Kategorier
Filosofi Kina Kultur Liberalism Politik Taiwan

Idealet Elon Musk

Naturligtvis inga jämförelser i övrigt, men jag upplever en allt större själsgemenskap med Elon Musk, med allt fler beröringspunkter i vår respektive åskådning och åsiktsflora. Vi hör för övrigt till samma generation (X) och har dessutom ungefär samma fula utseende, även om det nog inte har så mycket med saken att göra.

Exempelvis har han en syn kring Kina och Taiwan som avviker från den gängse i Västvärlden och mer minner om min, nämligen såtillvida att han prisar den kinesiska regeringens ekonomiska politik samt menar att Taiwan borde bli en särskild administrativ region (SAR) i Kina likt Hongkong. Här menar en del att han mest är ute efter att smickra sig till fördelar för Tesla i Kina, men å andra sidan finns det en hel del som talar emot den tesen.

Häromdagen kvittrade han att den ungerske spekulanten George Soros påminner om skurken Magneto, och att hans intentioner knappast är goda, utan att han tvärtom vill rasera civilisationens kitt. Soros hatar mänskligheten, som han skrev, och för vilket han omedelbart fick en skur ovett från de gängse socialliberala kanalerna, som naturligtvis anklagade honom för «antisemitism».

I en intervju försöker en wokejournalist förstå varför Musk ideligen torgför utsagor som kan reta potentiella Tesla-köpare eller aktieägare i Twitter, varpå Musk efter en lång konstpaus försvarar sin frihet att säga vad han vill, även om det kostar honom pengar och makt. Just den omständigheten att han frenetiskt hävdar denna frihet samt även tillämpar den är bevis för att vi kan ta honom på orden.

Det är för övrigt en märklig omständighet att man i samtiden anses behöva ta ständig hänsyn till hur andra kan uppleva och tänka kring det man säger, och att man därmed i praktiken är förhindrad att säga sin mening såvida den inte fullt ut rimmar med den politiskt korrekta i åsiktskorridoren. Vad ska vi med «liberal demokrati» till om vi inte kan utnyttja de «liberala friheterna» fullt ut?

Wokevänstern har här opponerat sig mot begreppet kancelleringskultur, och benämner det istället «konsekvenskultur», det vill säga att det får «konsekvenser» om man yppar ting som avviker från partilinjen eller det offentligt påbjudna, exempelvis att man blir förklarad persona non grata i debatten, blir av med sin anställning eller kanske till och med förlorar sitt bankkonto om man engagerar sig sverigedemokratiskt eller liknande. Men vad är egentligen skillnaden från motsvarande «konsekvenskultur» i forna Sovjetunionen?

Musk har här förstås en avgjord fördel i att vara tämligen oberoende i så måtto att han är omåttligt rik och därmed har råd att inta en sådan frihetlig position, men det vanliga är emellertid att den sortens entreprenörer infogar sig i den strömlinjeformade mittfåran i syfte att inte väcka ont blod och därmed äventyra affärerna, typ Tim Apple och dennes vedervärdiga PK-dravel.

Men därmed blir han även ett föredöme och en galjonsfigur för oss kvarvarande frihetsliberaler (till skillnad från rättighetsliberaler), utöver att han utövar ett visst inflytande genom sin pionjärverksamhet i SpaceX, Tesla med mera. Twitter passar inte in i Musks entreprenörskap, utan är en mer personlig affär som bottnar i ideologi av frihetlig karaktär, nämligen för att han avskyr den censur och kancelleringskultur som präglar sociala medier och nätet i stort.

Därmed inte sagt att allt vad karln säger är vettigt, exempelvis knäppa konspirationshypoteser kring utomjordisk konstruktion av Egyptens pyramider, eller att han skulle vara något slags universalgeni. Men i det stora hela har han en tämligen nykter och realistisk åskådning kring stort och smått, och är i det avseendet just det slags föredöme världen är i så stort behov av i dessa synnerligen skruvade tider.

Kategorier
Europa Kina Taiwan

Kinetisk kinesisk lösning närmare

Europeiska unionens «utrikeschef» Josep Borrell föreslår i en tidningsartikel att Europeiska flottor bör patrullera Taiwansundet, i syfte att upprätthålla «navigationsfriheten». Men den friheten är förstås inte hotad – i vart fall inte av Kina – utan det rör sig mer om en symbolhandling för att markera vikten av Taiwan för europeisk ekonomi.

Men ju mer USA och Europa lägger sig i denna kinesiska inrikesfråga, desto våldsammare kommer Kina att reagera, och det är alltså en ickelösning att skicka än fler kanonbåtar till området. Det kommer med matematisk precision leda till att Zhongnanhai beslutar om än fler övningar runt ön.

Därmed ökar risken för att en konflikt bryter ut, och vi närmar oss allt mer en kinetisk lösning av något slag, det vill säga en militär urladdning. Europa har skickat plåtschabrak förr, men om man nu ansluter till USA:s patrullverksamhet är det sannolikt att Kina kommer att avvisa de europeiska skorvarna, med våld om så krävs.

Det är i så fall på tiden, och Beijing bör även överväga att besvara symbolismen genom att skicka en mindre expeditionsstyrka till Europa för att på motsvarande vis upprätthålla «navigationsfriheten» kring Suez och Medelhavets utlopp, eller varför inte i den oroliga Östersjön, där det sprängs och förekommer allsköns fuffens som kan äventyra Kinas handel med Europa.

Sur Taïwan, notre position est simple et constante. Il n’y a à nos yeux qu’une seule Chine. Mais pas à n’importe quelles conditions. Et certainement pas au travers du recours à la force. L’Europe doit en réalité être très présente sur ce dossier qui nous concerne sur le plan économique, commercial et technologique. C’est pourquoi j’appelle les marines européennes à patrouiller dans le détroit de Taïwan pour signifier l’attachement de l’Europe à la liberté de navigation dans cette zone absolument cruciale. Simultanément, nous devons être vigilants face aux provocations et aux surenchères. L’immense majorité de la population taïwanaise estime que le statu quo pacifique est la solution la plus appropriée. Soyons donc fermes pour faire respecter ce principe.

Josep Borrells underliga resonemang
Taiwan och dess sund är inget som angår Europa, men om man ändå insisterar bör Kina skicka Liaoning att patrullera europeiska farvatten.
Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Europeisk autonomi

Göteborgsposten lanserar på sin ledarsida tanken att Sverige bör anamma forne folkpartiledaren Per Ahlmarks liberala religion, nämligen synen att alla människor skulle välja att vara socialliberaler om de hade möjligheten därtill, en människosyn som rimmar identiskt med kristendomens löjliga anspråk om att alla människor är den levantiske stormgudens lamm, vare sig de vill eller ej.

En följd är därför att provinsen Taiwan måste försvaras för att ön omhuldar det system som folkpartismen företräder, ett slags systembevarande som även det har sina rötter i den kristna religionen och dess allehanda korståg för att upprätthålla den rätta tron.

Skribenten Katzeff Silberstein hör till skaran av idealister, en välmenande grupp tänkare som förespråkar en tänkt idealvärld, men som inte överlever kontakten med verkligheten. En verklighet i vilken Kina utan pardon kommer att göra grus av Taiwan, i händelse av att Väst gör anspråk på att komma till dess försvar.

Den realpolitiska paradoxen är här att Taiwan kan bevara sin demokrati, sin autonomi och till och med sin militär enbart i egenskap av en del av Kina, och att varje försök till att undfly den relationen är ekvivalent med demokratins och autonomins omedelbara upplösning. Vill man Taiwan väl, så erkänner man därför Beijings anspråk.

En annan syn är också möjlig, nämligen att Taiwan utgör ett sår i Kinas historia, dels genom japansk aggression och ockupation av ön, och dels genom det oavslutade inbördeskriget mellan kommunister och nationalister. Det är inte helt självklart att Sverige på andra sidan jordklotet har att lägga sig i den konflikten, utan det är snarare tämligen absurt att man skulle ha några som helst synpunkter på saken.

Det som i västerländsk idealistisk retorik benämns som försvar av Taiwans oberoende, kan således lika gärna omstöpas i ett motsvarande försvar av Kinas oberoende gentemot västlig inblandning sedan hundrafemtio år tillbaka. Låt Kina bli helt, och släpp de koloniala ambitionerna en gång för alla.

Frågan om Taiwan utgör på en och samma gång symptom på den europeiska sjukan, nämligen dess besatthet av «värderingar», en nutida efterföljare till religiösa motsvarigheter. Europa vill som alltid inpränta och missionera de egna värderingarna och idealen på resten av världen, och kan för sitt liv inte godta att andra kulturer har andra värderingar och ideal, enkannerligen Kina.

Pekpinnarna är ett hinder i relationen inte bara till Kina, utan även i Afrika, vars nationer hellre gör affärer med ett Beijing som inte har sekundära krav om demokrati, mänskliga rättigheter och klimat, utan tvärtom respekterar varje lands suveränitet att fatta egna beslut utan yttre påverkan.

Ytterst handlar det om vad Sverige och Europa vill vara i den världsordning som är under uppsegling, och i vilken USA och Kina är de två fokuspunkterna. Tanken att man unisont ska ställa sig på USA:s sida för att vi i någon mån delar värderingar och system är emellertid futil, eftersom USA inte har för avsikt att rättvist fördela makten.

Europa blir därmed en klient till USA, utan egentligt självbestämmande, och med en ständig eftersläntring i utveckling. Ironiskt nog blir vi även en klient till Kina, i det att vi är fundamentalt beroende av landet med avseende på en rad produkter.

Beroendet kan inte elimineras, eftersom världen hänger samman, men nog kan Europa bli mer självständigt och det «tredje ben» i världspolitiken som Macron förespråkar, tillsammans med hälften av Europas övriga regeringschefer, om än i tystnad.

I realpolitiska termer innebär det att inte ta definitiv ställning för endera parten, utan att i kraft av viss ekonomisk tyngd utgöra lockbete för tävlan de två giganterna emellan om vår gunst. Som en följd kan vi därmed inte antagonisera någondera parten, exempelvis genom att lägga oss i Kinas interna angelägenheter, till vilka frågan om Taiwan hör.

Istället för mission och pekpinnar kan Europa leda genom exempel, på det att andra nationer under frivillighet kan välja att anta eller förkasta våra ideal. Om våra värderingar verkligen är så överlägsna, kommer andra småningom att ansluta till dessa när tiden väl är mogen. Allt annat vore nämligen att se ned på andra nationer som mindre vetande, som kretiner som är bortom all utveckling, det vill säga den mest fundamentala form av rasism.

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Utrikespolitiska SD-blåbär

Det märks att det socialkonservativa partiet är nyanlända gröngölingar vid maktens taburetter, i det att man saknar erfarenhet av arbetet och i grunden inte heller är ett komplett parti. Det står särskilt klart när man hör hur partiets företrädare resonerar i utrikespolitiska frågor.

Herrar Aronsson och Wiechel menar exempelvis att Sveriges roll i utrikespolitiken bör vara att «stötta demokratier», vilket låter som en fin ansats. Men när demokratin i fråga är Taiwan blir saken mer komplicerad, eftersom Taiwan definitionsmässigt hör till diktaturen Kina och vars demokrati därför är av lokal natur.

Innebörden är således att Sverige bör stödja splittring och secession i suveräna länder, och att man därmed bör framhålla demokrati framför folkrätt. Det är för Sveriges vidkommande i så fall en helt ny inriktning på det utrikespolitiska arbetet, som hittills har pendlat kring just folkrätten.

Själva betackar vi oss för annan makts inblandning i våra bestyr, men enligt SD ska vi ändå ta oss rätten att lägga näsan i blöt i andras interna angelägenheter. Så konsekvent. Gör som vi säger, inte som vi gör!

Enligt den sverigedemokratiska retoriken bör vi stödja Taiwans oberoende även för att inte «fjärma oss från USA», vars konfrontativa politik gentemot Kina inte har med Taiwans demokrati att göra, utan är av strikt geopolitisk natur i syfte att bevara sin makt och ställning i regionen. USA stödde som bekant Taiwan även under dess långvariga nationalistiska diktatur.

Men vårt förhållande till USA kan inte präglas av underdånighet, och inte heller bero av att välja sida i en konflikt som USA anställer på andra sidan jordklotet. Sverige och Europa stödde inte USA under Vietnamkriget, för att ta ett givet exempel. På samma sätt kan Sverige inte ta parti för USA som aggressor i en konflikt med Kina.

Det är vad herrar Macron och Bildt menar med att vi inte ska lägga oss i frågan eller ta USA:s ställning, och de har naturligtvis oändligt mycket bättre insyn i frågan än de sverigedemokratiska blåbären i utrikesutskottet.

Det är inte bara så att man kan «föra ett resonemang» kring ett Kina-politiken, som de båda SD-företrädarna uttrycker saken på ett förklenande sätt, utan det är den grundläggande princip som gäller i både Sverige och EU. Att göra avsteg från den innebär konsekvenser, som knappast lär gynna vare sig svenska eller europeiska intressen.

Det gynnar inte heller Taiwans demokrati, som bara kan bevaras som en autonom del av Kina. I händelse av att Taiwan försöker bryta sig loss med formell självständighet kommer Kina att ta makten med våld, och Taiwan som vi känner det krossas i grunden – desto mer så om USA går in militärt på öns sida. Det går inte att avskräcka Kina från denna hållning, utan den är helt central för Zhongnanhai.

I den händelse Sverige i utrikespolitiken ska ha som mål att aktivt «stötta demokratier», är det i Taiwans fall således bäst att verka för status quo snarare än att ta ställning och därmed provocera fram en konflikt. Att upprätthålla ett Kina-politiken och framhålla fredlig återförening.

Brasklapp: att erkänna Taiwan som «oberoende», det vill säga som en självständig stat, kan Sverige faktiskt göra, men först när det finns en deklaration om sådant oberoende. Det finns inte i dag, utan även Taiwan hävdar i sina styrdokument att man är en provins i Kina.

Först då finns i folkrättslig mening ett legitimt skäl att stödja oberoende, även om det inte är samma sak som att det är optimalt. I praktiken måste Taiwan överleva en konflikt med fastlandet innan ett erkännande kan äga rum, och det måste då komma från samlat EU-håll snarare än från enskilda EU-länder. Det vill säga ett erkännande av vad som eventuellt finns kvar av Taiwan.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan

Taiwan angår inte Europa

Tyska ekofascisten tillika utrikesministern Annalena Baerbock är av någon anledning i Kina för att samtala med motsvarigheten Qin Gang. Det är ett lågmält besök som sker efter Scholz’ och Macrons diton, tydligen med syfte att «korrigera» den tyska och europeiska linjen.

Men i praktiken är det Scholz’ linje som gäller, och den rimmar med Merkels och tidigare administrationers, likväl som med Macrons. Nämligen såtillvida att man nöjer sig med att i retorik kritisera Beijing för allehanda ting, medan handeln intar en särställning.

Baerbock omhuldar dock en mer kritisk inställning till Beijing, och undrar varför Kina inte har fördömt Rysslands invasion av Ukraïna. Det givna svaret är att Kina som regel intar en ickeinblandningsprincip, och att ett inbördeskrig långt borta i Europa inte angår Zhongnanhai.

Det är liktydigt med att konflikten i det kinesiska inbördeskriget, gällande Taiwan, inte angår Europa eller USA. Piken till Baerbock är således att hålla sig jävligt långt borta, och att sköta sina egna bestyr hemmavid snarare än att lägga näsan i blöt i Asien.

Taiwan är kinesiskt territorium och därmed inte en fråga för europeiska nationer att lägga sig i, ej heller för USA. Fuck off, and stay they fuck away! Om inte, så löp linan ut och erkänn Taiwan som «självständig nation», och ta konsekvenserna av den politiken. Det gäller även Sverige. Fuck with China, and find out.

I annat fall ska man tiga, och hålla sig till den sedan länge erkända policyn om ett Kina, med innebörd att Taiwan är en omistlig del av Kina. Här gäller att Taiwan kan bevara sin autonomi och demokrati om och endast om man överger anspråken på självständighet, och det är just den omständigheten som Europa bör ta fasta på.

Frankrikes president Macron har i dagarna kritiserats för att framhålla just denna ickeinblandningsprincip, men det är i själva verket en traditionell fransk hållning sedan de Gaulles tid vid ämbetet. Frankrike har alltid hållit distans till USA och Nato, och framhållit Europa som en självständig entitet. Vive la France!

Det gagnar helt enkelt inte Europa att gå i USA:s ledband, och frågan om Taiwan har ingenting med Rysslands invasion av Ukraïna att göra. De två konflikterna är väsensskilda, inte minst i så måtto att Ukraïna är ett självständigt land, i såväl världssamfundets som Rysslands optik, medan världen unisont ser Taiwan som en del av Kina, om än under viss autonomi.