhet i Ryssland. Det är också så att EU har varit krigets huvudfinansiär genom att fortsätta handla rysk gas, i vart fall tills Washington sprängde Nord Stream och krängde den egna flytande naturgasen till EU.
Den gas och olja Ryssland inte längre kunde sälja till EU har man dock sålt till omvärlden i övrigt, inte minst Kina och Indien. Man har även rundat sanktionerna genom att i allt större utsträckning handla i kinesiska yuan, inte bara i handeln mellan Kina och Ryssland.
En graf över Rysslands export visar att man byggde krigskassa från 2020 fram till februari 2022, varefter man har sett en viss tillbakagång, dock inte större än att man alltjämt har positiv handelsbalans.
Mer intressant är emellertid importen, som inte alls har påverkats, med undantag för en initial nedgång. Man finner i statistiken även att Rysslands grannländer kraftigt har ökat sin import från USA och EU, och en given slutsats är att denna import i sin tur slussas in till Ryssland – främst gods som är sanktionerat.
Det går alltså inte att sanktionera bort problemet, utan varor av alla slag finner alltid en väg in och ut ur Rysslands långa och porösa gräns. Man kan möjligen försvåra, försena och fördyra förloppet, men frågan är om det är värt det, med tanke på att sanktionerna även drabbar avsändaren sekundärt.
Kartorna över frontens förflyttning lyser med sin frånvaro i statstelevisionens och andra mediers rapportering, nämligen för att fullständig stiltje råder. Av den så kallade våroffensiven blev intet, annat än en kross mot Rysslands värn, en i realpolitisk mening helt förväntad utveckling.
Man har fäst ett orealistiskt hopp vid denna offensiv, till följd av propagandistisk och osaklig medierapportering, samt även en förvirrad förhoppning om att tillströmning av fel slags vapen skulle göra skillnad. Pansarvagnar är inte till någon nytta i ett artillerikrig, utan kan enkelt slås ut av ryska försvarslinjer.
Konsekvensen är att ytterligare miljarder har gått upp i rök till ingen nytta alls, men framförallt att än fler unga ukraïnska män möter en meningslös död. Så förstås även unga ryska män, men om dem bryr sig ingen – ändå är det samma folk.
En annan konsekvens är att Europas ekonomiska kris förlängs, och att vi därmed tappar mark och moment. Samtidigt har det gått mycken prestige i saken, givet att man hela tiden har åberopat Europas förmenta «värden», och en närmast religiös deklaration om att «vi står med Ukraïna» så länge det krävs.
Men i realiteten har vi nu nått vägs ände, och Kiev har ingen möjlighet att återta förlorat territorium. Man ska veta när man är besegrad, och inte offra än mer manskap och resurser på heroiska men meningslösa strapatser.
Du kan ju fortsätta avstå från choklad, sälja din Volvo och vifta med den blågula flaggan, men det spelar alltså ingen roll i den verkliga världen, ty där har Ryssland uppnått sitt mål att befästa Donbass och remsan ned mot Krim. Man kan fortsätta kriga i all evighet, men av det blir inget annat resultat än det i Syrien och andra krigshärdar – det landar i en proxyarena för stormakter, medan lokalbefolkningen offras.
Således är det nu dags att inleda fredsförhandlingar, och Zelenskyj bör för ändamålet konsultera Beijing, den enda kraft med förmåga att jämka parterna. Villkoren är i sina huvuddrag ganska enkla att fastställa, och kokar ned till att Ryssland behåller Lugansk och Donetsk, att Ukraïna blir en alliansfri buffertstat samt att Ryssland betalar skadestånd och bidrar till återuppbyggnaden. Det senare förutsätter dessutom att lejonparten av Västs sanktioner hävs.
För Bryssel och Washington är det en besk medicin, men Zelenskyj kommer att svälja pillret, för att det inte finns något bättre alternativ – och Väst måste därför godta kraven. Frågan är nu bara hur länge vi måste vänta tills polletten trillar ned.
Linjen ligger fast, och fronten rör sig inte en millimeter i det stora hela. Give peace a chance?
Notoriska Expressens ledarredaktion menar att det är ett «oroveckande tecken» att Pest blockerar militärt understöd för sex miljarder i svensk skvalpvaluta, enkom för att den ukraïnska regimen har satt upp ungerska OTP Bank på sin makabra lista över företag som anses «sponsra» kriget – numera även omfattande svenska klassiska namn som Volvo och Marabou.
Man menar förstås oroväckande på ärans och hjältarnas språk. Vän av ordning tycker nog att man inte ska märka ord eller ikläda sig rollen som grammatiknazist, men jag anser att det har bäring på den intellektuella nivån på den kommersiella boulevardtabloidens tirader i övrigt, inte minst det intermittent återkommande psykotiska dravlet om Kina.
Här gäller saken emellertid Ukraïna, som blaskan menar så snart som möjligt bör införlivas i unionen, trots att det är en korrupt regim i paritet med Ryssland. Skälen härför är enligt redaktionen att Europas säkerhet står på spel, och att Kiev-regimen därför måste vinna kriget.
Men detta är tre fel av tre möjliga. Det första är att EU inte kan tumma på reglerna för medlemskap, vilka Zelenskyjs regim inte är i närheten av att uppfylla, och inte kommer att närma sig på flera årtionden. Det andra är att Ukraïna skulle kunna vinna kriget, vilket inte är sannolikt givet Rysslands överlägsna numerär i manskap och materiel – med betoning på det förstnämnda.
Det tredje och viktigaste är emellertid den paranoida och smått psykotiska tanken att Europas säkerhet har med saken att göra, vilket inte har något med sanningen att göra. Dels för att Ryssland inte har kapacitet att ta sig an Nato, men framförallt för att det inte är Kremls avsikt att erövra Västeuropa – och heller aldrig kommer att bli. Krigstågen har unisont gått i riktning mot Moskva, under Karl XII, Napoleon Bonaparte och Hitler.
Putin eller ej, för Moskvas vidkommande är säkerheten för det egna riket den primära uppgiften, och man upplever det mycket riktigt som ett hot att Nato vidgar sin front efter kalla krigets upphörande, mot givna löften. Just det faktum att Expressen talar sig varm för att tumma på kraven för att släppa in Kiev i värmen indikerar att det egentliga skälet är expansion, att vidga fronten österut för att kontra Ryssland.
Om man inte förstår Kremls oro och avsikter kan man inte heller uppnå fred, och det är och förblir ett faktum att man kunde ha undgått krig på ett tidigt stadium genom att erkänna Rysslands säkerhetsmässiga dilemma. Men man valde, såväl från Natos och västmakternas som från de propagandistiska mediernas sida, att ignorera traditionell säkerhetsdoktrin och Moskvas berättigade anspråk, och därför är vi nu i detta miserabla stand-off med Kreml, till ingens båtnad (med undantag av USA:s).
Det är knappast av okunskap, utan man har för verklig avsikt att vidga demokratins räckvidd genom att lemma in Ukraïna (och Georgien med flera) i den västliga gemenskapen, på sätt och vis en naturlig strävan. USA och i viss mån EU har således bearbetat Kiev under lång tid för att åstadkomma en «färgrevolution» (här av brandgult snitt), omfattande en regelrätt statskupp 2014, vilket blev startskottet för Moskvas intervention på Krim och nu i Donbass.
Man kan ha sin egen historieskrivning och alternativa verklighet om man så vill, men man kan inte bortse från de varningar och det agerande som har förelegat från rysk sida under ett decennium. Man har medvetet utmanat denna ordning, vilket därmed har utlöst Moskvas agerande. Man kan tycka vad man vill om den saken, men det är så det förhåller sig. Detta är das Ding an sich.
Västs besynnerliga sorg om Ukraïna kan inte förstås på annat sätt än att man betraktar Ukraïna som en geopolitisk bricka i syfte att expandera sina domäner, eftersom landet är avlägset västliga normer. Man förskönar i propagandan staten som en «demokrati», vilket inte har något med verkligheten att göra.
Försvaret av den forna ryska delrepubliken måste således förstås som en avsikt att vidga Västs livsrum österut, att inkräkta på en given ordning och att utmana gällande säkerhetsdoktrin. Det är helt ekvivalent med kubakrisen 1962, då amerikanerna blev upprörda över att Moskva installerade en bas på Kuba, och därför hotade med kärnvapenkrig. Men det är förstås i sin ordning när «vi» gör det?
Det är därför en form av irrationell demagogi att i «demokratins» namn försvara Västs strävan att motstå den ryska invasionen. Man kan i naiva termer förstå det som busemannen Putins aggressiva, brutala och orättfärdiga krig mot ett broderfolk, men man måste här inse att den forne KGB-agenten agerar med Rysslands primära intressen i fonden.
Hade man haft den allra minsta sorg om Ukraïna, skulle man på ett tidigt stadium ha erkänt Rysslands säkerhetsdilemma och förhandlat om saken, men eftersom man vägrade en sådan ordning är slutsatsen given, nämligen att man nyttjar Kiev som en geopolitisk pjäs för större syften. Detta skiljer sig inte en millimeter från politiken under tidigare perioder, från antiken och framåt, utan är en kontinuerlig företeelse.
Missionen har alltid legat Väst varmt om hjärtat, och man har förvisso även tillämpat «religious coercion» medelst korståg, kolonisering och bombliberalism i syfte att sprida den rätta och enda läran. Tidigare handlade det om korsets doktrin, men numera mest om den sekulära arvtagaren i form av demokrati och mänskliga rättigheter, förvisso begrepp som man betecknar som heliga.
Det kanske inte är omedelbart klart vad som förenar antikens romerska religion med ett visst styrelseskick eller en katalog av rättigheter, men de senare är begrepp som emanerar ur kristen filosofi om det goda och rätta, hur man bör handla mot nästan, det vill säga en moralisk lära om (absolut) rätt och fel.
Sådana läror finns det många av, till exempel den konfucianska i Östasien eller den hinduiska i Indien, men saken är alltså den att de europeiska lärorna utmärks av ett besynnerligt universalanspråk, tanken att just vår lära är giltig för alla människor, oavsett vad de själva tycker eller vilken kultur och tradition de är sprungna ur.
Den tanken är definitivt kristen, och går under benämningen monoteism, uppfattningen att det bara finns en gud och att övrigt stoff är irrläror som måste bekämpas. På samma sätt är uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är universella (katolska med ett kristet grekiskt ord – καθολικός) egenskaper en form av politisk monoteism.
Om man tidigare kristnade koloniserade undersåtar med svärdet och kanonen, tillämpar man numera «economic coercion» i form av sanktioner och andra verktyg för att bestraffa länder, organisationer och personer som inte rättar in sig i det demokratiska ledet – den US-ledda regelbaserade världsordningen – eller som anses bryta mot mänskliga rättigheter i någon tolkning – där Väst utmärks av att göra sig själv till polis, åklagare, domare och skarprättare.
«Världen» är vanligen synonym med en handfull «liberala demokratier», omfattande ⅛ av världsbefolkningen.
Betraktar man en karta över politiska regimer, framgår det med all tydlighet att demokratin har sitt starkaste fäste i Väst, med Europa och anglosfären som primär bas. Historiskt kan man här skönja hur särskilt protestantiska länder genomdrev den första vågen av demokratisering.
En andra våg följde efter andra världskriget, främst genom avkolonisering under vilken en mängd nya stater etablerades med demokrati som skakig grund. Därefter kom en tredje våg 1970–1992, varvid först den katolska världen med Spanien och Latinamerika demokratiserades, och därefter det ortodoxa östblocket efter Sovjetunionens kollaps.
Alla sådana vågor har följts av en motsvarande period av autokratisering, nämligen för att de nybildade demokratierna inte kan vidmakthållas utan rätt slags institutioner och traditioner. Demokrati kan inte inympas eller bombas fram, utan växer organiskt från ett autokratiskt stadium, under vilket erforderliga institutioner tar form – som en gång i Sverige.
Utöver Väst har demokratin etablerat sig i Östasien, nämligen i Japan, Sydkorea och Taiwan. Man kan här notera att Japan och Sydkorea koloniserades av USA, och att även Taiwan har varit under stort amerikanskt inflytande. Sydkorea och Taiwan blev demokratiska i slutet av 1980-talet, under den tredje vågen, som ett resultat av lång ekonomisk tillväxt och ovan nämnda kulturella påverkan.
Kina har ännu inte följt samma utveckling, vilket har gjort en del besvikna över att kineserna har förblivit kineser snarare än att «bli som vi». Men å ena sidan har man inte varit under samma västliga inflytande som tigerekonomierna i grannskapet, och å den andra är den kinesiska draken så mycket större och komplexare. Demokrati i någon form kommer tids nog även till Kina, nämligen då landet når en viss mognad och mättnad, och då folket markerar vilja till politisk förändring – det är en sak för kineserna, inte för oss.
Det man observerar i nutiden är emellertid hur demokratierna minskar i numerär, och att vi erfar en ny våg av autokratisering. Demokratierna blir även labilare, vilket ger sådana effekter som USA:s drakoniska övervakningsregim under «kriget mot terrorn» eller Trumps märkliga regim 2016–2020.
Sedan 2009 har antalet «liberala demokratier» minskat från 44 till 32, enligt en skattning. «Liberala demokratier» är de finaste av länder i världen, de puraste och godste representanterna för människosläktet, och det är noterbart att skaran har utsett sig själv till den äran, med rätt att döma andra för avfällighet.
Här har «Polen och Ungern» blivit ett begrepp för att likna någon vid den demokratiska familjens svarta får, även om de båda länderna är avsevärt mer demokratiska och fria än vad Sverige var 1990. Man tenderar att flytta målstolpen och göra demokratibegreppet glidande för att kunna bibevara den exklusiva klubben av världsförbättrare, med ideliga nya kriterier kring sådant som Q-frågor eller migration.
Paradoxen här är att man successivt monterar ned den «liberala demokratin» genom att i allt större utsträckning angripa det fria ordet, demokratins primära verktyg, nämligen för att skydda andras förmenta rättigheter av att inte bli kränkta. Rättighetsliberalismen (socialliberalism, eller egentligen socialdemokrati) trumfar frihetsliberalismen, varvid folket undertrycks för att rätta in sig i ledet och godta de från ovan beslutade förändringarna.
Men där har vi kanske en delförklaring till att demokratin är på dekis, för att den i verkligheten inte erbjuder så mycket mer frihet än andra system, annat än rätten att vart fjärde år uttrycka sitt missnöje vid valurnorna. Man noterar samtidigt att demokratin inte levererar, för att den är så komplex och trögrörlig, med alldeles för många aktörer på alldeles för många nivåer, hela vägen ned till Bryssel.
Demokrati är nämligen ett statsskick för en enskild nation, men när nationen i fråga i stora delar styrs av en överdemokratisk institution minskar uppenbarligen graden av folkstyre. På samma sätt inställer sig frågan vad folkstyre egentligen har för denotation när det folk som etablerade demokratin har att samsas med (och i många fall underkasta sig) andra folk, som har kommit från världens alla hörn under kort tid, utan att för den skull dela våra värderingar.
Sådant leder till friktion och minskad tillit, varvid demokratins fundament gröps ur. Statsmaktens svar är besynnerligt nog att bli allt mer auktoritär mot den skara som protesterar och uttrycker missnöje, under pejorativa etiketter av olika slag, varvid missnöjet förstås ökar än mer och leder till politisk omvälvning – härav sådant som SD, AfD, FdI med flera partier i Europa.
Demokratin avvecklar alltså sig själv mer än att auktoritära stater skulle vara något slags lockbete eller föredöme, samtidigt som auktoritära stater i det globala syd flockas kring Kina av strikt ekonomiska skäl. Även en «swing state» som Indien hedgar med en multipolär approach gentemot USA och Väst, Kina samt Ryssland, samtidigt som demokratin i det korrupta landet är på nedgång.
Här har vi förstås anledningen till att trons försvarare i den prästerliga klassen av politiker och ledarskribenter är så skärrade numera, plötsligt så paranoida inför allt som har med Kina att göra, även om landet inte har något ansvar för Västs förfall. Det är självförvållat, och vi är därtill stadda i en utveckling i en ond cirkel utan förmåga att bryta förloppet.
Demokratin tappar mark när woke, polarisering och andra fenomen etableras.
