Kategori: Taiwan

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Européer om Kina, USA och framtiden

Tankesmedjan Europeiska utrikesrådet (ECFR) har tagit till råds européernas attityder i en rad utrikespolitiska frågor, i vart fall med hänsyn till en mindre korg av europeiska länder. Det visar sig då att Sverige är en statistisk uteliggare, med en mer proamerikansk respektive antikinesisk hållning än övriga.

Det sistnämnda är inte en överraskning, utan Sverige har under flera år haft en kontinuerlig utveckling mot en mer aggressiv hållning gentemot Kina och ett allt större närmande till USA. Faktorer som kan spela in är att vi har en mindre (direkt) handel med Kina än övriga Europa, och att vi likt andra germanska länder har en traditionell kulturell förankring i anglosfären. Kriget i Ukraïna har förstärkt det sistnämnda bandet.

Men även enskilda händelser som fallet Gui Minhai kan spela in, likväl som den tidigare ambassadörens vargkrigarstil, samt förstås den enkelriktade debatten i medier. Som kinakännare kan jag konstatera att Kina inte har förändrats nämnvärt under de senaste tio åren, utan förskjutningen ligger helt på svensk sida. Det sker vidare mer eller mindre slaviskt under amerikansk ledning.

Således härbärgerar inte mindre än 26 % av svenskar den smått sinnessjuka föreställningen att Kina är en fiende som vi är i konflikt med. Vad skulle den konflikten i så fall bottna i, och på vilket sätt är Kina en fiende? Är regeringen införstådd med den ordningen? Hur har man kommit att omfatta en sådan hatisk inställning, och på vilken kunskapsbas? Man kan här misstänka att den fräna opinionsjournalistiken har haft avsedd effekt.

Ytterligare 24 % anser att Kina är en rival som vi måste konkurrera med. Det är väl en rimligare hållning, men sammantaget innebär det att hälften av befolkningen ser Kina i negativt ljus, medan en tredjedel har den mer realistiska inställningen att Kina är en nödvändig partner. Siffrorna är helt annorlunda i Sydeuropa, där man har större engagemang med Kina.

Motsvarande siffror för USA är ungefärligen de omvända, med 41 % av svaranden som anser att landet är en allierad och lika många som ser det som en nödvändig partner. Enstaka procent anser att USA är en rival respektive fiende. Det har inte alltid sett ut så, och det som föranleder det snabba skiftet torde vara den negativa utvecklingen i Europa. Men vad händer om Trump tar makten igen?

Sverige utmärker sig även i fråga om Taiwan, där drygt en tredjedel vill stödja USA i händelse av en konflikt. Hälften vill dock förhålla sig neutralt, en siffra som är större i övriga Europa. Den hökaktiga skaran har förmodligen inte tänkt igenom vad en konflikt mellan USA och Kina om Taiwan skulle innebära, eller för den delen vad svenskt respektive europeiskt stöd till USA skulle få för konsekvenser.

Å andra sidan är det en klar minoritet som ser en sådan konflikt som trolig och nära förestående. Samtidigt är det bara en minoritet som tror att Ukraïna kan vinna kriget mot Ryssland, och än färre som tror på valseger för Trump 2024. Samma nyktra hållning har européerna i fråga om handeln med Kina, där närmare två tredjedelar ser minst lika många fördelar som risker.

Statstiken visar att Europa varken vill eller har möjlighet att välja sida i den kinesisk-amerikanska geopolitiska striden, även om man tycks dra en röd linje vid kinesiskt militärt stöd till Ryssland. Det är ett uttryck för att vi är beroende av båda parter för vår fortsatta välfärd respektive säkerhet, och att vi – med Macrons ord – bör satsa på att bli ett tredje ben i världspolitiken, en tredje politisk pol. Alternativet vore nämligen amerikanskt vasallskap, och det vill vi nog inte innerst inne?

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Illvilliga amerikanska intentioner

Pentagon har till dags dato inte publicerat några som helst bevis för att den kinesiska väderballong man i fullständig panik sköt ned i februari skulle härbärgera spionutrustning, så som man hävdade vid tiden – fotona lyser med sin frånvaro. Debaclet fick som bekant till följd att US-sekreteraren Blinken ställde in sitt besök till Beijing, och därmed kom även förhoppningar om töväder i relationen på skam.

På förekommen anledning har Zhongnanhai vid det här laget tröttnat på den tvetungade amerikanska retoriken, som gör gällande att man inte söker en frånkoppling, trots att man exekverar just en sådan medelst en lång rad former av «economic coercion», och att man inte söker konflikt med Kina, trots att man arbetar hårt för att provocera fram en sådan medelst höga dignitärers besök i Taibei och annan illegitim inblandning i den förlupna provinsen.

Följaktligen förekommer inte heller någon dialog på högre nivå de två emellan vid den årliga säkerhetskonferensen Shangri La i Singapore, inte minst för att försvarsminister Austins kollega Li Shangfu (李尚福) vägrar att delta i ett formellt möte så länge illegala amerikanska sanktioner är riktade mot hans person. Sanktionerna beror på att han 2018 inhandlade flyg och missiler från Ryssland, vilket Kina förstås är i sin fulla rätt att göra utan att först fråga Onkel Sam om lov.

Det hindrar inte Austin från att babbla vitt och brett om «vikten av dialog», särskilt för att undvika en konflikt kring Taiwan. Enligt den amerikanske tungviktaren till försvarsminister söker USA med allierade undvika en sådan konflikt genom att styra allt fler kanonbåtar till Taiwan-sundet, en åtgärd som även sägs syfta till att upprätthålla «navigeringsfriheten» i området.

Så talar man med kluven tunga, ty «navigeringsfriheten» är naturligtvis inte hotad av någon annan än USA, som vid första bästa tillfälle skulle strypa oljeleveranser från Mellanöstern till Kina genom att blockera Malacka-sundet. Kina har däremot ingen som helst anledning att förhindra den egna livliga handeln med omvärlden, även om man naturligtvis skulle kunna sätta Taiwan i blockad vid en konflikt – med all rätt, eftersom det är kinesiskt territorium. Man kan också fråga sig hur länge USA skulle tolerera att kinesiska kanonbåtar stryker längs den amerikanska västkusten i syfte att «upprätthålla navigeringsfriheten», särskilt som man får panik av en harmlös vetenskaplig ballong.

Men om man nu verkligen vill undvika konflikt om Taiwan är den enklaste och smidigaste lösningen att inte peta in mer ved i brasan, och att låta status quo råda utan att ständigt höja insatsen och provocera Beijing. Kanonbåtar kommer inte att få Beijing att avstå militär handling, utan snarare leda till sådan. Å andra sidan kommer fastlandet inte att röra ett finger under status quo, utan kommer då att utveckla integrationen än mer.

Detta vill emellertid Washington förhindra, eftersom det på sikt leder till en naturlig och helt fredlig återförening, särskilt som Kinas ekonomiska tyngd ökar. Det handlar inte så mycket om halvledare som att Taiwan är en geopolitisk nyckelpunkt, det «osänkbara skepp» som är en del i första ökedjan och därmed ger USA förmåga att projicera kraft i området samt blockera Kina från motsvarande projektion.

Det är den verkliga omständigheten som ligger till grund för att USA har kopplat greppet om Taiwan sedan nationalistregimen föll i det kinesiska inbördeskriget 1949, och enkannerligen sedan man fick stryk av Kina under Korea-kriget 1950–1953. Retoriken om att försvara «demokratin» är mest ägnad att slå blå dunster i allmänhetens ögon och söka samling kring något ädlare motiv än ren maktkamp, och Washington kunde i själva verket inte bry sig mindre om kineserna i Taiwan – vilket man förstås vet i Taibei.

Härav upplöses paradoxen kring den lögnaktiga dynga som emanerar från Biden och hans anhang i Vita huset, och det råder alltså inga tvivel om att den amerikanska skurkregimen har långt framskridna planer på att ta sig an Kina i en konflikt om ön, på ungefär samma sätt som man har provocerat fram en het konflikt med Moskva genom att expandera Nato österut. Det är klassiskt amerikanskt modus operandi.

Kategorier
Asien Europa Japan Kina Politik Ryssland Taiwan USA

Detta slutar illa

De så kallade «världsledarna» i det förlegade G7, representerande tio procent av världens befolkning, i princip ett kotteri av de större makterna i Väst plus Japan, har passande nog möte i 広島Hiroshima, som 1945 jämnades med marken av en amerikansk nukleär laddning. Det är en symbol för amerikansk hegemoni, och en påminnelse om att man är redo att bevara sitt imperium till varje pris.

Inte förvånande har Japans premiärminister 岸田Kishida文雄Fumio ett tragiskt arv från Hiroshima, då större delen av hans släkt förgasades av atombombens verkan. Som ledare för ett kuvat och pacificerat Japan är han ändå redo att bistå de amerikanska ansträngningarna att upprätthålla den förhärskande ordningen, särskilt som han därmed får möjlighet att åter slå mot det Kina Japan invaderade och lamslog 1937 – Japan har aldrig gjort upp med sin fascistiska historia.

Under mötet har bland annat diskuterats en kollektiv mekanism för att motverka «economic coercion», med hänvisning till Ryssland och Kina. Ett exempel på sådant ekonomiskt tvång sägs vara hur Kina valde att inte längre handla med Litauen när landet lät husera ett representationskontor i namn av Taiwan och därmed lade sig i Kinas interna angelägenheter.

Ett annat exempel rör Australiens förslag till en coronakommission för att slå fast Kinas skuld till pandemin, vilket ledde till handelstvister och småningom australisk militarisering i form av pakten Aukus samt någon form av rabiesinducerad paranoja om en omedelbart förestånde attack från Kina… Canberra har helt tappat det.

Däremot tycks det inte räknas som «economic coercion» när USA, EU med flera lägger sig i Hongkong och Xinjiang, med omfattande paket av «sanktioner» (= «economic coercion») för att söka påverka högst interna kinesiska angelägenheter. Tydligen räknas inte heller Trumps och numera även Bidens handelskrig mot Kina som «economic coercion», även om man svårligen kan förstå det som något annat. Eller amerikansk exportkontroll avseende halvledarteknik, eller marknadsförbud mot Huawei, ZTE, Tiktok, eller… Fast det är som vanligt – det är i sin ordning när vi gör det för våra heliga syften!

På agendan står även någon form av «globalt Nato» eller i vart fall ett «ekonomiskt Nato» av ovanstående modell, det vill säga en ambition att vidga pakten till «Indo-pacifien» och därmed inkorporera Japan och Australien i alliansen i syfte att ytterligare kapsla in Kina och ta parti för Taiwan. I praktiken har man redan påbörjat en sådan utveckling, och det är inte bara Australien som rustar, utan även Japan och Västvärlden.

Sådan eskalering kommer helt säkert att verka fredsbevarande, på samma sätt som Natos östutvidgning… konflikten mellan Ryssland och Ukraïna är alltså helt och hållet en funktion av Västs ambition att expandera, en rättighet man inte är beredd att överge, men samtidigt inte är villig att medge andra. Det är en fråga om rå maktpolitik.

Även pyttelilla Sverige, som ännu inte ens har kommit in i Bidens Nato-hägn, har börjat mopsa upp sig som en ettrig terrier genom att i höggradig feber yra om att gå i krig med Kina om Taiwan i en konflikt som överhuvudtaget inte angår oss. Syftet sägs vara att undsätta «demokratier», som om statsskick snarare än folkrätt är det som avgör skyddsvärdighet. I en annan tid hade man förstås snarare syftat till att försvara den «kristna tron» varhelst i världen, med samma medeltida logik.

Detta är uttryck för ren och skär galenskap, och det kommer att sluta illa. Givet hur man nu agerar är det bara en tidsfråga innan hela världen åter står i brand, men det finns inget vinna i en sådan konflikt. Exempelvis kan Taiwans demokrati enbart bevaras genom status quo eller som en formell del av Kina, medan en konflikt kommer att inte bara störta demokratin utan även förstöra ön och dess ekonomi i grunden. På samma sätt har varken Japan eller Australien något att vinna på en militarisering, eftersom man då gör sig själv till måltavla.

Tokyo på tur?
Kategorier
Kina Politik Taiwan

Liberala dårfinkar

Att Sverigedemokraterna är utrikespolitiska blåbär är en sak, men det blir mer allvarligt när även Folkpartiets utrikespolitiska talesman börjar yra om att Sverige ska bistå Taiwan militärt i händelse av en skarp konflikt mellan ön och fastlandet. Folkpartiet utgör regeringsunderlag, men såvitt man kan förstå har regeringen inte officiellt uttalat att man överger policyn om ett Kina och i dess ställe «erkänner» Taiwan?

Talespersonen – Joar Forssell – hävdar här att «alla demokratier har rätt att försvara sig», men problemet är alltså att Taiwan inte är en nation utan just en del av Kina, även enligt den svenska regeringens officiella hållning. Och så har det varit sedan 1950, då Sverige erkände Folkrepubliken som Kinas företrädare.

Forssell säger vidare att vi inte kan låta Kina «diktera villkoren för svensk utrikespolitik», vilket är en märklig utsaga, då det här är Forssell som lägger sig i kinesisk inrikespolitik samt gör sig skyldig till en oerhörd provokation gentemot Kina. Omhuldar Kristersson och regeringen i dess helhet denna fullständigt vettlösa ståndpunkt?

I så fall bör man deklarera den offentligt samt ta konsekvenserna av den politiken, då varken Taibei eller Beijing godtar att båda parter erkänns. Det innebär att Kina kallar hem sin ambassadör och bryter de diplomatiska förbindelserna, vilket lär bli oerhört kostsamt och påfrestande.

I annat fall bör man ta avstånd från Forssells dårpladder och bestämt hävda att man inte företräder en sådan hållning från regeringshåll. Man leker här med elden.

Kategorier
Europa Kina Politik Ryssland Taiwan

Fixa relationen EU och Kina

Den ickevalde «höge representanten» Josep Borrell fortsätter att uttala sig i EU:s namn om relationen mellan Europa och Kina, men befinner sig dessvärre inte i verklighetens territorium. I en debattartikel i South China Morning Post drar han upp riktlinjerna, i enlighet med den mening som unionens utrikesministrar uttryckte härom veckan.

Visserligen finns högst relevanta kriterier, som att Kina måste öppna sin marknad mer för europeiska företag på det att handelsbalansen kan bli jämnare, och att EU måste diversifiera importkanalerna för att riskreducera i händelse av konflikt, pandemi eller andra systemstörande händelser.

Men å andra sidan finns även ett par geopolitiska komponenter som är svåra att smälta för Zhongnanhai. Bland annat hävdar Borell att relationerna mellan Kina och EU inte kan utvecklas om Beijing inte aktivt förmår övertala Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraïna. Det är ett fullständigt ohemult krav, givet att konflikten inte har med Kina att göra, och att Beijings utrymme att påverka Moskva är högst begränsat.

On Ukraine, our message is clear: EU-China relations have no chance of developing if China does not push Russia to withdraw from Ukraine. Faced with a conflict involving the territorial integrity and sovereignty of an independent state, any so-called neutrality amounts in reality to taking the side of the aggressor. We welcome positive moves from China aiming at finding a solution to contribute to a just peace in Ukraine.

Beijings naturliga bidrag i egenskap av neutral aktör är att mäkla fred, men det kommer att ske under huvudsakligt bevarande av nuvarande ryska territorialvinster. Det är svårt att smälta för såväl Kiev som Väst, men vad skulle alternativet egentligen vara – att än fler dör i ett evighetskrig som Ukraïna ändå aldrig kan vinna? De enda som vinner på det är hökarna i Washington.

Det EU vill är som hämtat ur svamparnas värld, nämligen att avgå fullt ut med segern och att Xi ska ta Putin i hampan, men då har man alltså inte förstått grunderna till konflikten. För Kreml och Putin är det en existentiell fråga som inte beror av förhållandet till Kina.

Ponera att Kina ändå skulle kunna påverka Kreml, och att man skulle kunna sätta viss press på Putin i önskad riktning. Vad har man då för incitament för det? Det EU levererar är nämligen inte bara krav av ovanstående slag, utan även pekpinnar kring Taiwan och bludder om att man vill vara både vän och fiende på en och samma gång.

Man tror sig vara i något slags styrkeposition, trots att man är ytterligt trängd av krig och recession, och försöker på sedvanligt manér tala ned till Beijing, som vore det en hund. Den tiden är sedan länge förbi, och det vore därför mer passande med en mer konstruktiv attityd.

Ett första steg kunde vara att släppa frågan om Taiwan, att en gång för alla inse att det inte är en konflikt som angår Bryssel och Väst, och att den bästa – och enda – möjligheten att bevara Taiwans demokrati och särart är att tillmötesgå Beijings krav om att provinsen ska införlivas under fastlandets suzeränitet.

Det ligger i sakens natur att man inte heller kan skicka kanonbåtar till Östasien, och naturligtvis inte heller expandera i ett «globalt Nato», ty det är per definition en eskalering som bara kan leda till kapprustning och småningom väpnad konflikt. De forna kolonialmakterna måste någon gång släppa taget. På köpet får man ett mer välvilligt inställt Kina.

I ett andra steg måste man få ordning på handeln och helt släppa den amerikanska dårpolitiken om inkapsling. Det är inte EU:s sak att bistå Washington i att mobba ut Huawei och andra kinesiska teknikbolag, utan man måste naturligtvis välkomna dessa om man samtidigt begär att Kina ska öppna sin marknad mer. Det är bara den typen av förhandlingar som kan leda framåt, medan det övriga dårpladdret leder in i en återvändsgränd.