Kategori: Ryssland

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Detta slutar illa

De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島Hiroshima, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.

Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田Kishida文雄Fumio ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.

Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.

Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.

Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!

På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.

Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.

Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.

Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.

Tokyo på tur?
Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan

Fixa relationen EU och Kina

Den ickevalde «höge representanten» Josep Borrell fortsätter att uttala sig i EU:s namn om relationen mellan Europa och Kina, men befinner sig dessvärre inte i verklighetens territorium. I en debattartikel i South China Morning Post drar han upp riktlinjerna, i enlighet med den mening som unionens utrikesministrar uttryckte härom veckan.

Visserligen finns högst relevanta kriterier, som att Kina måste öppna sin marknad mer för europeiska företag på det att handelsbalansen kan bli jämnare, och att EU måste diversifiera importkanalerna för att riskreducera i händelse av konflikt, pandemi eller andra systemstörande händelser.

Men å andra sidan finns även ett par geopolitiska komponenter som är svåra att smälta för Zhongnanhai. Bland annat hävdar Borell att relationerna mellan Kina och EU inte kan utvecklas om Beijing inte aktivt förmår övertala Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraïna. Det är ett fullständigt ohemult krav, givet att konflikten inte har med Kina att göra, och att Beijings utrymme att påverka Moskva är högst begränsat.

On Ukraine, our message is clear: EU-China relations have no chance of developing if China does not push Russia to withdraw from Ukraine. Faced with a conflict involving the territorial integrity and sovereignty of an independent state, any so-called neutrality amounts in reality to taking the side of the aggressor. We welcome positive moves from China aiming at finding a solution to contribute to a just peace in Ukraine.

Beijings naturliga bidrag i egenskap av neutral aktör är att mäkla fred, men det kommer att ske under huvudsakligt bevarande av nuvarande ryska territorialvinster. Det är svårt att smälta för såväl Kiev som Väst, men vad skulle alternativet egentligen vara – att än fler dör i ett evighetskrig som Ukraïna ändå aldrig kan vinna? De enda som vinner på det är hökarna i Washington.

Det EU vill är som hämtat ur svamparnas värld, nämligen att avgå fullt ut med segern och att Xi ska ta Putin i hampan, men då har man alltså inte förstått grunderna till konflikten. För Kreml och Putin är det en existentiell fråga som inte beror av förhållandet till Kina.

Ponera att Kina ändå skulle kunna påverka Kreml, och att man skulle kunna sätta viss press på Putin i önskad riktning. Vad har man då för incitament för det? Det EU levererar är nämligen inte bara krav av ovanstående slag, utan även pekpinnar kring Taiwan och bludder om att man vill vara både vän och fiende på en och samma gång.

Man tror sig vara i något slags styrkeposition, trots att man är ytterligt trängd av krig och recession, och försöker på sedvanligt manér tala ned till Beijing, som vore det en hund. Den tiden är sedan länge förbi, och det vore därför mer passande med en mer konstruktiv attityd.

Ett första steg kunde vara att släppa frågan om Taiwan, att en gång för alla inse att det inte är en konflikt som angår Bryssel och Väst, och att den bästa – och enda – möjligheten att bevara Taiwans demokrati och särart är att tillmötesgå Beijings krav om att provinsen ska införlivas under fastlandets suzeränitet.

Det ligger i sakens natur att man inte heller kan skicka kanonbåtar till Östasien, och naturligtvis inte heller expandera i ett «globalt Nato», ty det är per definition en eskalering som bara kan leda till kapprustning och småningom väpnad konflikt. De forna kolonialmakterna måste någon gång släppa taget. På köpet får man ett mer välvilligt inställt Kina.

I ett andra steg måste man få ordning på handeln och helt släppa den amerikanska dårpolitiken om inkapsling. Det är inte EU:s sak att bistå Washington i att mobba ut Huawei och andra kinesiska teknikbolag, utan man måste naturligtvis välkomna dessa om man samtidigt begär att Kina ska öppna sin marknad mer. Det är bara den typen av förhandlingar som kan leda framåt, medan det övriga dårpladdret leder in i en återvändsgränd.

Kategorier
Ekonomi Europa Kina Politik Ryssland USA

Avdollarisering

Handel och investeringar tenderar att knytas till en stabil reservvaluta, samtidigt som en sådan även utgör säkra tillgångar för både banker och privatpersoner. Dominerande reservvaluta är i regel knuten till en hegemonisk makt, vilket sedan andra världskrigets slut innebär USA.

Dessförinnan utgjorde brittisk sterling världsvaluta i kraft av att vara knuten till Brittiska imperiet, och tidigare än så figurerade den spanska silverdollarn i motsvarande position. Även den nederländska gulden (florinen) nyttjades tidvis som reservvaluta under den nederländska guldåldern.

En makt som åtnjuter sådant förtroende för sin valuta har stora fördelar, bland annat i att man kan låna billigare än andra samt även trycka pengar på andras bekostnad, nämligen de som sitter med stora innehav av valutan. Tillkommer så betydande politisk makt i det att man kan straffa länder, organisationer och personer medelst sanktionering och uteslutning ur de finansiella systemen.

USA har allt flitigare kommit att nyttja detta vapen mot andra länder för att tvinga fram underkastelse medelst ekonomiska påtryckningar, men därvid ger man även incitament till framväxten av andra valutor och finansiella system, som kan nyttjas av länder som inte vill gå i Washingtons ledband.

Sanktionerna mot Ryssland har påskyndat förloppet, men både Ryssland och Kina har sedan en tid tillbaka laborerat med alternativ till transaktionssystemet Swift samt handlar numera i renminbi och rubel sedan Moskva kastades ut ur systemet. Kina har även implementerat en digital valuta som alternativ transaktionsmetod utanför amerikansk kontroll.

Vidare har Kina ersatt petrodollarn som betalmedel i handeln med Saudiarabien till förmån för renminbi, som därmed gör anspråk på en motsvarande roll som petroyuan. Man kan även tala om en petrorubel sedan Moskva tvingat EU att betala för gasen i rubel och på så sätt hållit uppe värdet på den egna valutan samt kringgått sanktionerna.

Renminbi kan emellertid inte ersätta dollar som reservvaluta, även om USA är på nedgång och Kina utmanar om hegemoni, dels för att valutan inte flyter fritt och inte heller är förknippad med något större investeringskapital, och dels för att man knappast vill ge Kina samma makt som USA.

Tanken är istället att tillsammans med andra länder lansera en neutral världsvaluta, som är löst knuten till yuan, rubel och en rad andra valutor men utan att kontrolleras av en enskild makt. På så sätt kringgår man de problem som förknippas med en dominerande reservvaluta. Tanken är inte ny, men har tidigare stupat på amerikansk motvilja.

Avdollariseringen går visserligen sakta, men har de facto inletts. Sedan 2015 har dollarns andel som reservvaluta minskat med elva procent, och sedan 2001 med arton procent. Vid en viss brytpunkt går förloppet oerhört snabbt, varvid USA i ett slag förlorar sina privilegier och – med Trumps ord – blir en andra rangens stat.

Dollarn har förvisso haft skakiga perioder förr, till exempel när Nixon 1971 avskaffade knytningen till guld, vilket sedermera ledde till recession och långvarig stagflation. Dollarn tappade då i andel från 85 % ned till 47 %, varvid D-mark, japansk (y)en och småningom euro (ecu) gjorde entré som alternativa reservvalutor.

Reservvalutors andel 1965–2022 (IMF)

Men 1985 lyckades man övertala Frankrike, Västtyskland, Storbritannien och Japan om att devalvera dollarn (Plaza accord), vilket inte bara eliminerade Japan som konkurrent utan även gav dollarn ny livskraft. USA blev samtidigt mer konkurrenskraftigt, och kunde även minska sina underskott.

Därefter har dollarn haft pyspunka, medan ett antal mindre valutor på senare tid har etablerat sig som alternativ. Bland andra kinesisk renminbi har vuxit i andel från cirka en procent 2016 till närmare tre procent i dag, en trend som lär fortsätta kommande år givet landets starka handelskraft.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland

Xi telefonerar Zelenskyj

Styrräntan är upp ytterligare 50 ‱ och inflationen biter sig fast, samtidigt som kärnkraften «råkar» drabbas av såväl planerade som oplanerade avbrott. Under tiden går statstelevisionen all in i att kasta bränsle i brasan och hetsa mot ryssen, i någon underlig förhoppning att det ska bidra till något gott.

I statsteves morgonprogram kunde man exempelvis höra en mullig sojapojke till programledare förfasa sig över att Ryssland «tillåts» bli roterande ordförande för FN:s säkerhetsråd, med tillägget att «folk» nog «undrar» över hur det kan ske. Samma fråga har naturligtvis aldrig någonsin väckts då det är USA som har stått för invasionen, vilket förstås är flertalet gånger. Det är på den nivån.

Däremot har man i regimteve aldrig några som helst seriösa diskussioner om hur situationen ska lösas, utan man kastar hellre in Sundström i syfte att grovat vantolka både Rysslands och Kinas uppfattning i frågan, för att därefter återgå till att hetsa mot den egenhändigt uppförda halmdockan.

Men vid det här laget borde man nog ha insett att Kiev inte har förmåga att återta så mycket som en millimeter av förlorat territorium, och att man därmed inte kan vinna kriget. Ukraïnas enda funktion är därmed att fungera som amerikansk marionett för att nöta mot Ryssland, med resultat att man också själv blir nedmald till slamsor.

En annan konsekvens är att Europa går ned sig i recessionens träsk på grund av de egna sanktionerna, samtidigt som Washington gör lysande affärer på att sälja naturgas. Frågan är hur länge européerna är beredda att lida pin för ett krig som i slutändan inte kan vinnas, och som man egentligen inte har förstått bakgrunden till. Vad är poängen?

Voldemort Zelenskyj vet emellertid hur korten ligger, och han förstår i grunden att den fortsatta kampen är i stort sett meningslös och bara kommer att kosta än fler unga soldater livet, till ingen som helst nytta. Han vet innerst inne att konflikten bara kan lösas med diplomati och med territoriella eftergifter från Kievs sida.

Det vet även Xi Jinping, som nu har haft det där telefonsamtalet med Zelenskyj. Det innebär att båda ledarna anser att tiden är mogen att ta de första stegen mot en diplomatisk lösning, och det är av elementära skäl bara Beijing som kan ta på sig rollen som medlare, eftersom Väst har gjort sig till part i konflikten. Zhongnanhai har vidare haft ett antal diplomatiska framgångar på senare tid, inte minst genom att lösa upp knutarna mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien.

I inte helt objektiva medier framställer man visserligen Kina som rysk anförvant, men man kan bortse från den kritiken. Kina är nämligen vän även med Kiev, och söker i största allmänhet vänskap med så många som möjligt, samtidigt som man likt Indien vägrar formera block, pakter och allianser.

Kina kan visserligen ha kortsiktig framgång i att köpa billig energi från Ryssland och se hur Europa faller in i turbulens, men i det längre perspektivet bygger Kinas framgångar på handel, och då är krig, konflikt och oreda inte konstruktiva faktorer. Kinas vilja till fred är därför ställd utom allt tvivel, och Beijings status som neutral aktör borgar för att man i slutändan kommer att leda den diplomatiska fasen. Ju förr desto bättre.

Kategorier
Kina Politik Ryssland

Fredsmäklare Xi

Härförleden mäklade Wang Yi fred i Beijing mellan ärkefienderna Iran och Saudiarabien, vilket mottogs med sura miner i Washington, eftersom man därmed förlorade inflytande i regionen till Kinas förmån. Nyheten rapporterades sparsamt eller inte alls i svenska och en rad västerländska medier, och återfinns exempelvis inte på statstelevisionens textwebb – mello är så mycket viktigare, och i övrigt finns en stående agenda att särbehandla Kina i maximalt negativt ljus (systembevarar- / demokratiparagrafen).

Av samma anledning är man på förhand negativt inställd till Xi Jinpings statsbesök i Moskva samt Zhongnanhais fredsplan, för man vill egentligen inte att just Kina ska förknippas med de goda krafterna. Man kallar det således en «fredsplan» inom citationstecken, och menar att Kina är en part i målet på Rysslands sida, enkannerligen sedan de båda ländernas ledare uttryckt «evig vänskap».

Men «evig vänskap» är å ena sidan en betydligt lösare relation än en allians, och vänskapen har ingen direkt bäring på kriget i Ukraïna. Kina söker vänskap med alla, men det är förstås upp till andra huruvida man vill vara vän med Kina eller inte. Andra länder söker istället konfrontation som huvudregel, nämligen USA och dess allierade.

Det är vidare ställt utom allt tvivel att Kina söker fred snarare än konfrontation, allrahelst avseende Ukraïna, som är en del av infrastrukturprojektet 一带一路Yidai-yilu eller «Ett bälte en väg», och därmed en viktig transporthubb i handeln med Europa. Kina bygger välstånd med handel, och strävar därför efter stabilast möjliga förhållanden.

Vidare har man uttryckt kritik mot fredsplanen för att den är alldeles för löst utformad i sina tolv punkter, men det är givetvis avsiktligt så för att parterna i målet ska kunna snäva in från en allmänt hållen grund – det är en startpunkt. Annan kritik är att planen skulle gynna Ryssland, men den konklusionen är bara möjlig med ett partiskt raster.

Betrakta nämligen de två extremerna i konflikten, där ingendera sidan vill göra några eftergifter och samtidigt kräver fullständig kapitulation av motparten. Det är en ickelösning som man redan från början kan utesluta, och den innebär fortsatt krig utan slut.

För USA:s vidkommande är det just vad man eftersträvar, eftersom man inte söker fred utan nyttjar Ukraïna som ställföreträdare för att nöta ned Ryssland. Man har liknande proxykonflikter i Syrien och på andra håll, och det kokar i grunden ned till geopolitisk strävan från båda håll.

Både USA och EU har investerat krafigt i att omdana Ukraïna till en västlig pjäs, omfattande medverkan till statskupp 2014 och annan manipulation av opinionen, och det är där själva grundkonflikten ligger. Men just för att man har lagt ned så mycken möda på att expandera sitt livsrum, har man ingen som helst ambition att efterkomma Moskvas krav om halt för Natos östutvidgning, utan väljer kriget – USA har från första stund avvisat förhandling.

USA och delvis EU är alltså parter i målet, på samma sätt som Ryssland, medan Ukraïna blott är en pjäs och vars ledare Zelenskyj har lurats tro att han har något att vinna på ett utnötningskrig med Ryssland. Konsekvensen är nämligen att Ukraïna mals ned till en grushög och kastas tillbaka decennier i utvecklingen.

Kina har å andra sidan inga som helst territoriella intressen i Ukraïna, och är av det skälet att anse som en neutral aktör. Man kan möjligen hävda att Beijing har gemensamma intressen med Moskva i att minska USA:s räckvidd och globala inflytande, men för Kinas del gäller den ambitionen bara regionalt, och man söker helt enkelt inte proxykonflikter på andra håll i världen för att utmana USA:s globala hegemoni.

Av denna logik följer den naturliga slutsatsen att Zhongnahai under Xi är bäst skickad att medla i konflikten, och det anser inte bara Moskva utan även Kiev. Att Washington och en del andra aktörer tycker annorlunda beror enbart på att man inte vill ha fred.

En sådan fred kan alltså inte innebära fullständiga eftergifter från någondera parten, utan måste med nödvändighet utgöra en kompromiss. Fullständigt tillbakadragande från rysk sida är inte realistiskt, och kommer aldrig att ske, men man kan i förhandlingar pressas att överge några av de annekterade oblasten i utbyte mot att få behålla Krim, Donetsk och Lugansk, där det finns en uttalad ryskkulturell majoritet.

En annan rimlig konsekvens är att Ryssland åläggs ett omfattande krigsskadestånd, medan Ukraïna måste godta en roll som neutral stat utan ambition att bli medlem i Nato. I västlig optik kan det tyckas vara en vinst för Ryssland, men det är i själva verket just en kompromiss, och vinnaren är framförallt Ukraïna, som därmed kan nå en stabil konfiguration relativt intakt.

Vinnare är för övrigt även Europa, som kan lägga bakom sig en konflikt som inte ligger i dess egentliga intresse, och som hittills bara har inneburit dränerad ekonomi. Den enda förloraren är USA, och däri ligger naturligtvis nyckeln till motståndet mot Xis plan.

Din vän är inte nödvändigtvis din fiendes fiende.