Lokalvalen i Taiwan utföll i stort till Nationalistpartiets (国民党) fördel, med totalt tretton av tjugoen segrar i städernas borgmästarval. Demokratiska framstegspartiet (民主进步党), som regerar nationellt, kunde bara plocka hem fem segrar, medan oberoende kandidater tog hem tre.
Än mer markant utföll resultat i länsvalen, där Nationalistpartiet tillsammans med oberoende kandidater körde över Framstegspartiet med besked. Som en konsekvens valde Framstegspartiets ordförande tillika provinspresidenten 蔡英文 att avgå som partiledare.
Förlusten förknippas med senare tids pandemihantering, som inte har varit optimal, för att uttrycka saken diplomiskt, men även med andra lokala frågor. Hur stor vikt Cais aggressiva retorik mot fastlandet har haft är svårare att säga.
Valkrossen innebär emellertid att Guomindang troligen kommer att ha en fördel i president- pch parlamentsvalen om två år, och att vi därför här ser början på ett maktskifte – även om mycket kan hända på vägen.
Partiledaren betyder mycket, och med Cai har Framstegspartiet kunnat vinna de senaste två valen. Under de sju demokratiska val som har hållits, har Framstegspartiet vunnit fyra och Guomindang tre, med samma utfall i parlamentsvalen. Det rör sig i princip om ett tvåpartisystem med ett mindre oberoende alternativ, och majoriteten är vanligtvis knapp.
Om Guomindang tar makten innebär det i så fall att situationen kring Taiwan lugnas ned betydligt, då man linjerar med Beijings ambitioner om en återförening, om än under andra villkor. Framstegspartiet har här haft en förtäckt retorik om «självständighet», utan att faktiskt våga deklarera en sådan, samtidigt som man har retat Beijing genom att bjuda in, eller i vart fall emotta, höga politiska funktionärer från USA och EU.
Det betyder i så fall att Washingtons krigshets dämpas betydligt, och att man mister en möjlig angreppspunkt mot Kina, i vart fall för en tid. Det är fullt möjligt att taiwaneserna önskar en sådan lugnare utveckling, givet att den förkrossande majoriteten alltjämt föredrar status quo framför vapenskrammel.
Befrielsearméns övning under amerikanska regeringsrepresentanten Nancy Pelosis besök i Taiwan omfattade ett antal missiler som flög över ön för att senare landa i vad Japan menar är dess ekonomiska zon runt ett par småöar. Symboliken i det är att Japan ska hålla sig borta från Taiwan och inte lägga sig i.
För Kinas vidkommande är Japan en tidigare aggressor som redan har stulit Taiwan en gång (1895–1945), och man kommer inte att tillåta att landet än en gång angriper kinesiskt territorium, så som när kejsarmakten genomförde en fullskalig invasion av Kina (1937–1945).
De två tidigare sinojapanska krigen kommer i så fall att följas av ett kärnvapenangrepp på Japan, menar Beijing i en ny strategi i syfte att avskräcka Japan från att åter expandera militärt. Landet har sedan kapitulationen 1945 endast en nationell självförsvarsstyrka, och man är per konstitution förhindrad att delta i offensiva strider, exempelvis för att undsätta Taiwan.
Tokyo gör bäst i att fortsätta iaktta en pacifistisk hållning och inte väcka gamla imperiedrömmar till liv, men dessvärre har man under lång tid utmanat både Kina och Sydkorea genom att från högt politiskt håll frekventera Yasukuniskrinet, där klass A-förbrytare från kriget finns begravda. Man har vidare i skolans undervisningsmaterial tonat ned Japans brott mot mänskligheten under kriget, samt vägrat kompensera de «tröstekvinnor» man utnyttjade överallt i Asien.
Japans konstitution framtvingades av USA, men man har på senare år sökt kringgå dess bokstav. Exempelvis har man skickat fredsbevarande trupp utomlands, och man har även byggt offensiva hangarfartyg. Japan har tekniken att på kort tid bli en kärnvapenmakt, givet Washingtons bifall – eller på eget bevåg i smyg.
Det givna resultat av att såväl USA som Japan drar en lans för Taiwan samt i övrigt gaddar sig samman mot Kina kan bara bli kraftig rustning i regionen, med allt större risk för en urladdning. Japan meddelade således nyligen att man har för avsikt att anskaffa ytterligare tusen långdistansmissiler för att kontra Kinas kapacitet.
Sådana offensiva missiler, avsedda att slå ned i Kina, är alltså strikt förbjudna per Japans pacifistiska konstitution. Därav följer Beijings hot om att svara ensidigt med kärnvapen, vilket i sin tur är ett avbräck från gängse doktrin om att inte först använda massförstörelsevapen.
Sådana tongångar hördes redan föregående år från Kina, då Japan först luftade sina tankar om Taiwan, men förkunnas nu i mer officiell kapacitet. Förutom att det utgör en kraftig signal till Tokyo, kan utspelet även ses som att Zhongnanhai står redo att inta Taiwan med kort varsel, även om man med all säkerhet först kommer att uttömma alla fredliga medel för att undvika vidare eskalering.
Japan räknas som världens femte starkaste militärmakt, men Kina är vida överlägset Japan i både kvantitet och kvalitet.
Innan talman Nancy Pelosi gav sig iväg på resa till Taiwan för att sätta guldkant på sin politiska karriär verkade hon för att driva igenom en ny lag i USA, med syfte att återupprätta landets förmåga i fråga om halvledarteknik och vetenskap i allmänhet, och i synnerhet att kontra Kinas ledning på allt fler områden.
Det är väl för all del vart och ett lands självklara rätt att verka för den egna nationens bästa, men lagen i fråga – CHIPS and Science Act – är mer av merkantilistiskt slag än i den fria marknadstradition man brukar berömma sig för att tillhöra. Till yttermera visso är det fråga om samma slags statssubventioner man anklagar Kina för att bruka, och det är tydligt att den federala staten tar ett allt större ansvar för att leda den vidare utvecklingen, på samma sätt som tidigare i historien gällande allt från dammar till rymdprogram och internet.
Alltså inget principiellt fel i detta, och det är exakt vad USA behöver göra för att inte stagnera. Ett par stora problem finns emellertid, varav ett är att lagens syfte inte bara är att stärka den egna förmågan, utan även att sinka Kinas med fortsatta embargon och exportförbud av olika slag. Det är inte vad man brukar kalla konkurrens, utan något helt annat.
Det andra problemet är att subventionerna på $280 000 000 000 bland annat avser att locka till sig investeringar i halvledarteknik från Asien, som är världsledande i gebitet. USA står för blott en tiondel av produktionen, och man har inte bättre förmåga än exempelvis Kina i fråga om att tillverka avancerade chips – för närvarande i en 7 nm-process.
Ledande på området är framförallt aktörer i Taiwan och Sydkorea, till vilka subventionerna är riktade som lockbete. Washingtons plan är att förmå TSMC och Samsung att bygga fabriker i USA, men det skulle då samtidigt innebära att man urholkar sin egen nationella guldgruva. Det är en sak om obetydliga företag som Spotify säljer ut sig och cashar in, en helt annan om TSMC gör det, då bolaget i fråga står för 40 % av Taiwans export.
TSMC har redan byggt en fabrik i Arizona, men det är med något äldre teknik, och man lär inte gå på finten att låta dränera kompetens och kunskap till USA för futtiga allmosor (inalles femtio miljarder dollar), pengar som man enkelt tjänar in ändå genom att fortsätta vara världsledande.
Ytterligare ett problem är att det kostar fyra tilll fem gånger mer att låta uppföra en fabrik i USA än i Asien, och att de operativa kostnaderna, framförallt i form av löner, är tre gånger större än i Asien. Sådana fabriker kan alltså aldrig bli konkurrenskraftiga, och det är därför i längden bortkastade pengar. Det fanns givna anledningar till att USA en gång utlokaliserade halvledarindustrin till Asien, och de orsakerna inte bara kvarstår utan har utökats i tillämplighet.
Exempelvis Samsung har hälften av sina fabriker i Kina, och det är i princip omöjligt att omlokalisera till USA, eller för den delen Europa – även EU umgås med hallucinogena tankar om att bedriva chipstillverkning. Kina kan inte bara erbjuda lägre kostnader, utan även en synnerligen stabil miljö givet enpartistatens dominans, samtidigt som Kina är och förblir det logistiska navet i den elektroniska industrin.
Det amerikanska initiativet är alltså inte bara riktat mot ärkefienden Kina, utan mot hela Asien. Därför är det underligt att Pelosi överhuvudtaget välkomnades till Taiwan, då hennes agerande i längden är riktat mot den upproriska provinsens huvudsakliga levebröd. USA vill knipa Taiwans tekniska försprång innan man slänger ön till draken på fastlandet, och detta vet man förstås i Taibei.
Tiden är också knapp, eftersom Kina snabbt tar in Sydkoreas och Taiwans försprång, bland annat genom värvningar från just TSMC och Samsung. USA kan i längden inte hindra Kina från att komma ikapp och gå förbi, och man har kanske högst tio år på sig att roffa åt sig en marginell ledning, om man till äventyrs skulle lyckas övertala Sydkorea och Taiwan att sälja ut sig. Inflation och recession hjälper inte heller saken.
Kinas territoriella anspråk är ständigt föremål för dispyt och kontroverser, och kutym i Väst är att inte inkludera provinsen Taiwan i dylika avbildningar, trots den officiella uppfattningen att det bara finns ett Kina. För att vara på den säkra sidan händer det emellanåt att man även kopplar loss provinsen Hainan, eftersom man inte är riktigt säker på vad som är vad – det är inte så noga om man skär ytterligare snitt i Kina.
Företag som utelämnar Taiwan sålunda, eller benämner provinsen som ett «land», straffas dock per omgående, så även om man till äventyrs skulle visa fel slags karta av Kina. Faktum är att det inte heller räcker att inkludera Taiwan, utan man bör även markera den tiopunktslinje som avgränsar Kinas territoriella anspråk i Sydkinesiska sjön – detta är den politiska karta som formellt hävdas av Kina, och som pryder klassrum i kinesiska skolor.
När detta skildras i film, exempelvis i animerade Abominable (2019), leder det ofta till ytterligare kontroverser, eftersom tiopunktslinjen inte erkänns av Filippinerna, Malaysia och Vietnam. Filmen bannlystes i alla tre länder, och samma öde rönte äventyrsfilmen Uncharted (2022) efter att ha visat en karta med en äldre niopunktslinje.
Korrekt karta av Kina i Abominable (2019).
Ursprungligen hävdades en elvapunktslinje av nationalistregimen i Republiken Kina 1947, med stöd av en äldre karta från 1935 över kinesiska öar i Sydkinesiska sjön (中国南海岛屿图, Zhongguo Nanhai daoyutu). Den linjen hävdas alltjämt av Republiken Kina (Taiwan), och man kunde helt enkelt inte vara mer överens med Folkrepubliken Kina i ärendet, varför man samarbetar och gör gemensam sak i internationella tvister.
Nationalisternas anspråk härrör i sin tur från Kairo- och Potsdamdeklarationerna 1943 och 1945, i vilka segrarmakterna lade ned villkoren för Japans kapitulation, bland annat omfattande att återbörda territoriellt stöldgods till Kina (that all the territories Japan has stolen from the Chinese, such as Manchuria, Formosa, and The Pescadores, shall be restored to the Republic of China.)
I vilken grad öar i Sydkinesiska sjön, eller för den delen i Östkinesiska havet, tidigare har hört till Kina är dock omtvistat, och är den springande punkten i dispyten. Sedan 1946 har Kina således sökt stärka sitt anspråk genom att kolonisera öar i området, en verksamhet som även andra makter i regionen bedriver, med resultat att varenda ö numera är tagen i besittning.
Folkrepubliken Kina har sedermera reviderat anspråken, som man 1949 övertog i oförändrad form från Republiken Kina, varvid man uteslöt de två första strecken i Tonkinbukten mellan Hainan och Vietnam. Den resulterande niopunktslinjen utökades dock senare till dagens tiopunktslinje genom att förlägga ett streck öster om Taiwan, där de omtvistade Fiskeöarna (钓鱼岛, Diaoyudao) ligger.
Tiopunktslinjen (断续线, duanxuxian).
I kinesisk retorik benämns de omstridda ögrupperna som Söderhavsöarna (南海诸岛, Nanhai zhudao), med en geografisk uppdelning i Västra sandöarna (西沙, Xisha), Centrala sandöarna (中沙, Zhongsha), Östra sandöarna (东沙, Dongsha) och Södra sandöarna (南沙, Nansha), medan den västerländska terminologin nyttjar kolonialnamn som «Spratly», «Paracel» och «Pratas».
Östra sandöarna kontrolleras här av Taiwan, medan Centrala och Västra sandöarna administreras av Folkrepubliken. Det är egentligen bara för Södra sandöarna som det finns en verklig territoriell konflikt, med en salig blandning av intagna öar, främst tillhörande Vietnam och Filippinerna.
En kontrovers här är att Kina har byggt ut en handfull existerande rev genom landåtervinning i olika former, varför öarna anses vara «konstgjorda». Det rör sig inte om några stora arealer, sammantaget 13.5 kvadratkilometer, men innebär ändå att man har kunnat bygga landningsbanor och annan infrastruktur för permanent besättning och militärt understöd.
Termen «konstgjord» har vidare bäring på juridiken i internationella tvister, framförallt genom Förenta nationernas havsrättskonvention. Permanenta skiljedomstolen har prövat saken under konventionen, med negativt utfall för Kinas och Taiwans vidkommande. Dels är de historiska beläggen inte tillräckliga för att motivera Kinas maritima anspråk, och dels kan konstgjorda öar i denna mening inte nyttjas för att vidga en ekonomisk zon, vilket är vad det ytterst handlar om.
Den brutna linjen har dock aldrig på allvar hävdats vara en fast territorialgräns, utan är i praktiken ett lösare anspråk på det landterritorium som finns inom området, det vill säga öarna i fråga. Permanenta skiljedomstolens utslag gäller således inte anspråken på enskilda öar och angränsande zoner, utan tar enbart fasta på det generella anspråket enligt tiopunktslinjen.
Genom att ta öar i besittning och vidga sin ekonomiska zon kan man komma i åtnjutande av resurser i närområdet, framförallt gas och olja men naturligtvis även fisk. För Kinas vidkommande handlar det således om att borra sig fast i Södra sandöarna, så att man får sin beskärda del av kakan.
Men det finns även geopolitiska aspekter, som att säkra farleder mot en eventuell amerikansk blockad och i övrigt motverka amerikansk maktprojektion i regionen. Tiopunktslinjen är nämligen nära nog identisk med den första ökedjan, som länge har nyttjats av USA för att dominera regionen.
USA vill av lätt insedda skäl inte förlora denna geopolitiska fördel, vilket är det huvudsakliga skälet till att man är så besatt av att försvara Taiwan. Man hävdar att Sydkinesiska sjön inte är Kinas maritima imperium, men det verkligt underliga är vad USA har i regionen att göra och vem som egentligen utgör ett imperium.
USA:s maritima imperium.
Man kan för övrigt betrakta övriga ökedjor i strategin, från Guam i den andra kedjan bort till Hawaii och Samoa i den tredje, omfattande en exklusiv ekonomisk zon av vida större areal än Kinas futtiga anspråk i det egna närområdet. För USA:s del handlar det ytterst om att kontrollera Kina (中国除外, Zhongguo chuwai, förutom Kina), varför man arbetar aktivt för att öarna i fråga juridiskt ska tillfalla vilken som helst annan makt än Kina.
Tant Pelosis förvirrade besök i Taibei har emellertid gett Kina anledning att skruva upp volymen och retoriken kring Taiwan, och därmed även avseende övriga anspråk i regionen. En ny vitbok om Taiwan har publicerats, samtidigt som man har för avsikt att behålla den högre graden av militär beredskap. I propagandan inskärper man hårdare de territoriella anspråken, bland annat med kartor och annan grafik omfattande tiopunktslinjen.
Det är kring denna linje vidare konflikt kommer att ske, framförallt mellan USA och Kina. Malaysia, Vietnam och Filippinerna kommer samtliga att nå resultat förhandlingsvägen med Kina, medan de amerikanska motiven är väsensskilda och har med geopolitisk dominans att göra.
Saken rör således inte bara Taiwan, utan även kontrollen av resten av Sydkinesiska sjön och första ökedjan. Det finns skäl misstänka att USA inte kommer att ge sig av frivilligt, utan väljer militär konflikt i syfte att behålla sin hegemoni i regionen och i världen i övrigt. Därav de ständiga provokationerna.
Karta över Kina. Det är nog ingen tillfällighet att man har nyttjat ett sandmönster i grafiken.
Kinas krigsspel är över för den här gången, men den upptrappade nivån är ändå här för att stanna i kommande övningar. Man kan se det som ett givet svar på västländernas allt tätare provokationer i syfte att försöka lösgöra Taiwan som en självständig stat med internationell acceptans.
Det är en form av salamitaktik, i vilken man skiva för skiva försöker bryta ned Beijings grepp om den taiwanesiska korven. Nancy Pelosis besök är härvidlag en sådan skivning, som har föregåtts av ett otal andra, och som kommer att följas av ytterligare flera.
Exempelvis nyttjades den forna sovjetkolonin Litauen som en geopolitisk spjutspets för att försöka mjuka upp status quo, helt enkelt genom att i Vilnius öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan», vilket strider mot hävdvunna normer.
Det finns a priori ingen rim och reson i att ett pluttland av Litauens storlek tar strid sålunda och därmed utsätter sig för Kinas vrede, varför man kan förutsätta att Washington är den kraft som egentligen drar i trådarna bakom kulisserna, i utbyte mot något som kan tänkas vara av intresse för Vilnius.
De diplomatiska relationerna mellan länderna har sedan dess nedgraderats och Litauen har placerats i frysboxen. Beijing har numera bara en charge d’affairs i Vilnius, medan Litauen har stängt sin ambassad i Kina. Litauen är inte helt överraskande det enda land i Europa som har hyllat Pelosis besök, samtidigt som ett flertal av de egna ministrarna har företagit liknande resor.
Miniatyrstaten Saint Vincent och Grenadinerna hör till det dussin entiteter som alltjämt erkänner Taiwan snarare än Folkrepubliken som Kinas legitima företrädare, och dess premiärminister är för närvarande på besök i Taibei. Det bekommer inte Beijing, och på samma sätt är Litauen egentligen en alldeles för obetydlig spelare att ta notis om.
Men Litauen är en del av EU, och därför blir hela unionen involverad i spelet. Beijing kommer aldrig godta att enskilda delar av unionen agerar självständigt, utan förväntar sig enhetlighet i relationerna. Ur Kinas synvinkel existerar Litauen för närvarande inte i de egna systemen, varför export och import omfattande Litauen omöjliggörs även i tredje led inom unionen – det ska kosta att bråka med Beijing.
Unionen har även ett antal «kommittéer» och «utskott» som agerar självsvådligt i utrikespolitiska frågor, samtidigt som Bryssel håller fast vid en mer officiell linje, alltså samma slags fula dubbelspel som Washington nyttjar.
Invasionsstyrka med hangarfartyget Liaoning i spetsen.
Mer av samma sort försiggår när Tyskland skickar en fregatt till Sydkinesiska sjön i syfte att delta i den amerikanska «indo-pacifiska» strategin, samtidigt som man låtsas vara där i vänskaplig anda. Man nekades således att kasta ankar i Shanghai, eftersom man inte riktigt kunde förklara varför en forna tysk kolonialmakt snokar i kinesiska territorialvatten – det motsatta hade aldrig godtagits, det vill säga kinesiska båtar som ränner längs Kiel eller för den delen London.
Beijing har således inget annat val än att trappa upp insatserna varje gång Väst är där med kniven för att söka söndra och härska, så som man har gjort i snart ett par hundra år. De koloniala ränderna går helt enkelt aldrig ur Väst, oavsett hur man försöker motivera sina ständiga ingrepp i interna kinesiska angelägenheter.
Den omedelbara följden av denna händelseutveckling är således att Beijing kommer att bibehålla en ny nivå på kommande övningar, samt rusta för framtida konflikt. Säkerheten i Taiwansundet försämras, och så även relationerna mellan berörda parter. Den redan kyliga relationen med USA blev med ens stelfrusen, och ett flertal samarbeten kring klimat och annat har lagts i malpåse.
Beijing har å andra sidan fått tillfälle att under mer realistiska former träna under scenarier om blockad och invasion, och inte minst analysera hur taiwanesiska provinsstyrkor agerar under viss press, information som är ovärderlig den dag man gör slag i saken och införlivar det förlorade fåret i flocken.
Idén att skiva upp Kina är ingalunda ny, bara något annorlunda.
