Kategori: Taiwan

Kategorier
Kina Politik Taiwan USA

Trenne kinesiska besök

Det rapporteras förstås inte i svensk statstelevision eller andra svenska medier att förre ledaren för Nationalistpartiet (国民党Guomindang) 马Ma英九Yingjiu är på besök på fastlandet. Den tidigare «presidenten» (2008–2016) är i själva verket den förste provinsledaren från ön att besöka fastlandet sedan inbördeskrigets slut 1949.

Han företräder visserligen inte längre GMD, och resan uppges vara av informellt slag, men det är klart att det är en politisk handling som avser förbättra relationerna en gnutta. Nationalistpartiet upprätthåller alltjämt anspråket på att representera hela Kina, om än under dess ledning, och är på så sätt en motpol till Demokratiska framstegspartiet (民主Minzhu进步党jinbudang) under 蔡Cai英文Yingwen, den innevarande provinsledarinnan.

Den senare avgick ju som partiledare efter katastrofala lokalval, vilket har föranlett spekulationer om att det stundande valet åter ska skifta majoritet. Inget parti har haft makten i mer än två mandatperioder sedan Taiwan demokratiserades under 1990-talet. Mas resa till fastlandet ska ses i ljuset av den bakgrunden, och kritiken har varit hård från oppositionen.

Däremot rapporteras i medier om en annan resa, nämligen Cai Yingwens till Latinamerika med mellanlandning i USA. Cai hoppas kunna övertala kvarvarande fåtal stater i regionen att inte byta sida så som tidigare Nicaragua och Honduras, kanske med löfte om mer direktstöd i sedvanlig taiwanesisk yuandiplomati.

Men mest brännande är ändå att Cai vid mellanlandningen i Los Angeles avser träffa US-talmannen McCarthy (ett passande namn!), vilket av Zhongnanhai ses som en fortsättning på debaclet med förre talmannen Pelosis besök i Taibei, det vill säga ett besök på alldeles för hög nivå givet den policy om ett Kina som USA har anslutit sig till, men allt mer tycks vilja lösa upp.

Beijings svar blir denna gång kanske inte en blockad under en militärövning, men nog kommer man att manifestera missnöje på något effektfullt sätt. Men även om draken spottar och fräser, tar man det med sedvanlig ro i Taibei och Washington.

Helt i skymundan har ett tredje besök kommit, nämligen det till fastlandet av Singapores president 李Li显龙Xianlong, en nyckelperson på många sätt och vis. Dels är den superrika välfärdsstaten den modell som Kina söker emulera, och dels är Singapore en USA-allierad som i mångt och mycket tar Kinas parti och därför kan överbrygga spänningar.

Av de tre besöken är Lis avgjort viktigast i realpolitisk mening, medan Cais och Mas mest är symboliska. Men det är symptomatiskt att medier fokuserar på det minst viktiga, nämligen i den illa dolda förhoppningen att Taiwan ska kunna slita sig loss från Beijings grepp och bli en västlig pjäs. Något som förstås aldrig kommer att hända.

Kategorier
Asien Japan Kina Korea Politik Taiwan

Nymilitaristiskt Japan

Kina har angripit Japan exakt noll gånger genom hela historien, från det att man först blev varse ögruppen år 57 fram till våra dagar. Å andra sidan är japansk invasion av Korea och drömmar om att invadera Kina ett stående inslag i samma historia, från slaget vid Baekgang (Korea) 663 till den regelrätta invasionen av Kina 1937.

Japans motiv är att man saknar de råvaror som fastlandet erbjuder, och att man därför strävar efter att få kontroll över dessa. Man lider också av ett historiskt mindervärdeskomplex, i det att man har kopierat Kina i allt från kimono och skrift till arkitektur och religion, en ordning man skulle vilja ändra på.

Den enda nytta Kina skulle kunna ha av Japan är dess strategiska position, men dels ligger det inte i Kinas historiska beteende att invadera, utan snarare att kontrollera med handel och andra medel, och dels har Kina inga reella möjligheter att styra en så folkrik nation. Man är vis av de egna erfarenheterna med invaderande folkslag, som mongoler och manchuer, som båda snabbt blev sinicerade.

Av dessa skäl ska man inte förvånas över att Japan åter rustar, efter att ha hållits på mattan med en pacifistisk konstitution sedan den amerikanska ockupationen efter andra världskriget. Ambitionen är knappast ny, men har nu resulterat i dubblerade försvarsanslag.

Märkligare är emellertid motiveringen, att Kina skulle utgöra ett «hot», vilket givet historien är en fullständigt barock tes. Kina har aldrig angripit Japan, och kommer heller aldrig att göra det – såvida inte Japan lägger sig i kinesiska angelägenheter.

Nyckeln är således Taiwan, en forna japansk koloni, som man erövrade 1895 och alltjämt betraktar som «sin» ö i någon mening. Man vill således ha fria händer att lägga sig i denna kinesiska konflikt, och därmed skulle man implicera sig själv i stridigheter snarare än vara föremål för externt angrepp.

Ett annat motiv är Nordkorea, men inte heller den nationen skulle få för sig att angripa Japan utan att själv bli attackerad. Hela situationen med delningen av Korea är för övrigt ytterst Japans fel, då man förstås invaderade och ockuperade Korea i början av föregående sekel, innan man tog sig an Kina. Och fortsättningen beror på kalla kriget och amerikanskt engagemang i regionen.

Japan är en ultrafantastisk nation, men enbart i bemärkelsen som pacificerat modernt industriland med teknik och kawaii på programmet, inte som en militaristisk och expansiv makt av forna snitt. Lägg ned samuraifasonerna och ge istället världen mer Aoi Sora.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Smutsiga dussinet

Björn Söder (SD) och en del andra tomtar i svensk politik vill erkänna ön Taiwan som en självständig statsbildning, och därmed reversera den ordning som har gällt sedan 1950, då Sverige erkände Folkrepubliken Kina som hela Kinas företrädare. Det innebär vidare att man skulle gå emot såväl EU som FN i frågan, och därmed frångå den internationella ordningen med principen om ett Kina som grundval.

Man får kanske se det som ett populistiskt utspel mer än något annat, eftersom Sverige i praktiken inte har möjlighet att frångå nämnda ordning. Ord kostar inget, och politiken är tyvärr sådan att man lovar guld och gröna skogar bara för att senare leverera smulor från det avdukade bordet.

I Europa är det blott Vatikanstaten som upprätthåller formella förbindelser med Republiken Kina (Taiwan), nämligen av religiösa skäl, då Folkrepubliken Kina inte medger utländskt religiöst styre från Rom – biskopar i katolska kyrkan i Kina (天主教tianzhujiao eller himmelsherreläran) utses därför lokalt, även om Vatikanen numera har vetorätt.

Bland egentliga stater återstår numera bara tolv – det smutsiga dussinet – som erkänner Taiwan, ofta i utbyte mot pekuniärt direktstöd av olika slag. Fyra av dem är de mikronesiska och polynesiska mikrostaterna Nauru, Palau, Tuvalu och Marshallöarna, med inalles 100k invånare.

Ytterligare fyra återfinns i Karibien i form av mikrostaterna Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia samt Saint Vincent och Grenadinerna med samanlagt 310k invånare, plus den betydligt större bananrepubliken Haiti med 11M medborgare.

Afrika har bara en kvarvarande entitet som erkänner den illegitima regimen i Taibei, nämligen Swaziland med dryga miljonen invånare. De övriga tre återfinns i Latinamerika, nämligen Belize (440k), Paraguay (7M) och Guatemala (18M).

Diplomatiskt erkännande av Kina respektive ön Taiwan

Det smutsiga dussinet representerar således 12 av 193 stater i världen, eller drygt sex procent, men eftersom det främst är småstater är motsvarande andel i befolkning 37 miljoner av åtta miljarder, eller fyra promille. Det är till den skaran Söder och tomtegänget vill ansluta, uppenbarligen utan att förstå de ekonomiska och diplomatiska ramifikationerna av ett sådant hjärndött agerande.

Honduras (10M) har dock förstått vikten av gynnsamma ekonomiska förbindelser, och är således det senaste landet i raden att byta sida, efter att grannlandet Nicaragua nyligen tog den vägen. Det är uppenbart att såväl Belize som Guatemala står på tur när Kina tar sig an USA:s bakgård av latinamerikanska länder, och skaran som låter sig köpas av Taibei närmar sig snabbt noll.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan USA

Ömsesidigt beroende och diversifiering

Kol- och stålgemenskapen bildades efter andra världskriget i syfte att försvåra krig mellan Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder. Genom ömsesidigt beroende på en gemensam marknad minskar risken för konflikt, samtidigt som man inte kan mobba ett enskilt land och därmed skapa incitament för aggression – den orättvisa freden i Versailles lade ju grunden för tysk revanschism.

Numera omfattar Europeiska unionen större delen av Europa, och konstruktionen har lyckats med sitt uppdrag att hålla kriget borta, samt även att ordna större välstånd än någonsin tidigare, som en naturlig konsekvens. Inget är mer destruktivt för ekonomin än krig.

Den ekonomiska globalismen har en liknande funktion av att binda samman länder i ömsesidigt beroende i handel och andra utbyten, vilket minskar risken för konflikt givet att man har mycket att förlora. USA anstränger sig visserligen hårt för att åstadkomma en «decoupling», men i verkligheten är man så hårt bunden till Kina att ett större krig dessa makter emellan egentligen är uteslutet, då det skulle kosta båda parter alldeles för mycket.

En väpnad konflikt skulle begränsas till Taiwan, i händelse av att fastlandet intar ön. Även ett sådant scenario skulle fresta hårt på båda parter, samtidigt som Taiwan skulle kastas decennier tillbaka i tiden, enligt en färsk amerikansk simulering. Enligt den skulle Kina inte lyckas med uppdraget, men å andra sidan finns inte heller någon vinnare i en sådan drabbning.

En sådan utveckling skulle vidare sätta världsekonomin i brand med fullskaligt handelskrig och utfärdande av sanktioner fram och tillbaka. Här är knäckfrågan hur EU skulle agera, givet dess starka beroende av Kina, och man har från Bryssels sida börjat ta steg för att diversifiera handeln för att skapa sig större handlingsutrymme.

Men man gör det med fel motiv och med fel utgångspunkt, nämligen att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Det finns inget som skulle få Kina att agera militärt mot Taiwan med mindre än att man provoceras till det av framförallt USA, och man föredrar att locka till sig ön på frivillig bas med lämplig morot och piska.

Däremot är det helt rätt att diversifiera och att inte göra sig alltför beroende av en enstaka part, vem det än månde vara. Att bygga chipsfabriker i USA och Europa kan på sikt desarmera frågan om Taiwan i stora drag, eftersom mycket av rädslan handlar om öns stora dominans på området.

På samma sätt är den svenska regeringens satsning på såväl gruvdrift av jordartsmetaller som kärnkraft nödvändig, efterlängtad och superbra politik inte bara för Sverige, utan för hela Europa, som därmed kan få den reservkälla man strävar efter.

Det ömsesidiga beroendet av Kina kvarstår naturligtvis, vilket är utmärkt, men däremot gör man sig av med det ensidiga beroendet med avseende på jordartsmetaller och en del andra mineraler när man fördelar äggen över flera korgar. Därmed kan den hysteriska och meningslösa rädslan för Kina kanske släppa, och man kan fortsätta på en mer uppbygglig väg framöver.

USA har å andra sidan helt andra skäl att bråka med Kina, och för Washington har Taiwan även en geopolitisk funktion som ankare i första ökedjan. Från Bryssels sida finns härvidlag dock ingen samsyn och inget gemensamt intresse.

Kategorier
Europa Kina Politik Taiwan Teknik USA

Accelererande teknikkrig

Creepy Joe har ytterligare skärpt exportkontrollen av halvledarteknik till Kina, efter att ha kommit överens med Nederländerna och Japan om att begränsa export av maskiner för tillverkning av chips. Det är visserligen en mindre inkrementell förskjutning, men det visar ändå att USA är berett att skruva åt så hårt man kan.

Numera har man även EU med på tåget, efter att Bryssel orienterat sig mot Washington på grund av krig och gemensamma intressen, exempelvis kring chips och Kina. Kommissionären för den inre marknaden, Thierry Breton, hävdade i ett tal att man är överens om målet att strypa Kinas åtkomst till de mest avancerade teknologierna.

Skälet uppges vara att förhindra Kina från att utveckla militär teknik med sådan avancerad teknik, men man nyttjar i och för sig samma argument för att hindra Huawei och andra kinesiska företag att verka på den amerikanska marknaden. Det verkliga skälet handlar mer om att försvåra för Kina på alla upptänkliga vis, vilket kanske inte riktigt är vad man i allmänhet menar med konkurrens.

Men Beijing skulle förstås kunna nyttja samma argument för att begränsa exporten av exempelvis sällsynta jordartsmetaller, som man kontrollerar till närmare nittio procent. Även sådana metaller är av vikt i vapensystem och all modern teknik. Säkerligen kommer man att straffa Japan med sådan exportkontroll, så som man har gjort vid tidigare tillfällen för att sträcka upp sin bångstyriga granne.

Däremot lär man inte ha för avsikt att ge sig in i ett fullskaligt ekonomiskt världskrig, eftersom det inte är en lösning på problemet. Man härdar ut, och siktar istället in sig på att småningom bli självförsörjande på sådan teknik för vilken man i dag beror av andra. Det är en fråga om tid och pengar, och Kina har bådadera.

Samtidigt är sådan exportkontroll lika mycket en bumerang som sanktioner, och den enda part som har skadats hittills är amerikanska halvledarföretag, som mister en stor del av sin omsättning när Kina försvinner som kund. Värre är att man riskerar att ytterligare störa den globala logistikkedjan när kinesiska leverantörer får produktionsstopp till följd av amerikanska embargon.

Å andra sidan är samma globala kedja en faktor som kan försvåra den praktiska implementeringen av amerikanska embargon, eftersom komponenter kan finna andra vägar in i landet, även ASML:s och Nikons maskiner.

Exempelvis uppdagades häromveckan att kritiska delar av en missil av typen Xiongfeng (雄风), som tillverkas i och nyttjas av Taiwan, skickades till Kina för reparation av en schweizisk firma. Samtidigt har man länge varit beroende av Kina för underhåll av systemet, vilket är mindre optimalt givet den geopolitiska situationen – även om fastlandet pliktskyldigast har levererat utan att lägga in skadlig kod eller på annat sätt manipulera systemen.