Kategorier
Asien Kina Politik Taiwan Tibet USA Xinjiang

US-imperialismens slutstadium

Varför anser USA att «Indopacifien» är ett strategiskt centrum för landets utrikespolitiska ambitioner? Varför är man så angelägen om att bistå Taiwan militärt? Varför iscensätter man «färgrevolution» i Hongkong och medelst fondering och andra instrument uppmuntrar kongressfinansierade NGO:er att anklaga Kina för «folkmord» i Xinjiang?

Är det månne för att man särskilt värdesätter uigurer i Xinjiang, snarare än andra folkslag i Centralasien, sådana man har mejat ned i tusental under kriget i Afghanistan? Är det för att man ser Taiwan och Hongkong som ett värn för demokrati och västlig ideologi mot en auktoritär regim?

Det sistnämnda faller på att USA alltid har stött Taiwan, även när det var en brutal nationalistisk diktatur från 1949 till 1990. Det är en kvarleva av stödet till Nationalistkina under inbördeskriget 1945–1949, och en fortsättning på Koreakriget 1950–1953, då Kina trädde in på Nordkoreas sida och drev tillbaka jänkarna till 38:e breddgraden, med status quo som resultat.

Det är en fortsättningspolitik på kalla kriget, då det paranoida USA under den knasiga dominoteorin föresatte sig att förhindra kommunistisk expansion från Kina till andra delar av Asien, varvid det blev en elementär uppgift att ge sig in i Vietnam och att stödja tibetansk gerilla för ett «självständigt» Tibet.

Om nationalisterna hade vunnit det kinesiska inbördeskriget, skulle man ha agerat exakt likadant som kommunisterna, och därmed ha återtagit Tibet och andra provinser, och kanske därtill haft anspråk på Mongoliet, utan att USA hade så mycket som blinkat.

Saken har alltså aldrig handlat om Tibet, inte heller om Xinjiang, och absolut inte om det fria och välmående Hongkong, utan om att hitta kilar för att slå hål på Kina från diverse vinklar, varvid NGO:er med människorätt som tema är utmärkta murbräckor för att piska upp kritik, vare sig den är förtjänt eller ej – ibland är den det, men i exempelvis fallet Xinjiang är det en brutal lögn utan annat än perifera «bevis».

Allt USA tar sig för i «Indopacifien» bottnar således i att bevara den hegemoni man inrättade efter andra världskriget, då man kuvade det imperialistiska Japan, det Japan som lade under sig inte bara halva Kina utan stora delar av Asien. Det är en ambition som försvåras av att Kina i rask takt återtar sin forna glans och storhet som regional hegemon och global supermakt, och därför måste Kina motarbetas, bekämpas och inneslutas med varje till buds stående medel, ytterst i väpnad konflikt.

Där har vi orsaken till att «Indopacifien» är den viktigaste pusselbiten i Washingtons geopolitiska spel, och där har vi upphovet till Aukus, Quad, handelskrig med Australien, pakter med öriken med mycket mera, det vill säga ett klassiskt maktspel om regionalt herravälde.

Problemet för både USA och Australien är emellertid att man inte har så mycket att erbjuda de många parterna i regionen, medan Kina i egenskap av ekonomiskt centrum sluter det ena avtalet efter det andra, för att det gynnar båda parter i klassisk frihandel. Kina återtar successivt sin forna roll som ekonomisk dominant, utan att för den skull hota med imperialism.

Den amerikanska strategin är därför futil, hopplös och omöjlig att realisera. Kina har i kraft av sin betydligt större folkmängd momentet på sin sida, och kommer att konkurrera ut USA på område efter område samt bli världens ekonomiska gigant, utan att för den skull söka den globala roll som det amerikanska imperiet för närvarande har tagit på sig.

Kina kommer som förr att nöja sig med pax sinica, som regional dominant. USA kan ha vilka «visioner» man vill för regionen, men det är inte upp till Washington att dana det vidare landskapet, utan är en mission som istället anstår de regionala spelarna under Bejings informella ledning.

I det vidare spelet kommer Taiwan småningom att inlemmas i modernationen, och USA:s roll i regionen att reduceras. USA har överhuvudtaget ingenting där att göra, och det är dags att sätta definitiv punkt för efterkrigstiden. Det är därvidlag bättre att man avvecklar självmant än att man blir utsparkade under förnedrande former.

Kategorier
Ekonomi Kina Politik Tibet Xinjiang

Tankesmedjan Frispel

Man kunde tycka att Svenskt näringsliv i egenskap av företrädare för den privata företagsamheten borde värna sina intressen kring handel, export och fritt företagande, men samtidigt finansierar man ett antal «tankesmedjor» med kontraproduktiv verksamhet, bland annat ett forum för «utrikespolitisk analys och debatt» kallat «Frivärld».

Det är i själva verket en förgrening av Timbro, den «nyliberala» «tankesmedjan» som länge har propagerat för laissez-faire och neoconideologi, men med tonvikt på geopolitiska problem. Det faller sig naturligt att man riktar sina angrepp mot Ryssland och Kina, i egenskap av «fiender» till den amerikanska hegemoni och liberala ideologi man försvarar.

Tidigare har man presenterat en «analys» av kinesiska ambassadens göranden och låtanden, med konklusionen att Kina utövar påtryckningar mot opinionsbildare och försöker skrämma till tystnad. En annan tolkning är förstås möjlig, nämligen att det är ambassadens plikt att försvara sitt lands intressen mot desinformation och vulgära påhopp.

Ett år senare presenterar man en uppföljning av «analysen», med konklusion att ambassaden numera är mer sparsam med officiella uttalanden och istället på mer diskret vis kontaktar personer direkt för att markera missnöje. Enligt «tankesmedjan» är Kinas agerande ett angrepp mot svensk pressfrihet och demokrati.

Men «analysen» är lika bristfällig nu som tidigare, och består främst i premissen att vårt system är överlägset och att vi därför äger rätt att «försvara» vårt systems intressen, exempelvis genom att stödja «demokratikämpar» i Hongkong, Xinjiang och Tibet, medan Kina i egenskap av företrädare för ett annat och förment underlägset system inte har motsvarande rätt att försvara sina intressen och sitt system.

Ett sådant «försvar» av demokratiska, liberala och andra intressen i Hongkong, Xinjiang och Tibet är nämligen i Kinas optik ett angrepp mot dess territoriella integritet och interna angelägeheter. Vad som är angrepp och försvar ligger således helt i betraktarens ögon, och det finns här ingen objektiv sanning att falla tillbaka på.

I abstrakt mening menar System A att man har en inherent rätt att försvara sitt system överallt, även i en kontext där System B har den fysiska kontrollen, det vill säga utöva påverkansoperationer mot System B. Om System B protesterar mot denna verksamhet, anklagar man istället detta system för att utöva påverkansoperationer mot System A. Det är en logik som inte håller måttet.

System A är i det här fallet «västerländsk demokrati», medan System B representerar Kina. Men System A kunde lika gärna vara «västerländsk kristendom» eller något annat system som anser sig företräda «universella» värden och därför tar sig rätten att överallt implementera dessa genom mission, sanktioner, kolonisering, bombliberalism och annat i den gängse arsenalen. System B representerar på samma sätt allt som ännu inte har antagit System A som modell, det vill säga «fiender» till System A:s verkliga eller förmenta hegemoni.

En omedelbar observation är att Kinas agerande via herr ambassadören Gui Congyou och medarbetare är reaktioner på svenska retoriska och andra aktioner mot landets intressen, och att dessa därför skulle upphöra med automatik om Sverige framdeles och framledes respekterar Kinas suveräna intressen och inte lägger sig i dess interna angelägenheter.

«Tankesmedjans» konkreta rekommendationer är emellertid de motsatta, nämligen att Sverige ska fortsätta lägga sig i Kinas inre angelägenheter genom att stödja «demokratikämpar» (secessionister, terrorister och andra bråkmakare) i lokala oroshärdar samt stärka banden till Taiwan, allt i syfte att främja vårt system och underminera Kinas.

Det är en retorik som hämtad från fordom, men den äger mindre giltighet i en tid då paradigmskiftet från väst till öst redan är ett faktum. Moderaterna vid «tankesmedjan» tror på fullt allvar att Kina är något slags Sovjetunionen, och att det föreligger en «systemkamp» som under kalla kriget, medan verkligheten är en helt annan.

Kina ställer faktiskt inga krav på att vi ska «anpassa oss», och har heller ingen som helst ambition att exportera sin ideologi eller att ta på sig USA:s traditionella och hegemoniska överrock. Kinas strävan är och förblir att återta sin traditionella, historiska och helt naturliga roll som regional hegemon, och att i övrigt vara en röst i världssamfundet i enlighet med dess kraft och storlek. Kina är därför inget hot mot oss eller vårt system.

Det är i själva verket vi som ständigt och jämt kräver att Kina och övriga världen ska anpassa sig till vårt system, det vill säga den USA-ledda «regelbaserade världsordningen», en ordning som har passerat bäst före-datum och som vi nog bör överge, i vart fall om vi vill värna våra verkliga intressen.

Sverige gör därför istället bäst i att odla smidiga relationer med Kina och maximera handel och andra utbyten, det vill säga en traditionell industripolitik och diplomatisk utrikespolitik som har tjänat vårt land väl. Konfrontation med Kina på ideologisk grund leder ofelbart till att Sverige småningom går Australiens och Litauens öde till mötes – det kommer att bli glesare i orderböckerna och svårare att importera.

En dag smäller det…
Kategorier
❤️ Buddism Kina Kultur Musik Tibet

❤️ ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ་ Alan Dawa Zhuoma

Änglar finns inte, men tibetanska sångfågeln Alan kommer väldigt nära. Naturligtvis tibetansk buddist, men samtidigt kadett i Folkets befrielsearmé, och vars blotta blick kan döda. Självklart tillhörande den större kinesiska kultursfären, samtidigt som hon hårt vårdar sitt tibetanska arv och huvudsakligen har karriär i Japan.

Repertoiren omfattar således såväl C- och J-pop som traditionell tibetansk och kinesisk folkmusik. Som många andra har hon dock slösat bort sin talang på kommersiell smörja, men emellanåt levererar hon mer seriösa bidrag, dels av klassiskt slag, dels av religiöst.

无相 (Wuxiang, formlös).

Det är naturligtvis rösten, som levererar toner så höga att de flesta inte ens kan uppfatta dem – en specialitet för qiang- och tibettjejer. Men det är också framtoningen och karisman, ty detta är en alltigenom magisk gestalt, en svårbeskrivlig egenskap som ändå är högst påtaglig.

Tibetansk version: ལས་འབྲས། (Laydrei) / (情缘, Qingyuan / Karma).

ན་མོ་གུ་རུ་བྷྱ༔ / 南无咕噜呗 / namo guru bhya
Jag tar min tillflykt i mina guruer

ན་མོ་བུ་དྡྷྱ་ཡ༔ / 南无布达呀 / namo buddhaya
jag tar min tillflykt i buddan

ན་མོ་དྷར ྨཱ་ཡ༔ / 南无达摩呀 / namo dharmaya
jag tar min tillflykt i darman

ན་མོ་སངྒྷ་ཡ༔ / 南无桑伽呀 / namo sanghaya
jag tar min tillflykt i sangan

大江东去 (Dajiang dong qu / Floden leder åt öster) / 久远的河 (Jiuyuan de he / evighetens flod) / 久遠の河 (Kuon no kawa), ledmotiv för filmen 赤壁 (Chibi, Röda klippan).

Artistnamnet A-lan (阿兰) är kort för Alan Dawa Zhuoma (阿兰·达瓦卓玛), eller ཨ་ལན་ཟླ་བ་སྒྲོལ་མ som det skrivs på tibetanska, bördig från legendariska Kangding (康定) i Sichuan (四川), i något så passande som Skönhetsdalen (美人谷, Meirengu) – en term som har fog för sig, då flickor från Sichuan äger en särskild sorts skönhet. Alan beskrivs som zang (tibetan), men förefaller även ha rötter i qiang.

Hon har inte som andra artister en samling hitlåtar, utan låter sin subtila röst komma till uttryck i olika sammanhang och genrer, och emellanåt lirar hon även på sin tvåsträngade erhu. Detta är uppenbarligen inte strömlinjeformad eurodisco, och därför kanske inget för dig – men personligen har jag älskat denna donna i dryga tio år. 爱死了, goddamn!

晨靄 / Chenai (Morgondagg).
Kategorier
Kina Kultur Politik Religion Tibet

Tibetlamans död

Den numera åttiofemårige tibetlaman Dainzin Gyaco närmar sig slutet av sitt liv, som han till största delen har tillbringat i exil i indiska Dharamsala efter ett misslyckat CIA-inspirerat kuppförsök 1959. Därmed aktualiseras även frågan om hans efterträdare på posten, som traditionsenligt sker genom «reinkarnation» med ett antal höga lamor som medier.

Laman och den tibetanska «exilregeringen» har här en uppfattning som skiljer sig från den i Beijing, och man menar sig ha rätten att själv diktera förloppet. I själva verket har Kina haft inflytande över processen sedan 1700-talet (dynastin Qing, 1644–1911), som ett led i att Tibet har utgjort en autonom kinesisk vasallstat sedan 1200-talet.

Själva ämbetet dalai lama är av mongoliskt ursprung, likväl som det faktum att Tibet står under kinesisk kontroll efter mongolisk invasion av både Kina och Tibet (dynastin Yuan, 1271–1368). Förhållandet har cementerats även efter att mongolerna störtats genom Tibets upprepade behov av kinesiskt understöd att hålla främmande invasion stången – Tibet var förstås en gång ett imperium, men historien har haft sin gilla gång.

Tanken att tibetlaman själv styr över reinkarnationen är därför lika befängd som det moderna påfundet om «självständighet», och det är helt självklart att Beijing kommer att ha ett ord med i laget kring utnämningen. Icke desto mindre måste det valet ändå godtas av dem det berör, de tibetanska undersåtarna.

För ändamålet har Beijing sökt inflytande bland högre lamor samt även lanserat en egen panchen lama (Gyaincain Norbu) i konkurrens med tibetlamans val (Gêdün Qoigyi Nyima). Panchenlaman står näst högst i rang, och har en viktig roll att spela i reinkarnationen av tibetlaman. Gêdün Qoigyi Nyima och hans familj förflyttades emellertid av myndigheterna, och sitter i husarrest sedan 1995, vilket bara är ägnat att demonstrera tyngden i ämbetet.

Efter tibetlamans frånfälle kan det således hända att två inkarnationer presenteras av två olika falanger, varvid saken utmynnar i en strid om inflytande och i informationskrig. Beijing har fördelen att kontrollera informationsflödet, men kan aldrig helt skära av kontakten med Dharamsala. Mycket hänger således på om den egna kretsen av lamor har tillräcklig auktoritet bland majoritetsbefolkningen.

För att den indiska utnämningen ska lyckas måste man utse någon pojke utanför Tibet, ty i annat fall kommer Beijing bara att olagligförklara valet och föra bort den nye laman och hans familj på samma sätt som tidigare panchenlaman. Å andra sidan kan man undra hur djupt förhållandet egentligen kan gå till en avlägsen indisk lama som folket enbart känner via fotografier.

En levande religion kan inte vidmakthållas med figurer som är evigt avskurna från dess skara av följare, uan kräver förr eller senare ett mer aktivt och levande engagemang. Den fjortonde laman Dainzin Gyaco kan spela sin roll i exil enbart för att han faktiskt är född och uppvuxen i Kina (Hongya, Qinghai) och därmed har en existerande relation med folket och traditionen.

Det skulle inte lösa några problem om en fjärran indisk gosselama tillträder, utan bara befästa en ohållbar situation med politiska anspråk från en religiös företrädare. Man kan nog förutsätta att en lama uppvuxen i en sådan miljö kommer att vidmakthålla krav som aldrig kan infrias.

Jag sätter nog därför en slant på att Beijing lyckas genomföra tronskiftet planenligt, varvid Tibet småningom kan erfara en efterlängtad avspänning. Den så kallade «exilregeringen» i Dharamsala förlorar i samma ögonblick all vidare legitimitet, och man kan förmoda att detta udda samhälle småningom upplöses, dels genom återvandring bland äldre tibetaner.

Kategorier
Kina Kultur Språk Tibet

Språka på mongoliska

Om man får tro den aktivistiska statstelevisionen sker numera all undervisning i Tibet på mandarin, och man presenterar påståendet som «fakta». Det är dock «fake news», och sanningen är istället att primär undervisning sker överväldigande på tibetanska, men att inslaget av mandarin därefter ökar successivt.

Diskussionen är inte ny, men dröjer sig nu om motsvarande situation i Inre Mongoliet, där man på samma sätt ökar inslaget av mandarin i skolan, på det att elever ska kunna hävda sig bättre på den kinesiska arbetsmarknaden. Det är förvisso också ett sätt att undertrycka separatism, inte så mycket i Inre Mongoliet, men väl i Tibet och Xinjiang, där våldsamheter har förekommit.

Det är samma språkpolicy som gäller i Sverige, men här brukar man inte framställa saken som att det är ett utslag av «Stefan Löfvéns politik som syftar till mer nationalism och ideologi i det svenska samhället». Kina har tidigare haft en extremt liberal språkpolitik, men när den har resulterat i separatistiskt våld och uppkomst av parallella samhällen med utbredd fattigdom, har man sett sig nödgad att söka inlemma alla i samma grundgemenskap. Det är en form av fattigdomsbekämpning.

I Sverige finns för all del en rad fina dokument som sägs ge samer och andra minoriteter rätt till undervisning på det egna modersmålet, men i den mer smutsiga praktiken får över hälften av samer ingen sådan undervisning alls, medan resten vanligen får nöja sig med ett par timmar «hemspråksundervisning». Det kunde nog vara läge att städa framför egen dörr innan man angriper Kina med flummiga doktrinära argument som inte har något med sanningen att göra.

Samma sak gäller alla de fina amerikanska «människorättsorganisationer» som slår ned på allt kinesiskt utan att först kika hemmavid. Indianer får alltså ingen undervisning på sitt eget utrotningshotade språk, samtidigt som mer än en tredjedel hoppar av skolan och fattigdomen i «reservaten» är utbredd. Det är en sådan hopplös tillvaro Kina vill eliminera, eftersom det är en grogrund för extremism.

Att man i skolan huvudsakligen undervisas på ett nationellt enhetsspråk är inte att undertrycka en kultur, utan att ge individer möjlighet att bättre hävda sig i samhället och därmed även kunna utöva sin egen kultur utan ekonomiska och andra hinder. Att kunna fler språk stärker det egna, och mongolerna måste som alla andra vidmakthålla sin kultur parallellt med majoritetskulturen – det är det fundamentala villkor minoriteter måste verka i, i såväl Kina som Sverige och övriga världen.