Kategori: Tibet
Het mat, hett klimat och heta brudar, så går stereotypen om Sichuan i västra Kina. Kryddflickorna (辣妹) därstädes är kanske inte inherent vackrare än på andra håll, men geografin, klimatet och kanske även kosten ger en del fördelar för det fysiska yttre.
Provinsens namn betyder ordagrant fyra floder (四川), vilka rinner genom landskapet och vars vattenmassor fångas som fukt i låglandet och de dalar som präglar det bergiga området. Som en konsekvens har den östra halvan av provinsen den lägsta andelen soltimmar i hela Kina, då moln och dimma ständigt formeras.
Fukt och mindre gassande sol håller huden fräsch, och av den anledningen präglas flickorna i Sichuan av ljusare och mjukare hy, i vart fall i den östra halvan. I det bergiga väst är solen tvärtom stark, och de tibetanska flickorna har mycket riktigt ofta en mer rödbränd ton i kombination med äppelröda kinder.
Det ultrapeppriga köket och den tropiska värmen bidrar för övrigt till ymnig svettning, vilket är ännu en faktor för att hålla hyn fräsch. Typiska porslinsflickor från Sichuan har därför betydligt mindre förekomst av akne och andra hudbesvär, vilket ger ett mer fördelaktigt yttre.
Slutligen präglas flickor i södra delen av landet av en smalare och finare kroppskonstitution (苗条身材) samt rundare ögon, vilket bättre överensstämmer med nutida skönhetsideal.
Varför anser USA att «Indopacifien» är ett strategiskt centrum för landets utrikespolitiska ambitioner? Varför är man så angelägen om att bistå Taiwan militärt? Varför iscensätter man «färgrevolution» i Hongkong och medelst fondering och andra instrument uppmuntrar kongressfinansierade NGO:er att anklaga Kina för «folkmord» i Xinjiang?
Är det månne för att man särskilt värdesätter uigurer i Xinjiang, snarare än andra folkslag i Centralasien, sådana man har mejat ned i tusental under kriget i Afghanistan? Är det för att man ser Taiwan och Hongkong som ett värn för demokrati och västlig ideologi mot en auktoritär regim?
Det sistnämnda faller på att USA alltid har stött Taiwan, även när det var en brutal nationalistisk diktatur från 1949 till 1990. Det är en kvarleva av stödet till Nationalistkina under inbördeskriget 1945–1949, och en fortsättning på Koreakriget 1950–1953, då Kina trädde in på Nordkoreas sida och drev tillbaka jänkarna till 38:e breddgraden, med status quo som resultat.
Det är en fortsättningspolitik på kalla kriget, då det paranoida USA under den knasiga dominoteorin föresatte sig att förhindra kommunistisk expansion från Kina till andra delar av Asien, varvid det blev en elementär uppgift att ge sig in i Vietnam och att stödja tibetansk gerilla för ett «självständigt» Tibet.
Om nationalisterna hade vunnit det kinesiska inbördeskriget, skulle man ha agerat exakt likadant som kommunisterna, och därmed ha återtagit Tibet och andra provinser, och kanske därtill haft anspråk på Mongoliet, utan att USA hade så mycket som blinkat.
Saken har alltså aldrig handlat om Tibet, inte heller om Xinjiang, och absolut inte om det fria och välmående Hongkong, utan om att hitta kilar för att slå hål på Kina från diverse vinklar, varvid NGO:er med människorätt som tema är utmärkta murbräckor för att piska upp kritik, vare sig den är förtjänt eller ej – ibland är den det, men i exempelvis fallet Xinjiang är det en brutal lögn utan annat än perifera «bevis».
Allt USA tar sig för i «Indopacifien» bottnar således i att bevara den hegemoni man inrättade efter andra världskriget, då man kuvade det imperialistiska Japan, det Japan som lade under sig inte bara halva Kina utan stora delar av Asien. Det är en ambition som försvåras av att Kina i rask takt återtar sin forna glans och storhet som regional hegemon och global supermakt, och därför måste Kina motarbetas, bekämpas och inneslutas med varje till buds stående medel, ytterst i väpnad konflikt.
Där har vi orsaken till att «Indopacifien» är den viktigaste pusselbiten i Washingtons geopolitiska spel, och där har vi upphovet till Aukus, Quad, handelskrig med Australien, pakter med öriken med mycket mera, det vill säga ett klassiskt maktspel om regionalt herravälde.
Problemet för både USA och Australien är emellertid att man inte har så mycket att erbjuda de många parterna i regionen, medan Kina i egenskap av ekonomiskt centrum sluter det ena avtalet efter det andra, för att det gynnar båda parter i klassisk frihandel. Kina återtar successivt sin forna roll som ekonomisk dominant, utan att för den skull hota med imperialism.
Den amerikanska strategin är därför futil, hopplös och omöjlig att realisera. Kina har i kraft av sin betydligt större folkmängd momentet på sin sida, och kommer att konkurrera ut USA på område efter område samt bli världens ekonomiska gigant, utan att för den skull söka den globala roll som det amerikanska imperiet för närvarande har tagit på sig.
Kina kommer som förr att nöja sig med pax sinica, som regional dominant. USA kan ha vilka «visioner» man vill för regionen, men det är inte upp till Washington att dana det vidare landskapet, utan är en mission som istället anstår de regionala spelarna under Bejings informella ledning.
I det vidare spelet kommer Taiwan småningom att inlemmas i modernationen, och USA:s roll i regionen att reduceras. USA har överhuvudtaget ingenting där att göra, och det är dags att sätta definitiv punkt för efterkrigstiden. Det är därvidlag bättre att man avvecklar självmant än att man blir utsparkade under förnedrande former.
Man kunde tycka att Svenskt näringsliv i egenskap av företrädare för den privata företagsamheten borde värna sina intressen kring handel, export och fritt företagande, men samtidigt finansierar man ett antal «tankesmedjor» med kontraproduktiv verksamhet, bland annat ett forum för «utrikespolitisk analys och debatt» kallat «Frivärld».
Det är i själva verket en förgrening av Timbro, den «nyliberala» «tankesmedjan» som länge har propagerat för laissez-faire och neoconideologi, men med tonvikt på geopolitiska problem. Det faller sig naturligt att man riktar sina angrepp mot Ryssland och Kina, i egenskap av «fiender» till den amerikanska hegemoni och liberala ideologi man försvarar.
Tidigare har man presenterat en «analys» av kinesiska ambassadens göranden och låtanden, med konklusionen att Kina utövar påtryckningar mot opinionsbildare och försöker skrämma till tystnad. En annan tolkning är förstås möjlig, nämligen att det är ambassadens plikt att försvara sitt lands intressen mot desinformation och vulgära påhopp.
Ett år senare presenterar man en uppföljning av «analysen», med konklusion att ambassaden numera är mer sparsam med officiella uttalanden och istället på mer diskret vis kontaktar personer direkt för att markera missnöje. Enligt «tankesmedjan» är Kinas agerande ett angrepp mot svensk pressfrihet och demokrati.
Men «analysen» är lika bristfällig nu som tidigare, och består främst i premissen att vårt system är överlägset och att vi därför äger rätt att «försvara» vårt systems intressen, exempelvis genom att stödja «demokratikämpar» i Hongkong, Xinjiang och Tibet, medan Kina i egenskap av företrädare för ett annat och förment underlägset system inte har motsvarande rätt att försvara sina intressen och sitt system.
Ett sådant «försvar» av demokratiska, liberala och andra intressen i Hongkong, Xinjiang och Tibet är nämligen i Kinas optik ett angrepp mot dess territoriella integritet och interna angelägeheter. Vad som är angrepp och försvar ligger således helt i betraktarens ögon, och det finns här ingen objektiv sanning att falla tillbaka på.
I abstrakt mening menar System A att man har en inherent rätt att försvara sitt system överallt, även i en kontext där System B har den fysiska kontrollen, det vill säga utöva påverkansoperationer mot System B. Om System B protesterar mot denna verksamhet, anklagar man istället detta system för att utöva påverkansoperationer mot System A. Det är en logik som inte håller måttet.
System A är i det här fallet «västerländsk demokrati», medan System B representerar Kina. Men System A kunde lika gärna vara «västerländsk kristendom» eller något annat system som anser sig företräda «universella» värden och därför tar sig rätten att överallt implementera dessa genom mission, sanktioner, kolonisering, bombliberalism och annat i den gängse arsenalen. System B representerar på samma sätt allt som ännu inte har antagit System A som modell, det vill säga «fiender» till System A:s verkliga eller förmenta hegemoni.
En omedelbar observation är att Kinas agerande via herr ambassadören Gui Congyou och medarbetare är reaktioner på svenska retoriska och andra aktioner mot landets intressen, och att dessa därför skulle upphöra med automatik om Sverige framdeles och framledes respekterar Kinas suveräna intressen och inte lägger sig i dess interna angelägenheter.
«Tankesmedjans» konkreta rekommendationer är emellertid de motsatta, nämligen att Sverige ska fortsätta lägga sig i Kinas inre angelägenheter genom att stödja «demokratikämpar» (secessionister, terrorister och andra bråkmakare) i lokala oroshärdar samt stärka banden till Taiwan, allt i syfte att främja vårt system och underminera Kinas.
Det är en retorik som hämtad från fordom, men den äger mindre giltighet i en tid då paradigmskiftet från väst till öst redan är ett faktum. Moderaterna vid «tankesmedjan» tror på fullt allvar att Kina är något slags Sovjetunionen, och att det föreligger en «systemkamp» som under kalla kriget, medan verkligheten är en helt annan.
Kina ställer faktiskt inga krav på att vi ska «anpassa oss», och har heller ingen som helst ambition att exportera sin ideologi eller att ta på sig USA:s traditionella och hegemoniska överrock. Kinas strävan är och förblir att återta sin traditionella, historiska och helt naturliga roll som regional hegemon, och att i övrigt vara en röst i världssamfundet i enlighet med dess kraft och storlek. Kina är därför inget hot mot oss eller vårt system.
Det är i själva verket vi som ständigt och jämt kräver att Kina och övriga världen ska anpassa sig till vårt system, det vill säga den USA-ledda «regelbaserade världsordningen», en ordning som har passerat bäst före-datum och som vi nog bör överge, i vart fall om vi vill värna våra verkliga intressen.
Sverige gör därför istället bäst i att odla smidiga relationer med Kina och maximera handel och andra utbyten, det vill säga en traditionell industripolitik och diplomatisk utrikespolitik som har tjänat vårt land väl. Konfrontation med Kina på ideologisk grund leder ofelbart till att Sverige småningom går Australiens och Litauens öde till mötes – det kommer att bli glesare i orderböckerna och svårare att importera.
Änglar finns inte, men tibetanska sångfågeln Alan kommer väldigt nära. Naturligtvis tibetansk buddist, men samtidigt kadett i Folkets befrielsearmé, och vars blotta blick kan döda. Självklart tillhörande den större kinesiska kultursfären, samtidigt som hon hårt vårdar sitt tibetanska arv och huvudsakligen har karriär i Japan.
Repertoiren omfattar således såväl C- och J-pop som traditionell tibetansk och kinesisk folkmusik. Som många andra har hon dock slösat bort sin talang på kommersiell smörja, men emellanåt levererar hon mer seriösa bidrag, dels av klassiskt slag, dels av religiöst.
Det är naturligtvis rösten, som levererar toner så höga att de flesta inte ens kan uppfatta dem – en specialitet för qiang- och tibettjejer. Men det är också framtoningen och karisman, ty detta är en alltigenom magisk gestalt, en svårbeskrivlig egenskap som ändå är högst påtaglig.
ན་མོ་གུ་རུ་བྷྱ༔ / 南无咕噜呗 / namo guru bhya
Jag tar min tillflykt i mina guruer
ན་མོ་བུ་དྡྷྱ་ཡ༔ / 南无布达呀 / namo buddhaya
jag tar min tillflykt i buddan
ན་མོ་དྷར ྨཱ་ཡ༔ / 南无达摩呀 / namo dharmaya
jag tar min tillflykt i darman
ན་མོ་སངྒྷ་ཡ༔ / 南无桑伽呀 / namo sanghaya
jag tar min tillflykt i sangan
Artistnamnet A-lan (阿兰) är kort för Alan Dawa Zhuoma (阿兰·达瓦卓玛), eller ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ som det skrivs på tibetanska, bördig från legendariska Kangding (康定) i Sichuan (四川), i något så passande som Skönhetsdalen (美人谷, Meirengu) – en term som har fog för sig, då flickor från Sichuan äger en särskild sorts skönhet. Alan beskrivs som zang (tibetan), men förefaller även ha rötter i qiang.
Hon har inte som andra artister en samling hitlåtar, utan låter sin subtila röst komma till uttryck i olika sammanhang och genrer, och emellanåt lirar hon även på sin tvåsträngade erhu. Detta är uppenbarligen inte strömlinjeformad eurodisco, och därför kanske inget för dig – men personligen har jag älskat denna donna i dryga tio år. 爱死了, goddamn!